Vi närmar oss snart tvåmånadersdagen för den internationella insatsen mot den libyska regimen. Det som framställdes som närmast en promenadseger har visat sig vara en hårdare nöt att knäcka än väntat för policyskapare och spinndoktorer.
Det är inte tu tal om att Khaddafi och hans gelikar har en enkel resa, men frågan är om den nuvarande strategin leder till fred för den libyska befolkningen. Den brittiske försvarsstabschefen, general David Richards, anser i en intervju i Sunday Telegraph att omvärlden behöver trappa upp operationerna med exempelvis attacker mot libysk infrastruktur. Att det skulle att försvaga regimen är troligt, men hur det skulle hjälpa någon är oklart, förutom företag som efter konflikten skulle få kontrakt för återuppbyggnad av förstörd infrastruktur. Khaddafi å sin sida gav i förra veckan order om värnpliktsinkallelse, även för kvinnor och barn. Eskaleringen av konflikten fortsätter.
Förste åklagaren vid den Intenationella Brottmålsdomstolen i Haag, Luis Moreno-Ocampo, har idag sökt en internationell arresteringsorder för diktatorn, sonen Saif och hans underrättelsechef Abdullah Al-Senussi, för brott mot mänskligheten. Domstolen kommer att studera denna och avge beslut. Detta kommer naturligtvis inte att hörsammas av Libyen som aldrig har erkänt domstolens jurisdiktion.
Under tiden pågår sonderingarna om eld-upphör. Förutom ryska krav på eld-upphör har även påven Benedict XVI uppmanat till förhandlingar. Längst verkar FN:s generalsekreterare, Ban Ki-Moon, ha kommit. Han har talat ett par gånger med den libyske premiärministern, Al Baghdadi Ali Al-Mahmoudi, på telefon. Generalsekreterarens särskilda sändebud, Abdel Elah al-Khatib, var igår i Tripoli för förhandlingar med den libyska regimen. Den libyska regimen ska ha erbjudit vapenvila i utbyte mot ett eld-upphör från NATO:s sida och även begärt internationella observatörer för övervakning av dessa. Ett erbjudande som är ägnat att så ytterligare split i omvärlden, eftersom det är svårt att avvisa utan motivering.
Varken USA eller Storbritannien har ännu inte erkänt det Nationella Övergångsrådet i Benghazi som Libyens lagliga ledning, trots det stöd som hittills har lämnats. Ett sådant beslut är viktigt, eftersom det påverkar rådets möjligheter att förfoga över frysta tillgångar i de bägge länderna. Det påverkar förmågan till löneutbetalningar och inköp av exempelvis vapen och förnödenheter.
USA ska också på fredag passera den begränsning som säger att presidenten inte kan engagera de egna stridskrafterna i krig längre än 60 dagar utan kongressens medgivande. Allehanda idéer har förts fram hur administrationen ska kunna fortsätta det amerikanska deltagandet utan nämnvärda friktioner. Som jag har påtalat tidigare finns det få som vill dra undan stödet till de egna trupperna när de är engagerade. Presidentens aktier inom säkerhetspolitiken har också stigit markant sedan räden mot Usama bin Laden.
En av idéerna som förts fram vore att NATO avbröt operationerna i några minuter, varvid administrationen skulle kunna påräkna en ny 60-dagarsperiod för amerikansk del. Jag har svårt att föreställa mig det, eftersom det vore en förolämpning mot andan i War Powers Act. Det skulle också innebära en ytterligare maktförskjutning inom amerikansk utrikespolitik som i det långa loppet kan bli ohälsosam för landet.
Här hemma har debatten för tillfället legat på sparlåga, men väntas snart ta fart. Vad vill Sverige, och hur ska den viljan uppnås? Hittills har den svenska debatten varit väldigt inriktad på den militära dimensionen. Det verkar stå allt mer klart att det inte finns en militär lösning på den här konflikten, i synnerhet som någon större politisk vilja från omvärlden inte kan uppbådas i tillräcklig omfattning. Störst vilja har uppbådats inom området strategisk kommunikation, där vi sedan början av mars har fått höra alla möjliga uttalanden om förhandlingar angående diktatorns snara avgång och fristad liksom hans hälsa eller bristande stöd.
