Gårdagens nyhet om att Försvarsmakten efter helgen kommer att anmäla till regeringen att myndigheten måste börja omfördela miljardbelopp redan nästa år för att kunna betala utvecklingskostnader för Gripen E/F, kommer inte som en överraskning. Wiseman går här igenom vinsterna med en uppgradering av stridsflygplanet för fortsatt relevans under kommande decennier.
Många gånger är det svårt att sätta in vad Sverige behöver stridsflygplan till i ett begripligt sammanhang. Förutom den stora ryska satsningen på modernisering av sina luftstridskrafter, så sker det mot en strategisk utveckling
kring Skandinaviska halvön.
Denna bygger i huvudsak på två komponenter. Det är dels den ökade råvaruutvinningen i Arktis och framväxten av vitala transportleder för Ryssland både där och genom Östersjön. Den andra komponenten är de amerikanska och ryska planerna på olika versioner av robotförsvar. Denna påverkar i sin tur skyddet av egna resurser som Kolahalvön och de strategiska ubåtarna samt St Petersburg- och Kaliningradområdet med sina installationer för det egna luftförsvaret.
Räckvidden på plattformar, militariseringen av rymden och rent geografiska förhållanden gör att man måste betrakta den Skandinaviska halvön, östra och norra Atlanten, Danmark, norra Tyskland och Polen, västra Ryssland, Baltikum, Finland och Barents hav som ett sammanhängande operationsområde, där aktörer förfogar över resurser som kan röra sig över dessa stora områden. Dessa militära förmågor behöver inte från början vara stationerade i området, utan kan föras fram vid behov.
Ett exempel på det är de strategiska bombflygplan som häromveckan uppträdde över Östersjön, och som F&S bedömde var en beredskapskontroll av den egna kärnvapenberedskapen som signal till väst avseende skeendet kring Syrien och Iran. TU-160 startade som exempel antagligen från sin hemmabas i gränstrakterna till Kazakhstan.
Även om dessa flygningar inte är i närheten av den sovjetiska omfattningen för ett kvarts sekel sedan är de flygningarna ett tecken på en ökad övningsverksamhet som i sin tur ger en ökad krigföringsförmåga allteftersom tiden går.
I Norge, där de har en helt annan öppenhet än i Sverige kring den egna och den ryska flygverksamheten kunde vi för ett par dagar sedan läsa i Verdens Gang om det norska jaktflygets incidentingripande med kartbilder över årets hittills femtio identifieringar över Norska havet. Intervjupersoner i artikeln talar om exempelvis simulerade anfall mot flygbasen vid Bodö. Det är i det perspektivet vi ska värdera de egna deklarationerna kring ökat samarbete inom luftförsvaret, och som bland annat innebär att Finland förklarat sig berett att patrullera Islands ekonomiska zon med stridsflyg i framtiden.
När det gäller robotförsvaret, så uppmärksammades den ryske generalstabschefens berömda karta bland försvarsbloggarna. Den var mycket riktigt kopplad till det ryska förslaget om ett gemensamt system, där Ryssland skulle ansvara för den östra delen av området jag belyste tidigare. För de stater som skulle befinna sig under ryskt beskydd, bland annat Sverige, röner förslaget ingen framgång. Det är i princip omöjligt att tänka sig att de baltiska staterna, eller andra, skulle acceptera en sådan lösning.
I väst förordar man istället två självständiga robotförsvar, men med ömsesidigt datautbyte.
Den lösningen är i sin tur oacceptabel för Ryssland, eftersom landet därmed riskerar att bli kringränd av radarstationer och robotenheter nära de egna robotresurserna. Detta påverkar den ryska kärnvapenförmågan negativt, särskilt de fasta systemen i silos. Eftersom väst fruktar den ökade räckvidden för långdistansrobotar och kärnvapenambitioner hos exempelvis den nuvarande regimen i Iran, så kommer inte planerna på robotförsvaret att avstanna. Det innebär att man kommer att stationera utskjutningsanordningar som ska kunna skjuta ned robotar, i Polen från 2018.
I veckan slöt dessutom USA och Polen en överenskommelse att amerikansk trupp för första gången ska stationeras i Polen för att kunna serva de amerikanska F-16 som med början nästa år kommer att börja flyga från polska baser. Dessa rörelser innebär att risken ökar för friktioner mellan väst och Ryssland i vårt närområde.
Detta har bägge sidor identifierat och vi kan tydligt se den ryska prioriteringsordningen, nämligen kärnvapen, rymden, flyget, flottan och armén.
Sverige befinner sig här i ett läge, där vi skulle överflygas av flyg och robotar vid en konfrontation. Ett av de mest troliga anfallsmålen för Ryssland i en sådan utveckling skulle vara en eller ett par amerikanska hangarfartygsgrupper som förs fram till Norska havet. I ett sådant läge skulle den troligaste metoden från rysk sida vara att flyga ut över Östersjön och norra Ishavet, och med några divisioner TU-95, TU-22 och TU-160 skjuta kryssningsrobotar mot dessa.
På ett liknande sätt skulle väst vilja degradera det ryska luftförsvaret och flottbaser vid en väpnad konflikt, vilket skulle innebära att anfallsbanor i flera fall skulle gå över Sverige. Eftersom Ryssland i sin operationsplanläggning sannolikt skulle utgå gå från att vi inte skulle vilja/kunna skjuta ned flyg och/eller robotar, så skulle ett ryskt intresse därför bli att framgruppera egna styrkor i västlig riktning. På så sätt skulle Ryssland kunna skapa sig ett större djup för det egna luftförsvaret.
Det finns ett antal områden som därför skulle vara intressanta att ta kontrollen över, åtminstone temporärt. Det mest uppenbara vore Gotland, varifrån man skulle kunna regla av Östersjön i nord-sydlig riktning och föra fram kvalificierade luftvärnsrobotsystem.
Ett par andra områden är Skåne och Göteborgsområdet. Här skulle det främst vara tal om att försvåra/förhindra västs möjligheter att föra in marinstridskrafter i Östersjön, vilket skulle kunna vara attraktivt vid en operation mot någon av de baltiska staterna. Stockholmsområdet växer i betydelse ju starkare det svenska försvaret är liksom ju mer inriktad en operation skulle vara mot Sverige.
På det mer strategiska planet är istället norra Svealand (Gävle och norrut) liksom svenska delen av Nordkalotten mest intressant. Det är främst över dessa områden som
anfallsbanor från Norska havet skulle gå. Med radar- och luftvärnssystem skulle Ryssland kunna få ökade förvarningstider och därmed bekämpningsmöjligheter. Vid mer ambitiösa fall skulle det vara attraktivt att temporärt stationera fram egna flygförband för ökade räckvidder utöver Atlanten. På så sätt skulle man kunna hålla den amerikanska flottan borta från Kolahalvön, om vi undantar ubåtshotet. Vid de flesta operationsfall i norra Sverige skulle en kontroll av Åland vara gynnsam för Ryssland av liknande skäl som Gotland.
Det är i skenet av denna utveckling som vi ska värdera behovet av Gripen och övrig uppbyggnad av vårt försvar. Det mest troliga är att det ovan beskrivna inte kommer att inträffa. Men aktörernas kalkyler påverkas av vår försvarsförmåga, och på samma sätt påverkas vår egen statslednings handlingsfrihet vid olika händelseutvecklingar.
Si vis pacem, para bellum
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
