av Ulf Henricsson
Under presentationen av försvarsberedningens rapport 2008 satt jag och bläddrade i det skriftliga underlaget och hickade till när mina ögon fastnade vid den här texten: "Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Det innebär att Sverige kan bidra med militärt stöd vid kris- och konfliktsituationer. Vi ska kunna och vilja hjälpa varandra i händelse av olyckor, kriser eller konflikter och med relevanta förmågor. Sverige ska mot denna bakgrund både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd."
Är det en kupp eller är man överens? Var min tanke. Då är det definitivt ett paradigmskifte. Det ska bli intressant att höra de utvalda experternas reaktion – och medias. Ingen sade något och bara Svenska Dagbladet skrev några rader dagen efter – utan närmare analys. I försvarspropositionen står det: "Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen."
EU:s Lissabonfördrag, innehåller också den en solidaritetsklausul: "Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik." Det finns olika tolkningar av den sista meningen. Vissa anser att den friskriver oss, men tillsammans med vår egen solidaritetsförklaring har jag svårt att se att det är så lätt att slinka ur den.
Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2010 tonade alla politiker ned betydelsen av solidaritetsförklaringen.” Vi bestämmer själva och fattar våra egna beslut”– var budskapet. OK – men då undrar vän av ordning varför en så stor del av det svenska etablissemanget sätter klackarna i backen när man nämner Natos artikel 5: "The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective selfdefence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area. Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security."
Här finns minst lika mycket utrymme att slingra sig ur om det inte passar. Om man kan acceptera solidaritetsförklaringen är det lite svårt att förstå varför artikel 5 gör så många upprörda. En anledning till det politiska ointresset att diskutera solidaritetsdeklarationen – förutom rädslan för opinionen – tycks vara att de säkerhetspolitiska analyserna bedömer en väpnat konflikt i vårt närområde som osannolik för närvarande. Säkerhetspolitiska analyser är säkert användbara som ett stöd för utvecklingen av försvarets framtid. Faran är att de ofta upplevs som säkra framtidsbeskrivningar. De har en något så när träffsäkerhet i en stabil värld men förutspår ytterst sällan trendbrott. Att förutse den säkerhetspolitiska utvecklingen är lika svårt som att förutse ekonomisk utveckling. Ganska få gissar rätt, de flesta följer trenden och missar brottet. Sovjetunionens fall, Balkankrigen, 9/11 och vår nuvarande ekonomiska kris är bara några exempel på händelser som det var få som förutsade och världen togs med överraskning.
Själv togs jag med överraskning när jag -93 mötte kriget på Balkan som chef för en nordisk stridsgrupp – med ingående Natoförband efter bara fyra månaders förberedelser. Det var inte utan att jag fick nypa mig i armen när jag framryckte i min stridsledningsvagn från Södermanlandsbrigaden längs Avenue Marsalla Tito, mer känd som ”Snipers ally” i Sarajevo. ”Hur tusan gick det här till? Det var ju Stockholm, Arlanda och Oxelösund som gällde – eller möjligen Skåne, eller Norrland.” Rätt eller fel kan vi lämna därhän men det var ett resultat av verkligheten och politikers tolkning av den.
För mig är det ganska ointressant att utforma försvaret för något specifikt scenario eftersom risken för att just detta inträffar är liten. Däremot är scenarier bra verktyg för att förbereda sig för det som inte kan hända – men händer ändå som Tage Danielsson sa. Om vi inte behöver förbereda oss på oväntade säkerhetspolitiska utvecklingar – varför behöver vi då bekymra oss för eventuella härdsmältor?
Man kan inte prata om säkerheten i Europa utan att nämna Ryssland. Alldeles klart finns en ganska utbredd ”ryssrädsla” i Sverige och inte bara här. Rädsla för det okända är en säkerhetsrisk, rädsla kan leda till felhandlingar. Konflikten på Balkan hade aldrig kunnat startas utan en ömsesidig rädsla för ”de andra” och de egna ledarna och deras maktapparat. När jag för något år sedan förberedde en semestertripp med bil genom det gamla Sovjetunionen var reaktionen från omgivningen: ”Är du inte klok” – och sedan följde än lång rad av elände som skulle drabba oss. Bara bra saker hände oss. När jag stod på det gamla slagfältet i Poltava slog mig tanken: Vem har anledning att vara rädd för vem? Om man lägger ihop vad Karl XII, Napoleon, första och andra världskrigen innebar för Ryssland är det kanske inte så svårt att förstå att det finns en viss misstro mot västra Europa i Moskva. En oro som enligt min mening är historiskt mer berättigad än vår oro för Ryssland.
