Tvätta vapenbyken?

DN:s ledare igår med rubriken Tvätta vapenbyken reser frågan om varför vi ska ha en stor inhemsk vapenindustri. Enligt ledaren skulle det sannolikt bli billigare och mer rationellt att köpa system som andra redan använder, eftersom vi redan har ett omfattande samarbete med NATO.

Frågan om svensk vapenindustri har varit infekterad i över trettio år. En sluten värld som många har föreställningar om, en del riktiga och en del oriktiga speglingar av egna farhågor. Under 2000-talet har en s.k materielförsörjningsstrategi tagits fram som i stort är tänkt att fungera som DN efterlyser. Det är ett starkt intresse att skattebetalarna får högsta möjliga effekt av insatt kapital.

Påståendena är många från de olika debattörerna. Bland annat har vi fått ta del av en studie som hävdar att Gripenprojektet har gett dubbel avkastning på varje satsad krona från svenska skattebetalare. Så kan det naturligtvis inte vara i praktiken. Ett sådant ymnighetshorn vore tjänstefel att inte använda sig av som regering och riksdag. Med fler flygplan att beställa skulle vi ju i princip för försvarets del kunna få gratis flygplan, om denna slutsats var en verklig sanning.

Motståndarna hävdar å sin sida att en egen vapenindustri är ett uttryck för en obsolet neutralitetsinställning som ingen längre bekänner sig till. Den allmänna värnplikten och en egen försvarsindustri var förr en förutsättning för att kunna vara militärt alliansfria.

Idag är vi, ja, fortfarande militärt alliansfria. Det innebär att motståndarna till en egen inhemsk vapenindustri borde förklara hur leveransplaner ska se ut för exempelvis artilleriammunition eller ubåtstorpeder vid köp utomlands istället. Hur garanteras försvaret tillgång till dessa vid behov? Och till vilket pris? Vilken typ av beroende vi kommer att stå i borde också redovisas av samma gruppering.

Tyvärr förs debatten om vapenindustrin nästan enbart med starka kamerala och/eller ideologiska perspektiv. Men samhällets diskussion om branschen behöver ett starkare strategiskt perspektiv. Mina erfarenheter säger mig att vapenindustrin är en vital strategisk tillgång för industri- och kunskapsnationen Sverige, vars välstånd i hög grad vilar på export av varor och tjänster. Den avancerade forskning som bedrivs för att få fram nästa ubåtssystem eller den design som olika versioner av Gripen är gjord med - resulterar i kunskaper som får direkt avsättning i nya och gamla företag. Det innebär också samarbetserbjudanden från betydligt mer resursrika aktörer, vilket i sin tur innebär ett högre teknologiskt kunnande långsiktigt.

Staten ska tydligt kunna ta ett ansvar för vad som produceras med statligt forskningsstöd liksom varifrån vi låter oss importera helt avgörande system för svensk krigföringsförmåga. Var stödet bokförs och till vem vapen exporteras är andra viktiga faktorer att hitta avvägda svar på.

Det ensidigt "humanitära" perspektivet på vapenindustrin riskerar att likna idén om den humanitära interventionen. Ädelt och svårt att motstå, men med stor risk för kontraproduktiva konsekvenser när man entusiastiskt tror sig ha hittat något rättfärdigt att slå ned på.

Elvis has left the building

Lever översten? frågade Wiseman häromdagen angående varför inte Khaddafi inte synts till i media sedan anfallet mot Tripoli på Valborgsmässoafton, där libyska myndigheter hävdar att diktatorns ena son och tre barnbarn dog. Talesmännen uppgav dock att Khaddafi med fru befann sig i komplexet. Frågan har fått än större aktualitet sedan den amerikanska räden mot Usama bin Ladens uppehållsplats och nattens nya attacker mot landets huvudstad Tripoli.

Det mesta talar för att diktatorn fortfarande lever. Han har ett track-record på över 40 års överlevnad i en miljö, där ett antal mordförsök gjorts av motståndare. Han har tidigare råkat ut för västligt flyg (1986) och det är därför rimligt att tro att han införskaffat utrustning för skensändning av signaler och robotvarning vid prioriterade installationer. Genom konkurrerande säkerhetsarrangemang försöker han hålla nere den största risken, nämligen hotet från en person i de inre leden. Om man vill komma åt en person som Khaddafi är en agent det säkraste sättet att bekräfta dennes uppehållsplats vid en viss tidpunkt. Genom oskyldiga kodord kan denne förmedla tid och plats på sambandsmedel till ombud för främmande makt, utan att väcka uppseende.