Det finns också skäl att fundera på användandet av militär makt i övrigt i omvärlden. Medan vi engagerat oss i Libyen har situationen i Mellanöstern (Syrien och Jemen - bägge länderna kvalificerar sig för intervention i fråga om regimövervåld) försämrats märkbart liksom i Irak och Pakistan. Läget i Syrien hotar att destabilisera hela regionen. Iran och Saudiarabien befinner sig på kollisionskurs både där och i Bahrain samtidigt som 2011 är ett avgörande år i Afghanistan, där vi engagerat oss hårt.
De internationella diskussionerna om eld-upphör har hittills haft som villkor att Khaddafi ska gå som förutsättning för ett sådant. En utgångspunkt som hittills har haft motsatt verkan och bara eskalerat konflikten. Om Khaddafi får kraft genom konflikten, så borde strategin vara att de-eskalera denna. Då kan det libyska folket ta makten via valurnan istället så småningom och väst frigör militär handlingsfrihet för allvarligare situationer. Om vi snart inte tar det tillfället är det risk att vi får begrunda ett annat arabiskt ordspråk:
Hundarna skäller, men karavanen drar vidare.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-16
2011-05-15
Hur räden mot OBL kan påverka PRT MeS
Två veckor har snart förflutit sedan USA dödade Usama bin Laden. Som väntat har Al Qaida-associerade slagit till mot Pakistan med hittills ett större självmordsdåd som krävde minst 87 människors liv. Det pakistanska parlamentet har samlats och kommit fram till att gå igenom landets relationer med USA.
Bland annat uttalade man ett krav på stopp för USA:s UAV-attacker i landet, annars hotade man att stänga av NATO:s underhållsförbindelser från Karachi och Peshawar. På marken har redan anfall mot unerhållskolonner redan ägt rum, både i Pakistan och Afghanistan. Ingen i ledningen för armén eller underrättelsetjänsten fick gå för att de misslyckats med att hitta bin Laden eller att stoppa USA:s räd, fast chefen för ISI erbjöd sin avgång.
Den pakistanska strategin med stöd till talibaner håller nu på att bita dem själva i svansen. Idén med att understödja dessa för att skapa strategiskt djup mot Indien har fallit ihop när de istället vänder sig emot sina skapare. Det pakistanska samhället är hotat inifrån och den politiska nivån behöver en stark armé och underrättelsetjänst för att klara hålla ihop landet. Det är sannolikt förklaringen till det uteblivna ansvarsutkrävandet.
I Afghanistan är läget svårtolkat. Å ena sidan har de upptrappade räderna gett resultat i form av ökade svårigheter i vissa områden att genomföra attacker. Å andra sidan har en del av räderna inneburit att styrkorna har dödat barn vid olika tillfällen de senaste dagarna. I Nangrahar förvärras situationen efter att afghanska styrkor öppnat eld mot människor, och dödat fyra av dem, i en demonstration som protesterade mot dödandet av en femtonårig pojke.
I vårt område har särskilt provinsen Jowzjan varit uppmärksammat. I tisdags anföll etthundra talibaner på motorcyklar byn Abduraman, eftersom denna påstods vilja hjälpa regimen. Den lokala afghanska polisen (ALP) slog tillbaka anfallet och dödade 17 st motståndare, enligt provinsens polischef. I Jowzjan och Sar-e-Pul har fler motståndare än genomsnittet anmält sig till reintegrationsprogrammet, vilket är positivt. Å andra sidan är samlandet och attacken av en kompanienhet ett illavarslande tecken, alldeles oavsett segern för dagen. Så uppträder en motståndare som är på väg in i en ny fas av det väpnade motståndet.
Den bilden stärks i Anna Badkhen's utmärkta reportage i Foreign Policy, som handlar om det sköra säkerhetsläget i Jowzjan. På ett annorlunda sätt förklarar en polischef för henne att vägarna bara är säkra mellan klockan 8 till kl 13, i övrigt härskar talibanerna. Läs gärna det korta reportaget för att få en glimt av våra truppers miljö och samverkanspartners.