Visserligen tog de Finland ifrån oss men det nuvarande svenska territoriet har inte varit särskilt utsatt för ryssen.
Jag tycker verkligen att vi ska lära av historien, bland annat att den aldrig upprepas samt att världen ständigt förändras. Med det nuvarande geopolitiska läget är det mycket svårt att se hur Ryssland skulle hota det svenska territoriet militärt. Ett mot EU aggressivt Ryssland är inte uteslutet men för mig inte sannolikt. Varför skulle ett land vars BNP till mycket stor del består av olje- och gasleveranser slå sönder sin största kund? Visst går demokratiseringsprocessen långsamt i Ryssland, men det gör den överallt där man går från diktatur mot demokrati och från planhushållning till en marknadsstyrd ekonomi. Många svenskar blir otåliga när processen tar flera år istället för att inse att det tar flera generationer. Hur lång tid tog det för Sverige att göra samma resa – sådär 150 år? Ja – det är andra förutsättningar nu, men det är i grunden samma människa som ska programmeras om i huvudet – vi kan väl ge dem 40-50 år i alla fall.
Att Ryssland nu börjar öva i vårt närområde är helt naturligt och vi borde vara förvånade om de inte gjorde det. Många av oss är ju väldigt bekymrade över den låga övningsaktiviteten i vårt eget försvar – ett försvar som inte övar är inget trovärdigt försvar. Sitter man i Moskva och tittar på världen är man med all säkerhet mer bekymrad för södra och östra flanken än den västra. Den skyddas bäst genom att utveckla ett västeuropeiskt beroende av rysk olja och gas. Och detta beroende är ömsesidigt. Man sågar inte av den gren man sitter på! Detta har redan skapat en stor marknad som kommer att växa. Varför ska inte EU och därmed vi, ställa upp på det? Det är ju verkligen tillämpningen av EU:s grundtanke.
Och vår solidaritetsförklaring är säkert inget som bekymrar Kreml utan den är en bekräftelse på något man sedan länge vet. Det finns ingen garanti för att vi går mot den eviga freden, även om situationen i Europa ser positiv ut. Idag är det svårt att se hur ett isolerat militärt hot mot Sverige skulle uppstå. Därför är solidaritetsdeklarationen en klok signal till omvärlden – men den måste backas upp av ett i omvärlden trovärdigt försvar. Och expansiva makthavare är lättare att komma överens med, om det finns styrka bakom orden. De allra flesta svenskar kopplar försvaret av landet till territoriet. Men det är än viktigare att försvara vårt samhälle – det stod faktiskt i den gamla försvarshandboken från det kalla kriget – och i dag fungerar inte samhället utan internationella flöden av varor och tjänster. Under det kalla kriget hade vi ett nationellt totalförsvar som väl möjligen fram till 70-talet hade kunnat fungera hyfsat på egen hand. Idag skulle vi bli ganska hungriga utan livsmedelsimport. Idag är vi en integrerad del av Europa och världen vare sig vi vill eller inte. Vi är helt beroende av materialflöden och ekonomiska flöden från omvärlden. Inte ens vår till stor del utlandsägda försvarsindustri kan sätta ihop system utan väsentliga komponenter från andra delar av världen.
Att överhuvudtaget prata om ett självständigt försvar av det svenska territoriet tyder på okunskap om hur världen ser ut. Om vi verkligen vill försvara det samhälle vi har och de värden vi tycker är viktiga kan det inte ske inom riksgränsen på grund av vårt stora beroende av omvärlden. Det nationella försvaret måste vara internationellt och försvara de internationella nätverk vårt samhälle är helt beroende av. Varken dåvarande ÖB, Bengt Gustafsson, eller jag hade fått något tydligt skäl till den svenska insatsen på Balkan annat än den gamla vanliga; ”vi har alltid ställt upp när FN kallar och vill hjälpa människor i nöd”. Efter ett tag klarnade bilden via läckor och rykten; ”detta är inträdesbiljetten till EU”. En uppgift Carl Bildt senare personligen bekräftat för mig. Flera länder i Europa tvivlade då på vår solidaritet med omvärlden. Var detta en insats för vårt försvar och vår säkerhet? Ja – i alla fall om man tror på fredsprojektet EU – vilket jag gör. Men insatsen var inte oegennyttig lika lite som insatsen i Afghanistan nu är, utan den skulle vår relation till Nato inte vara vad den är.
