Med ett annalkande presidentval och en känsla av pågående inringning funderar den ryska säkerhetspolitiska eliten över sakernas tillstånd. Det har aldrig legat för denna att vara overksam, så det kan vara nyttigt att sätta sig i deras släde och se vad som kan göras.
Ryssland brottas med höga ohälsotal, demografisk utförs- och uppförsbacke och behov av betydande investeringar i infrastruktur. Traditionella partners i arabvärlden är utsatta för stor press. Allt är emellertid inte eländigt. Ryssland förfogar över enorma energitillgångar, och en potential att exploatera andras tillgångar i den gamla sovjetiska sfären.
Det finns skäl att fortfarande tro att flertalet i eliten har en geopolitisk utblick med nollsummeperspektiv. Ryssland är hotat från flera riktningar och någon annans ökade säkerhet innebär minskad rysk säkerhet. Det är viktigt att ha med detta perspektiv för omvärlden när det gäller att bedöma vad landet avser göra, något som totalt misstolkades inför kriget med Georgien 2008.
Långsiktigt kommer sannolikt Ryssland också förflytta uppmärksamheten österut, mot Asien. Ryssland har ett särskilt intresse att infoga de centralasiatiska republikerna mer stabilt in i sin inflytandesfär, i synnerhet Kazakhstan och Turkmenistan med sina olje- och gasreserver. Ett viktigt verktyg för detta upprättandet av militäralliansen CSTO - Collective Security Treaty Organisation, där Ryssland ingår tillsammans med Armenien, Vitryssland, Kazakhstan, Kirigistan och Tajikistan.
Ryssland måste också se upp med ett råvaruhungrigt Kina med tanke på det råvarurika, men glest befolkade Sibirien. Medlen för detta varierar. Ryssland bygger ut Stilla Havsflottan kraftigt samtidigt som man kurtiserar Kina inom ramen för Shanghai Cooperation Organisation (SCO). Detta är också i grunden en säkerhetsrelaterad organisation, men har utvidgats till handel och energisamarbeten bland annat. I den geopolitiska teoribildningen är Centralasien kanske det viktigaste området för att behärska den Euroasiatiska landmassan, vilket innebär världsdominans för den som gör det.
Vad kan den ryska eliten tänka inför 2012 med detta i bakhuvudet? Eftersom 2012 är presidentvalsåret med stort P, så talar det för försiktighet i direkta konfrontationer med de stora spelarna. Förutom Ryssland så ska både USA och Frankrike välja ny president samtidigt som Kina byter president i samband med partikongressen. Bäst att se vad de olika aktörernas utrikespolitik tar vägen först innan nya strategier kan utformas.
Men mindre, indirekta framstötar kan göras för att skaffa sig ett bättre utgångsläge. Den mest intressanta riktningen går söderut - Kaukasus - på kort sikt. Efter att ha försökt att analysera läget i detta område, så har jag fastnat för möjligheten att genomföra en större operation i Dagestan. En sådan operation skulle kunna motiveras av minst fyra skäl, utöver en styrkeuppvisning inför det egna presidentvalet.
Den ryska delrepubliken Dagestan är säte för en våldsam konfrontation mellan islamistiska grupper som Shariat Jamaat och den ryska staten. Under hösten har denna kamp gått vidare med attentat och likvideringar av ryska statstjänstemän, vilket staten någonstans måste få ned på en kontrollerbar nivå. Av det skälet skulle det vara av intresse för den ryska ledningen att ta itu med denna konflikt genom en insats av inrikestrupperna i större skala. I ett första skede undviks en insats av armén (58. i Vladikavkaz?) för att inte repetera erfarenheterna från första Tjetjenienkriget, då försvarsministern Gromov avgick i protest och många officerare ordervägrade och andra vägrade ta emot medaljer efteråt.
Om säkerhetssituationen skulle stabiliseras skulle man däremot i ett andra skede föra militära förband till Dagestan. Då skulle Ryssland få ett ökat tryck mot Georgien och dess anslutningsambitioner visavi NATO. Ryska förband skulle enklare kunna eller binda upp georgiska enheter om anfallsbredden är större, om det återigen skulle komma till en väpnad konflikt mellan de bägge länderna.
Med större ryska militära enheter i Dagestan skulle också Azerbajian utsättas för indirekt påverkan. Azerbajian har nu en försvarsbudget som överstiger hela statsbudgeten för ärkerivalen Armenien, och den azeriska ledningen har lovat att ta tillbaka Nagorno-Karabach. Det går att tänka sig att den aptiten skulle avta en smula om det stod ett par ryska brigader 15 mil från Baku.
En fjärde fördel skulle vara möjligheterna att förbättra utgångsläget för operationer i och kring Kaspiska havet. Iran gör anspråk på energifyndigheter som kan ligga innanför den turkmenska territorialgränsen. Iranska operationer i den riktningen skulle också kunna hota Kazakhstans energiutvinning, vilket gör det angeläget för Ryssland att behärska de västra och norra delarna av Kaspiska havet som bas för utlösandet av säkerhetsgarantier inom ramen för CSTO.
Det kan tänkas att vi i så fall först skulle få höra talas om en sådan operation via sociala medier. I ett presidentdekret den 30. december fastslog republikens president, Magomedsalam Magomedov, att alla ministrar och myndighetschefer ska ha personliga sidor på Facebook, Twitter, Livejournal och Dudu.
Här kan du följa (antagligen) honom på Dudu och Facebook, om du vill höra det från hästens mun.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
