Idag samlas ledare från många länder och organisationer i Paris för att komma överens om hur resolution 1973 om Libyen från FN:s säkerhetsråd ska omsättas i handling. Utrikesminister Clinton företräder en amerikansk administration som ger bilden av att ännu inte representera en enad hållning. Dels finns det nyansskillnader i hur de högsta ledarna uttrycker sig, dels finns det en intern debatt huruvida Libyen är ett hot mot den nationella säkerheten och om det inte är dags att låta européerna ta större ansvar. USA har också en konstitution och presidentdirektiv som reglerar under vilka omständigheter som amerikanska styrkor kan stå under annans befäl.
EU:s ledare kommer med en ännu mindre samlad syn på hur krisen ska hanteras med militära medel. Den starkaste stormakten Tyskland kommer inte att delta. Polen deltar inte med förband, utan med logistik. Italien kommer sannolikt endast att upplåta baser. Kvar står Frankrike och Storbritannien tillsammans med Spanien, Belgien och Nederländerna. Alla dessa länder är också medlemmar i NATO. Danmark är redo att skicka stridsflygplan liksom Norge och Kanada. Sverige avvaktar enligt utrikesministern tills förfrågan kommer. Frankrike har hittills motsatt sig att NATO ska leda operationen, och hur det än slutar så vill alla att Arabförbundet ska vara ansvariga. Om det senare sedan genom en överenskommelse uppdrar åt NATO eller en s.k koalition av villiga är en annan historia.
Mycket pekar på att Arabförbundets viktigast stater inte deltar aktivt. Egypten, som är den enda staten som utanför länderna i NATO-kretsen som skulle kunna leda en operation mot Libyen, är inte med än med undantag för vapendistribution. Det är inte heller Saudiarabien, som dessutom brottas med mer närstående problem i Bahrain och östra Saudiarabien. Arabförbundets hållning är inte helt okomplicerad, eftersom en hel del av medlemmarna inte har större reservationer mot att slå ned uppror i sina egna länder. Det ser ut som om åtminstone Qatar och troligen Förenade Arbemiraten kommer att delta militärt.
Utrikesminister Clinton vittnade dock om Arabförbundets betydelse för att det helt plötsligt gick att få igenom resolutionen. En klar framgång för dess ledare Amr Moussa, som nu lyckats med konststycket att få Arabförbundets stöd för att agera mot Libyen, utan att engagera Egypten aktivt - ett land där han aspirerar på presidentposten.
Med på konferensen i Paris är också Afrikanska Unionen som också har ett intressant upplägg. Ledningen i AU stödjer Khaddafi, medan flera stater som Nigeria, Gabon och inte minst Sydafrika röstade för resolutionen. Det innebär att AU:s ledning kan sätta tryck på de närvarande angående Khaddafis politiska överlevnad. Det står inget i resolutionen om Khaddafis avgång, vilket utrikesminister Clinton krävt.
Alla dessa faktorer gör det osäkert vem som ska leda det hela och hur kommandokedjan ska se ut. Eftersom det inte finns något svar på vem som ska leda och vad det militära slutmålet är, så finns det inte heller någon befälhavare utsedd och därmed inte någon operationsplan. Det gör det svårt att slå fast vilka resurser som behövs. Viss underhandsplanering har säkert genomförts liksom vissa logistiska förberedelser och underrättelseinhämtning, men ännu har ingen befälhavare formulerat sina styrkebehov. Utrikesministern har därför en rimlig hållning att avvakta vad utfallet blir. Åtminstone till dess de inblandade organisationerna kommit förbi ett annat arabiskt ordspråk:
Du är schejk, jag är schejk. Vem ska göra upp eld?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
DN
SvD
SvD
Expressen
Expressen
Aftonbladet
Aftonbladet
Aftonbladet
Expressen
