Orsakssamband kan vara mycket komplexa. Vi vet exempelvis att olika strömmar i haven påverkar klimatet på andra sidan av vårt klot. Samma komplexitet kan vara rådande inom säkerhetspolitiken. Det kan exempelvis råda ett litet samband mellan Australiens försvarspolitik och behovet av tillgång på flygbaser i norra Sverige.
För två veckor sedan väckte det stor uppmärksamhet i Australien när The Australian avslöjade att försvarsreformen 2009 bygger på ett koncept där tolv nya, större konventionella ubåtar i en konflikt med Kina skulle kunna blockera handelsvägarna för Mittens rike. I västerled är Kina begränsade genom bland annat Malackasundet som är en och en halv sjömil som trängst. En fjärdedel av världens handel går genom detta sund. De största fartygen kan inte passera sundet utan går istället främst genom Lomboksundet mellan de indonesiska öarna Bali och Lombok. Det är i första hand import av olja från Persiska viken som på så sätt skulle riskera att bli en bristvara för Kina i samband med en konflikt.
Dessa nyheter befäster naturligtvis de kinesiska ledarnas övertygelse att landet bör satsa på sjötransporter längs den framtida möjliga sjötransportleden via Arktis. När den ryske generalstabschefen Makarov gjorde sina uppmärksammade utspel i Finland nyligen, så var det ingen som noterade att dennes president Vladimir Putin samtidigt avlade ett flerdagsbesök i Kina för att diskutera samarbetet länderna emellan. Flera bedömare av rysk politik hävdar att den ryske presidenten inte alls har samma försiktighet i umgänget med kineserna jämfört med andra ryska ledare. Putin anses vara övertygad om att Ryssland behöver kapital till främst Sibirien för att utveckla den ryska ekonomin. Eftersom Ryssland förfogar över flest kärnvapen i världen och Kina inte är i närheten av detta innehav, så kan Putin vila på sina politiska vapen i form av den uppgradering av dessa som pågår i Ryssland.
Ett samarbete mellan Kina och Ryssland skulle så småningom kunna innebära ryskt stöd för de kinesiska strävandena att bli upptagen i kretsen av Arktisstater. Kina har försökt få observatörsstatus i Arktiska rådet, vilket de hittills inte lyckats med. En ny rapport från en kanadensisk think-tank ger dock Kina ökat hopp, då denna föreslår att länder som Kina och Brasilien ska uppnå denna hett eftertraktade status i rådet som regionalt styr utvecklingen av regler och samarbeten.
Kineserna försöker därför att uppvakta andra stater som exempelvis Danmark, där president Hu Jintao i förgår avslutade ett tredagarsbesök för att framförallt diskutera kinesiska investeringar på Grönland i miljardklassen. Eftersom Grönland bedöms ha cirka 10 % av världens reserver av sällsynta mineraler är det lätt att förstå det kinesiska intresset. Detta intresse kan få större betydelse i det sannolika fallet att Europas politiska kris slår över i en finanskris. Kina kan i samband med en sådan utveckling både flytta fram sina sjötransportplaner och få tillgång till ännu mer mineraler. Eftersom kineserna genomför en stark upprustning av sin flotta, främst när det gäller attackubåtar, så är det inte osannolikt att vi kommer att få se Folkrepubliken Kinas örlogsflagga vaja på havet utanför Nordkap i framtiden. I synnerhet om det rysk-kinesiska samarbetet utvecklas djupare det närmaste decenniet.
För stora aktörer som Ryssland, Kina och USA försöker man alltid att motverka block som motverkar de egna intressena. Det är ganska tydligt i fallet med den ryska politiken mot EU, där ryssarna ständigt försöker få exempelvis tysk acceptans för sina ståndpunkter oavsett om det gäller NATO:s robotförsvar i Östersjöregionen eller Nordstream. General Makarovs fräna kritik mot det nordiska samarbetet (NORDEFCO) ska ses i samma ljus. Det ligger inte i Moskvas intresse att ha 20-25 miljoner nordbor som obstruerar rysk säkerhetspolitik. Bättre då att uppvakta länderna bilateralt och försöka vinna fördelar i form av uppmjukningar när det gäller besvärliga hållningar i frågor av väsentlig betydelse för Ryssland.
För Sveriges del innebär utvecklingen att militära baser och samarbeten i norr ökar i betydelse. Den främsta svenska militära tillgången i norr är Kallaxbasen med sin kapacitet att starta och landa mycket stora flygplan. Till Luleå går malmbanan från Narvik, vilket innebär att västresurser som exempelvis kvalificerat höghöjdsluftvärn skulle kunna föras fram till området, om situationen skulle kräva detta. I detta perspektiv är det olyckligt att Sverige 2000 valde att lämna Kiruna militärt till allra största del, då Lapplands jägarregemente lades ned. I Boden finns också kvalificerade markstridsförband för skydd av Luleå, men sedan är det slut på resurser utgångsgrupperade i området.
När det gäller det nordiska samarbetet så kan det ta andra former än materielsamarbete och gemensam utbildning. Norge kommer att lämna Bodö flygstation och satsa på Örlandet som huvudbas liksom Evenes i liten skala. Det innebär att vi skulle kunna ta emot norska F-16 och framtida JSF på Kallax liksom att svenska Gripen skulle kunna övervaka Norska havet från de norska baserna. General Makarovs utspel tolkades i Finland som kritik mot de finska planerna på att övervaka det isländska luftrummet och Islands ekonomiska zon med sina F-18 Hornet. Ett scenarie som kan bli verklighet för Sverige också framöver. Statsministern bekräftade häromveckan att Sverge fått en förfrågning att ställa upp med vårt stridsflyg för samma ändamål.
Så ser den nya verkligheten ut. Ju mindre resurser vi satsar på försvaret, desto större bördor får vi bära för att kunna påräkna andras hjälp senare. Less is more!
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
