Bashar al-Assad gjorde sitt första TV-framträdande sedan januari, när han i parlamentet kommenterade läget i landet. Han jämförde regimen vid en kirurg som amputerar en patient för att rädda denne. Houlamassakaren skulle inte ens monster ha kunnat utfört, och det fanns inga arabiska eller mänskliga ord för att beskriva vad som hade skett.
Assad agerar fortfarande från en relativ styrkeposition. Den Fria Syriska Armén kommer förvisso att växa sig starkare igen när omvärldens ekonomiska understöd får genomslag i form av mer vapen och ammunition. Organisationen har den senaste tiden varit hårt pressad, och häromdagen gjorde ledningen på plats i landet klart att de som gjorde uttalanden från exil inte har rätt att uttala sig å FSA vägnar.
Omvärlden söker förtvivlat få till stånd en lösning som ska få slut på inbördeskriget, fast få vill använda den termen. En lösning måste vara politisk, och utgå från reella poltiska förhållanden. Just nu är realiteterna dessa:
I Syrien har Assad greppet om landet. Majoriteten sunniter har inte en politisk makt som står i paritet till storleken. Alawiter, kurder och kristna har en samsyn kring skydd mot en eventuell tyranni från folkmajoriteten. I regionen vill Saudiarabien och gulfstaterna att sunniter ska ta över makten i Syrien, medan Iran och Irak har en motsatt hållning politiskt. En komplikation för Irak är att det är sunnitiska stammar som behärskar den västra delen av landet närmast Syrien. Turkiet vill ha inflytande i Syrien, eftersom det öppnar större handelsmöjligheter och gör det möjligt att göra en större inbrytning i arabvärlden. De stora aktörerna USA, Kina, Ryssland och EU har delvis motstridiga intressen, vilket hittills har blockerat försök att mer direkt stödja upproret mot regimen med militära medel.
Varianter på den havererade Annanplanen är fortfarande den bästa möjligheten till en politisk lösning. Omvärlden har börjat tala om militär intervention under förutsättning att FN:s säkerhetsråd uppdrar detta, något som förefaller avlägset med hänsyn till Ryssland och Kina. I bakgrunden spjärnar Iran också emot. Förra veckan kom det första officiella medgivandet att landet stöder Syrien med rådgivare och vapenleveranser.
Just nu kan jag bara se två möjliga ingripanden. Det ena fallet är ett israeliskt ingripande om Hizbollah skulle försöka föra över SCUD-robotar och tyngre vapen till Libanon från de två baser utanför Damaskus, där dessa vapen tros finnas idag. En sådan åtgärd kan tvingas fram om krigslyckan svänger och regimen samt Hizbollah skulle känna sig tvungna att flytta vapnen. Ett israeliskt angrepp på sådana transporter skulle med all sannolikhet förvärra situationen i regionen.
Den andra möjligheten är om de baser som hyser lager av B- och C-stridsmedel hotas. De tros vara en handfull utspridda i mellersta och nordvästra delen av landet. Avgörande här är omvärldens uppfattning kring FSA kontroll över skeendet. Med allt fler Al Qaida-associerade grupper i landet är toleransen låg för att ta risker, så att en behållare med nervgas hamnar hos dessa grupper. I ett sådant läge går det att tänka sig att omvärlden gör en räd för att ta kontroll på baserna innan de hamnar i orätta händer. Det kan vara i det ljuset som vi ska värdera den stora övningen med specialförband, Eager Lion, som nyss avslutades i Jordanien.
Syrien är en oerhört viktig fråga för freden i regionen. De som förespråkar en militär intervention har rätt i mycket av beskrivningen av situationen, men desto svårare att försvara resultatet av ett sådant ingripande. Vi kan redan ana dimensionerna efter helgens strider i libanesiska Tripoli som varit de värsta sedan inbördeskriget i Libanon avslutades 1990. Sunnitisk och alawitisk milis drabbade samman inklusive användning av granatkastareld. Den libanesiska armén har tillfälligt satt stopp genom att gå emellan, vilket innebar att de stred med de bägge miliserna. Just Libanon är ömtåligt för politiska schismer som går över i våld. Här har faktiskt Hizbollah för något år sedan försökt få till stånd en bredare uppgörelse som avvisats av de mer militanta sunnitiska elementen.
Dilemmat är tyvärr att om man inte når en politisk lösning, så talar mycket för att situationen istället sprider sig på sättet ovan. Det talar för en militär intervention. Argumentet skulle alltså vara att förhindra ytterligare dödande i Syrien och en spridning utanför landet. Eftersom de inneboende riskerna för en stormaktskonfrontation är större i det fallet, så landar jag i slutsatsen att det tyvärr inte är möjligt, och att nyckeln sannolikt ligger att acceptera att al-Assad sitter kvar. Svagheten i det argumentet är förutom det beklagliga att en diktator skulle bli kvar vid makten, också att det är beroende av timing. Om inte en sådan uppgörelse görs i rätt ögonblick, så kan vi hamna i en eskalerande spiral med återverkningar i främst Libanon och Jordanien. Jordmånen finns och sammanfattas bäst av en äldre shiitisk kvinna i en förort till Beirut som i libanesisk TV förra veckan sa ungefär så här:
"Jag vill inte döda alla sunniter, jag hatar inte dem. Men de hatar oss."
Svenska Dagbladet
Svenska Dagbladet
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
