Något verkar hända bakom kulisserna när det gäller Libyen. Igår var NATO:s generalsekreterare Fogh Rasmussen säker på att Khaddafis tid var ute, och samma sade president Obamas säkerhetsrådgivare Donilon när han blev pressad i amerikansk TV. AU säger sig vara den enda organisationen som har en karta över en libysk normalisering, och en fransk advokat förbereder en stämning av NATO inför Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag för krigsbrott i samband med bombningen av Khaddafis familj.
Härhemma visar en opinonsundersökning att stödet för fortsatt svenskt deltagande i insatsen vacklar. Den största andelen 41% är tveksamma medan 30% är för. Det är inte mycket stöd att delta i markmålsbekämpning med. Bloggare som Johan Westerholm och Väpnaren har deklarerat liknande uppfattningar som jag intagit tidigare.
Problemet med insatsen har varit dess uppdrag, ledning och oklara bedömning av parterna. De tre militära målen att skydda civilbefolkningen, få tillbaka libyska styrkor till sina hemmabaser och ett eld-upphör är relevanta, men motsägs av ett fjärde deklarerat mål som är att avsätta Khaddafi. Utan klart stöd för detta i mandatet och utan att avdela resurser för detta har deltagarna målat in sig i ett hörn. Khaddafis avsättande vilar också på premissen att utan Khaddafi stannar motståndet mot väst och Arabförbundet. Jag ställer mig mycket frågande till detta. Khaddafis söner har tagit över mycket av den faktiska ledningen och om de har den politiska viljan, så kommer de fortsätta motståndet. Varken störtandet av Saddam Hussein eller hans avrättning minskade motståndet mot ockupationen i Irak för att ta ett exempel. Al Qaida lär knappast sluta efter Usama bin Ladens död.
Ledning var inledningsvis kaotisk. Vi hade en halvdag fransk nationell ledning, sedan en dryg vecka med amerikansk ledning till dess NATO fick ta över ledningen. Men vissa av länderna flyger fortfarande enstaka nationella uppdrag och vid sidan av NATO:s politiska ledning finns också den s.k Dohagruppen, där vi ingår och som överbryggar NATO och Arabförbundet. Eftersom en av grundprinciperna i krigföring är enhetlig ledning kan vi bocka av 1-0 till Khaddafi i den kategorin, i synnerhet som det börjar komma fler uppgifter om att rebellerna är splittrade både politiskt och militärt.
Den oklara bedömningen av parterna är också ett skäl till frustration. Det verkar nästan som om beslutsfattarna med vänsterhanden påbörjat konflikten. I början sa president Obama att det aktiva deltagandet i den militära aktionen skulle vara dagar, inte veckor. Det blev nästan så på pappret, men utan amerikanskt deltagande skulle flygförbudszonen klappa igenom. En republikansk kongressman har nu introducerat ett lagförslag som ska få kongressen att godkänna budgeten för själva insatsen. Åtgärden är ett försök att motverka presidenters beslut om militära insatser utan medgivande av kongressen. Budgetarna för kriget är en annan svag faktor. Hittills har Storbritanniens insats kostat lika mycket som ett års drift av ett av de hangarfartyg de planerar att avstår ifrån.
Här hemma är nu förpostfäktningen i gång om en eventuell förlängning av insatsen för vår del. Den som vet något om militär planering kan reversera de beslut som gjorts och komma fram till slutsatsen att även NATO och Sverige misstog sig på situationen. När en NATO-befälhavare har fått sina mål påbörjar denne en planering med sin stab som bland annat går ut på att räkna ut vilka resurser denne behöver för sitt uppdrag (inget för svensk försvarsplanering uppenbarligen....). Befälhavaren gör sen ett begäran om stridskrafter för att gå i land med uppdraget. Av vårt eget riksdagsbeslut och andras deltagande med tidsbegränsningar om tre månader kan vi med rimlig säkerhet veta att planeringen förutsatte att rebellerna strax skulle hålla segerparad i Tripoli. Detta påverkar också viljan att gå vidare. Enligt uppgifter till norsk radio ska den norska regeringen redan beslutat sig för en variant som jag föreslog för svensk del förra veckan. Trappa ned och kvarlämna övervakningsflyg.