Om det pakistanska myndigheterna skulle strypa NATO:s underhållstrafik i större omfattning, så är det i våra provinser den kommer att gå istället från Uzbekistan i norr. Därför är säkerhetsläget i våra provinser en ISAF-angelägenhet. 2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Bland annat uttalade man ett krav på stopp för USA:s UAV-attacker i landet, annars hotade man att stänga av NATO:s underhållsförbindelser från Karachi och Peshawar. På marken har redan anfall mot unerhållskolonner redan ägt rum, både i Pakistan och Afghanistan. Ingen i ledningen för armén eller underrättelsetjänsten fick gå för att de misslyckats med att hitta bin Laden eller att stoppa USA:s räd, fast chefen för ISI erbjöd sin avgång.
Den pakistanska strategin med stöd till talibaner håller nu på att bita dem själva i svansen. Idén med att understödja dessa för att skapa strategiskt djup mot Indien har fallit ihop när de istället vänder sig emot sina skapare. Det pakistanska samhället är hotat inifrån och den politiska nivån behöver en stark armé och underrättelsetjänst för att klara hålla ihop landet. Det är sannolikt förklaringen till det uteblivna ansvarsutkrävandet.
I Afghanistan är läget svårtolkat. Å ena sidan har de upptrappade räderna gett resultat i form av ökade svårigheter i vissa områden att genomföra attacker. Å andra sidan har en del av räderna inneburit att styrkorna har dödat barn vid olika tillfällen de senaste dagarna. I Nangrahar förvärras situationen efter att afghanska styrkor öppnat eld mot människor, och dödat fyra av dem, i en demonstration som protesterade mot dödandet av en femtonårig pojke.
I vårt område har särskilt provinsen Jowzjan varit uppmärksammat. I tisdags anföll etthundra talibaner på motorcyklar byn Abduraman, eftersom denna påstods vilja hjälpa regimen. Den lokala afghanska polisen (ALP) slog tillbaka anfallet och dödade 17 st motståndare, enligt provinsens polischef. I Jowzjan och Sar-e-Pul har fler motståndare än genomsnittet anmält sig till reintegrationsprogrammet, vilket är positivt. Å andra sidan är samlandet och attacken av en kompanienhet ett illavarslande tecken, alldeles oavsett segern för dagen. Så uppträder en motståndare som är på väg in i en ny fas av det väpnade motståndet.
Den bilden stärks i Anna Badkhen's utmärkta reportage i Foreign Policy, som handlar om det sköra säkerhetsläget i Jowzjan. På ett annorlunda sätt förklarar en polischef för henne att vägarna bara är säkra mellan klockan 8 till kl 13, i övrigt härskar talibanerna. Läs gärna det korta reportaget för att få en glimt av våra truppers miljö och samverkanspartners.
Om det pakistanska myndigheterna skulle strypa NATO:s underhållstrafik i större omfattning, så är det i våra provinser den kommer att gå istället från Uzbekistan i norr. Därför är säkerhetsläget i våra provinser en ISAF-angelägenhet. 2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-05-14
Mer än 200 döda i Sudan på två veckor
Det har varit stora problem med Blogger de senaste tre dagarna. Inlägg har fallit bort och jag har inte kommit åt administrationskontot. Nu verkar det fungera som det ska igen och då är det dags med uppföljning av månadens fokusområde, Sudan.
Under maj månads första hälft har ett par hundra människor dött i oroligheter.
I Abeyiprovinsen i början av månaden dödades elva soldater från norra och södra Sudan som ingår i en Joint Integrated Unit, där dessa tillsammans patrullerar områden för att dämpa oroligheter i de områden som snart blir en ny gräns mellan två stater.
Under FN:s medling har sedan en överenskommelse gjorts om ett tillbakadragande av de bägge sidornas trupper från provinsen, som ska vara klart den 17 maj. Under övervakningen av tillbakadragandet har någon skottskadat fyra zambesiska soldater ur UNMIS. Spänningarna mellan den södra Ngok Dinkastammen och den norra Misseryiastammen hotar att underminera relationerna mellan Sudan och den nya staten.
När det gäller valet i södra Kurfudan, så utropade bägge sidorna sig först som segrare i delstatsvalet. Enligt Al-Jazeera's uppgifter ledde den södra sidans kandidat, Abdel-Aziz Al-Hilu, med 14000 röster. Häromdagen meddelade så SPLM istället att de drar sig ur valet på grund av valfusk. 29 människor har dödats under de tre dagarna som valet varat. De preliminära resultaten väntas idag.
