I förgår genomfördes rädernas räd. Många ställer sig nu frågan om det blir hämndattacker från Al Qaida med anledning av Osama bin Ladens död. Tystnaden från AQ är total, vilket kan ha tre olika förklaringar.
Det högre ledarskiktet är med största sannolikhet under förflyttning. För det talar att USA har funnit elektronisk utrustning och hårddiskar. Givet USA:s förmåga att snabbt exploatera beslagtaget material finns det all anledning för detta skikt att omedelbart byta såväl uppehållsplats och vanor till del. Särskilt organisatören Ayman al Zawahiri är illa ute. Med tanke på dennes närhet till Usama bin Laden och deras gemensamma erfarenheter från Pakistan på 80-talet i kontrast till behovet av säkerhetsskäl är det rimligt att anta att denne bor inom en dags bilresa från bin Laden. Inte för nära, men inte för långt borta.
Den andra förklaringen är att man inte kan ena sig om vad som ska sägas och vem som ska leda. Al Qaida saknar inte en intern debatt om vilken strategi och ledare som skall väljas, och det finns naturliga spänningar mellan araber och icke-araber, skriftlärda och mer karismatiska fältherrar. Denna debatt kan intensifieras av bin Ladens frånfälle. Givet argument ett är det heller inte lätt att träffas i den här situationen för att reda ut den nära framtiden. Den tredje varianten är att organisationens högsta ledning vill tala genom handling. Det finns teorier om förberedda handlingar inklusive användandet av atomvapen, vilket jag inte finner särskilt sannolikt. Al Qaida har under tiden sedan 2001 förvandlats till en mer regional och lokal organisation med störst kapacitet i Saharaområdet och Arabiska halvön. I det här sammanhanget är den intressanta frågan hur djup etablerandet av Al Qaidaceller är i Europa. Min försiktiga bedömning är att den är större än vi vill och tror. Jag bygger det på generell kunskap om infiltrationstaktik, där det ligger i sakens natur att dölja vem du är samtidigt som det finns svagare punkter för att komma in i EU (exvis Bulgarien och Spanien) som gör att du kan uppträda friare än i USA.
Rimligen borde Al Qaidas ledarskikt ha krigspelat på ledarens våldsamma död, men även de bästa planer kan vältas när motståndaren slår till. Just nu är det interna förflyttningar, men så fort man känner sig säker kommer det att ske mer centralt dirigerade operationer. Det är en väsentlig symbolhandling som krävs för att visa att motståndet mot USA och väst samt deras lakejer i Pakistan och arabvärlden fortsätter oförtrutet från Al Qaidas sida.
Förutom väst kommer organisationens uppmärksamhet att riktas mot Pakistan. Debatten går het i USA om de ska stödja Pakistan, eftersom de har haft bin Laden i landet. De argumentet förutsätter ett monolitiskt Pakistan med stor enighet, vilket jag är mycket skeptisk till. Det är mycket troligt att bin Laden haft skydd av personer i statliga strukturer, men utan högsta ledningens kännedom. Egendomens relativa storlek, skyddsåtgärder och bin Ladens hälsa med dialysbehov är saker som talar för detta. Pakistan som stat har inget intresse av att ha Al Qaida och bin Laden i landet. Det har varit en destabiliserande faktor för Pakistan, och nu finns det dessutom sannolikt hämnd att utkräva. För om han har haft skydd, så är det mest troliga att han är förrådd av någon i skyddsstrukturen. Det innebär inte i så fall att skuggandet av kurirer - de kuwaitiska bröderna - skulle vara ett falskt påstående, men inte hela sanningen. I parentes kan nämnas att Pakistan bubblar för övrigt av konspirationsrykten. Det mest populära verkar vara att USA dödat bin Laden på någon annan plats, och sedan flugit honom till Pakistan för att genera landet.
Vad är det som i så fall kan ha fått bin Laden att bli förråd? Det skulle enligt min mening kunna förklaras med den arabiska våren och regionala krafter kring Afghanistan. Förutom den irrelevans som Al Qaida fått utså i de olika upproren, så har motsättningarna mellan Saudiarabien och Iran blivit synliga för hela världen. Saudiarabien har satt press på Pakistan i denna kraftmätning. Al Qaida har klara relationer med Iran enligt konceptet fiendens fiende. Pakistan som balanserar mellan nationalistiska och/eller islamistiska kraftfält måste välja sida.