Naturligtvis utvärderar sedan diktatorns säkerhetstjänst vilka signaler som gått ut från platsen och vilka som kan antas ha haft kunskap om diktatorns rörelser. Denna utvärdering läggs sedan till tidigare kunskap, det kan till och med vara så att de misstänker någon och genomför vilseledande operationer som syftar till att en eventuell förrädare ska röja sig. Eftersom västmakterna haft visst utbyte med Libyen de senaste åren har säkerhetstjänsten en kunskap om vem i de egna leden som exponerats för företrädare från väst. En negativ faktor för libyerna är avhoppet av både inrikesministern Abdul Fatah Younis, som anslöt sig till rebellerna, och utrikesministern Moussa Koussa som likt nazistledaren Hess under 2. världskriget flög till Storbritannien. Denna gång inte för att mäkla separatfred, utan för att lämna uppgifter om den libyska regimen. Koussa var tidigare chef för den libyska underrättelsetjänsten och kan antas ha en hel del kunskaper om ledarens vanor och hemligheter. Någon gång har dock tanken slagit mig att någon av dessa två skulle kunna vara en falsk plantering av Khaddafi för att kunna påverka fiendens planer inifrån genom desinformation, men det är trots allt ganska långsökt.


Även om resultatet av en attack mot diktatorn inte har utfallit med dennes död, så har det sannolikt uppnått negativa effekter i hans förmåga till strategisk ledning. Räden mot bin Laden motiverar också en beteendeförändring för Khaddafi, och valet av tidpunkt för räden kan ha ett samband med ett budskap till den libyske ledaren. Min bedömning är att han dragit sig söderut till några av de större ökenoaserna utanför normal räckvidd för stridsflyg, och att han istället flyttar sig vid behov till Tripoli för att utöva ledarskap och genomföra strategisk kommunikation. Någon gång i närtid borde han visa sig för att undanröja rykten om att han är död eller oförmögen att regera.

För den dagliga ledningen av landet står emellertid hans söner och närmast förtrogna. Det innebär sannolikt att, om Khaddafi till slut kommer att dö i en attack eller attentat, så kommer inte regimen att omedelbart kollapsa. I en utpräglad klan- och stamkultur brukar successionsordningen inte vara föremål för Torekovkompromisser. Något att tänka på för dem som söker en enkel väg ur konflikten.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Att tala är Silwer, att tiga är dumt

Sedan Försvarsmaktens kvartalsrapport släppts har det varit många turer kring siffror, felräkningar och Försvarsmaktens tillstånd. En tryckfelsnisse tycks vara ett stort problem, där siffran 4800 soldater stått i rapporten istället för 3800. I sammanhanget har det förekommit ett borttaget inlägg om en inställelse av Flygvapenövningen skrivet av Flygvapeninspektören, generalmajor Anders Silwer.

Idag har Flygvapeninspektören skrivit ett nytt blogginlägg , där han förklarar varför han tog bort det förra inlägget och vad det är som gäller för Flygvapenövningen. FVI redogör för sitt agerande och lämnar ett besked som i sin substans är oförändrat:

"Kombinationen av resursbrister p  g a Libyen och att vi måste göra besparingar innevarande år gör att vi beslutat att ställa in flygvapenövningen. Tråkigt men helt nödvändigt."

Det är strongt av generalen Silwer att redogöra för sina överväganden och att förklara sitt ställningstagande. Den nu spridda kunskapen om att vi får resursbrister av Libyen och att vi måste göra besparingar i år som innebär att övningen ställs in, faller inte alla på läppen. Men det är ett vinnande sätt i längden och ökar trovärdigheten. Flygvapenbloggen är ett bra initiativ, och jag kan bara instämma i Commander's förslag att starta exempelvis en Marinblogg.


Expressen har idag också uppmärksammat tillbakadragandet från Samanganprovinsen, som F&S belyst tre gånger, senast i torsdags. Förbandets stabschef, överstelöjtnant Peter Nilsson svarar även här på ett trovärdigt sätt och försöker förklara sin syn på händelseförloppet. De nya versionerna känns mycket mer trovärdiga än de initiala avfärdanden som gjordes. Skattebetalarna har generellt en förståelse för att tillvaron är komplicerad emellanåt, och att man ibland är tvungen att ta beslut man helst skulle vilja undvika. Öppenhet och transparens så långt som möjligt är viktigt för stödet till Försvarsmakten, särskilt under insatser. I det sammanhanget skulle det kunna heta:

Att tala är Silwer, att tiga är dumt.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet