Konflikten - Freden 3 - 1 i veckan. Abeyi, Darfur och södra Sudan varierande negativt. Därför känns det viktigt att framhålla uttalandet från UD Carter Center om Södra Kurdufan.
Läget i den omtvistade Abeyiprovinsen förvärrades kraftigt under veckoslutet. Igår intog sudanesiska armén provinscentrat Abeyi med bland annat ett stridsvagnskompani. Alla källor bekräftar denna utveckling.
I torsdags överfölls en konvoj med sudanesiska soldater som ingår i den nord-sydliga övervakningsstyrkan Joint Integrated Unit. Överfallet skedde cirka en mil om Abeyi i ett område som kontrolleras av Sydsudanesiska polisenheter. Flera soldater sårades av de okända angriprna.
Den sudanesiska armén påstod att de under torsdagen var under tillbakadragande för att undvika friktioner, men att istället 22 soldater dödats i Abeyi av SPLA, och kallade området för en krigszon.
Den bild jag lyckats pussla ihop är att sudanesiska förband redan på fredag eftermiddag gick till attack mot Abeyi och flera omkringliggande byar. Anfallet med stridsvagnar understöddes av stridsflyg och granatkastareld, och de svepte snabbt undan sydsudanesisk polis som försökte besvara elden. Eventuellt kan dessa poliser varit understödda av enstaka stridsvagnar från SPLA.
Vita huset fördömde i ett uttalande Sudan för ett oproportioneligt och oansvarigt handlande. Administrationen krävde ett stopp för offensiva operationer och ett tillbakadragande istället.
Sudan svarade med en intervju med president al-Bashir i tidningen al Sharq, där denne gav beskedet att han skulle bli tvungen att förklara krig om södra Sudan försökte infoga Abeyi i den nya statsbildningen. I en adminstrativ manöver under lördagen upplöste han Abeyi's administration i ett dekret, vilket tolkas som en uppsägning av den överenskommelse som finns om Abeyi.
För att ytterligare komplicera det hela lät han samtidigt sin egen rådgivare, Mustafa Othman Ismail, försäkra omgivningen att det inte finns någon risk för krig mellan nord och syd över Abeyi.
Hela förloppet kan ha ett samband med att en delegation från FN:s säkerhetsråd var på väg att besöka Abeyi under en resa i östra Afrika. Resan som startade i Addis Abeba igår med heta diskussioner med AU om Libyen, fortsätter under söndag och måndag med besök i Khartoum och Juba innan den avslutas i Nairobi. Besöket i Abeyi som var huvudfokus för resan blev nu inställt. Inte utan att det känns väldigt lägligt för den sudanesiska regimen.
På den positiva sidan i Sudan kan vi däremot räkna in valet i södra Korfudan för tillfället. US Carter Center, som står för den största kontingenten för övervakning av valet, betecknade delstatsvalet som i huvudsak fredligt och trovärdigt. Inga systematiska manipulationer hade kunnat iakttas i valprocessen som centrat beskrev som transparent när det gäller både röstning och räkning. SPLM motsätter sig valutslaget, som innebär att regimpartiets kandidat, Ahmed Haroun, vann guvernörsposten. Att denne är efterlyst av Internationella Brottsmålsdomstolen för krigsbrott i Darfur är förstås en annan sak.
I Darfur ökar tyvärr däremot risken för konfrontation sedan en ny politisk utveckling blivit känd. En allians har formats mellan tidigare allierade. Det är ledarna Abdel Wahid Al-Nur och Minni Minnawi som skriftligt beslutat sig för störta al- Bashirs regim och inför demokrati i Sudan under paraplyet av Sudan Liberation Movement. Denna rörelse splittrades som konsekvens av det fredsavtal - Abuja Peace Agreement - som skrevs under. Nu verkar ledarna ha tröttnat på avsaknaden av resultat och det faktum att Liberation and Equality Movement (LJM) är på väg att skriva på ett nytt avtal med regeringen i Doha. Enligt talesmännen för den återuppväckta alliansen väntas flera gamla fraktioner gå med i det ombildade SLM. Detta innebär att Justice and Equality Movement (JEM) nu inte längre står själva (undantag SLM-Nur) mot regimen.
I södra Sudan fortsätter den nya regimen att slåss med sina rebeller. Enligt FN har minor lagts ut och civila beskjuts med tunga vapen. I fredags utbröt strider mellan rebeller och sydsudanesisk milis i Mayomprovinsen med flera döda som följd. Även delstaten Warrap fick känna av ett nytt utbrott av sammanstötningar. Södra Sudan riskerar inte att bli en s.k failed state. Den kommer att starta som en sådan. Ett land med fem (!) barnmorskor har en lång väg att vandra, inte bara till nästa förlossning.
Södra Kurdufan är viktigt för Sudan. Förutom oljan i delstaten, så gränsar denna till både Abeyi och Darfur. Det är viktigt för det internationella samfundet att uppvisa precision i olika fördömanden, så att den sudanesiska regimen inte reflexmässigt stämplas som usel, när den nu verkar ha vunnit ett rättvist val.
Att våldsextrema Hamas, en korrupt regim i Afghanistan och nu en internationellt efterlyst har vunnit några av de första valen i demokratins nya genombrott understryker en risk omvärlden måste lära sig att kalkylera och leva med under en lång tid framöver.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-22
2011-05-21
I den libyska bikupan
Sextio dagar har nu passerat sedan president Obama meddelade kongressen att han gett order om operationer mot Libyen, för att assistera internationella ansträngningar med mandat från FN, i syfte att förhindra en humanitär katastrof och hantera hot mot fred och säkerhet. Igår återkom så presidenten till kongressen. Han meddelade att landets deltagande i Libyen var begränsat och att de militära insatserna syftar till att stödja NATO. Han sökte heller inte kongressens uttryckliga stöd, utan resonerade kring det önskvärda med ett sådant.
Hur detta kommer att tas emot återstår att se. Presidentens makt är stor på det utrikespolitiska området och ingen vill bli upplevd att vara illojal. Med adminstrationens taktik att tona ned omfattningen i engagemanget ökar dock utrymmet för omgivningen att ifrågasätta handlandet. Flera ledamöter i kongressen, på bägge sidor, har uttalat stor tvekan kring det konstitutionella i presidentens agerande. Ett tidigare uttalande från Obama under valkampanjen 2007 används emot honom. Han sa då:
"the president does not have power under the constitution to unilaterally authorize a military attack in a situation that does not involve stopping an actual or imminent threat to the (U.S.) nation."
Presidentens motståndare kan nu också hämta kraft från en telefonundersökning utförd av opinionsföretaget Whitman Insight Strategies som publicerades igår. Med 800 telefonintervjuer (felmarginal +/- 3,93%) framkom en intressant bild. 79 % av de tillfrågade ville att kongressen skulle rösta om frågan igår. 60 % var emot en förlängning av amerikanskt militärt deltagande i Libyen. 78 % är emot insatser med marktrupper och 67 % hade uppfattningen att landet rent generellt var på fel väg.
När kongressen återsamlar på måndag kommer det att bli intressant att följa vad som händer. De amerikanska insatserna i Unified Protector är avgörande för operationen, så det är mycket på spel. Givet NATO:s betydelse för amerikansk säkerhetspolitik kommer nog inte något drastiskt att hända, men någon form av press på presidenten kommer nog kongressen sätta i form av tider och/eller pengar.
I Libyen har de senaste större händelserna varit sänkningen av libyska fartyg i flottan och kustbevakningen. I den militära obalansen som redan råder var det ingen avgörande händelse, men däremot en svidande prestigeförlust internt för diktatorn. En annan viktig utveckling har varit striderna i väster kring gränsen mot Tunisien. Tunisien har nu tagit upp saken med FN:s generalsekreterare som har fullt upp med Libyen för tillfället. I veckan kommer AU:s ledare samlas i Addis Abeba för överläggningar om bland annat Libyen. Det är inte orimligt att dessa kommer sätta press på Ban Ki-Moon att förhandla fram ett eld-upphör. Det går heller inte att utesluta att parterna redan talar med varandra direkt i den här frågan. Jag faller då tillbaka på en av mina generella tumregler för regionen - ingenting är vad det synes att vara.
Här hemma har socialdemokraterna presenterat en rapport , där Libyenfrågan analyseras och ett antal förslag läggs fram för olika sektorer. Mottagandet var blandat, både vad gäller form och innehåll.
I de militära spörsmålen var det främst förslaget om en marin insats som kritiserades. Commander's log går på ett utmärkt sätt igenom förutsättningarna för en sådan insats och finner att det är både efterfrågat och genomförbart inom två veckor efter beslut.
Kritiken har handlat om behovet och effekten av en sådan insats. Att det inte skulle finnas ett behov verkar inte stämma med tidigare information. När NATO påbörjade operationen gav organistionen ut ett faktablad om vapenembargot. Då skulle det finnas minst 25 örlogsfartyg från 10 länder för att kunna upprätthålla detta i Medelhavet. Ett styrkebehov genererat av befälhavaren för att lösa sin uppgift. Behovet verkar kvarstå i någon form. I samband med anfallet mot de libyska fartygen gjorde NATO ett skriftligt uttalande, där det bland annat hette:
"Over the past couple of weeks we have witnessed indiscriminate mining and the escalating use of force by pro-Gadhafi maritime forces."
När det gäller vapenembargot är alldeles klart att flödet av vapen in och ut ur landet går främst landvägen i väster, söder och öster samt via luften. Men som NATO så riktigt beskriver, så kan organisationen inte blockera alla vägar till och från Libyen. Med en sjöfartskontroll stänger man däremot av den enklaste och snabbaste vägen. Jag skulle vilja tillägga att det också rör sig om den största kapaciteten i fråga om volymer som blockeras.
Samma resonemang kan föras kring flygförbudszonen. Den finns över en tredjedel av landet, vilket innebär att Khaddafi i praktiken kan använda flyg utanför detta område för anfall och transporter. NATO hade helt enkelt inte resurser att genomdriva en sådan zon över hela Libyen, utan valde naturligtvis det område där den viktigaste effekten uppnåddes.
I socialdemokraternas rapport finns det två ämnen till att nämna. Dels framkommer det att de varit i kontakt med FN:s avdelning för fredsbevarande operationer (DPKO). Enligt rapporten efterfrågar denna svenska insatser i Libanon och/eller södra Sudan. Både själva sakinformationen är intressant liksom förhållandet att sådana kontakter finns. I försvars- och säkerhetspolitiken är den aktuella kunskapen mellan regering och opposition ojämnt fördelad, eftersom den första funktionen sitter på beredningsunderlag och diplomatiska kontakter. Samtal med olika kontakter blir på så sätt en möjlighet för en opposition att utjämna den skillnaden något.
Det andra området är stödet för Khaddafi. Rapporten konstaterar att bilden är oklar. Allt i från ett reellt stöd i väster till endast betalda legosoldater och toppbyråkrater. Det här är en avgörande svårighet i alla resonemang kring Libyen. Vi har för dålig kunskap om landet helt enkelt och försöker istället att fylla i luckorna med vad vi vill se. Det gäller både här hemma och i omvärlden. Antagligen är det en delförklaring till det låga stödet i opinionsundersökningen som jag refererade till. 74 % var oroade över att Al Qaida och islamister är en del av rebellernas styrka.
Våldsbejakande extremisters inflytande är svårt att bedöma. Det finns omständigheter som talar för att de som finns i östra Libyen i alla fall har fått tillgång till en del av regimens tidigare vapenförråd, och att en del av dessa vapen kan vara på väg ut ur landet. Den mest troliga vägen går i så fall över Sudan och destinationen är i det fallet given - Gaza och Västbanken. Låt oss hoppas att det som skulle vara en humanitär operation med de bästa av avsikter inte har blivit en destabiliseringsoperation av regionen i allmänhet och Libyen i synnerhet. Men som det heter i det arabiska ordspråket:
Den som vill ta honung i kupan får finna sig i att bli stungen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Hur detta kommer att tas emot återstår att se. Presidentens makt är stor på det utrikespolitiska området och ingen vill bli upplevd att vara illojal. Med adminstrationens taktik att tona ned omfattningen i engagemanget ökar dock utrymmet för omgivningen att ifrågasätta handlandet. Flera ledamöter i kongressen, på bägge sidor, har uttalat stor tvekan kring det konstitutionella i presidentens agerande. Ett tidigare uttalande från Obama under valkampanjen 2007 används emot honom. Han sa då:
"the president does not have power under the constitution to unilaterally authorize a military attack in a situation that does not involve stopping an actual or imminent threat to the (U.S.) nation."
Presidentens motståndare kan nu också hämta kraft från en telefonundersökning utförd av opinionsföretaget Whitman Insight Strategies som publicerades igår. Med 800 telefonintervjuer (felmarginal +/- 3,93%) framkom en intressant bild. 79 % av de tillfrågade ville att kongressen skulle rösta om frågan igår. 60 % var emot en förlängning av amerikanskt militärt deltagande i Libyen. 78 % är emot insatser med marktrupper och 67 % hade uppfattningen att landet rent generellt var på fel väg.
När kongressen återsamlar på måndag kommer det att bli intressant att följa vad som händer. De amerikanska insatserna i Unified Protector är avgörande för operationen, så det är mycket på spel. Givet NATO:s betydelse för amerikansk säkerhetspolitik kommer nog inte något drastiskt att hända, men någon form av press på presidenten kommer nog kongressen sätta i form av tider och/eller pengar.
I Libyen har de senaste större händelserna varit sänkningen av libyska fartyg i flottan och kustbevakningen. I den militära obalansen som redan råder var det ingen avgörande händelse, men däremot en svidande prestigeförlust internt för diktatorn. En annan viktig utveckling har varit striderna i väster kring gränsen mot Tunisien. Tunisien har nu tagit upp saken med FN:s generalsekreterare som har fullt upp med Libyen för tillfället. I veckan kommer AU:s ledare samlas i Addis Abeba för överläggningar om bland annat Libyen. Det är inte orimligt att dessa kommer sätta press på Ban Ki-Moon att förhandla fram ett eld-upphör. Det går heller inte att utesluta att parterna redan talar med varandra direkt i den här frågan. Jag faller då tillbaka på en av mina generella tumregler för regionen - ingenting är vad det synes att vara.
Här hemma har socialdemokraterna presenterat en rapport , där Libyenfrågan analyseras och ett antal förslag läggs fram för olika sektorer. Mottagandet var blandat, både vad gäller form och innehåll.
I de militära spörsmålen var det främst förslaget om en marin insats som kritiserades. Commander's log går på ett utmärkt sätt igenom förutsättningarna för en sådan insats och finner att det är både efterfrågat och genomförbart inom två veckor efter beslut.
Kritiken har handlat om behovet och effekten av en sådan insats. Att det inte skulle finnas ett behov verkar inte stämma med tidigare information. När NATO påbörjade operationen gav organistionen ut ett faktablad om vapenembargot. Då skulle det finnas minst 25 örlogsfartyg från 10 länder för att kunna upprätthålla detta i Medelhavet. Ett styrkebehov genererat av befälhavaren för att lösa sin uppgift. Behovet verkar kvarstå i någon form. I samband med anfallet mot de libyska fartygen gjorde NATO ett skriftligt uttalande, där det bland annat hette:
"Over the past couple of weeks we have witnessed indiscriminate mining and the escalating use of force by pro-Gadhafi maritime forces."
När det gäller vapenembargot är alldeles klart att flödet av vapen in och ut ur landet går främst landvägen i väster, söder och öster samt via luften. Men som NATO så riktigt beskriver, så kan organisationen inte blockera alla vägar till och från Libyen. Med en sjöfartskontroll stänger man däremot av den enklaste och snabbaste vägen. Jag skulle vilja tillägga att det också rör sig om den största kapaciteten i fråga om volymer som blockeras.
Samma resonemang kan föras kring flygförbudszonen. Den finns över en tredjedel av landet, vilket innebär att Khaddafi i praktiken kan använda flyg utanför detta område för anfall och transporter. NATO hade helt enkelt inte resurser att genomdriva en sådan zon över hela Libyen, utan valde naturligtvis det område där den viktigaste effekten uppnåddes.
I socialdemokraternas rapport finns det två ämnen till att nämna. Dels framkommer det att de varit i kontakt med FN:s avdelning för fredsbevarande operationer (DPKO). Enligt rapporten efterfrågar denna svenska insatser i Libanon och/eller södra Sudan. Både själva sakinformationen är intressant liksom förhållandet att sådana kontakter finns. I försvars- och säkerhetspolitiken är den aktuella kunskapen mellan regering och opposition ojämnt fördelad, eftersom den första funktionen sitter på beredningsunderlag och diplomatiska kontakter. Samtal med olika kontakter blir på så sätt en möjlighet för en opposition att utjämna den skillnaden något.
Det andra området är stödet för Khaddafi. Rapporten konstaterar att bilden är oklar. Allt i från ett reellt stöd i väster till endast betalda legosoldater och toppbyråkrater. Det här är en avgörande svårighet i alla resonemang kring Libyen. Vi har för dålig kunskap om landet helt enkelt och försöker istället att fylla i luckorna med vad vi vill se. Det gäller både här hemma och i omvärlden. Antagligen är det en delförklaring till det låga stödet i opinionsundersökningen som jag refererade till. 74 % var oroade över att Al Qaida och islamister är en del av rebellernas styrka.
Våldsbejakande extremisters inflytande är svårt att bedöma. Det finns omständigheter som talar för att de som finns i östra Libyen i alla fall har fått tillgång till en del av regimens tidigare vapenförråd, och att en del av dessa vapen kan vara på väg ut ur landet. Den mest troliga vägen går i så fall över Sudan och destinationen är i det fallet given - Gaza och Västbanken. Låt oss hoppas att det som skulle vara en humanitär operation med de bästa av avsikter inte har blivit en destabiliseringsoperation av regionen i allmänhet och Libyen i synnerhet. Men som det heter i det arabiska ordspråket:
Den som vill ta honung i kupan får finna sig i att bli stungen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-17
Ny (MA)X(I)M-gun gör succé i Afghanistan
I krigshistorien förekommer det ofta att aktörerna försöker få fram vapen som genom ett teknologisprång ska ge sådana fördelar på slagfältet att utgången i konflikten ändrar sig kapitalt. För det mesta lyckas man inte, eftersom lagen om utjämning genom en kamp mellan medel och motmedel gör sig gällande.
De brittiska långbågarna i slaget vid Agincourt 1415 var ett undantag. Med hjälp av dessa lyckades engelska och walesiska bågskyttar avgöra slaget mot en överlägsen fransk armé, vilket innebar en ny fas i det hundraåriga kriget. Maximkulsprutan, världens första helautomatiska vapen 30-dubblade eldvolymen i ett språng i slutet av 1800-talet. I Rhodesia slog 50 brittiska soldater med fyra sådana kulsprutor tillbaka ett anfall från 5000 lokala krigare.
I Afghanistan har USA:s nya granatvapen XM-25 gjort succé. Vapnet som väger drygt sex kilo skjuter 25 mm granater med en sprängradie om sex meter. Punktmål kan bekämpas upp till 500 m och ytmål upp till 700 m. Det som har gjort vapnet så eftertraktat är förmågan till luftbrisad. Med hjälp av laseravståndsmätare i siktet programmerar en liten dator varje granat. Genom att räkna antalet varv som granaten roterar i banan kan den brisera på rätt avstånd. Detta innebär att fiender i skydd kan bekämpas, då granaten flyger över muren och briserar i luften snett bakom. Succén är så stor att tillverkaren handbygger 36 stycken till för omdelbar leverans som komplement till de existerande fem på plats i Afghanistan. Amerikanska armén har beställt 12000 (!) vapen.
Förutom luftbrisad kan granaterna programmeras till ögonblicksbrisad (vid träff i mål) och fördröjningsbrisad (någon tiondel efter inträngling genom dörr eller fönster). Det finns även en pansarbrytande granat med minst 50 mm pansargenomslag liksom termobarisk granat för bekämpning av trupp i slutna rum eller grottor. Denna granat förbrukar syret i utrymmet vid detonation. Det talas även om en icke-dödlig granat för bekämpning av folkmassor. Vapnet är utrustat med ett värmesikte som har fyra gångers förstoring. Med dagens dollarkurs kostar vapnet drygt 170000 SEK. Granaterna kostar cirka 200 SEK styck, och det får plats fyra stycken i varje magasin. Sydkorea har byggt en enklare kopia av vapnet med 20 mm kaliber istället.
Om vapnet blir en sådan "game-changer" som vissa hävdar återstår att se. Belloc diktade den odödliga strofen om Maximkulsprutan i dikten The Modern Traveller:
Whatever happens, we have got
The Maxim gun, and they have not.
Trots denna optimism lyckades britterna inte avgöra det andra Boerkriget förrän efter tre år, bland annat beroende på att motståndarna också fick tag i vapnet. När kan svenska soldater lägga vantarna på XM-25?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)