Midsommarhelgens nyhet om att Syrien skjutit ned ett turkiskt spaningsflygplan visar på en farlig utveckling i skeendet. Eld har öppnats från en stat mot en annans militära resurser, vilket innebär en eskalation av konflikten. Visserligen har Syrien vid flera tillfällen skjutit ihjäl människor i både Turkiet och Libanon, men detta är något helt annat.
NATO:s medlemsstater ska samlas i morgon för att diskutera frågan. Versionerna om vad som hänt går isär. Turkiet menar att flygplanet var obeväpnat och flög ett övningsuppdrag över Hatayprovinsen mot egna radarstationer, medan Syrien menar att flygplanet flög an mot syriska kusten från väster. Turkiet medgav i sina tidiga versioner att planet kan ha varit inne i syriskt luftrum under ett kort ögonblick på grund av hög fart i förhållande till manöverutrymmet.
Den springande punkten är var planet befann sig när det syriska luftvärnet öppnade eld. Om planet var någon kilometer från det syriska fastandet är det inte mycket att orda, även om syrierna borde anropat och/eller gått upp med jaktflyg för att varna först. Här saknar vi information om hur mönstret ser ut före nedskjutningen. Eftersom området kring Latakia och Tartous har flera kvalificerade militära installationer av värde för det syriska (kust)försvaret är det rimligt att anta att det flygs spaningsföretag mot dessa för etablera en bild av den syriska kapaciteten.
Att den turkiska sidan inte gått hårdare fram publikt indikerar att planet varit inne ordentligt på den syriska sidan. Bägge sidor borde ha en exakt och klar bild av var det turkiska Phantomplanet befann sig när syrierna öppnade eld. Jag har ännu inte sett någon uppgift på exakt vilket luftvärnssystem som användes. Mycket talar för att det var ett skapligt kvalificerat luftvärnsrobotsystem som åstadkom detta mot ett plan under spaningsföretag på låg höjd med hög fart. Antingen är det tal om SA-5 (S-200) som är en föregångare till i Sverige mer omtalade SA-10/SA-20 (S-300/S-400) som Syrien haft under lång tid, eller så är det nyare SA-11 (Buk-M2) som Ryssland relativt nyligen exporterat.
Även om händelsen inte ger rätt till något militärt NATO-ingripande innebär det en möjlighet för organisationen att mobilisera politiskt och att öka den militära beredskapen på ett sådant sätt att en eventuell övergång till en senare flygförbudszon över Syrien blir smidigare.
Händelsen skulle kunna vara ett exempel på negativa konsekvenser av den turkiska brytningen med Israel för ett par år sedan när det gäller militärt samarbete. När israeliskt flyg slog ut det dåvarande syriska kärnvapenprogrammet i en räd 2007, så lurade landets flygvapen det syriska luftförsvaret så till den grad att de inte förstod vad som hänt förrän det just hade hänt. Trots att det turkiska flygplanet gjort allt för att undvika upptäckt och bekämpning med sin låga höjd och höga fart, så har det inte kunnat värja sig mot denna upplaga av syriskt luftvärn. Detta har säkert varit föremål för ryska efterforskningar och senare uppgraderingar, för ingen vill ligga tvåa i en kapplöpning mellan medel och motmedel på denna front.
Med denna episod är det därför upplagt för intressanta diskussioner när president Putin nu i dagarna besöker Israel. De bägge ledningarna har ett intresse att försiktigt utöka samarbetet länderna emellan. Ingenstans utanför Ryssland talas det ryska i en sådan omfattning som i Israel och Ryssland har ett stort intresse av att köpa israelisk UAV-teknologi. Israel å sin sida söker stöd när det gäller hanteringen av Iran, något som Putin sannolikt är mycket avvaktande till. Israeliska påstötningar om att inte uppgradera det iranska luftvärnet kan däremot ha en villigare lyssnare i Putin, som säkert också är intresserad av kunskap om de egna systemens blottor.
För svensk del går det att göra några reflektioner avseende den turkisk-syriska konfrontationen. För att använda stridsflyg offensivt enligt den gängse uppfattningen, så behöver man inte bara lång räckvidd och mycket last. Planets storlek påverkar också möjligheten att bära större radar med tillhörande kylning liksom så kallade motmedelskapslar som kan lura en motståndares luftvärnssystem. Det är allt viktigare parametrar i utvecklingen av luftstridskrafter, vilket måste värderas när vi värderar behovet av nytt stridsflyg. De som argumenterar mot ny version av Gripen nämner sällan hur alternativet ser ut.
För det andra så visar nedskjutningen att spaningsflyg lever farligt vid hög beredskap och kapacitet hos motståndaren. Retoriken om att vi var fega när det gäller insatsen i Libyen som "bara" ställde upp med spaningsflyg, var/är bygger inte på någon större kunskap om luftstridskrafternas villkor.
Framförallt visar det inträffade vinsten med att ha ett kvalificerat luftvärn. Luftvärnet har till skillnad från stridsflyg en mycket högre uthållighet genom att kunna skydda ett område eller punkter över tiden. För en stat som vill upprätthålla sin territoriella integritet är luftvärn någonting nödvändigt. Med det förhållandevis kvalificerat luftvärn som Syrien förfogar över, så har inte omvärldens aptit varit alltför hög när det gäller att upprätta en flygförbudszon över Syrien. Detta trots att den syriska regimen gått brutalt fram i sina försök att slå ned den i huvudsak fredliga revolten från förra året. En aktör som förstått detta är Ryssland som satsar stort på att försöka skydda sitt eget luftrum, vilket innebär att de från Kalingrad behärskar sydöstra Östersjön. Något att ta med sig för den kommande Försvarsberedningen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
