Måndag till fredag denna vecka övar Ryssland sitt strategiska bombflyg i Fjärran östern. 30 besättningar för TU-95MS, tio besättningar för TU-22M3 och två för tankflygplanet IL-78 ingår som en vital del i en stabstjänstövning i östra militärdistriktet, där bombflygplanen praktiserar skjutning med kryssningsmissiler.
Detta sker samtidigt som ryska tidningar skriver om den studie som Centre for Analysis of Strategies and Technologies (CAST) gjort under namnet Utländska krig. I denna går de ryska experterna igenom elva krig de senaste 20 åren för att hitta gemensamma nämnare vad som bygger framgång. Studiens huvudslutsats är att moderna krig kan vinnas om man förfogar över en krigsmakt med vältränade styrkor som integrerar mark-, sjö- och luftstridskrafter med rymden och avancerade telekommunikationer. Styrkor med moderna vapen och dålig träning kan vara ineffektiva enligt författarna. Som mest viktiga komponent pekas luftstridskrafterna ut i alla varianter, och ett robust luftförsvar med stort inslag av luftvärn behövs för att avvärja en fiendes attack. Rapportförfattarna menar att de ryska SA-15 och SA-22-systemen som Syrien förfogar över är en starkt bidragande orsak till varför inte omvärlden ingriper militärt i Syrien.
Rätt slutsatser anser sannolikt befälhavaren för amerikanska 4th Fighter Wing som häromdagen högtidhöll minnet av sina företrädares insatser under andra världskriget. Dennes fyra divisioner med sammanlagt 70 F-15E slog ut 1000 mål på ett par timmar i en enda attack med övningsbomber. En operation som för 70 år sedan krävde 30000 flygplansföretag under veckors tid.
Sveriges läge som småstat i randen mellan historiska antagonister kräver försiktigt manövrerande strategiskt och tydliga, logiska militära koncept. Den militärteknolgiska utvecklingens innebörd för försvaret har i det sammanhanget halkat lite snett. Koncentrationen till ett fåtal platser genom avveckling av det rörliga krigsflygbassystemet, avsaknaden av kvalificerat luftvärn som uthålligt kan skydda större områden för att ta de mest uppenbara exemplen.
Antagligen är det så att vi på högsta nivå räknar med indirekt skydd av exempelvis amerikanska Aegisfartyg som i Östersjön kan ingå som komponent i robotförsvaret. Det är emellertid inte säkert att vi hamnar där till slut, eftersom bland annat Tyskland är starkt måna om band till Ryssland och därför kan ha invändningar mot företeelser som på kort sikt kan höja spännigen i vår del av världen. En liknande tanke kan polska beslutsfattare gå i. Det polska försvarsdepartementet annonserade i förra veckan att man kommer anskaffa fartyg och flygande system till flottan för cirka 2 miljarder per år de närmaste 18 åren. Det innebär bland annat tre större ytstridsfartyg, tre ubåtar, ett halvdussin attackhelikoptrar, tio UAV:er och så vidare. Enligt SIPRI:s nya redovisning för 2011 rustar Östeuropa kraftigast i världen just nu. Jag undrar varför.
För vår del faller vi tillbaka på den grundläggande frågan om militär alliansfrihet baserat på bland annat ett starkt försvar eller ett medlemskap i NATO som kräver robust folkligt stöd. De politiska blocken vill olika lösningar, men har ännu inte skapat trovärdiga förutsättningar för sina alternativ. Under tiden är omvärlden under politisk, social och teknologisk förändring och det gäller att hänga med genom en ständigt pågående debatt om betydelsen för oss. Detta inlägg belyser en liten, liten aspekt på dessa förändringar. Hur förebygger vi och hur skyddar vi oss mot denna förstöringspotential?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
