av Annika Nordgren Christensen
Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Sju av de tio största döda havsbottnarna i världen finns i Östersjön. Det motsvarar cirka en tiondel av Sveriges yta, eller hela Danmark.
På dessa bottnar, eller snarare inbäddade i dem, vilar dumpad ammunition, gamla stridsmedel och i värsta fall nukleärt avfall, sida vid sida med olika former av ledningar som knyter fast länder i ömsesidiga beroenden – eller som skapar ökade risker för incidenter och konflikter, beroende hur man ser på saken.
Det bor cirka 90 miljoner människor runt Östersjön och på Östersjön transporteras omkring 15 procent av hela världens frakttrafik. Hela tiden är minst 2 000 handelsfartyg i rörelse och antalet beräknas öka med över 50 procent till år 2030. Cirka 52 000 fartyg passerar Gotland varje år. Jag har läst uppgifter från Kustbevakningen om att uppemot 20 % av fartygen på Östersjön transporterar miljöfarlig last, inkl olja och gas. Över 80 % av den finska utrikeshandeln går på köl genom Östersjön och för Ryssland är den siffran 40 % – och de ryska oljetransporterna ska fördubblas. Förra året uppgick kuststaternas sammanlagda bruttonationalprodukt till över 12 % av hela världens BNP.
Energiinfrastruktur och export klassas som ryska vitala strategiska intressen och energivapnet används som bekant för politiskt inflytande. En stor del ägs av ryska staten, plus att det finns en icke oansenlig del privatekonomiska intressen hos den politiska eliten, vilket inte torde göra engagemanget mindre. Å andra sidan blir flöden ut ur Ryssland en samarbetsfråga, på samma sätt som sjösäkerheten. Olyckor och friktioner är helt enkelt inte bra för affärerna. Och apropå olyckor måste man fråga sig hur vi skulle hantera en Exxon Valdez i Östersjön? På riktigt? Vet vi ens vilka resurser Östersjöstaterna gemensamt kan skrapa ihop när det gäller olyckshantering? Vi tror vi vet, men är det någon som har inventerat annat än fina tabeller över sådant som ibland man vill ha, borde ha fått eller eventuellt kan hoppas på?
Det saknas inte goda ambitioner när det gäller Östersjöns havsmiljö. Helsingforskommissionen, Helcom, tillkom 1977, Östersjöns miljödeklaration antogs den 9 april 1992, Östersjöns Agenda 21-arbete initierades av statsministrar i länderna kring Östersjön 1996, Aktionsplanen för Östersjön antogs i november 2008 och EU:s Östersjöstrategi antogs av Europeiska rådet i oktober 2009. Genom Östersjöstrategin skapas för första gången en intern EU-strategi för en specifik makroregion. Strategin är tänkt att fungera som en modell för regional problemlösning och identitetsskapande inom hela EU. Det var en framgång för det svenska ordförandeskapet och slutsatserna av strategin innebär att Östersjön blir ett pilotprojekt för snabbare och strängare åtgärder, inklusive särskilda stödmöjligheter.
Några exempel på alla de projekt som ryms inom EU:s Östersjöstrategi är att minska gödselanvändningen i jordbruket, att förbättra samarbetet mellan universitet och öka studenters och forskares rörlighet inom regionen, att minska risken för oljeläckage genom att skapa så kallade havsmotorvägar, att samordna ländernas sjöövervakning och ta gemensamma krafttag mot människohandel. Hur kan vi då lyckas den här gången?
För det första är det en självklarhet att strategin kräver en stark integrering av jordbruket och fisket i strategin eftersom det är dessa två näringar som har störst negativ miljöpåverkan på Östersjön. Att med ena handen genom befintliga EU-medel som jordbruksstöd förvärra miljösituationen i Östersjön, samtidigt som man med Östersjöstrategin i andra handen försöker läsa dem, är vare sig särskilt intelligent eller effektivt.
För det andra måste vi komma till rätta med det kaos av konkurrerande aktiviteter och överlappande kompetenser och myndigheter som finns i Östersjön. Regionala utmaningar kan endast mötas på ett effektivt sätt genom regional samverkan och regionala lösningar. Endast genom att involvera alla länder, sektorer och administrativa nivåer i en integrerad planering och förvaltning av Östersjön, kan vi åstadkomma målen i strategin.