I södra Sudan har sammanlagt minst 165 människor dött i strider mellan bybor och kringvandrande rebeller som försöker stjäla boskap samt regeringsstyrkors (Södra Sudans) anfall på dessa rebeller i sin tur. Ledningen i Juba anklagar den sudanesiska regimen för att genom rebelledaren Peter Gadet underminera södra Sudans säkerhet.
I Darfur försöker Khartoum organisera en folkomröstning om skapandet av två nya delstater, vilket oppositionens paraplyorganisation National Consensus Forces avvisar. Kritiken går ut på att de nya delstaterna ska skapas efter etniska linjer och att processen görs för att underminera de fredsförhandlingarna i Doha.
Den sudanesiska regeringen har också förstärkt bevakningen längs gränsen mot Libyen för att försvåra smugglingen mellan de bägge länderna.
En intressant faktor i sammanhanget om den nya staten i söder är Egypten. Egypten har tidigare varit negativt till skapandet av denna, men nu finns det tecken på att det håller på att svänga. Orasaken är de etiopiska planerna på att bygga Great Millennium Dam med en kapacitet på 5,25 TW. Det är ganska troligt att Egypten kommer att försöka påverka det nya landet att försvåra detta dammbygge med hänvisning till dess eget behov av vatten för sitt jordbruk.
Sudan tragglar vidare med sina inre spänningar mellan norr och söder samt inom dessa. Det är fortfarande södra Kurfurdan och Abeyi som står i blickpunkten. Resultat från delstatsvalet i dag som sagt.
Under maj månads första hälft har ett par hundra människor dött i oroligheter.
I Abeyiprovinsen i början av månaden dödades elva soldater från norra och södra Sudan som ingår i en Joint Integrated Unit, där dessa tillsammans patrullerar områden för att dämpa oroligheter i de områden som snart blir en ny gräns mellan två stater.
Under FN:s medling har sedan en överenskommelse gjorts om ett tillbakadragande av de bägge sidornas trupper från provinsen, som ska vara klart den 17 maj. Under övervakningen av tillbakadragandet har någon skottskadat fyra zambesiska soldater ur UNMIS. Spänningarna mellan den södra Ngok Dinkastammen och den norra Misseryiastammen hotar att underminera relationerna mellan Sudan och den nya staten.
När det gäller valet i södra Kurfudan, så utropade bägge sidorna sig först som segrare i delstatsvalet. Enligt Al-Jazeera's uppgifter ledde den södra sidans kandidat, Abdel-Aziz Al-Hilu, med 14000 röster. Häromdagen meddelade så SPLM istället att de drar sig ur valet på grund av valfusk. 29 människor har dödats under de tre dagarna som valet varat. De preliminära resultaten väntas idag.
I södra Sudan har sammanlagt minst 165 människor dött i strider mellan bybor och kringvandrande rebeller som försöker stjäla boskap samt regeringsstyrkors (Södra Sudans) anfall på dessa rebeller i sin tur. Ledningen i Juba anklagar den sudanesiska regimen för att genom rebelledaren Peter Gadet underminera södra Sudans säkerhet.
I Darfur försöker Khartoum organisera en folkomröstning om skapandet av två nya delstater, vilket oppositionens paraplyorganisation National Consensus Forces avvisar. Kritiken går ut på att de nya delstaterna ska skapas efter etniska linjer och att processen görs för att underminera de fredsförhandlingarna i Doha.
Den sudanesiska regeringen har också förstärkt bevakningen längs gränsen mot Libyen för att försvåra smugglingen mellan de bägge länderna.
En intressant faktor i sammanhanget om den nya staten i söder är Egypten. Egypten har tidigare varit negativt till skapandet av denna, men nu finns det tecken på att det håller på att svänga. Orasaken är de etiopiska planerna på att bygga Great Millennium Dam med en kapacitet på 5,25 TW. Det är ganska troligt att Egypten kommer att försöka påverka det nya landet att försvåra detta dammbygge med hänvisning till dess eget behov av vatten för sitt jordbruk.
Sudan tragglar vidare med sina inre spänningar mellan norr och söder samt inom dessa. Det är fortfarande södra Kurfurdan och Abeyi som står i blickpunkten. Resultat från delstatsvalet i dag som sagt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)