En allt vanligare komponent i moderna konflikter utgörs av informationsoperationer. Oftast är det ett sätt för den svagare parten att kompensera sig och utjämna skillnader i styrka. Vi har sett hur framförallt talibanerna varit framgångsrika i detta i Afghanistan, både lokalt och globalt. Mest aktuellt är Syrien, där oppositionen har ett klart övertag mot regimen. En del av individer som framträder som talespersoner har skolning och en hel del inflytesrika kontakter i väst, vilket ökar deras möjligheter att få ut sitt budskap.
Även den starke, som USA, kan använda sig av informationsoperationer. Vi kan exempelvis ställa oss den frågan, då olika nyheter med bäring på konflikten Israel och Iran kommit under helgen. I olika medier har vi kunnat läsa om hur presidentens rådgivare om den nationella säkerheten briefat premiärminister Nethanyahu om de egna planerna på militära operationer mot Iran, om Israel skulle hamna i en väpnad konflikt med den islamska republiken. Denna nyhet, som uppgavs komma från amerikanska källor, har senare dementerats av Vita Huset.
Ungefär samtidigt klagade andra amerikanska statstjänstemän på israelernas spioneri på USA, och uttryckte i andra medier att det inte fanns något annat land i regionen som aktiverade det amerikanska kontraspionaget så mycket som Israel.
Strax dessförinnan meddelade källor i Pentagon att de konvetionella megabomberna, Massive Ordnance Penetrator (MOP), nu är färdiga för insats
varhelst det behövs. Dessa monster med närmare 15 tons sprängmedel slår ut de mest djupt begravna mål. Detta skulle innebära att det inte hjälper för Iran att försöka gömma sitt atomprogram på nuvarande djup, utan att de måste ännu längre ned i marken.
Veckan dessförinnan var det stora temat i nyhetsrapporteringen de påstådda iranska planerna på att stänga Hormuzsundet, vilket skulle påverka Europas och Asiens oljeimport kraftigt liksom oljepriset globalt.
Frekvensen i dessa nyheter indikerar att det skulle kunna röra sig om olika element i en strategisk psykologisk operation. Frågan är bara vem den i huvudsak är riktad emot. Är det mot Israel, för att landet inte ska genomföra en soloattack mot Iran? Det är högst sannolikt att USA skulle vilja ha det avgörande inflytandet över val av tidpunkt för en sådan. Är det mot Iran, för att landet ska känna sig pressat att vika från sitt atomprogram? I ett sådant scenarie skulle den högsta israeliska ledningen vara införstådd i skeendet som går på temat Good cop, bad cop. Det önskvärda beteendet skulle vara att
den splittrade iranska ledningen skulle säga: "Låt oss göra en överenskommelse. Det är inte säkert att USA kan hålla tillbaka Israel mycket längre, och vi kan uppenbarligen inte skydda vårt program mot dessa bomber."
Eller är budskapen riktade mot omvärlden som ska påverkas att ta ställning i frågan om den amerikanska attityden? Budskapet skulle i så fall bädda för en acceptans att USA gjort allt för att förhindra en väpnad konflikt, men nu måste axla ett ansvar genom att a) hålla tillbaka Israel likt 1956 eller b) ingripa på Israels sida.
Det är svårt att slå fast vad som är vad, det är ju inte ens säkert att ens hälften av de olika exemplen är delar av en sådan operation. Vi kan emellertid ana att frågan börjar bli mer aktuell, om vi tittar på den strida ström av besökare som kommer till Jerusalem. Hillary Clinton var nyligen i landet liksom Tom Danilon, säkerhetsrådgivaren till president Obama. Strax kommer den amerikanske försvarsministern Panetta för att träffa sin motsvarighet Barak för nionde gången i år. Nu finns det ju andra frågor att diskutera som omvälvningen i Egypten och läget i Syrien, men Iran är naturligtvis också med på bordet vid dessa diskussioner.
Därför blev det extra intressant att höra rapporteringen från den republikanske presidentkandidaten Mitt Romneys besök i Israel, där den påstås ha uttalat sitt stöd för Israel gentemot Iran. Om Israel skulle anfalla Iran skulle han som president gripa in på Israels sida, hette det i rapporteringen. Det mest intressanta var att detta strax därefter förnekades/förtydligades av Romneys kampanj. Var detta en "slip of tounge" som påverkar den amerikanska presidenten negativt när det gäller handlingsfriheten i frågan? Eller var det också en del som var riktad mot Iran? Amerikanska presidentkandidater har en helt annan tillgång på information, och är på ett djupare sätt en del av den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken, än vad vi brukar förstå.
Ju närmare presidentvalet vi kommer liksom det israeliska nyvalet, ju närmare det iranska genombrottet och den syriska regimens fall vi kommer, desto fler "avslöjanden" kommer att komma för att vinna sympatier och stöd i konflikten mellan väst och Iran.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