Men vi har väldigt lätt att suga åt oss vackra ord om Sverige i officiella sammanhang men skulle nog må bra av att fundera lite på vad som sägs i slutna rum om vår säkerhetspolitiska trovärdighet. Det gäller även EU – när EU skulle ta över efter SFOR i BiH frågade jag den bosniske generalstabschefen vad han tyckte om det. Det är OK – under förutsättning att USA stannar. I det gamla Östeuropa är det USA som upplevs som säkerhetspolitiskt trovärdigt, sedan kommer nog Nato, sedan ingenting och någonstans därefter EU. Vi har förbättrat vår trovärdighet de senaste 15 åren men har nog inte så mycket marginal för schabbel. När vi betänker att 23 av de 27 EU-länderna dessutom är Natomedlemmar samt att vi deltar i Natos operationer och övningar klingar även det nya mantrat ”militärt alliansfria” minst sagt ihåligt. I Sälen försökte en politiker komma ur dilemmat med att förklara att EU är en politisk allians och Nato är en militär allians – jag tror nog att Atlantrådets medlemmar och generalsekreteraren i högsta grad anser sig representera en politisk organisation – och såväl EU som Nato har i grunden tillkommit av säkerhetspolitiska skäl.
Som tur är har tillräckligt många politiker insett att världen förändrats – synd bara att man är så dålig på att kommunicera detta med svenska folket – och en solidaritetsförklarning utan folkligt stöd är inte trovärdig. Att delta i Natos verksamhet men inte i den inre beslutskretsen tycker jag är dumt, speciellt om man anser att organisationen behöver förändras och utvecklas. Mot ett medlemskap i Nato ställs vår frihet att fatta våra egna beslut och USA:s dominerande ställning. Hallå – tänk efter – USA är också medlem i alla andra internationella organisationer som vi är medlemmar i, och betalar man har man inflytande.
I dagens värld fattar vi inte fler egna beslut på nationell nivå än man gör i en bostadsrättsförening. Så länge Finland och Baltikum behåller sin nuvarande status sitter vi ju ganska trygga bakom dem. Om Ryssland tar allt detta eller delar av det territoriet är vi tillbaks i något som liknar läget under det kalla kriget – att vi måste försvara landet vid nationsgränsen. Varför utsätta sig för den risken? Militärstrategiskt är det väl självklart att utnyttja det fördröjningsdjup som finns nu. I första hand gäller det att ha samma princip som under det kalla kriget – men längre österut. Se till att vi är i förhand så att det kostar för mycket att angripa!
Om detta misslyckas är det mycket tryggare för oss att i ett tidigt skede vara tillsammans med ett enat EU och Nato än att senare vara ett ensamt Sverige. Att vara 450 miljoner människor mot 140 är säkrare än att vara 9 miljoner mot 140. För att vår egen solidaritetsklausul ska ha trovärdighet måste vi ha en trovärdig förmåga att ta och ge militär hjälp – och alla resurser behöver inte vara nationella.
Det är säkert politiskt lättare att driva ett nordiskt samarbete, men militärt borde det enligt min uppfattning ske inom Natoramen. Inom Nato finns de resurser som krävs för att öva på brigad- och divisionsnivå vilket bör ske för att man ska upprätthålla en nationell förmåga att leda på dessa nivåer. Nato är också den organisation som har en trovärdig förmåga att leda operationer om det värsta skulle hända. Det går ju uppenbart bra att samarbeta med Nato idag vilket SAC – Natos flygtransportkommando och ISAF m.m visar. Att vara med i nästan allt utom i beslutskretsen är inte speciellt logiskt. Det behöver dock finnas tillräckliga nationella resurser för att säkerställa att de gemensamma resurserna kan tillföras och uthålligt fungera i ett operationsområde. Framförallt gäller det att ha nationella resurser som är attraktiva för omgivningen. Det ökar omvärldens vilja att hjälpa oss.
Författaren är överste 1. gr och ledamot av KKrVA.
