Debatten kring soldaternas boendevillkor, som jag kommenterade igår, går vidare. Debatten startade med att kadetten Andreas Braw skrev hos Wiseman. På SvD ledarblogg skriver nu infanteriofficeren vid Livgardet, Sven Lundin, om behovet av en förändrad attityd från arbetsgivaren om man vill respekteras i de egna leden.
Han skriver om sin verklighet med unga tjejer och killar som behöver enklare övernattningsmöjligheter, eftersom de med en normalinkomst på 12000 kr/månad har svårt att konkurrera på bostadsmarknaden i Stockholm. Om jag förstår Sven Lundin, så har motiveringen till att soldaterna inte kan få detta varit behoven av att kunna härbergera tidvis tjänstgörande soldater och Hemvärnssoldater som är inkallade på övningar eller förberedelser för insats. Ett annat motiv som han relaterar är risken för att det växer fram en soldatsubkultur som skulle vara icke önskvärd, vilket förefaller vara uttryck för en nedlåtande attityd mot våra soldater och sjömän.
Han berör också konsekvenserna av besluten kring Försvarsmaktens grafiska profil. Sven Lundin upplever att detta motarbetar möjligheterna att skapa lokala symboler i form av kläder och fanor till förfång för förbandsandan.
Precis som Sven Lundin skriver är det sannolikt stor skillnad på situationen i Boden och Stockholm, vilket talar för behovet av lokal anpassning. Det gäller att ge lokala chefer förutsättningar och verktyg att ta fram lösningar, om än tillfälliga, för att behålla den rekryterade och utbildade personalen.
Förr i tiden fanns det kallortstillägg för att attrahera personal till norra Sverige. Bostadstillägg skulle kunna vara en väg att gå. Om myndigheten inte vill ha en uppluckring av generella lönetillägg, så finns det andra vägar. En sådan, under förutsättning att uppgiften är sakriktig, är att inte kalla in tidvis tjänstgörande soldater till Livgardet alternativt att förlägga dessa i Uppsala eller Enköping istället. Eftersom regeringen ställer krav på att en samövad bataljonsstridsgrupp så småningom ska ha högsta beredskap, så kanske en konsekvens är att det inte är ett förband ur Livgardet till att börja med.
Sven Lundin berör angående den grafiska profilen ett svårt kulturellt problem. Försvarsmakten med sina regementen och flottiljer har hundratals år av lokal kultur. Att alltför hårdhänt tvinga in dessa i centraliserade lösningar, som upplevs som negativa och obegripliga, riskerar att slå tillbaka i form av bristande engagemang och urholkad respekt.
Uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mer till last än misstag i fråga om val av medel. Bostadsproblemen på Livgardet verkar enligt flera källor behöva lösas snart. Eftersom mycket talar för att det blir pengar över i förbandsverksamheten i år, så borde det finnas möjligheter att avhjälpa det som Sven Lundin vädjar om. Att hans soldater ska sluta medan man försöker hitta långsiktiga alternativa lösningar. Att hyra bostadsmoduler skulle kunna vara en väg under den tiden. Vi vill ju inte att våra soldater ska sluta, och vi kan ju inte våra mest hängivna personal i ensamma vargen på övningsfältet.
Fotnot: Ensamma vargen är/var smeknamnet på en enmansförläggning konstruerat av soldatens regnskydd med hjälp av träd, kvistar eller linor.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
