Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Civila dödsoffer brukar ses som ett centralt kriterium för att bedöma läget i Afghanistan. De minskade under första halvåret i år, men är fortfarande högre än när den amerikanska truppförstärkningen inleddes för tre år sedan. Augusti blev årets dödligaste månad för de utländska trupperna i Afghanistan. Antalet dödsoffer blev färre än samma månad förra året, men då har också storleken på ISAF-styrkan som helhet minskat sedan dess. Attacker från afghanska säkerhetsstyrkor mot utländska, främst amerikanska, trupper har ökat under den senaste tiden, och problemen har fått NATO att avbryta utbildning av afghanska specialförband och lokala polisstyrkor, för att stärka kontrollen av rekryterna.
Något som får mindre uppmärksamhet i NATO-länder och i Sverige, men som kan vara mer betydelsefullt för framtiden, är att attacker inom den afghanska polisen och armén är ett växande problem. Detta kan möjligen ses som en del av den afghanska regeringens bredare styrningssvårigheter. Hamid Karzai har nyligen tvingats byta ut försvars- och inrikesministrarna samt underrättelsechefen, mestadels på grund av kraftig kritik i parlamentet avseende både korruption och försämrad säkerhet i landet. Det är inte uppenbart att dessa förändringar skulle vara uttryck för några egentliga politiska skiften i landet – Afghanistans fundamentala politiska konflikter avgörs fortfarande inte i dess parlament.
Karzai har under de senaste åren visat en alltmer positiv attityd till förhandlingar med motståndsgrupperna, och det har också funnits tecken på att någon typ av fredsuppgörelse skulle kunna vara möjlig. Detta har dock blivit allt mindre sannolikt i takt med att attackerna mot högre afghanska befattningshavare har fortsatt. Svårigheterna i att förhandla med de olika motståndsgrupperna kan bero dels på att de över huvud taget inte är intresserade av något slags försoningsprocess, dels på att rörelserna inte har en fungerande central styrning och inte utgör enhetliga politiska aktörer.
Oavsett målen för en eventuell förhandling finns också det vanskliga i exakt vilka som ska tala med varandra. Representanter för motståndsgrupperna tenderar att se USA/NATO som främsta fiende och mest relevant samtalspartner. Karzairegeringen i sin tur är inte alldeles konsekvent och entydig i sina budskap. Å ena sidan har man signalerat att eftersom Pakistan står bakom en så stor del av motståndet så kan man lika gärna förhandla med dem. Å andra sidan har man inte alltid varit villig att ge grannen den maktposition det innebär att vara en central förhandlingspart. Denna motsättning speglas på den pakistanska sidan, där man vill kunna utöva inflytande över Afghanistan, men samtidigt kunna förneka att man gör det genom den afghanska talibanrörelsen.
USA:s relevans för en fredsuppgörelse minskar rimligen i takt med truppnärvaron, men är givetvis fortfarande stor. Vilken linje som ska gälla är dock svårt att se. Counterinsurgency-strategin i dess mer ambitiösa former har övergivits i tysthet, och idén att nöta ned motståndarna tills de blir villiga att förhandla kan inte sägas ha fungerat. Den bredare frågan är givetvis vilka långsiktiga strategiska intressen USA egentligen har i Afghanistan. Al-Qaida har inte längre fristäder i landet, utan är – liksom den afghanska talibanrörelsen – snarare baserade i Pakistan. Att det vore önskvärt att Afghanistan blev rimligt stabilt, mer demokratiskt, och mindre fattigt är många överens om, men att det är ett vitalt strategiskt intresse för USA är inte självklart idag. Insikten om detta, kombinerat med begränsade ekonomiska resurser, utgör – mer än någon påtaglig framgång i transitionsprocessen – grunden till nedtrappningen av NATO:s närvaro i Afghanistan.
På lång sikt kommer därför Afghanistans grannländer att vara viktigare för dess utveckling än NATO. En central fråga blir om Pakistan kan förmås att utöva inflytande genom mellanstatligt samarbete snarare än genom militanta grupper i gränstrakterna. Det som skulle tala för detta är Pakistans ständigt ökande problem med liknande aktörer på det egna territoriet – problem som gör det allt mindre rimligt att fortsätta göra distinktionen mellan extremistgrupper man stöder (såsom den afghanska talibanrörelsen och Haqqaninätverket) och sådana man nu behöver bekämpa (den pakistanska talibanrörelsen).
Ur ett regionalt perspektiv är det inte självklart att Afghanistan måste vara en evig oroshärd. I ett mycket optimistiskt scenario skulle landet till och med kunna spela en roll i ett närmande mellan Pakistan och Indien, istället för att utgöra ytterligare en konfrontationsmöjlighet. Dock är det uppenbart att en fredlig regional utveckling förutsätter en mer enad afghansk stat, som kan förhandla och utgöra en trovärdig avtalspart. På kort sikt är det svårt att se en ljusning på denna front, och inte mycket talar för att en heltäckande fredsuppgörelse är mer sannolik än ett inbördeskrig.
Ur ett bredare perspektiv är själva strukturen på den afghanska staten också en ofrånkomlig fråga. Efter att talibanregimen störtats blev Afghanistan en mycket centraliserad stat med ett påtagligt starkt presidentämbete. Liknande strukturer har förekommit tidigare i landets historia, men de har inte varit stabila, och efter den sovjetiska ockupationen och 1990-talets inbördeskrig var det inte sannolikt att de skulle bli det genom ett nytt försök. Karzairegimens – och de utländska styrkornas – fortsatta beroende av diverse krigsherrar och lokala miliser har inte heller gjort staten mer legitim i invånarnas ögon. Det är alltså inte orimligt att styrningsreformer i riktning mot större decentralisering kan behöva bli en del av lösningen på Afghanistans konflikter.
En iakttagelse om afghansk nationell försoning kan göras från svenskt perspektiv. När Sveriges deltagande i internationella insatser som den i Afghanistan ska förklaras av svenska politiker är det vanligt att betona enighet och idealism. Något förenklat vill ansvariga politiker gärna framställa det som att man med FN-mandat i ryggen arbetar för en rättfärdig regering mot perifera grupper av våldsamma extremister utan folkligt stöd eller legitima krav. Denna beskrivning av Afghanistan är kan vara rimlig, men otillräcklig, då den inte tar hänsyn till det faktum att landet länge kännetecknats av djupa intressekonflikter, där Hamid Karzai och hans närmaste krets nu är en av flera parter. Att den tunna svenska Afghanistandebatten tenderat att framställa Karzai som en självklart legitim ledare, som på något sätt står över landets grundläggande konflikter, gör det svårare att förklara att något slags uppgörelse med motståndsgrupperna nu faktiskt kommer att behövas.
På samma sätt blir det svårt att förklara varför de som hjälper Sverige på plats i en insats som denna kan uppleva sig hotade till livet – som de tolkar som arbetat för den svenska styrkan i Afghanistan. Den svenska oförmågan – på politisk nivå – att öppet tala om att man aktivt griper in i ett pågående krig, där det inte är självklart att alla är överens om rätt och fel, gör att man kan bli naiv i förhållande till krigets konsekvenser och intressekonflikter. Här finns möjligen lärdomar för ansvariga politiker när det gäller framtida militära insatser.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
