Jag hade ingen lust att blogga om försvarspolitik igår i skenet av den fruktansvärda massakern i Norge. Det är fortfarande svårt att uppbåda den där riktiga skrivarglädjen. Jag känner mig dock skyldig att redovisa vad enkäten om försvarspolitik gav för svar.
Det går inte att dra några som helst slutsatser av en enkät där mellan 90-100 personer svarat. Därtill en grupp människor som har ett försvars- och utrikespolitiskt intresse över genomsnittet, antar jag. De som har svarat har i vart fall uppvisat en stor svarsvariation som åtminstone indikerar att det kunde vara värt att göra en undersökning på riktigt. Kanske Folk och Försvar skulle kunna göra det?
De två stora grupperna var genomgående Politikerna (P) och Försvarsmakten (F). När det gällde vem som var drivande för införandet av ny materielförsörjningsstrategi svarade 52 % P och 26 % F. Skillnaden var stora när det gällde införandet av ny personalförsörjning: P 42 % och F 53 %. Avseende våra insatserna, så var också olikheterna snarlika. När det gällde Libyen svarade 62 % P och 17 % för F, vilket kan konstrateras mot Afghanistan, där resultatet var [Edit 26/7] 48 % [slut Edit] för bägge alternativen.
För de övriga tre kategorierna var de högsta resultaten: Försvarsindustrin som drivande för materielförsörjningsstrategin (8 %), Ledarskribenter för Libyen (8 %) och Annan för Libyen (6 %). Den senare tolkar jag som att opinionen drivits av gräsrötter och så att säga skapat sig själv.
Om vi för en sekund gör enkäten representativ för en allmän uppfattning, så kan det finnas skäl att reflektera över den riskexponering som Försvarsmakten kan vara under när det gäller eventuella bakslag i personalförsörjningen och Afghanistan
I just Afghanistan påbörjades igår överlämnandet av säkerhetsansvaret för staden Mazar-e-Sharif, vilket känns skönt. Det markerar början på slutet när det gäller vår insats i Afghanistan, och flera tusen svenskar har gjort ett stort arbete för att komma dit. Det innebär tyvärr inte att farorna och vedermödorna är över, långt därifrån.
Jag fäste mig vid två saker. Dels hölls cermonin vid Högkvarteret för 209. armékåren, vilket inte känns som ett styrkebesked. Givet den retorik som finns i norra Afghanistan och den betydelse som överföringen av ansvaret tillmäts, så borde detta skett i full åsyn för civilbefolkningen. Å andra sidan genomfördes motsvarande cermoni för Herat i torsdags på motsvarande sätt vid Högkvarteret för 207. armékåren.
Det andra var guvernör Attas retorik vid cermonin som får mig att undra vad vi har gjort där, även om jag förstår att det är avsett för en afghansk publik. Guvernör Atta 23/7 2011:
"In the past nine years PRTs (Provincial Reconstruction Teams) haven't done any significant job in terms of reconstruction and development in Balkh, so their presence and absence would be the same and wouldn't make any difference"
Otack är världens lön.