Problemet blir lite mer komplicerat också sedan marockanska myndigheter meddelat att en av de gripna för det blodiga terroristattentatet i Marrakech nyligen hade blivit utvisad för terrorism från Libyen 2008, dvs. av Khaddafiregimen. Det stärker hans trovärdighet i regionen, framförallt i Algeriet som har egna islamister att slåss med. Mycket talar för att Algeriet har både skäl och förmåga att stödja Khaddafi som transitväg för förnödenheter, vilket avhjälper de värsta bristerna av de sanktioner som nu börjar ge resultat. Det är sannolikt resultatet av dessa sanktioner som vi sätter vårt hopp till när det gäller att underminera stödet för Khaddafi. Frågan är om det är så enkelt, och om det leder till fred för det libyska folket.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-09
2011-05-05
Faktorerna bakom förflyttningen från Samangan
Försvarsmakten ändrar nu uppgifterna om bakgrunden till tillbakadragandet från Samangan som både DN och Försvar och Säkerhet skrivit om tidigare.
I en utförlig artikel på Försvarsmaktens hemsida går PRT MeS stabschef igenom bakgrunden till tillbakadragandet från Aybak för en månad sedan. På ett trovärdigt sätt som klart belyser de överväganden som legat till grund för beslutet korrigeras bilden av omgrupperingen. Enligt stabschefen togs beslutet med anledning av det hot som förbandet mottagit, vilket tidigare har dementerats. För att inte sätta förbandet i en situation, där man var tvungen att öppna eld mot protesterande bestämde man sig för att tillfälligt omgruppera förbandet till huvudcampen i Mazar-e-Sharif istället.
Enligt stabschefen sammanföll det också med en inriktning att inte bygga ut den dåvarande grupperingsplatsen, utan att istället genomföra en samgruppering med afghanska armén i en nybyggd gruppering i provinsen. Om några veckor kommer en ny afghansk bataljon att gruppera i den nya campen tillsammans med en enhet ur PRT. En fördel med detta är också att den kritik och irritation som riktats mot förbandet på grund av försvårande av trafiken med stora fordon och solande med bar överkropp blir mindre än vid gamla grupperingen i bebyggelse.
Grupperingen till den nya campen torde innebära att det inte blir ett ökat fokus till mer oroliga delar av PRT område, vilket först angavs vara ett av motiven för tillbakadragandet.
Det är bra att allmänheten får ta del av denna typ av resonemang om svåra frågor från ledningen på plats, och det är bra att förbandet korrigerar bilden av situationen. Stödet från svenska folket för insatsen i Afghanistan förutsätter bland annat korrekt information.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I en utförlig artikel på Försvarsmaktens hemsida går PRT MeS stabschef igenom bakgrunden till tillbakadragandet från Aybak för en månad sedan. På ett trovärdigt sätt som klart belyser de överväganden som legat till grund för beslutet korrigeras bilden av omgrupperingen. Enligt stabschefen togs beslutet med anledning av det hot som förbandet mottagit, vilket tidigare har dementerats. För att inte sätta förbandet i en situation, där man var tvungen att öppna eld mot protesterande bestämde man sig för att tillfälligt omgruppera förbandet till huvudcampen i Mazar-e-Sharif istället.
Enligt stabschefen sammanföll det också med en inriktning att inte bygga ut den dåvarande grupperingsplatsen, utan att istället genomföra en samgruppering med afghanska armén i en nybyggd gruppering i provinsen. Om några veckor kommer en ny afghansk bataljon att gruppera i den nya campen tillsammans med en enhet ur PRT. En fördel med detta är också att den kritik och irritation som riktats mot förbandet på grund av försvårande av trafiken med stora fordon och solande med bar överkropp blir mindre än vid gamla grupperingen i bebyggelse.