Givet Irans och Indiens traditionella liknande intressen i Afghanistan sammanfaller nu Pakistans och Saudiarabiens intressen ordentligt tydligare än förut. Saudiarabien går mot konfrontation med Iran tillsammans med de små och rika oljestaterna, de har motiv och finansiella muskler. Iran beskyller Pakistan för att sända före detta soldater och officerare till Bahrain för att krossa upproret där. I en lokal pakistansk kalkyl är nu Irans motståndare nu också stenrika sunnimuslimska kungadömen förutom USA och Israel. Det kan vara ett skäl för att välja rätt sida, även för självständiga element inom pakistanska myndigheter. Genom andras konfrontationer med Iran försvagas ärkefienden Indiens inflytande i Afghanistan. Det handlar om vilket de anser vara Pakistans starkaste intresse. I ett sådant väger lojaliteten med ett multinationellt Al Qaida med globala intressen lätt. Det handlar i så fall om en spricka inom det pakistanska säkerhetsetablissemanget.
Den närmaste tiden kommer Al Qaida försöka att hämnas på Pakistan genom de associerade nätverken som TTP och LeT. Den pakistanska statsapparaten kommer hålla en låg profil utåt och med så lite amerikansk inblandning som möjligt. Det är i Pakistan som Al Qaida kan finna den starkaste resonansen i en befolkning, där en stor del är anti-amerikanskt inställda. I synnerhet gäller det att hålla ögonen på Karachi, landets ekonomiska centrum, och provinsen Baluchistan, där Pakistan allmänt anses förvara sina kärnvapen. Först i ett nästa steg lär man kunna gå mot väst och Indien. Om den hypotesen stämmer, så kommer den nye operative ledaren i så fall heta Ilyas Kashmiri, en 47-årig f.d pakistansk elitofficer och en av bin Ladens favoriter. Han har slagits i Indien och Pakistan samt särskilt rekryterat européer för morgondagen.
2011 blir ett långt år.
2011-05-03
2011-05-01
Nästa oroshärd - Sudan?
Sudan blir maj månads fokusområde. Landet ligger i östra Afrika och gränsar till nio olika länder. Själsvständig 1956 efter att ha administrerats av Storbritannien under lång tid. Sudan har genom historien stått under stark egyptisk influens. genom landet, i höjd med södra Sahara går en kulturgräns mellan islam och kristendom samt naturreligion likt exvis Nigeria och Elfenbenskusten. I Sudans fall förstärktes gränsen genom brittiska regler om resor inom landet samt en uppdelning i två olika administrativa områden. Mootiven för detta var bland annat att förhindra sjukdomsspridning från norr till söder samt ge utrymme för kristna missioner i söder utan inblandning från norr.
Landet styrs av envåldshärskaren Omar al-Bashir ochh det nationella koongresspartiet (NPC) sedan kuppen 1989. Sudan var under kalla kriget generellt försiktigt provästligt, medan de södra separatisterna stöddes av Sovjetunionen och Kuba. Diktatorn införde Sharia som lag i landet och inbjöd olika organisationer en fristad i landet, mest känd Osama Bin Ladens Al Qaida. I slutet av 1990-talet tröttnade USA på denna hållning och började pressa Sudan på olika sätt. Till slut lyckades det internationella samfundet få parterna i det andra sudanesiska inbördeskriget som pågått sedan 1983 att underteckna en fredsöverenskommelse (CPA) om en folkomröstning för de boende i södra delen av Sudan om de ville tillhöra Sudan eller bilda en självständig stat. En sådan skulle hållas i januari 2011, vilket också gjordes. Med 98,9% av rösterna ska nu en ny stat utropas den nionde juli i år.
Tyvärr är det nu inte så enkelt. Även om parterna i CPA kommit överens om att dela oljeinkomsterna, så finns det ett område i norra Sudan som fortfarande är omstritt. Det är Anyeiprovinsen i delstaten Södra Kurdufan, vars status ännu inte är avgjord. CPA stipulerar att denna oljerika provins ska ha möjlighet att ansluta sig vart den vill. Problemet är att de inblandade inte är överens om vem som får rösta, eftersom en del av befolkningen är nomadherdar från norr. I takt med att öknen sprider sig i norr ökar det rimliga i att dessa flyttar på sig. Betes- och jordbruksmark är centralt i ett land, där 80% av befolkningen lever av detta. Den sudanesiska regimen anser detta, medan södra Sudans represententer inte gör det. Där har man nu kört fast. Provinsens gränser har också varit omstridd. 2009 avgjorde den permanenta skiljedomstolen i Haag hur dessa skulle dras, vilket accepterades av bägge parter. Denna gränsdragning anses gynna de som vill se en anslutning till den nya staten i söder.
