Det senaste decenniets utveckling har inneburit stora förändringar för Turkiet. Sedan Recep Tayyip Erdogan startade AKP (Partiet för rättvisa och utveckling) har landet rullat tillbaka den djupa staten bestående av övertygade Kemalister i rätts- och säkerhetsapparaten. En stor del av landets förre detta och aktiva generaler och amiraler sitter i förvar för påstådda försök till statskupper.
Det militära inflytandet i Turkiet har varit starkt sedan Kemal Atatürk skapade en sekulär stat i mellankrigsperioden. Landet har en av de absolut starkaste krigsmakterna i hela NATO med en stor armé som använts såväl i operationer mot Cypern som upprorsbekämpning i kurdiskt dominerande områden, såväl i Turkiet som grannländerna.
Ett tag såg det ut som om Turkiet höll på att bli medlemmar i EU, men framförallt Frankrike och Tyskland motsatte sig detta och övertygade unionen att sätta upp många regler för Turkiet att nå upp till för att kunna bli medlem i EU. Det turkiska intresset har sedan dess svalnat, till del för att landet känner sig förfördelat i processen. Turkiets eventuella medlemskap i unionen är en fråga som delar medlemsstaterna. Att vi inte fick med oss Turkiet kan vara ett Europas största strategiska misstag sedan Warzawapakten kollapsade. Landet har istället glidit i en islamistisk riktning sedan dess.
AKP:s maktövertagande började bra med snabb ekonomisk utveckling och en progressiv utrikespolitik. Utrikesministern Ahmet Davutoglu blev i det närmaste geniförklarad för sin "Zero-problem"-hållning mot grannländerna. Denna politik var sannolikt avsedd att underlätta inbrytningen i arabiska länder och stärka Turkiets ställning som en banérförare för Islam.
Av denna återstår i det närmaste ingenting idag. Det tidigare nära samarbetet med Israel är i stort avbrutet sedan Erdogan styrt bort Turkiet. Efter Ship-to-Gaza-intermezzot är förbindelserna ansträngda mellan länderna. Turkiet har också distanserat sig från Iran med undantag för pragmatiskt underrättelseutbyte när det gäller kurdiska väpnade grupperingar i de bägge länderna. Iran har tydligt hotat Turkiet när det gäller den pågående konflikten kring det iranska atomenergiprogrammet. Samarbete med Irans fiender kan innebära att Iran öppnar eld mot militära installationer som radaranläggningar har det hetat.
Närmandet ekonomiskt med den självständiga kurdiska delen av Irak innebär en del nyttiga kontakter i området, men har samtidigt dragit på sig irritation från den irakiska centralmakten som inte gillar att exempelvis större besök från den turkiska staten inte anmäls i förväg till denna. Förhållandet till Ryssland har blivit något bättre, men Turkiet är med i NATO och turkarna är traditionellt en av ryssarnas ärkefiender tillsammans med mongoler, polacker och svenskar.
Men, det är framförallt Syrien som ger de turkiska ledarna allt större problem. Från ett nära samarbete länderna emellan distanserade sig Erdogan snabbt från Syrien när den arabiska våren nådde Levanten. Omvärlden har sedan fått uppleva hur Turkiet blivit en av de främsta förespråkarna för ett militärt ingripande i Syrien, denna gång för att upprätta en zon i Syrien dit en flyende befolkning skulle kunna få skydd. Ett argument som används är att Turkiet inte klarar av att ta emot mer än 100000 flyktingar. En sådan zon skulle sedan kunna skyddas genom en flygförbudszon över området, något som skulle innebära en väpnad konflikt med Syrien som sannolikt skulle med våld motsätta sig en sådan etablering.
