Av Allan Widman
Möjligheterna att långsiktigt skapa stabilitet och säkerhet i Afghanistan beror i liten utsträckning på närvaron av militära förmågor, vare sig dessa är internationella eller inhemska. Långt större betydelse har de politiska förutsättningarna. Ytterst handlar det om enighet mellan regionens stora aktörer; Pakistan, Indien, Kina, Ryssland och Iran. Alla har de sina politiska, religiösa, etniska och ekonomiska inteckningar i det afghanska folkets öde.
Det stora misslyckandet består i att FN och USA inte förmått samla dessa närmast sörjande kring en lösning på landets framtid. Precis som i fallet Irak borde den tagit sin utgångspunkt i ett långtgående, regionalt självstyre. Det hade svarat mot den etniska och religiösa mångfald som präglar landet, och som även utgör grunden för en del av grannländernas engagemang. Lösningen hade sannolikt också medverkat till en ökad inrikespolitisk stabilitet. Afghanistan har aldrig haft ett starkt och fungerande centralstyre. Förutsättningarna finns bara inte.
Den andra delen av misslyckandet handlar både om brist på ambitioner och oförmåga att utveckla landet. Det blev för mycket fokus på det militära avgörandet. Beslutet att geografiskt vidga ISAF:s mandat fattades för sent. När det internationella samfundet väl uppmärksammade sambandet mellan utveckling och säkerhet underpresterade man. Tilltron till Karzais regim var för stor, både i termer av administrativ förmåga och hederlighet.
Vi har nu nått en punkt där de ursprungliga planerna på att modernisera Afghanistan fått ge vika för en bister verklighet. Numera talas det ganska tyst om målen för öppenhet, jämställdhet och rättssäkerhet. Afghanernas möjlighet att själva ta det primära ansvaret för sin säkerhet framstår istället som den enda nödvändiga förutsättningen för exit. Detta behöver inte enbart vara resultatet av att viktiga tillfällen gått förlorade. Kanske hade uppgiften varit utsiktslös ändå.
Den 4 november avser regeringen lägga fram en proposition om fortsatt svensk närvaro i Afghanistan. Mot bakgrund av den rödgröna uppgörelse, som lanserades i valrörelsen, och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har frågan fått nya dimensioner. Till de försvars- och säkerhetspolitiska aspekterna adderas nu även den nya minoritetsregeringens duglighet och de etablerade partiernas sätt att förhålla sig till det nyaste riksdagspartiet.
Att Mona Sahlin nu måste ångra den enighet som förhandlades fram med (V) och (MP) står utom allt tvivel. Kovändningen skedde alltför snabbt och saknade den rätta övertygelsen. Det är inte fel på att ha målsättningar för internationella insatser. Tvärtom. Det vanskliga är när målen överordnas utvecklingen på marken. Lyckligt nog kan den rödgröna överenskommelsen läsas och tolkas på många sätt. Jag vore mycket överraskad om inte Mona Sahlin tog tillvara dessa otydligheter i ett försök att komma överens med regeringen.
Hon ingick i den regering som våren 2006 tog på Sverige ansvaret för de fyra provinserna i norra Afghanistan. Alltsedan dess har socialdemokratin också uttalat att åtagandet ska betraktas som ”långsiktigt”. Även utnämningarna av Urban Ahlin och Håkan Juholt som ansvariga för försvars- och säkerhetsfrågorna kan vara en fingervisning. Båda drev på beslutet i riksdagen 2006 och har starka nätverk västerut.
Mona Sahlin måste nu fundera över på vilka områden hon ska ta strider med den sittande regeringen de närmaste fyra åren. Valundersökningarna gav tydliga besked om att partiets starkaste sida alltjämt är välfärd och social trygghet. Vad skulle hon vinna på att med Jimmy Åkesson som vapendragare ta strid om Afghanistan?
