Våldet i Syrien fortsätter dag för dag. I dagarna kommer Amnestys rapport om observationer och vittnesmål från resor i framförallt norra delen av landet under våren. Eftersom jag kom att uppskatta ansatsen till objektivitet i Donatella Roveras rapportering från Libyen under förra året, så kommer jag att studera rapporten nogrannt. Eftersom propaganda- och desinformationsoperationerna fortsätter från ömse sidor är det viktigt att hitta bra källor för att bilda sig en så riktig uppfattning som möjligt.
Ett exempel på hur det kan vara kommer från brittiska Channel 4:s erfarna reporter Alex Thomson, som på kanalens blogg berättar hur han uppfattade att syriska rebeller lurade in honom och kollegor i ett eldöverfall. Som Alex Thomson skriver var syftet antagligen att få dem dödade av regimen, så att detta kunde användas i informationskrigföringen mot denna.
Erfarenheter från erkända reportrar som denna gör att ett annat frågetecken öppnar sig, nämligen massakern i Houla.
Det finns tre omständigheter som gör att det går att sätta frågetecken för om det verkligen var regimen som ensam genomförde denna massaker. För det första ändrades historien ordentligt. Från början var det artilleribeskjutning som gavs skulden, men det visade sig att de flesta istället hade skurits ihjäl eller skjutits med eldhandvapen på nära håll. Under skeenden kan förvisso rapporteringen svänga på ett sådant sätt. Många av offren var dessutom alawiter, vilket Frankfurter Allgemeine Zeitung uppmärksammade häromdagen. Det kan i och för sig tänkas att dessa på något sätt samarbetat med rebellerna och därför varit ett "legitimt" mål för de paramilitära shabibas. För det tredje så lät förövarna offren ligga kvar. Om regimen gjort sig skyldig till massakern, så borde sannolikheten ökat för att kropparna var borta efteråt för att på så sätt dölja spåren efter det inträffade.
Andra inträffade händelser går däremot inte att förklara bort. FN-observatörerna har exempelvis det senaste dygnet rapporterat att syriska stridshelikoptrar (Mi-24 Hind?) öppnat eld urskiljningslöst in mot bebyggelse. Främst regeringssidan får också kritik från ett annat FN-organ om att barn används som mänskliga sköldar. Kriget, det inofficiella syriska inbördeskriget kan vi kalla det för, brinner vidare. Aktörerna i världspolitiken talar om att Syrien står inför randen av ett inbördeskrig, för att slippa låtsas om att både diplomatin misslyckats och att militära lösningar inte finns. Det är som om det bara är människorna på plats som fattar att det pågår ett inbördeskrig.
På ett plan säger man nu att en Jemenlösning vore att föredra, att al-Assad ska lämna över makten till någon annan. Det skulle bara vara en ytlig lösning på konflikten, eftersom det som pågår är en maktkamp mellan en priviligerad minioritet som slåss för sin överlevnad och de andra minioriteternas upplevda behov av skydd mot en sunnitisk majoritet. Det som började som en fredlig revolt mot korruption och usla sociala förhållanden, som regimen inte kunde svara på har nu blivit ett eget djur med aktioner och hämndaktioner. Omvärldens frustration får inget utlopp annat än som rop på att något måste göras. Att behovet av eld upphör är tydligt innebär dock inte att omvärlden kan klampa in hur som helst i Syrien.
Häromdagen hade jag ett kort meningsutbyte med Svenska Freds på Twitter som menade att Sverige borde stoppat det ryska fartyg som transporterade vapen till Syrien genom bland annat svenskt vatten. Problemet är att det inte finns någon internationell rätt som ger stöd för ett sådant handlande. Även om Svenska Freds försökte mena att det finns ett EU-embargo mot Syrien, så ger det ändå inte rätt att begränsa oskadlig genomfart för handelstrafik, eftersom det inte finns något embargo som förbjuder kontraband till Syrien. Det ligger i svenskt intresse att internationell rätt upprätthålls, även om regimen i Syrien är förkastlig. Den mest rimliga linjen torde vara att försöka uppnå ett vapenembargo mot Syrien som gäller hela världsamfundet. Syftet med ett sådant skulle vara att inte föda konflikten i landet med mer vapen. Baksidan av en sådan hållning är att den riskerar att befästa minioritetens diktatur, eftersom de politiska realiteterna talar för att al-Assad eller någon likasinnad skulle kunna sitta kvar. Det handlar om att nå en möjlig, hållbar fred.
Som jag skrev om förra veckan så är konflikten starkt beroende av både regionala som globala förhållanden. Just Ryssland har starka incitament att ha en fungerande relation med framtida makthavare i Syrien. Det är inte bara de uppenbara faktorerna som rysk vapenexport och tillgång till en flottbas i Medelhavet som lockar, utan även sannolikt tillgången till signalspaningsstationer och därmed förbättrade möjligheter till underrättelseutbyte med de syriska värdarna och andra intressenter som lockar.
Det finns därmed all anledning att anta att Ryssland stödjer den syriska maktappareten med operationellt stöd. Förutom signalspaningsinformation kan man även tänka sig delgivning av bildunderrättelser från ryska satelliter samt uppgradering av syriska luftvärns- och kustrobotsystem. Ryska tidningar har börjat skriva om att vissa ryska enheter börjat förbereda sig för ett ingripande i Syrien, om det skulle visa sig nödvändigt. Bland annat pekas det på den i Sverige kända 76:e luftlandsättningsdivisionen i Pskov jämte Spetznazenheter med tjetjenier för sådana ändamål. Vissa av oss minns hur Ryssland chockade en hel omvärld i juni 1999 genom att genomföra en specialoperation med ett förband i Bosnien som plötsligt intog delar av Pristina flygplats i Kosovo framför näsan på hela NATO. Under förevändningen att skydda förråden av syriska C-vapen skulle en sådan insats finna viss legitimitet, om omvärlden uppfattade att det fanns en överhängande fara att dessa skulle användas eller komma i orätta händer.
Intressant nog går det inte utesluta ett amerikanskt godkännande av en sådan operation, eftersom ryska fallskärmsjägare förra månaden tillsammans med amerikanska specialförband bedrev övningar i USA. Det visar att de rysk-amerikanska relationerna är mångfacetterade och att vi och det syriska folket är beroende av dessa. Som det heter i det ryska ordspråket:
"Freden bygger byar, kriget bränner dem."
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