Som de flesta andra har Turkiet underskattat både listen och hänsynslösheten hos Assadregimen. Dels har regimen tryckt ut flyktingar från centrum mot landets gränser, vilket skapar problem för grannländerna. Dels har har den också gjort en del manövrar i norr, där den kurdiska folkgruppen är som störst. Det verkar som om en gruppering med associering till PKK har kunnat ta över del av styret de facto i området. Samtidigt har PKK trappat upp attacker inne i Turkiet igen, vilket binder turkiska styrkor i operationer och försvårar eventuella uppmarscher mot Syrien.
I provinsen Hatay, alldeles nordväst om Syrien, har nu i helgen också turkiska nationalister demonstrerat för Assad. Eftersom Hatay har tillhört Syrien för nästan hundra år sedan, så ökar friktionerna på turkisk sida. Det finns återkommande uppgifter om att omvärldens mer handgripliga stöd till Assads motståndare utgår från Hatayprovinsen. Om situationen i provinsen skulle försvåras, så skulle ledningen på fältet för stödet till Syrien bli svårare att utföra. Allt fler röster i Turkiet har börjat ifrågasätta politiken mot Syrien. Inte för att dessa automatiskt ställer sig på Assads sida, utan för att det turkiska kryssandet har varit svårt att följa med i.
Dessutom har Syrien och dess allierade en möjlighet att slå till mot turkiska intressen utanför landet. Det har redan förekommit några kidnappningar av turkiska medborgare i bland annat Libanon, vilket sannolikt mer rör sig om kriminalitet eller upphetsade kriminella som har sina sympatier hos Assad. En möjlighet till mer systematisk förföljser av turkar går inte att utesluta om läget mellan staterna skulle bli än mer spänt.
Trots detta dystra läge, så har Turkiet inte suttit stilla på andra områden. Landet har gjort stora inbrytningar på Balkan det senaste decenniet för egen export och strategiska intressen. Erdogan blev till och med hedersmedborgare i Kosovo för snart två år sedan.
Den mest spännande utvecklingen sker dock i nordöstlig riktning. Denna vektor bygger på det turkiska språket och rådet för samarbete mellan turkspråkiga stater (CCTS) som antog en deklaration i Istanbul 2010. Nyligen hölls ett toppmöte mellan de än så länge fyra medlemmarna i Bishkek, Kirigistan. Det är Azerbaijan, Kazakhstan, Kirigistan och Turkiet som utgör stommen, och dessa försöker också att attrahera de två återstående länderna, Turkmenistan och Uzbekistan.
Trots alla deklarationer om samarbete vilande på FN-stadgan är det med största sannolikhet helt andra saker som styr det turkiska agerandet, nämligen energitillgången i framförallt Azerbaijan, Kazakhstan och Turkmenistan. Genom att gå genvägen via det gemensamma språket ökar Turkiet chanserna att bli ett av världens främsta transitländer för gas- och oljeexport i världen, vilket ökar både inkomster, utveckling och strategisk betydelse för landet.
Förutom problemen med kurder och Syrien, så finns emellertid en betydligt svårare utmaning att behärska, nämligen det ryska intresset och Rysslands stora energiberoende som fundament i ekonomin. När Ryssland etablerades på 90-talet hade landet tillgång till gas från Turkmenistan till löjligt låga priser. Även om dessa nu har höjts kraftigt, så är det fortfarande gynnsamt för den ryska staten att via till exempel Gazprom och Lukoil ha tillgång till energi från de centralasiatiska republikerna. Det är nästan omöjligt att se att Ryssland utan vidare låta Turkiet manövrera in sig i rollen som supertransitör. Strävan efter kontroll av energiflöden kommer långsiktigt innebära att bland annat Kaukasus och Centralasien ökar i betydelse och risk för konfrontationer.
Detta kan vara något att ta med sig från Turkiet. Den stat som baserar sin politik på att det vara noll problem med grannländerna får inte glömma bort vare sig förtryck av olika grupperingar i dessa som leder till väpnade revolter eller stormakternas energibesatthet och de intressen som följer av detta.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
