Av Johan Larnefeldt, statsvetare
När det talas om vägar in i eller ut ur Afghanistan är det lätt att fastna vid Pakistan. Afghanistans östliga granne har haft en avgörande logistisk betydelse för ISAF-insatsen, men relationen mellan USA och Pakistan – vilket är det som har betydelse i sammanhanget – har försämrats. Försörjningslederna har öppnats igen efter det senaste avbrottet, men framtiden är osäker. Detta ökar betydelsen hos de centralasiatiska staterna, vars roll för Afghanistan och för NATO – två helt skilda saker – ibland tonas ned till förmån för ytterligare en klagosång om Pakistan.
Uzbekistan har varit centralt ända sedan angreppet mot talibanregimen inleddes hösten 2011. Massakern i Andizjan år 2005 komplicerade relationen, och fick USA att lämna sin flygbas i landet, men NATO:s behov av att använda Uzbekistan för transporter till och från Afghanistan har inte minskat. Nu är Uzbekistan en avgörande del av det norra distributionsnätverket (NDN), som ökat i betydelse alltsedan det togs i bruk 2009, men landet blir särskilt viktigt under tillbakadragandet från Afghanistan. NDN har ett par olika vägar ut genom Afghanistan, och går sedan genom Kazakstan och Ryssland till hamnar i Baltikum, företrädesvis Riga. Utöver Uzbekistan har NATO transportrelaterade avtal med Kazakstan och Kirgizistan, och även Tadzjikistan spelar en roll i NDN.
USA har ett välbekant dilemma i relationen till Uzbekistan och de andra centralasiatiska staterna. På kort och medellång sikt finns strategiska intressen som gör att man behöver goda relationer, men det är också fråga om regimer man inte nödvändigtvis har intresse av stödja på lång sikt. Det har förekommit spekulationer om att NATO skulle överföra eller sälja militär materiel till främst Uzbekistan i samband med tillbakadragandet från Afghanistan, något som för amerikansk del gjordes juridiskt möjligt tidigare i år. Det finns gott om exempel – USA och Pakistan ligger kanske närmast till hands – på det vanskliga i starka militära relationer mellan länder vars politiska och strategiska intressen kan skilja sig åt. Det logistiska behovet av Centralasien är relativt kortsiktigt, och bygger framför allt på ekonomiska transaktioner, och det är – trots mycket prat och skriverier – inte uppenbart att USA eller EU har tydliga planer för långsiktigt och storskaligt engagemang i regionen.
Afghanistan har, av uppenbara skäl, mer långsiktiga intressen i vad som händer i Centralasien. Grundläggande är förstås de etniska kopplingarna, med tadzjiker, uzbeker och turkmener som en stor del av Afghanistans befolkning. Dessa gruppers relativa styrka i landet har betydelse för den politiska utvecklingen, då det är politiska grupperingar bland dessa icke-pashtuner som tydligast motsätter sig något slags uppgörelse med talibanrörelsen och andra motståndsgrupper.
Från centralasiatisk sida vill man framför allt ha satbilitet i Afghanistan. Samtidigt är det uppenbart att högljutt tal om det förment akuta hotet från islamiströrelser som Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) har varit användbart för Uzbekistans ledning när den för omvärlden behövt motivera auktoritärt styre och våldsamma metoder. Det som finns kvar av IMU idag tros främst finnas i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan, men Uzbekistans och Tadzjikistans politiska ledare är fortfarande angelägna om att någon liknande islamiströrelse inte ska växa sig stark inom dess gränser – samtidigt som man rimligen inte har något emot en tydlig hotbild att peka på.
Medan Uzbekistan brukar anses ha relativt god kontroll över sin gräns mot Afghanistan, är situationen mer komplex vad gäller Tadzjikistan och Afghanistan, inte minst för att deras gräns är betydligt länge. Att exakt kartlägga olika aktörers rörelser är vanskligt. Från Gorno-Badakhshan – gränsande till Badakhshan-provinsen i nordöstra Afghanistan – har det kommit rapporter om oroligheter under sommaren. Afghanska aktörer ska ha deltagit i de strider som ägt rum, men exakt omfattning och motiv förefaller oklart. Kopplingar till motståndet i tadzjikiska delar av Afghanistan finns alltså, men mycket talar ändå för att det till stor del är fråga om kriminella grupper inom narkotikahandeln, som utnyttjar en porös gräns och svag regeringskontroll.
Bilden av det afghanska motståndet som en renodlat pashtunsk företeelse är förenklad, och det finns talibanliknande grupperingar – som tar både stridande och mer stödjande roller – även i mer renodlat tadzjikiska områden. Dock är det inte självklart att den traditionella bilden av Afghanistan som en nettoexportör av extremistgrupper och oroligheter i regionen är korrekt. Källorna till politisk instabilitet i Centralasien är i mångt och mycket inhemska snarare än kopplade till någon regionomspännande islamiströrelse. Däremot är det mycket som talar för att en fredlig utveckling i Afghanistan och dess grannländer ändå blir mer trolig med den regionala lösning som det länge talats om. Detta väcker den bredare politisk-geografiska frågan om vilken region Afghanistan egentligen hör hemma i. Om en regional lösning på problemen i och runt Afghanistan eftersträvas behövs också något slags klarhet om huruvida det är Sydasien, Centralasien eller till och med Mellanöstern som ska ses som det relevanta sammanhanget.
Vissa bedömare har hävdat att Afghanistan – snarare än att utgöra kärnan i en bredare konflikt – fungerar som en isolerande zon mellan dessa större och mer sammanhängande regioner. Utifrån detta perspektiv är det inte uppenbart att de centralasiatiska staterna har särskilt starka incitament för konstruktivt och samordnat engagemang för Afghanistans framtid. Centralt i detta sammanhang är givetvis deras välgrundade osäkerhet om USA:s och NATO:s eller EU:s långsiktiga engagemang i landet.
Samma typ av osäkerhet ligger förmodligen till grund för de centralasiatiska ländernas val att parallellt utveckla relationerna med USA å ena sidan och Ryssland – och i ökande utsträckning även Kina – å den andra. I synnerhet Ryssland har bibehållit en betydande närvaro i Centralasien. Detta gäller inte minst Tadzjikistan, som – trots sin ökade betydelse för NATO – alltjämt tycks se Ryssland som sin främsta strategiska partner. När det gäller utländskt stöd till Centralasien inom säkerhetssektorn finns uppenbara skillnader mellan Ryssland och USA. Här det värt att betona att medan det amerikanska engagemanget i regionen har förstärkts i och med Afghanistaninsatsen, så är det ryska intresset av närvaro och inflytande – i grunden geografiskt betingat – mer konstant, och därför kanske mer betydelsefullt på lång sikt.
Att Afghanistan skulle utgöra ”the heart of Asia” och, i linje med de senaste årens amerikanska diplomatretorik, bli en vital del av ”the New Silk Road” är måhända överdrivet – men så är också påståenden om Afghanistan som ett neutralt icke-territorium utan regionalt sammanhang. Klart är att landet befinner sig mitt i ett flertal delvis separata och delvis överlappande intressekonflikter. Iran, och ännu mer Pakistan, ser olika delar av Afghanistan såsom ingående i deras intressesfär. Här står de i konflikt med de NATO-länder som, även efter att den militära närvaron dras ned, kommer att vara nödvändiga ekonomiska och politiska stöttepelare för Afghanistans regering. Centralasien utgör för Afghanistan mer möjlighet än hot, men än så länge tycks NATO-transporter spela en större roll än dynamiska handelsnätverk på de gamla sidenvägarna.
