Nästa vecka startar rättegången mot journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye i Etiopien. De står anklagade för brott mot tre olika artiklar i den nya anti-terroristlagen i landet. Samtidigt kryper tiden vidare för den svensk-eritranske journalisten Dawit Isaak i grannlandet Eritrea. Han har nu suttit fången i över tio år, om han nu fortfarande är i livet.
Regeringen får motta kritik för att göra för lite och/eller för tyst diplomati för dessa tre. I själva verket har regeringen ett väldigt litet manöverutrymme. En handlingslinje skulle kunna vara att belöna respektive stat. I fallet Isaak försökte regeringen Persson det genom att ge stöd åt de eritrianska anspråken mot Etiopien angående gränsdragningar dem emellan. Det höll sånär på att lyckas, men genom för snabbt agerande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds och ambassadören Bengt Sparre höll diktatorn Isaias Afwerki på att tappa ansiktet. Därför fängslades Dawit Isaak igen, och ingen svensk har hört av honom på sex år. Typiskt nog försvårar den taktiken den nuvarande regeringens möjligheter att tala med Etiopien, eftersom de naturligtvis har en exakt uppfattning om den svenska positionen till förmån för deras ärkefiende. Sverige verkar ha uttömt de flesta vägar att kommunicera med den eritrianska diktaturen. Det är numera känt att vi vid åtminstone ett tillfälle tog hjälp av Muhammar Khaddafi för att komma närmare en lösning.
Då är motsatsen straff eller hot en annan möjlighet. Här har Sverige redan tidigare spelat ut kort när det gäller Etiopien genom att avveckla utvecklingsbiståndet mellan stat till stat. När många kräver indraget bistånd, så är det viktigt att komma ihåg att andra neddragningar kan spela regimen i händerna istället för att straffa den. Det utvecklingsbistånd som vi numera ger till mottagare i Etiopien genom olika biståndsorgan är till mänskliga rättigheter eller för att utveckla journalistik för att ta ett par exempel. Katastrofbistånd vore omoraliskt att inte ge den stund det skulle vara aktuellt för etiopier som drabbats av någon naturkatastrof eller liknande. Högljudda kampanjer riskerar att slå fel, och det är oftast en förbisedd faktor i diskussionen. Det är lätt att kräva att de styrande ska driva på och sätta hårt mot hårt, men det räcker med att det slår fel en enda gång och processen kan vara tillbaka till ruta ett som i exemplet med Dawit Isaak 2005. Lägg därtill att till och med de närmaste är splittrade om hur taktiken bör vara när det gäller Isaak.
Några andra realistiska maktmedel förfogar vi inte över själva i kategorin straff/hot. För ett par år sedan ansåg dåvarande ordföranden i Moderata ungdomsförbundet, Niklas Wykman, att vi borde sätta ihop en insatsstyrka själva eller med andra för att frita Dawit Isaak. Ett förslag som dåvarande regeringen Reinfeldt klokt nog inte hörsammade. Tillsammans med andra kan det dock finnas små öppningar för att genom arbete i EU-kretsen förmå unionen att dra in sitt bistånd till den etiopiska staten. Fullt möjligt, men inget som går i en handvändning när bekymmer som Grekland, Italien och Eurokrisen pockar på uppmärksammheten.
En tredje linje är att avvakta det rättsliga utfallet när det gäller Persson och Schibbye. I en rättsstat hade det gått, men det är låga odds på en svår process för de bägge. Etiopiens anti-terroristlag sätter delar av den egna grundlagen ur spel. Ett land som har flera fiender som Ogaden National Liberation Front, Somalia och Eritrea ser därför lättare än de flesta nya fiender. Landets premiärminister Meles Zenawi har redan porträtterat Martin Schibbye och Johan Persson som minst springpojkar för terrorister, vilket kan antas ha en viss påverkan på det rättsliga utfallet. Enligt Comittee to Protect Journalists finns det bara tre länder som är värre för journalister än Etiopien: Kuba, Iran och...Eritrea. I ett senare skede kan säkert Sverige be om nåd för de bägge, men då är naturligtvis priset högre. Eftersom kriterierna för bistånd har skärpts under biståndsminister Gunilla Carlsson, så skulle det antagligen bli fråga om diplomatiskt stöd i utbyte istället. Om Etiopien driver belöningslinjen finns det då en risk att det rör Eritrea, vilket skulle kunna påverka möjligheterna att få loss Dawit Isaak. Att driva någon linje för Etiopien som riskerar perceptionen att Sverige agerar för Lundin-associerade bolag att utvinna olja i Ogaden är också uteslutet av lätt insedda skäl. Å andra sidan, oavsett hur en förhandling skulle ha kommit i mål, så skulle utrikesministern få frågor om vad han gjort för Lundin Oil/Petroleum för att det blev ett lyckat resultat.
Regeringens manöverutrymme är därför väldigt begränsat, och för att få hem alla de tre fängslade kommer det att krävas en kreativitet utöver det vanliga.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
