Den senaste veckan har bjudit på spännande nyheter från Syrien. Det blodiga attentatet mot höga officerare i säkerhetsetablissemanget (de är nu ersatta av sunnitiska hökar), tillfälliga övertaganden av gränsposteringar, kemiska vapen och större strider i Damaskus och Aleppo. Regimen har ännu inte tappat greppet, utan har fört fram tusentals soldater i olika riktningar för att ta tillbaka posteringar eller slå ned rebellaktionerna i städerna.
Kriget är fortfarande under eskalering. Det finns uppgifter om att stridsflyg för första gången varit insatt mot rebellställningar i Aleppo och Turkiet har beslutat sig för att stänga de sista öppna gränsposteringarna mot Syrien. Det syriska inbördeskriget som startade som ett folkligt, socialt uppror står nu inför tröskeln till ett regionalt krig. Möjligheterna till detta är tyvärr större än önskvärt. Vi talar om minst fem olika riktningar detta skulle kunna ta vägen.
I väster finns den största risken, Libanon. Länderna existerar i en slags partiell symbios och i Libanon finns Hizbollah som öppet stöder al-Assad. Det som händer i Syrien påverkar de inbördes förhållandena i Libanon samtidigt som Israel noga passar på vad Hizbollah företar sig. Här är förutsättningarna ganska klara. Om Hizbollah får motta tyngre vapensystem som luftvärns- eller sjömålsrobotsystem från Syrien kommer Israel att ingripa militär för att slå ut sådana leveranser innan de nått Bekaadalen i Libanon. Det skulle i sin tur rättfärdiga Syrien/Iran att komma till undsättning, för att inte tala om Hizbollahs möjligheter att överösa norra Israel med raketer. I ett sådant scenario skulle Assad kunna få en nödvändig respit eller rent av stöd för att försvara Syrien mot israeliska attacker.
När det gäller konfrontationer som startar direkt vid den israelsk-syriska gränsen vid Golanhöjderna, så bedömer F&S
detta som föga troligt. Israel har noga hållt sig utanför konflikten i Syrien, och har rimligen som högsta intresse att Assad sitter kvar, om än kraftigt försvagad. Från kriget 1973 tills nu har gränstrakterna mot Syrien varit ganska stabila. Situationen kommer kunna bli mycket instabil vid regimens kollaps, särskilt som oppositionen i Syrien är djupt splittrad. I ett sådant läge blir risken för infiltrationsförsök från jihadistgrupperingar betydligt högre än tidigare.
Ytterligare österut, vid gränsen mot Jordanien, är läget mer svårbedömt. Det hashemitiska kungadömet har hittills kunnat hålla sig undan den Arabiska våren genom matsubventioner och saudiskt stöd. Det är just vilka överenskommelser som finns med Saudiarabien som är oklart. Rimligen finns det någon form av defensiva klasuler som säger att Saudiarabien ska kunna komma till undsättning om Jordanien hotas av Syrien. Mera osäkert är om det finns några motsvarande offensiva motsvarigheter som tillåter saudisk trupp att utgångsgruppera i Jordanien för att vid behov kunna gå in i Syrien.
I Saudiarabien har ju de personella förändringarna varit intressanta den sista tiden. Dels har landet fått en ny kronprins, Salman, som anses vara mycket pådrivande i stödet till grupperingar i Syrien. Dels har prinsen Bandar Ali kommit tillbaka i central position som både underrättelsechef och ordförande i säkerhetsrådet, vilket understöder misstanken om att vi kommer att få se någon form av offensiv när Ramadan är avslutad. I mitten av augusti vill dessutom Saudiarabien att Gulfstaternas samarbetsråd ska ha ett extra möte. Om vi antar att Israel egentligen vill ha stabilitet i Syrien samtidigt som Israel och Saudiarabien har gemensamma intressen mot Iran, så blir bilden ytterligt komplicerad om Saudiarabien samtidigt försöker underminera stabiliteten i Syrien.
När det gäller Irak är läget väldigt bekymmersamt. Den senaste månaden har mängder med attentat ägt rum runt om i landet. Dödlighetstakten motsvarar nu nästan den i Syrien. Den irakiska regeringen, som ju är shiadominerad, stöder inte oväntat den syriska regimen genom att hålla gränsen öppen för transporter i västlig riktning och flyende i östlig riktning. FN räknar med att totalt har 120000 människor nu flytt Syrien. I detta kaos söker nu Al Qaida-associerade grupperingar öka turbulensen i Irak genom blodiga attentat på samma sätt som i Syrien. Här är värt att notera att den tyska regeringen i ett interpellationssvar om Syrien uppgav att minst 90 attentat skett i Syrien som knyts till liknande grupperingar, en uppgift som regeringen angav den egna underrättelsetjänsten som källa för. Det som är terrorister ena dan, kan lätt bli upprorsmakare nästa dag om man inte är noggrann med etiketterna. Det finns dock inget i dagsläget som talar för att irakiska och syriska styrkor skulle bli indragna i strider, för det skulle det krävas en helt annan irakisk regering.