Frågan är högaktuell, eftersom det nu pågår en valkampanj för delstatsval i Södra Kurfurdan. Presidenten deltar mycket aktivt i denna för att stödja en av sina gamla vänner. I veckan har han lovat sina anhängare att han inte kommer att erkänna den nya staten om Abyeiprovinsen ansluter sig dit. Ett uttalande som provocerar omvärlden med hänsyn till det lättantändliga läget.
För att göra saker och ting än mer komplicerade finns det andra bomber inbyggda i Södra Kurfurdan, nämligen i Nubabergen. Presidentens gamle vän, Achmed Haroun, var instrumentell i tidigare attacker mot icke-araber i bergen. Många av dessa utgör stommen i södra Sudans befrielsearmé, Sudan People's Liberation Army (SPLA), varför det finns fler sätt som nord och syd kan börja kriga igen.
Samtidigt sprider sig oron i det som ska bli den nya staten. Södra Sudan lider enormt av svält, undernäring, fattigdom och interna stridigheter. Alltfler stammar känner sig marginaliserade av Dinkastammen som i praktiken leder den nya nationen från centralorten Juba. Oron börjar bli så stor att FN:s World Food Programme har talat om att dra in matbiståndet på grund av osäkerheten i söder. Kina har då sagt att de kan tänka sig att bistå med mat. Kina är redan en stor aktör i Sudam, varifrån jätten importerar 10% av sin olja. Kina har också trupp i FN-missionen UNMIS, som har c:a 10000 soldater i södra och centrala Sudan för att övervaka implementeringen av CPA.
Lite mer tyst har det den senaste tiden varit om Darfur, som kanske är den mest kända delkonflikten i Sverige. Även denna har en bräcklig överenskommelse som hinder för att blossa upp på nytt. Under folkmordet i Darfur dödades mellan 200000-400000 människor, och Internationella Brottmålsdomstolen har ställt ut två stycken olika arresteringsordrar för president al-Bashir för brott mot mänkligheten och folkmord. Konflikten i Darfur höll också sånär på att slunga Tchad och Sudan i krig mot varandra, men detta undanröjdes med ett avtal 2007.
Landets relationer i regionen har varit upp och ned. Jag ska här bara nu kort nämna situationen kring Nilen. Där har Sudan tillsammans med Egypten ett veto sedan 1929 i det traktat som finns angående användningen av Nilen. Under de senaste åren har dock Etipoien genom skicklig diplomati fått med sig övriga signatärer för att riva upp detta veto, vilket de kan göra enligt traktatet om minst sex av de övriga sju kräver det. Etiopien vill anlägga dammar för att kunna utvinna energi ur Nilen, något som både Egypten och Sudan motsätter sig. Här kan det gå undan med stora konsekvenser, om inte en överenskommelse nås.
Det finns mycket annat att redovisa om det stora landet (motsvarande 5,5 Sverige!) med uppskattningsvis 40 milj invånare som exempelvis östra delen av landet kring den viktiga hamnstaden Port Sudan eller de olika befrielseorganisationerna som finns runt om i landet med namn som SLA, JEM och NRF. Men de tar vi efter hand det blir aktuellt liksom andra länders counterterrorism-operationer i landet som Eritreas möjligheter att stödja al-Bashir. Först ställer vi siktet på Södra Kurfurdan och Abyei.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Landet styrs av envåldshärskaren Omar al-Bashir ochh det nationella koongresspartiet (NPC) sedan kuppen 1989. Sudan var under kalla kriget generellt försiktigt provästligt, medan de södra separatisterna stöddes av Sovjetunionen och Kuba. Diktatorn införde Sharia som lag i landet och inbjöd olika organisationer en fristad i landet, mest känd Osama Bin Ladens Al Qaida. I slutet av 1990-talet tröttnade USA på denna hållning och började pressa Sudan på olika sätt. Till slut lyckades det internationella samfundet få parterna i det andra sudanesiska inbördeskriget som pågått sedan 1983 att underteckna en fredsöverenskommelse (CPA) om en folkomröstning för de boende i södra delen av Sudan om de ville tillhöra Sudan eller bilda en självständig stat. En sådan skulle hållas i januari 2011, vilket också gjordes. Med 98,9% av rösterna ska nu en ny stat utropas den nionde juli i år.
Tyvärr är det nu inte så enkelt. Även om parterna i CPA kommit överens om att dela oljeinkomsterna, så finns det ett område i norra Sudan som fortfarande är omstritt. Det är Anyeiprovinsen i delstaten Södra Kurdufan, vars status ännu inte är avgjord. CPA stipulerar att denna oljerika provins ska ha möjlighet att ansluta sig vart den vill. Problemet är att de inblandade inte är överens om vem som får rösta, eftersom en del av befolkningen är nomadherdar från norr. I takt med att öknen sprider sig i norr ökar det rimliga i att dessa flyttar på sig. Betes- och jordbruksmark är centralt i ett land, där 80% av befolkningen lever av detta. Den sudanesiska regimen anser detta, medan södra Sudans represententer inte gör det. Där har man nu kört fast. Provinsens gränser har också varit omstridd. 2009 avgjorde den permanenta skiljedomstolen i Haag hur dessa skulle dras, vilket accepterades av bägge parter. Denna gränsdragning anses gynna de som vill se en anslutning till den nya staten i söder.
Frågan är högaktuell, eftersom det nu pågår en valkampanj för delstatsval i Södra Kurfurdan. Presidenten deltar mycket aktivt i denna för att stödja en av sina gamla vänner. I veckan har han lovat sina anhängare att han inte kommer att erkänna den nya staten om Abyeiprovinsen ansluter sig dit. Ett uttalande som provocerar omvärlden med hänsyn till det lättantändliga läget.
För att göra saker och ting än mer komplicerade finns det andra bomber inbyggda i Södra Kurfurdan, nämligen i Nubabergen. Presidentens gamle vän, Achmed Haroun, var instrumentell i tidigare attacker mot icke-araber i bergen. Många av dessa utgör stommen i södra Sudans befrielsearmé, Sudan People's Liberation Army (SPLA), varför det finns fler sätt som nord och syd kan börja kriga igen.
Samtidigt sprider sig oron i det som ska bli den nya staten. Södra Sudan lider enormt av svält, undernäring, fattigdom och interna stridigheter. Alltfler stammar känner sig marginaliserade av Dinkastammen som i praktiken leder den nya nationen från centralorten Juba. Oron börjar bli så stor att FN:s World Food Programme har talat om att dra in matbiståndet på grund av osäkerheten i söder. Kina har då sagt att de kan tänka sig att bistå med mat. Kina är redan en stor aktör i Sudam, varifrån jätten importerar 10% av sin olja. Kina har också trupp i FN-missionen UNMIS, som har c:a 10000 soldater i södra och centrala Sudan för att övervaka implementeringen av CPA.
Lite mer tyst har det den senaste tiden varit om Darfur, som kanske är den mest kända delkonflikten i Sverige. Även denna har en bräcklig överenskommelse som hinder för att blossa upp på nytt. Under folkmordet i Darfur dödades mellan 200000-400000 människor, och Internationella Brottmålsdomstolen har ställt ut två stycken olika arresteringsordrar för president al-Bashir för brott mot mänkligheten och folkmord. Konflikten i Darfur höll också sånär på att slunga Tchad och Sudan i krig mot varandra, men detta undanröjdes med ett avtal 2007.
Landets relationer i regionen har varit upp och ned. Jag ska här bara nu kort nämna situationen kring Nilen. Där har Sudan tillsammans med Egypten ett veto sedan 1929 i det traktat som finns angående användningen av Nilen. Under de senaste åren har dock Etipoien genom skicklig diplomati fått med sig övriga signatärer för att riva upp detta veto, vilket de kan göra enligt traktatet om minst sex av de övriga sju kräver det. Etiopien vill anlägga dammar för att kunna utvinna energi ur Nilen, något som både Egypten och Sudan motsätter sig. Här kan det gå undan med stora konsekvenser, om inte en överenskommelse nås.
Det finns mycket annat att redovisa om det stora landet (motsvarande 5,5 Sverige!) med uppskattningsvis 40 milj invånare som exempelvis östra delen av landet kring den viktiga hamnstaden Port Sudan eller de olika befrielseorganisationerna som finns runt om i landet med namn som SLA, JEM och NRF. Men de tar vi efter hand det blir aktuellt liksom andra länders counterterrorism-operationer i landet som Eritreas möjligheter att stödja al-Bashir. Först ställer vi siktet på Södra Kurfurdan och Abyei.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Syrien - Sista valsen med Bashar?