Grupperingen till den nya campen torde innebära att det inte blir ett ökat fokus till mer oroliga delar av PRT område, vilket först angavs vara ett av motiven för tillbakadragandet.
Det är bra att allmänheten får ta del av denna typ av resonemang om svåra frågor från ledningen på plats, och det är bra att förbandet korrigerar bilden av situationen. Stödet från svenska folket för insatsen i Afghanistan förutsätter bland annat korrekt information.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-04
Sveriges militära makt under 2011
Av Johan Wiktorin, Avd I
Sverige har strax varit engagerat i en månad i Libyenkriget. Det är halvtid för bidraget, och nu har debatten tagit fart om vad vi ska göra härnäst. Stanna kvar, dra oss ur eller mittemellan?
Vårt initiala engagemang i de militära operationerna präglades av eftertänksamhet parat med det paradoxala att Utrikesnämnden informerades först dagen efter vi gjort publika utfästelser om ett deltagande på konferensen i London. För att nå en bred överenskommelse gjordes en begränsning i deltagandet. Våra flygplan skulle inte delta i några planerade markmålsattacker.
Debatten kring insatsreglerna har varit svår att följa. Feghet är det vanligaste epitetet från en del debattörer. Detta måste vara någon form av missuppfattning. Att flyga taktiska spaningsuppdrag över i sammanhanget fientligt territorium med kvalificerade luftvärnssystem är långt ifrån fegt. Vi leder också eld med utländskt flyg i Afghanistan. Skillnaden är att vi där har eldledare på marken, så att vi har en rimlig säkerhet vet vad vi gör, till skillnad från Libyen. Vi är också inbjudna av landets regering för att skydda denna.
Det är bland annat med insatsregler som vi länkar samman vårt bidrag med vår sammantagna politiska vilja. Problemet med Libyeninsatsen är att det är flera stycken i en. Det är dels en NATO-insats som vi deltar i, det är dels en serie nationella insatser där flera stater gör egna uppdrag och så att säga går in och ut ur NATO-insatsen. Eftersom dessa länder har ett uttalat mål med att Khaddafi ska tvingas bort med militära medel, så kolliderar olika svenska intressen med varandra.
Vi har ett starkt intresse att skydda civilbefolkningen och att ta en del av ansvaret tillsammans med andra. Mot detta står en ovilja att genomföra en regimförändring med yttre militärt våld utan klart mandat av FN. Än så länge är vi miltärt alliansfria. Det ligger inte i vårt intresse som en sådan småstat att regimförändringar med våld utan mandat blir en accepterad norm i världen. Med ett nedrustat försvar som har solidaritetsambitioner kan en sådan utveckling vara farlig med instabila Vitryssland i närheten. Det är sannolikt dessa geopolitiska förhållanden som hållit tillbaka Tyskland, Polen och Finland från att delta aktivt i Libyen. Därför är de nuvarande insatsreglerna en sammanvägning som är rimlig, om vi vill främja svenska intressen på lång sikt.
För att kunna orientera oss om fortsättningen är det viktigt att utvärdera hur det hittills har gått. Vi kan med rimlig säkerhet slå fast att konflikten har eskalerat och att väldigt många människor har fått sätta livet till. Den hemkallade amerikanska ambassadören till Libyen uppgav i förra veckan att han fått siffror om c:a 30000 döda libyer. Fler länder har tillkommit, länder har skärpt sina insatsregler och beväpning av rebellerna övervägs. Khaddafi har å sin sida hotat deltagande länder, i synnerhet Italien, och försökt att vidga konflikten att även innefatta Tunisien. Raketartilleriet dundrar fortfarande över Misurata.
Min bild är att vi är halvvägs in i en återvändsgränd när det gäller en militär lösning i Libyen. Glappet mellan än högre politiska ambitioner och viljan att avdela medel för dessa har ökat hos de största deltagarna. Rebellerna har ingen kapacitet att besegra Khaddafi ens efter ett par tusen flyguppdrag, än mindre regera landet.
Samtidigt har våra politiker hårt bundit sig för att slutföra Afghanistaninsatsen, vars tribut riskerar att öka det närmaste året. Omvärlden upplever också andra konvulsioner, inte minst i Syrien, Jemen och Pakistan. Saudiarabien och Iran är på kollisionskurs med varandra. Kort sagt - världen lever mycket farligare än på länge.
I det läget är mitt svar att vi bör vara försiktiga i att engagera oss för hårt i Libyen utan klara mål. I Afghanistan uppträder en mindre svensk bataljon i ett område stort som Norrbotten. Denna konflikt har eskalerat oavbrutet sedan 2005. De soldaterna förtjänar en bättre balans mellan uppgifter och resurser. I Mellanöstern och östra Medelhavet är risken stor för att det kan bli nödvändigt med svenska insatser för att skydda vitala intressen som internationell fred och säkerhet.
Samtidigt är det viktigt att vi uppfattas som trovärdiga och förutsägbara bland partners och omvärlden. Det talar för att vi är kvar inom ramen för Libyeninsatsen, men i klart reducerad ambition. Vi skulle också samtidigt kunna engagera oss i regionen i mer vid bemärkelse genom att till exempel delta i NATO-operationen Active Endeavour, som bland annat motverkar smuggling av massförstörelsevapen i Medelhavet. Dessa beslut behöver snart tas för att kunna verkställas med hänsyn till olika förbands beredskapstider.
För att med militära bidrag bäst tillgodose vad jag uppfattar vara våra sammanvägda intressen blir mitt förslag därför:
Endast signalsspaningsflygplan över Libyen under ytterligare några månader tillsammans med en underhandssignal om ett skytteförband under ett års tid för övervakning av ett eventuellt eld-upphöravtal.
En ubåt och minröjningsfartyg i Medelhavet i sommar och under hösten för operationer mot smuggling av massförstörelsevapen och eventuella mineringar mot sjöfarten i regionen, även Libyen.
En grupp - fyra stridsflygplan - och ett skyttekompani till Afghanistan för att öka PRT förmåga att lösa sina uppgifter under 2011.
Vi ska ha klara mål och motiv, tillräckliga resurser och en väg ut när vi engagerar oss med vapen i hand.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Sverige har strax varit engagerat i en månad i Libyenkriget. Det är halvtid för bidraget, och nu har debatten tagit fart om vad vi ska göra härnäst. Stanna kvar, dra oss ur eller mittemellan?
Vårt initiala engagemang i de militära operationerna präglades av eftertänksamhet parat med det paradoxala att Utrikesnämnden informerades först dagen efter vi gjort publika utfästelser om ett deltagande på konferensen i London. För att nå en bred överenskommelse gjordes en begränsning i deltagandet. Våra flygplan skulle inte delta i några planerade markmålsattacker.
Debatten kring insatsreglerna har varit svår att följa. Feghet är det vanligaste epitetet från en del debattörer. Detta måste vara någon form av missuppfattning. Att flyga taktiska spaningsuppdrag över i sammanhanget fientligt territorium med kvalificerade luftvärnssystem är långt ifrån fegt. Vi leder också eld med utländskt flyg i Afghanistan. Skillnaden är att vi där har eldledare på marken, så att vi har en rimlig säkerhet vet vad vi gör, till skillnad från Libyen. Vi är också inbjudna av landets regering för att skydda denna.
Det är bland annat med insatsregler som vi länkar samman vårt bidrag med vår sammantagna politiska vilja. Problemet med Libyeninsatsen är att det är flera stycken i en. Det är dels en NATO-insats som vi deltar i, det är dels en serie nationella insatser där flera stater gör egna uppdrag och så att säga går in och ut ur NATO-insatsen. Eftersom dessa länder har ett uttalat mål med att Khaddafi ska tvingas bort med militära medel, så kolliderar olika svenska intressen med varandra.