Mest svårbedömt är utvecklingen i den turkiska riktningen. Regeringen Erdogan har backat från sin hårda retorik kring det egna spaningsflygplanet ungefär samtidigt som det stod klart att NATO inte kom att hörsamma landets hänvisning till artikel 4 i Atlantfördraget. En av anledningarna till det tystare Turkiet stavas den kurdiska frågan. Irakiska Kurdistans president Barzani har försökt att ena Syriens kurder mot al-Assad. Olika källor från den kurdiskt dominerade delen av Syrien talar om olika slags överenskommelser. En skulle vara att huvuddelen av de kurdiska grupperingarna har gått samman mot regimen i utbyte mot att andra syriska rebeller inte agerar i dessa områden på ett sätt som drar på sig regimens upprensningsaktioner. Andra uppgifter talar om att den syriska regimen dragit sig ur dessa delar för att kunna använda sina trupper på andra håll i landet samtidigt som man stöder PKK's möjligheter till baseringar för räder in i Turkiet. I en sådan ekvation skulle al-Assad kunna räkna med att det etableras ett slags de-facto-Kurdistan som skulle kunna fungera som en destabiliserande faktor i Turkiet. Turkiet förfogar samtidigt över en stor och välfungerande krigsmakt som den senaste månaden förstärkt sin närvaro vid den gemensamma gränsen. I ett läge som rebellerna skulle kunna utropa ett större sammanhängande område i norra delen av landet som befriat, så skulle möjligheterna till externt skydd från bland annat Turkiet öka kraftigt.
På den globala arenan händer också en mängd saker som påverkar skeendet i Syrien. På regimens pluskonto kan skrivas det stabila ryska stödet som bland annat nyss svängde in i Medelhavet när fartygen ur Norra flottan med den stora jagaren Admiral Chabanenko igår passerade Gibraltar för att bedriva övningar med andra enheter ur Östersjömarinen och Svarta Havsflottan. På sin kurs ostvart kommer flottstyrkan att möta hangarfartyget USS Abraham Lincoln som är på väg hem efter avlösning utanför Persiska viken. Från Storbritannien rapporteras om att HMS Illustrious och andra enheter förbereder sig för att segla till Medelhavet efter OS för att kunna genomföra eventuella evakueringsoperationer i östra Medelhavet. Franska hangarfartyget Charles de Gaulle rapporteras att också under hösten bedriva övningar i samma område.
Omvärlden har också uppmärksammat de syriska arsenalerna för C-stridsvapen. Först kom det lite oro för att dessa skulle kunna falla i orätta händer, varpå syriska utrikesministeriet meddelade att dessa skulle bara användas i händelse av "extern aggression" - vilket får sägas vara en bred definition. Detta tolkades allmänt som riktat mot Israel, men F&S bedömer att regimen inte är så rigid. Utomstående som hotar regimen aktivt kan känna sig i farozonen vare sig man är turk eller arab. I går spädde sedan president Obama på det hela med en klar och tydlig varning till regimen att inte begå ett tragiskt misstag genom att avända dessa vapen. Det indikerar att det finns någon form av substans när det gäller den syriska avsikten. Ett presidentuttalande kommer inte oöverlagt i fall som dessa. Idag har den ryska regeringen meddelat att man fått försäkringar från Syrien att de egna trupperna har full kontroll på vapnen, vilket verkar rimligt med tanke på att den syriska armén fortfarande fungerar och att dessa vapen sannolikt bevakas av de mest lojala trupperna.
För svensk del finns det ett par intressanta noteringar i sammanhanget. Det ena rör flygningarna över Östersjön i förra veckan av det ryska strategiska bombflyget samtidigt som motsvarande skedde över Svarta havet. Enligt uppgifter i rysk media var detta en beredskapskontroll. Det är sannolikt så med hänsyn till det hårdnande klimatet mellan stormakterna och det relativt svaga tillståndet hos de egna strategiska ubåtarna, där många av dessa ligger i dockor på översyn. Då talar vi alltså om en beredskapskontroll av kärnvapenstyrkorna över bland annat Östersjön, och inte en navigationsflygning, för att på ett subtilt sätt kommunicera med västvärlden om att Ryssland motsätter sig aktiv inblandning i det syriska inbördeskriget.
Den andra noteringen rör den så kallade Saudiaffären i våras. Det är en viktig diskussion om vad vi kan/bör exportera och till vem under vilka premisser. Medierna och debatten har dock inte fått med det utomstående perspektivet, nämligen Irans. Här har vi ett land som aktivt hjälper en fiende till den Islamiska republiken att bygga upp sin krigsmakt. Att designa en renoveringsanläggning för pansarvärnsvapen är en sak, att konstruera strategiska bergrum för det saudiska försvaret en annan. Eftersom teokraterna i Tehran också läser tidningen, så får vi räkna med att vi står på en lista med röd text. Den listan blir mer och mer intressant i takt med att räckvidden på de iranska robotorna ökar och det iranska atomprogrammet fortsätter, i synnerhet som del av det syriska exilmotståndet utgår från Sverige. Det saudi-iranska ombudskriget blir allt farligare.
2012 blir ett hett år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