Konflikten i Syrien eskalerar. Protesterna i månadens fokusområde mot regimen blir allt starkare samtidigt som denna tar i mer och mer. Dels har sannolikt mindre grupperingar verkligen öppnat eld mot syriska säkerhetsstyrkor, dels har de flesta arméförbanden satts in för kväsa protesterna. Det finns uppgifter om att förband lämnat ställningar vid Golanhöjderna för att lösa inrikesuppgifter istället.
Centrum för protesterna är fortfarande Dera'a invid gränsen till Jordanien. Det är mycket svårt att ta sig in i staden, då säkerhetsstyrkor slagit en järnring runt staden. Omarimoskén i staden attackerades igår, och det finns rapporter om att soldater ur 5. divisionen deserterat och med vapen börjat skydda de protesterande mot attacker från 4. divisionen, som leds av presidentens bror.
De enda två städerna, där regimen fortfarande har auktoritet är de två största, Aleppo och Damaskus. Det har förekommit ett par större demonstrationer i förorter till Damaskus. Som F&S har skrivit tidigare är Aleppo nyckeln som ekonomiskt centrum. Det är där alliansen mellan al-Assadklanen och mäktiga sunnitiska affärsfamiljer är manifesterad. Presidenten är personligen ganska populär i staden. Det är därför som avgångskraven som riktas mot honom riskerar att bli kontraproduktiva. Min bild är att många syrier har en skillnad i synen på presidenten och regimen/Baathpartiet. Det har också börjat förekomma massavhopp från Baathpartiet i några städer.
Presidenten har tre olika inhemska kraftfält att manövrera mellan förutom sin egen maktbas i den ekonomiska eliten. Det ena är vanligt, fattigt folk som gör ett socialt uppror mot matpriser, vattenbrist, arbetslöshet och korruption. Det var så det hela började. Dessa är numera uppblandade med mer radikala element som anser att Alawiter är avfällingar, och som vill ha ett Syrien med Sharialagar. De börjar nu få tillgång till vapen som smugglas in från Irak och Jordanien. Med mycket uppmärksamhet inåt är det svårt att hålla denna smuggling borta. Igår uppmanade också för första gången det Muslimska Brödraskapet människor att börja protestera. Den sista gruppen är säkerhetsetablissemanget och byråkratin som sannolikt vill gå hårdare fram för att avbryta protesterna. En del av de tyngsta namnen har varit med lång tid och varit betrodda rådgivare till presidentens far.
Omvärlden har försiktigt börjat röra på sig. USA har infört sanktioner mot presidentens bror, chefen för underrättelsetjänsten och en regional politisk chef. Något krav på presidentens avgång har adminstrationen inte framfört. Amerikansk politik de senaste åren har haft en utgångspunkt att Bashar al-Assad är förnuftig och pragmatisk. USA har också än en gång pekat på stödet från Iran för att slå ned upproret. Frågan är om Syrien nu får smaka på sin egen medicin för Libanon, som ju varit en tummelplats för kraftmätningar mellan Israel och Syrien. På samma sätt kan Syrien råka samma öde, fast mellan Saudiarabien och Iran.
Beskedet från Kairo att Hamas och den palestinska myndigheten gjort en försoningsöverenskommelse är en osäker faktor för regionen just nu. Manövern utmanar amerikansk och israelisk strategi, och kan sätta igång kedjereaktioner som innebär en konflikt i området. En sådan skulle få konsekvenser även för de syriska protesterna, eftersom regimen skulle kunna peka på ett yttre hot. Hizbollah är också en joker som skulle kunna agera i syfte att dra uppmärksamheten åt annat håll.
Sannolikt har pendeln nu svängt över till de protesterande, eftersom regimen ännu inte tagit kontrollen, trots insatser med stridsvagnar. Mycket talar för att den gradvisa eskalationen i protesten vi sett, håller på att bli ett väpnat uppror och i värsta fall ett inbördeskrig. F&S står kvar vid bedömningen att regimen, om inte krig utbryter i närområdet snart, måste ta till Hamaliknande metoder den närmaste tiden för att få situationen under kontroll. Men gör den det, så heter nog inte presidenten Bashar al-Assad i realiteten.
