Strategin för Afghanistan i gungning

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Medan nyhetsflödet den senaste veckan dominerats av utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika har händelser ägt rum i Afghanistan som förstärker en redan negativ trend för ISAF-insatsen. Talibanattacken mot en större NATO-bas i Helmandprovinsen i södra Afghanistan den 14 september resulterade i ett flertal dödsoffer: 14 av 15 ur anfallsstyrkan, samt två amerikanska marinsoldater. De materiella förlusterna för NATO-sidan, framför allt flygplan, var de mest omfattande i en enskild incident under hela kriget.

Samtidigt har attackerna från medlemmar av de afghanska säkerhetsstyrkorna mot ISAF-personal fortsatt. Diskussioner har förts i medier om huruvida dessa har sin grund framför allt i planerad infiltration från motståndsgrupper, i tvång som utövas från motståndsgrupper mot säkerhetsstyrkorna, eller i personligt missnöje hos enskilda afghanska soldater. Det är dock värt att notera att samtliga dessa förklaringsgrunder innebär problem för NATO:s del – en stark fiende, en svag allierad, eller en allierad som kan vara en fiende. Trots mer osäkra data ska det påpekas att attacker inom de afghanska säkerhetsstyrkorna – trots mindre uppmärksamhet från medier – också är ett avgörande problem, med mer långsiktiga konsekvenser.

Svårigheterna ställdes på sin spets denna vecka, då NATO fattade beslut om att gemensamma operationer under bataljonsnivå med afghanska säkerhetsstyrkor skulle avbrytas. Utöver de konkreta konsekvenserna på taktisk nivå är det uppenbart att detta är ett kraftigt bakslag för den övergripande strategin, där tätt samarbete med lokala säkerhetsstyrkor antas leda till att de blir mer självständiga, och till slut tar över hela ansvaret för landets säkerhet.

Att detta händer samtidigt som USA tar hem det sista av den truppförstärkning på 33 000 personer som man beslutade om år 2009 förbättrar inte bilden. Flera bedömare har noterat att truppförstärkningens ursprungliga målsättning – att sätta ett definitivt stopp för motståndets möjligheter att ta över betydande delar av Afghanistan – gradvis har ändrats till ett allmänt stärkande av de afghanska regeringsstyrkorna. Bortsett från det faktum att det senare inte varit entydigt framgångsrikt förefaller det alltså som att man kraftigt justerat ned ambitionerna i förhållande till motståndet.


Slutsatsen blir ett befästande av den trend som många länge pekat på: ISAF har fokuserat på den taktiska nivån, och ofta varit framgångsrika där, medan deras motståndare fokuserat på den strategiska – eller kanske snarare den politiska – nivån, där de haft större framgång. Om vi utgår från offentliga uttalanden så tycks båda sidor anse att de är på väg att vinna.

Företrädare för USA och ISAF säger regelmässigt att genomförda talibanattacker måste ses som ett tecken på desperation, och att det är fråga om motståndets sista suck. Då majoriteten i anfallsstyrkorna ofta dödas, och talibanrörelsen inte lyckas ta tillbaka förlorat territorium, kan detta verka korrekt. Dock är det mer och mer tydligt att de två sidorna ofta talar om olika konflikter. NATO talar om ett relativt konventionellt krig, inriktat på territorium, ett krig som de nu håller på att dra sig ur. Deras motståndare talar om positionering i en bredare politisk konflikt, som än så länge bara har börjat.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet