Azerbadjan blir mars månads fokusområde.
Landet ligger i skärningen mellan den ryska, turkiska och iranska intressesfären. Den oljerika staten med en befolkning som motsvarar ungefär Sveriges är en sekulär, muslimsk (shiitisk) republik styrd av en despot, Ilham Aliyev.
Landet har haft en god ekonomisk utveckling det senaste decenniet, tack vare sina oljefyndigheter och det samarbete som man har med bolag som Exxon och Statoil. Den politiska utvecklingen har inte hållit samma fart. Landet är en slags autokrati.
Azerbadjan har en frusen konflikt i form av Nagorno-Karabach, en ej erkänd stat som de-facto är självständig. Denna republik, med stor armenisk befolkning, bröt sig loss i samband med Sovjetunionens upplösning. Efter hårda strider som krävde uppemot 30000 människors liv, så medlade OSSE och Ryssland 1994 fram ett eld-upphöravtal som gäller fortfarande. Idag bor det knappt några azerier kvar i området.
Det finns två indikatorer på att läget kan förvärras igen. Dels har Azerbadjan under en lång rad av år bedrivit en våldsam upprustning, dels har det lanserats en bok om massakern i Khojaly, som armenska förband ur det 366. motoriserade skytteregementet genomförde. Massakern uppges ha kostat över 600 människor livet och närmare 1000 är fortfarande försvunna.
Det finns å andra sidan tecken på att det kan gå i andra riktningen också. I helgen ska ett toppmöte hållas i Sochi mellan presidenterna i Armenien och Azerbadjan under president Medvedevs värdskap. Rysk geopolitik har gått ut på att hålla södra Kaukasus splittrat, för att undvika att någon kan anfalla Ryssland söderifrån. Azerbadjan gränsar också likt Ryssland till Georgien, varför friktioner i östra Georgien kan påverka Azerbadjan indirekt. Bland annat går den viktiga oljeledningen från huvustaden Baku till turkiska Ceyhan genom georgiskt territorium. Denna ledning kontrolleras av ett konsortie med BP som största aktör.
Normalt leds medlingsförsöken om Nagorno-Karabach av OSCE så kallade Minskgrupp, som Sverige stödjer. Sverige var också ordförande i OSCE när avtalet förhandlades fram 1994. Minskgruppen har mötts av skepsis av Azerbadjan, eftersom man menar att den har en tendens för Armenien.
Hittills finns inga tecken på att protesterna i arabvärlden skulle uppstå i Azerbadjan. Däremot kan det finnas friktioner kopplat till Iran. Azerbadjan har upplåtit utrymme för NATO när det gäller transporter till Afghanistan. Det finns därför många spekulationer att Azerbadjan skulle kunna vara en av språngbrädorna för en attack mot Iran givet sitt strategiska läge. Irans befolkning består till en fjärdedel av azerier, men de bägge länderna har inget till övers för varandra, även om till och med högste ledaren Khameni är azerier.
Israel har under lång tid byggt upp relationer med Azerbadjan och det spekuleras i att Israel har egna signalspanings- och radarstationer i landet. Det är möjligt givet den strategiska relation Israel brukade ha med Turkiet, som kanske är det land som kanske har bäst relationer med Azerbadjan. Turkiet har som bekant också historiska fientligheter med Armenien, som i sin tur historiskt har stötts av Ryssland. Som sagt - i skärningen mellan ryska, turkiska och iranska intressen. Och amerikanska.
