Det tröstlösa kriget via ombud i Syrien kan nu ha krävt minst 27000 människors liv. Till synes är parterna låsta i en dödskamp.
Den Fria Syriska Armén har flyttat in sitt högkvarter till syriskt territorium från att tidigare funnits i Turkiet. Det indikerar dels att FSA kontrollerar ett mindre område i landet som medger att ledningen lokaliserar där. Det indikerar också ett behov att finnas på plats, eftersom FSA flera gånger kritiserats inifrån Syrien av befälhavare på fältet som inte haft mycket till övers för ledningen i exil.
Det är ett försök att ena de många splittrade rebellgrupperna som slåss i Syrien, och till och med ibland mot andra än regimens styrkor. Häromdagen utbröt en eldstrid mellan FSA och PKK vid turkiska gränsen, och igår gjorde syriska rebeller en räd på libanesiskt territorium mot en armépostering. Enigheten blir inte helt lätt att nå, eftersom samtidigt försöker man att ombilda FSA till Syriska Nationella Armén kring den till Jordanien avhoppade generalen Mohammad Al Haj Ali.
Regimen har det heller inte lätt, eftersom den inte lyckats bryta rebelloffensiven i Aleppo, där dessa dessutom har satt in ett antal anfall mot baser kring staden. Dessa binder regimens styrkor i passivt skydd kring dessa, och försvårar på sikt för Assads styrkor att operera obehindrat i luftrummet. Det börjar nu komma några rapporter om nedskjutningar av enstaka helikoptrar och något stridsflygplan.
Den syriska krigsmakten torde rimligen också ha vissa begränsningar i sin rörlighet, eftersom de är beroende av bränsle som diesel och flygfotogen som sanktionerna slår mot. Bilden är att regimens styrkor behärskar de större administrativa och ekonomiska centrumen samt kusten och huvudvägarna mellan dessa områden.
En viktig faktor i utvecklingen är vad som händer i Turkiet. Regeringen Erdogan har all anledning att vara bekymrade över utvecklingen, eftersom det enligt en ny opinionsundersökning endast är 18 % som anser att den för en bra utrikespolitik. Det är naturligtvis främst den förvärrade konflikten med PKK som spökar. Erdogan sade i början av veckan att 500 terrorister hade neutraliserats, ett språkbruk som påminner om det som hans forne vän Assad använt. I veckan dödade PKK i ett eldöverfall sju turkiska soldater och sårade 63 andra. I Hatayprovinsen har det varit stora demonstrationer mot regeringens politik kring Syrien.
Turkiet har också annonserat i veckan att det nedskjutna spaningsplanet under midsommarhelgen träffades av en syrisk luftvärnsrobot. Den turkiska linjen har under de tre månader som gått ändrat och/eller justerat sin version ett antal gånger. Eftersom Syrien också hävdar att de skjutit ned planet, så får det anses vara bekräftat. Nu är frågan var planet befann sig när det syriska luftvärnet öppnade eld. Det vet vi inte, men den troligaste hypotesen i det här läget är att det befann sig i syriskt luftrum.
Idag har det kommit rapporter om att Turkiet har grupperat luftvärn och artilleri nära gränsen mot Syrien. Vad syftet med dessa skulle kunna vara är oklart. Om det stämmer, så skulle det kunna vara riktat mot PKK eller möjligen som ett defensivt skydd för omgrupperingen av FSA högkvarter till Syrien. Den tredje möjligheten, förberedelser för en inmarsch och upprättande av ett skyddsområde i Syrien är sannolikt inte aktuellt just nu.
Den turkiska krigsmakten är under prövning när det gäller konflikten med PKK, både på hemmaplan och i de nordligaste delarna av Irak. Regeringen kan kalla på den när det gäller Syrien också. Här är det intressant att notera att rättegången mot de anklagade för den påstådda statskuppen 2010 nu är avslutad. Uppgifterna varierar, men cirka 330 officerare dömdes för inblandning i denna enligt domutslaget. Det var en övning - "Släggan" - som skulle testa det egna kuppförsvaret. Officerarna är dömda för att under täckmantel av övningen planerat sätta igång en statskupp. Den turkiska militären ser sig som Atatûrks följare, och dennes politik som syftade till att så långt som möjligt vara neutrala vid konflikter i närområdet. Den turkiska regimen har här en balansgång att gå mellan juridikens självklara självständighet i dömandet och behovet av officerskårens stöd i kampen mot PKK och möjligen Assad.
Hur kommer då situationen då att utveckla sig i Syrien under hösten? I veckan arrangerade Krigsvetenskapsakademins avd VI ett öppet miniseminarium, där jag hade nöjet att inledningstala om det nuvarande läget, belysa ett antal olika scenarier och sluta med vad jag bedömde som det troligaste respektive farligaste alternativet.
Därefter vidtog en mycket intressant diskussion med bland annat departementsrådet Katarina Engberg, ambassadören Henrik Salander och avdelningsordförande Johan Tunberger om olika aspekter. Denna rörde allt ifrån truppåtgång under strid i bebyggelse via hur smuggling av luftvärnsrobotar förväntas att utveckla sig till Moskvas hållning i olika lägen.
Inget är ännu avgjort, men med den långa linjalen får regimen det tungt. Eftersom det handlar om en väpnad konflikt, så kan vi anta att den sida som trycks mot väggen rimligen tar till nya grepp. I regimens fall handlar det exempelvis om att mer handgripligt ta emot stöd från Iran och dess Revolutionsgarde och i ett senare skede från Hizbollah. Det talar för någon form av ökad internationalisering av konflikten med Libanon som troligaste kandidaten. Där rapporterades exempelvis igår ett mordförsök på den förre maronitiske presidenten och ledaren för Fria Patriotiska Fronten, Michel Aoun.
Några som förbereder sig på en internationalisering av konflikten är Israel som i onsdags genomförde en alarmövning med bland annat inkallelser av reserver. Förband luftlandsattes med helikoptrar på Golanhöjden i stora förband och genomförde skarpskjutningar. En liknande övning genomfördes någon vecka tidigare kring gränsen mot Libanon.
En annan möjlighet för regimen är att försöka avgöra under hösten genom att trappa upp insatserna med tyngre vapensystem för att bryta motståndsviljan. I vissa områden kan det finnas en mottaglighet hos de delar av befolkningen som har tröttnat på kriget och dessutom fruktar de radikala enheternas framfart. En filmad avrättning nyligen av ett tjugotal syriska soldater har inte ökat anslutningen till rebellerna den senaste tiden.
Till dess kan vi förvänta oss en ytterligare "libanisering" av konflikten med bildandet av olika miliser för att skydda de olika minoriteterna. En kristen milis har redan bildats i Aleppo för att slå tillbaka mot rebellelement som vandaliserat kyrkor i staden. Om vi till slut får en alawitisk milis byggd på armérester kan den håll stånd i åratal så länge den behärskar ett basområde vid Medelhavet.
Den största anledningen till den hårda kampen är att parterna på alla plan är hyggligt jämnstarka och har samma styrka i viljan. Lokalt är det mer än tidigare ett sektkrig mellan sunniter och främst alawiter. Regionalt är det Iran mot Saudiarabien och Turkiet. Globalt är det väst mot Ryssland och Kina. Men till syveende och sist avgörs kriget av viljan på marken i Syrien.
Det finns ingen militär lösning på denna konflikt, eller en politisk utan kompromissvilja. Syrien sitter därför fast i en destruktiv dödsvals.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