Maj månad fokusområde i kväll.
Tidigare inlägg i kronologisk ordning:
Syrien - Fly eller illa fäkta
Syrien - Stabilitet före kaos
Syrien - sakta utför
Syrien - Tiden rinner ut för diktatorn
Lång fredag i Syrien
Syrien - Snart sista striden?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Centrum för protesterna är fortfarande Dera'a invid gränsen till Jordanien. Det är mycket svårt att ta sig in i staden, då säkerhetsstyrkor slagit en järnring runt staden. Omarimoskén i staden attackerades igår, och det finns rapporter om att soldater ur 5. divisionen deserterat och med vapen börjat skydda de protesterande mot attacker från 4. divisionen, som leds av presidentens bror.
De enda två städerna, där regimen fortfarande har auktoritet är de två största, Aleppo och Damaskus. Det har förekommit ett par större demonstrationer i förorter till Damaskus. Som F&S har skrivit tidigare är Aleppo nyckeln som ekonomiskt centrum. Det är där alliansen mellan al-Assadklanen och mäktiga sunnitiska affärsfamiljer är manifesterad. Presidenten är personligen ganska populär i staden. Det är därför som avgångskraven som riktas mot honom riskerar att bli kontraproduktiva. Min bild är att många syrier har en skillnad i synen på presidenten och regimen/Baathpartiet. Det har också börjat förekomma massavhopp från Baathpartiet i några städer.
Presidenten har tre olika inhemska kraftfält att manövrera mellan förutom sin egen maktbas i den ekonomiska eliten. Det ena är vanligt, fattigt folk som gör ett socialt uppror mot matpriser, vattenbrist, arbetslöshet och korruption. Det var så det hela började. Dessa är numera uppblandade med mer radikala element som anser att Alawiter är avfällingar, och som vill ha ett Syrien med Sharialagar. De börjar nu få tillgång till vapen som smugglas in från Irak och Jordanien. Med mycket uppmärksamhet inåt är det svårt att hålla denna smuggling borta. Igår uppmanade också för första gången det Muslimska Brödraskapet människor att börja protestera. Den sista gruppen är säkerhetsetablissemanget och byråkratin som sannolikt vill gå hårdare fram för att avbryta protesterna. En del av de tyngsta namnen har varit med lång tid och varit betrodda rådgivare till presidentens far.
Omvärlden har försiktigt börjat röra på sig. USA har infört sanktioner mot presidentens bror, chefen för underrättelsetjänsten och en regional politisk chef. Något krav på presidentens avgång har adminstrationen inte framfört. Amerikansk politik de senaste åren har haft en utgångspunkt att Bashar al-Assad är förnuftig och pragmatisk. USA har också än en gång pekat på stödet från Iran för att slå ned upproret. Frågan är om Syrien nu får smaka på sin egen medicin för Libanon, som ju varit en tummelplats för kraftmätningar mellan Israel och Syrien. På samma sätt kan Syrien råka samma öde, fast mellan Saudiarabien och Iran.
Beskedet från Kairo att Hamas och den palestinska myndigheten gjort en försoningsöverenskommelse är en osäker faktor för regionen just nu. Manövern utmanar amerikansk och israelisk strategi, och kan sätta igång kedjereaktioner som innebär en konflikt i området. En sådan skulle få konsekvenser även för de syriska protesterna, eftersom regimen skulle kunna peka på ett yttre hot. Hizbollah är också en joker som skulle kunna agera i syfte att dra uppmärksamheten åt annat håll.
Sannolikt har pendeln nu svängt över till de protesterande, eftersom regimen ännu inte tagit kontrollen, trots insatser med stridsvagnar. Mycket talar för att den gradvisa eskalationen i protesten vi sett, håller på att bli ett väpnat uppror och i värsta fall ett inbördeskrig. F&S står kvar vid bedömningen att regimen, om inte krig utbryter i närområdet snart, måste ta till Hamaliknande metoder den närmaste tiden för att få situationen under kontroll. Men gör den det, så heter nog inte presidenten Bashar al-Assad i realiteten.
Maj månad fokusområde i kväll.
Tidigare inlägg i kronologisk ordning:
Syrien - Fly eller illa fäkta
Syrien - Stabilitet före kaos
Syrien - sakta utför
Syrien - Tiden rinner ut för diktatorn
Lång fredag i Syrien
Syrien - Snart sista striden?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)