Indien - militära lösningar på de lokala problemen?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Indiens ambition att utgöra en regional och global stormakt diskuterades nyligen på Försvar och Säkerhet. En av slutsatserna var att trots att den internationella arenan ökar i betydelse, så står Indien inför avsevärda utmaningar inom det egna territoriet – ett påstående som följs upp i detta inlägg.

Det är vanskligt att överdriva den roll enskilda händelser spelar för bredare politiska eller strategiska utvecklingar, men attackerna i Mumbai 2008 medförde ändå vissa förändringar vad gäller säkerhetssamarbete och internationella relationer i Sydasien. De inledande konsekvenserna var givetvis negativa. Indien har länge anklagat Pakistan för att använda diverse terroristgrupper som ett verktyg i den mellanstatliga konflikten, framför allt i Kashmir, och man drog snabbt slutsatsen att händelserna i Mumbai till stor del hade sitt ursprung i Pakistan.

Även om attackerna och det utdragna efterspelet uppenbart skadade relationen mellan Indien och Pakistan medförde de inte något fullständigt eller permanent sammanbrott i förbindelserna. För det första har de små stegen mot starkare ekonomiska relationer mellan Indien och Pakistan fortsatt, om än i långsam takt. Detta är möjligen ett uttryck för en större förmåga än tidigare att skilja på olika typer av problem, och inte låta hela relationen stå och falla med en specifik fråga.

Vidare har terrorism och andra säkerhetsfrågor i större utsträckning än tidigare blivit föremål för regionalt samarbete. Ett land som ökat i betydelse i dessa sammanhang är Bangladesh. Indiska makthavare har länge hävdat att Bangladesh – ironiskt nog, med tanke på det geografiska läget – används som transitland, träningsarena och tillflyktsort för diverse extremistiska grupper, främst pakistanska, med udden riktad mot Indien. Denna situation kompliceras av den bangladeshiska inrikespolitiken, som innehåller strömningar både av Indienvänlig och av något mer Pakistantillvänd karaktär. Under de senaste åren har den förstnämnda dominerat, och detta har – i kombination med en mer aktiv Sydasienpolitik från amerikanskt håll – resulterat i starkare regionala samarbeten kring terrorismfrågor.

Den ofta oproportionerligt stora medieuppmärksamhet som riktas mot frågor relaterade till terrorism – i synnerhet islamistisk sådan – riskerar dock att skymma andra typer av säkerhetsproblem som Indien har att hantera, framför allt sådana av mer inhemsk karaktär. Här avses för det första naxaliterna, den maoistiska upprorsrörelse som startade i West Bengal i slutet av 1960-talet, och som – trots diverse motgångar och avbrott – idag berör åtminstone 20 indiska delstater. För det andra är det fråga om de många etniskt grundade konflikterna i Indiens nordvästra hörn – ett område som sedan självständigheten 1947 delats i allt mindre delstater, men som fortfarande inte är politiskt stabilt.

Ett problem som ofta betraktas som utrikespolitiskt, men som är nära sammanlänkat med oroligheterna i nordöstra Indien är situationen vid den indisk-bangladeshiska gränsen, där framför allt den indiska sidan är ansvarig för ett flertal dödsskjutningar. Detta är inte kopplat till någon konflikt mellan staterna, utan är följden av en konflikt mellan civilbefolkningens ekonomiskt grundade behov av rörelsefrihet och staternas behov av att upprätthålla kontroll över politiska gränser och motverka det man ser som kriminella aktiviteter.

Gemensamt för flertalet av problemen inom eller runt Indiens gränser är givetvis den kraftigt försvårande roll som spelats av koloniala och postkoloniala gränsdragningar. Enkelt uttryckt är det fråga om ett flertal situationer där gränser inte överensstämmer med befolkningsmönster. Mer centralt i dagsläget är möjligen de praktiska förutsättningarna för att hantera dessa problem – oavsett om det gäller religiöst grundad terrorism, uppror på socioekonomisk grund, eller etniska konflikter.

Det finns en långsiktig trend i indisk politik att delstaternas betydelse ökar – dels administrativt, men också som en politisk arena med nationell betydelse. Detta skulle kunna vara positivt i ett läge där många delar av landet behöver hantera säkerhetsproblem som har specifika, lokala orsaker. Dock har stärkandet av politiska partier på delstatlig grund inte inneburit motsvarande förstärkning av administrativ eller polisiär kapacitet. Eftersom delstaterna inte kan hantera sina egna säkerhetsproblem begär man regelmässigt hjälp från den centrala nivån: militära eller paramilitära styrkor, som visserligen har större förmåga än delstaternas polisstyrkor, men som just därför underminerar dessa lokala aktörers ställning. Vidare innebär detta en ofta onödig militarisering av konflikterna, något som får särskilt negativa konsekvenser i och med att det ofta är fråga om någon form av counterinsurgency-operationer, som är beroende av lokal förankring, civil–militär samverkan och legitima politiska processer. I det land som brukar kallas världens största demokrati kan nu bristen på fungerande ansvarsutkrävande och effektiv samhällsstyrning ses som ett av de mest fundamentala säkerhetsproblemen.

Indiens höga tillväxt sedan början av 1990-talet har en välkänd baksida i den fortfarande mycket omfattande fattigdomen och ojämlikheten, och den politiska och administrativa oförmågan att hantera dessa problem. Detta politisk-ekonomiska dilemma har, som beskrivet ovan, en parallell i indisk säkerhetspolitik. Man är relativt framgångsrik i stärkandet av sin internationella profil, och i odlandet av relationer med andra viktiga globala aktörer, men bristen på fungerande politiska institutioner på hemmaplan riskerar att – på både lång och kort sikt – underminera de framsteg som görs.