Den försvarspolitiske talespersonen för Folkpartiet, Allan Widman, meddelade i påskhelgen på sin blogg att det var nog nu. Med detta menade han den svenska militära insatsen i Afghanistan, som han tidigare pläderat övertygande för. Allan Widmans argument är att uppoffringen i form av personalens liv och hälsa inte står i proportion till det möjliga resultatet dvs. vi (väst) har förlorat politiskt i Afghanistan.
Kommentarerna har varit blandade, alltifrån uppmuntrande tillrop till ifrågasättande av linjen hos Folkpartiets främsta företrädare på området. Wiseman har gjort en analys, där det i kommentatorsfälten förekommer hela spektrat av kommentarer. Det hedrar Allan Widman att han offentligt kan ompröva sin hållning i en sådan stor och viktig fråga.
I sak har undertecknat inte nått till samma slutsats som riksdagsledamoten Widman, även om jag delar en del av hans kritik mot vårt och omvärldens sätt att genomföra detta fälttåg. Vi kom till Afghanistan av strategiska skäl, att förneka baseringsområden för Al Qaida i landet. Vid tiden för omvärldens inblandning i Afghanistans inre affärer var bilden, och rädslan för Al Qaida, en annan än idag. Ganska snart förlorades målet ur sikte och ny mål sattes upp, så kallad Mission Creep. Vi skulle förhindra talibanerna att ta makten, bygga upp en ny stat eller låta flickor gå i skolan. Våra vänner i Storbritannien lyckades under en kort period att ha två mål samtidigt, besegra talibanerna och narkotikan, vilket innebar att de i princip var i konflikt med de flesta i sitt område i söder.
Det nuvarande målet är att träna de afghanska säkerhetsstyrkorna i en sådan omfattning att afghanerna själva kan svara för sin egen säkerhet när vi lämnar 2014. En hyggligt rimlig målsättning, om det inte vore för att det inte finns någon ekonomi att vidmakthålla dessa styrkor när stödet till Afghanistan kommer att dras ned samtidigt som det är små utsikter till någon form av regional lösning.
Å andra sidan kommer rättfärdigandet att slåss mot utländsk ockupation att minska i takt med att omvärldens styrkor dra sig ur Afghanistan. Afghanerna har också under påskhelgen fått sista ordet när det gäller utförandet av specialförbandens nattliga räder, vilket stärker centralmaktens auktoritet. Hur Afghanistan utvecklar sig efter trupptillbakadragandet är svårt att sia om. Mycket står och faller med talibanernas egen vilja. Vill de kontrollera kärnområdena för sitt Islamska Emirat eller vill de även inkorporera västra och norra delen av landet?
Oavsett vilket så är det genom det "svenska" området som tillbakadragandet till stor del kommer att ske med start nästa år. Från stora delar av landet kommer förnödenheter och utrustning att gå längs ringvägen runt Afghanistan till Mazar-e-Sharif för vidare befordran till Uzbekistan på järnväg och längs landsväg. Sedan problemen med logistikvägarna genom Pakistan har de deltagande länderna fått styra om mer och mer av underhåll och transporter längs det betydligt svagare och dyrare så kallade Northern Distribution Network. Denna väg går genom Baltikum, Ryssland, Kaukasus och Centralasien för att ansluta till MeS i norra Afghanistan.
Många länder kommer alltså vara beroende av ordning och säkerhet i det norra området för genomförandet av denna urdragning som kommer motsvara flera armédivisioner. Så kommer till exempel den brittiske premiärministern David Cameron tvingas skänka prestige åt Uzbekistans diktator Karimov genom ett besök hos denne, för att säkra de uzbekiska myndigheternas samarbete i denna operation. En liten utflykt som redan debatteras i Storbritannien givet diktatorns CV när det gäller mänskliga rättigheter. Med tanke på de brittiska erfarenheterna att dra sig ur Afghanistan, så är det förståeligt att de söker en säker utgång.
I det sammanhanget påminner vår ställning i Afghanistan om en av kärnfrågorna i Saudiaffären, nämligen vår förmåga att vara en pålitlig och trovärdig aktör. Det är därför vi är kvar militärt i Afghanistan, inga statsbyggnadsprojekt eller narkotikabekämpning, utan krass strategi. Att ta det ansvar vi sagt oss vilja ta och reda ut den situation vi själva ställt oss i. När omvärlden går ut ur Afghanistan så går vi ut tillsammans, och vår uppgift är att ta en av efterpatrullerna.
Allan Widmans omprövning vittnar om att det gäller att tänka igenom hela projektet när vi går in i något, för väl där är det svårt att byta spår. För den bistra sanningen är att vi med den egna försvarspolitiska utvecklingen de senaste tjugo åren inte har mycket handlingsfrihet kvar. Det vill säga den viktigaste egenskap som ett starkt försvar ska skänka statsmakten.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
