Av John Crafoord, överste och bland annat fd chef för Armélinjen vid dåvarande Militärhögskolan och försvarsattaché i Finland
Inom den militära stabstjänsten - på alla nivåer – måste man vara mycket klar och konsekvent rörande den terminologi man använder. Det är naturligtvis avgörande vid formulering av order och stridsuppgifter, men också nödvändigt vid allt tankeutbyte. De senaste årens diskussioner om försvaret och dess förändringar har nog kommit på sned genom att man hänvisar till termer som är oklara eller mångtydiga.
”Invasionsförsvaret” kallas ofta den planering som kan knytas till ”kalla krigets” period och används numera i rätt nedsättande termer: ”äntligen nedmonterat…”.
Låt mig få skriva ett par förklaringar - för jag var med.
Ordet invasionsförsvar har alltför lätt knutits till bilden av juni 1944; de allierades Operation Overlord. Samt sedan till de mer eller mindre realistiska bedömanden som då gjordes rörande Sovjets kapacitet och avsikter.
Jag vill understryka att termen ”invasionsförsvar” nästan enbart har använts i våra militärpolitiska dokument, men aldrig i operativa planeringar eller order på militärområdesnivå eller nedåt. De entydiga termerna: avvärja, fördröja, hindra, försvara, anfalla och så vidare, var de termer som användes. Välkända, entydiga och med olika grader av valfrihet för underställda chefer. Uppdragstaktik. Någon stelhet och passiv inväntan på invasion fanns inte.
Detsamma gällde i högsta grad också vår utbildning. Särskilt för arméförbandens del gällde ju att utbilda lägre och högre förband med de lokala utbildningsmöjligheter som fanns.
Det avgörande var ju att lära ut soldaters och lägre förbands uppträdande under förflyttning, försvar, anfall mm. Allt i den terräng som stod till buds och som var lämpad för ändamålet. Inte övade man ”Invasionsförsvar ” i exempelvis Falun, Östersund Örebro eller i Eksjö.
Det gällde också de allra flesta stora fälttjänstövningarna; i brigadförband och högre. Någon gång kunde de anslutas till ett milos krigsuppgift och del av ”invasionsförsvar”, men svårigheterna var stora, inte minst av kostnadsskäl. Restriktioner gjorde att dessa övningar för befäl och förband blev extremt ”tråkiga” och gav föga av värde för utbildning – och för krigsplanering. Man fick inte det utbyte man önskade för trupp och befäl. De bästa övningarna var de som gav friare spelrum för övade chefer i alla nivåer. Ett exempel var AFÖ 1960; Mellan Vänern och Vättern!
I den gamla Militärhögskolans utbildning var synen likadan. Ändamålet var ju att öva eleverna i taktik och stabstjänst d v s träna dem inför alla slags uppgifter som de kunde ha att möta i en avlägsen och oviss framtid.
Taktiklärare hörde ofta argument från någon elev (eller nykommen lärare) att ”så och så gjorde vi på en fältövning i milot!” Självfallet är detta ett otillräckligt bidrag till en givande diskussion. Armélinjens taktiska exempel på lärorummet och under fältövningar snuddade knappast vid aktuell krigsplanläggning eller ”invasionsförsvar”. Det skulle gå lätt att studera i arkiven. För elever under ”kalla kriget” – på 60-. 70- och 80- talet räcker det att nämna platser för de viktiga fältövningarna i Gottskär, Lysekil, Ekshärad, Rommehed; alla med ringa eller alls ingen anknytning till det som nu kallas ”det gamla invasionsförsvaret”.
Det var i strategiämnet som termen invasionsförsvar kunde användas beträffande olika geopolitiska alternativ.
”Insats” är för en äldre stabsofficer ett helt främmande ord. Det har i normal text tidigt knutits till FN-insatser I övrigt användes termen i samband med beröm för olika resultat; t ex inom idrott. Nu tycks ”insats” ha glidit in i den militära stabstjänstens allmänna ordförråd. Den intresserade allmänheten torde ha svårt att se den nya konstruktionen av försvaret som ett speciellt insatsinstrument.
Ännu svårare är att försöka förstå ”nätverksbaserat” försvar eller ”viljestyrt----”. ”Här och nu” är ett slagordsbetonat begrepp som inte borde användas i allvarliga militära (eller andra) sammanhang då man menar ”direkt gripbara”, ”tillgängliga” o s v.
Stabstjänst – en repetition. Stabstjänstens uppgift är att i tid söka, ta fram och avväga underlag för realistiska alternativ till beslut. Det gäller varje nivå där stab och stabsmedlemmar verkar; från (försvars-) departement ned till kompani. Tillämpbart i varje organisation – även ”civilt” – både i fred och krig.
Stabstjänstens uppgift är sedan att utvärdera utvecklingen och att svara för att beslut omsätts för avsedd verkan.
I koncentrerad form:
– En förstklassig plan, som omsätts i dålig stabstjänst leder till katastrof.
– En medelmåttig plan som omsätts med förstklassig stabstjänst ger sannolikt ett mycket gott resultat.
– En dålig plan kommer inte till – om stabstjänsten fungerar.
Dagens aktuella debatt kring insatsförsvarets personalförsörjning och kostnader vittnar inte om fullgod stabstjänst – varken i Högkvarteret eller inom Försvarsdepartementet.