Vi har ett starkt intresse att skydda civilbefolkningen och att ta en del av ansvaret tillsammans med andra. Mot detta står en ovilja att genomföra en regimförändring med yttre militärt våld utan klart mandat av FN. Än så länge är vi miltärt alliansfria. Det ligger inte i vårt intresse som en sådan småstat att regimförändringar med våld utan mandat blir en accepterad norm i världen. Med ett nedrustat försvar som har solidaritetsambitioner kan en sådan utveckling vara farlig med instabila Vitryssland i närheten. Det är sannolikt dessa geopolitiska förhållanden som hållit tillbaka Tyskland, Polen och Finland från att delta aktivt i Libyen. Därför är de nuvarande insatsreglerna en sammanvägning som är rimlig, om vi vill främja svenska intressen på lång sikt.
För att kunna orientera oss om fortsättningen är det viktigt att utvärdera hur det hittills har gått. Vi kan med rimlig säkerhet slå fast att konflikten har eskalerat och att väldigt många människor har fått sätta livet till. Den hemkallade amerikanska ambassadören till Libyen uppgav i förra veckan att han fått siffror om c:a 30000 döda libyer. Fler länder har tillkommit, länder har skärpt sina insatsregler och beväpning av rebellerna övervägs. Khaddafi har å sin sida hotat deltagande länder, i synnerhet Italien, och försökt att vidga konflikten att även innefatta Tunisien. Raketartilleriet dundrar fortfarande över Misurata.
Min bild är att vi är halvvägs in i en återvändsgränd när det gäller en militär lösning i Libyen. Glappet mellan än högre politiska ambitioner och viljan att avdela medel för dessa har ökat hos de största deltagarna. Rebellerna har ingen kapacitet att besegra Khaddafi ens efter ett par tusen flyguppdrag, än mindre regera landet.
Samtidigt har våra politiker hårt bundit sig för att slutföra Afghanistaninsatsen, vars tribut riskerar att öka det närmaste året. Omvärlden upplever också andra konvulsioner, inte minst i Syrien, Jemen och Pakistan. Saudiarabien och Iran är på kollisionskurs med varandra. Kort sagt - världen lever mycket farligare än på länge.
I det läget är mitt svar att vi bör vara försiktiga i att engagera oss för hårt i Libyen utan klara mål. I Afghanistan uppträder en mindre svensk bataljon i ett område stort som Norrbotten. Denna konflikt har eskalerat oavbrutet sedan 2005. De soldaterna förtjänar en bättre balans mellan uppgifter och resurser. I Mellanöstern och östra Medelhavet är risken stor för att det kan bli nödvändigt med svenska insatser för att skydda vitala intressen som internationell fred och säkerhet.
Samtidigt är det viktigt att vi uppfattas som trovärdiga och förutsägbara bland partners och omvärlden. Det talar för att vi är kvar inom ramen för Libyeninsatsen, men i klart reducerad ambition. Vi skulle också samtidigt kunna engagera oss i regionen i mer vid bemärkelse genom att till exempel delta i NATO-operationen Active Endeavour, som bland annat motverkar smuggling av massförstörelsevapen i Medelhavet. Dessa beslut behöver snart tas för att kunna verkställas med hänsyn till olika förbands beredskapstider.
För att med militära bidrag bäst tillgodose vad jag uppfattar vara våra sammanvägda intressen blir mitt förslag därför:
Endast signalsspaningsflygplan över Libyen under ytterligare några månader tillsammans med en underhandssignal om ett skytteförband under ett års tid för övervakning av ett eventuellt eld-upphöravtal.
En ubåt och minröjningsfartyg i Medelhavet i sommar och under hösten för operationer mot smuggling av massförstörelsevapen och eventuella mineringar mot sjöfarten i regionen, även Libyen.
En grupp - fyra stridsflygplan - och ett skyttekompani till Afghanistan för att öka PRT förmåga att lösa sina uppgifter under 2011.
Vi ska ha klara mål och motiv, tillräckliga resurser och en väg ut när vi engagerar oss med vapen i hand.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)