Nyheter om erövringar av den ena staden efter den andra i norra Mali når oss nästan dagligen, sedan den tuaregdominerade separatistorganisationen Mouvement National pour la Liberacion de l'Azawad (MNLA) satt fart. Tessalit, Kidal och Gao har fallit och nu står Timbaktu på tur. Efter staden fallit har MNLA kontroll över hela norra Mali, vilket är imponerande med tanke på att området motsvarar Frankrike i storlek och organisationen förfogar upp till 1500 soldater. De problem för Mali som jag varnade för i inlägget Pandoras ask i Libyen för ett halvår sedan är nu ett faktum.
Läget för centralmakten kännetecknas av inre splittring sedan kaptenen Amadou Haya Sanogo tillfälligt tagit makten i landet häromveckan. Det offentliga skälet för att ha störtat den avgående presidenten Amadou Toumani Touré har varit att denne inte försett landets armé med tillräckliga resurser att bekämpa MNLA. Omvärlden tog naturligtvis avstånd från juntans kupp, och kuppmakarna säger idag att de ska återinföra den suspenderade konsitutionen i morgon.
Saken kompliceras av att maktspelaren Iyad ag Ghali med sin islamistiska rörelse Ansar Eddine försöker porträttera sig som kompanjoner till MNLA, fast organisationerna inte har mycket gemensamt. Det innebär att det finns två till fyra interna konstellationer i landet beroende på olika maktöverenskommelser. Utvecklingen den närmaste tiden kommer avgöras av ambitionerna hos MNLA. Om dessa konsoliderar sig efter Timbuktus fall, och inte fortsätter mot huvudstaden Bamako,så kommer centralmakten att få problem att återerövra förlorad mark.
Skälen till att MNLA uppbådat både vilja och förmåga står att finna i olika slags resurser. Mali är ett strategiskt viktigt land i sin del av Afrika med gränser till sju länder. De senaste åren har stora fyndigheter av metaller, olja och vatten hittats i landet, vilket innebär att incentiv numera finns för att skaffa sig kontroll över stora områden i Mali. Förmågan har ökat militärt sedan erfarna tuaregkrigare återvänt från sin tjänstgöring hos Khaddafi med mängder av tunga vapen. En bedömning är att en eller flera stormakter också hjälper till med tanke på de råvarutillgångar som uppdagats.
Det innebär att Mali sällar sig till flera länder på den afrikanska kontinenten som är under uppbrytning. Förutom Mali har Sudan delats, Elfenbenskusten och Nigeria är satt under hårt tryck längs kulturella och religiösa skiljelinjer. I Libyen fortsätter desintegrationen med strider i Kufra och Sabha mellan olika stammar. En ledare för Touboustammen, Issa Abdel Majid Mansur, kräver att FN och EU intervenerar för att skydda denna mot etnisk rensning.
Två länder som ännu inte brutits upp ännu är Egypten och utanför Afrika, Syrien. I det förra är det inte troligt att det sker, men det är intressant att notera att det Muslimska brödraskapet nu bryter sitt löfte att inte ställa upp i presidentvalet genom att nominera sin vice ordförande och störste finansiär Khairat al-Shatir. Det innebär sannolikt att spänningarna kommer att öka mellan rörelsen och militärjuntan, och det går inte att utesluta en algerisk utveckling om denne skulle vinna. Nomineringen av al-Shatir innebär att omvärlden måste på nytt värdera andra löften som exempelvis att hålla fredsavtalet med Israel.
I Syrien har av allt att döma regimen vunnit den första långa ronden. När Sveriges utrikesminister tog säte bland 49 kollegor i Istanbul för ett möte med sammanslutningen Syriens Vänner fanns det två linjer. Den bredaste linjen är att fullfölja Kofi Annans sexpunktsplanmed bland annat politiska reformer. Den andra linjen drivs av Gulfstaterna med Saudiarabien i spetsen. Den kännetecknas av direkt inblandning i de syriska affärerna i form av direkt vapenstöd till rebellerna. En sådan militarisering av konflikten skulle sannolikt resultera i destabilisering och överspill till grannländerna, i synnerhet Jordanien och Libanon. Tyvärr talar mycket för att den mest intensiva politiska viljan finns bland Gulfstaterna och att vi kommer att få se strömmar med vapen gå igenom Jordanien som är i stort behov av saudiskt finansiellt stöd för att undanröja politiska oroligheter i kungadömet.
I Tehran kan därför en av de tongivande i den konkurrerande sammanslutningen Syriens Riktiga Vänner, Ayatollah Khameni, leende läppja på sitt thé. Tillsammans med Ryssland och Kina har hans Revolutionsgarde satt ett tillfälligt stopp för sina motståndare. Ju längre tiden går, desto djupare kommer teokratins bergsingenjörer i sitt arbete med att ge det iranska atomprogrammet sitt fortifikatoriska skydd. Vi går nu in i en period, där stora diplomatiska ansträngningar kommer att göras för att nå en överenskommelse om programmet genom samtal i konstellationen 5+1 (vetostaterna och Tyskland). Oddsen är små att de gör det, vilket skulle innebära förhöjd krigsrisk från mitten av maj i regionen. Det är inte bara i Mali man kan få malignt melanom.
Ekot om Syrien
DN om Syrien
SvD om Mali
DN om Mali
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