För det tredje måste genomförande och status säkras genom att ärendena hanteras på högsta politiska nivå inom Europeiska rådet och att EU-kommissionen ges en stark roll i genomförandet.
Och, för det fjärde: Ryssland måste integreras mer i Östersjösamarbetet. EU:s Östersjöstrategi får inte bli en skiljemur. Ett av många argument är att den värsta utsläppskällan till Östersjön är avloppen från ryska Kaliningrad. Östersjön är ju som bekant inte EU:sinnanhav. Sedan den stora östutvidgningen 2004 är åtta av nio Östersjöländer medlemmar i EU. I det viktigaste forat för Östersjön – EU – är Ryssland inte med. Således kanske inte EU är det mest betydelsefulla forat för Östersjön? I alla fall inte så länge inte EU har en gemensam Rysslandspolitik och det görs affärer som bara befäster Moskvas trygga förvissning om att man ringer till huvudstäder och gör upp direkt, utan att besväras av Bryssel. Ska vi mot bakgrund av
detta fortsätta lägga alla ägg i EU-korgen?
Mitt svar är nej.
Det är klart att det är bra för Ryssland och för andra länder utanför EU att se att unionen kan formulera sig gemensamt kring vår region. Men det innebär ju inte att man kan förvänta sig att Ryssland och andra automatiskt börjar verkställa beslut som EU har fattat inom sig. Det räcker att vända på resonemanget, så förstår man nu när Östersjöstrategin är antagen står vi inför ett nytt skede. Jag har redan tryckt på vikten av att integrera Ryssland, men om vi ska lyckas med det måste vi formulera en gemensam vision där både reella och formella maktcentra i Ryssland känner delaktighet. Jag tror i det avseendet mindre på vackra formuleringar om fredens innanhav och mer på att förklä eller omsätta – välj själv vilket som passar bäst – det mesta till business. Det är nog så vi når våra ryska vänner.
Låt mig så gå till konkreta åtgärder för jag tror vore Östersjöns bästa. Mycket är tankar som har tänkts och också i viss mån formulerats inom ramen för Försvarsberedningen under årens lopp. Något är säkert alldeles ogörligt, annat torde vara mindre kontroversiellt, för somligt har ju hänt de senaste åren. T ex har Sverige tillsammans med Finland byggt en gemensam Östersjöövervakning. Åtta länder delar civil och militär sjölägesinformation i SUCBAS, Sea Surveillance Cooperation Baltic Sea, vilket skapar en helt ny och samlad bild över vad som händer på Östersjön. Fram till detta blev verklighet har informationen varit uppdelad mellan länder, men också mellan olika myndigheter inom länderna. I Sverige har Försvarsmakten och Kustbevakningen haft olika system och radarbilder, men nu kopplas alltså sjölägesinformation samman, vilket innebär att våra myndigheter delar med sig av vad de vet till varandra och till sju andra Östersjöländer. Finland, Danmark och Sverige har 2009 fått tillgång till varandras radarbilder och databaser elektroniskt. Fem andra länder byter i ett första steg information med oss manuellt. På sikt kan EU:s länder koppla ihop samarbetet kring sjölägesbilden på Östersjön med liknande samarbeten på andra håll i Europa.
I luften vill man luftövervaka gemensamt med Norge och Finland, med vidare potential till de Baltiska länderna, inom ramen för Natos system för utbyte av luftlägesbilder. Det är bra. Sverige bör verka för samordnad patrullering och kontroll av både miljö- och sjösäkerhet i Östersjöregionen. Sverige bör i sammanhanget kunna bidra med både civila och militära förmågor. Målet ska vara att öka utnyttjandegraden av befintliga marina och övervakningsförmågor i Östersjöregionen.
Vidare är det angeläget att Sverige, genom International Maritime Organisation, IMO, tillsammans med övriga kuststater tar initiativ för att ta fram ett gemensamt regelverk för ökad säkerhet. Gemensamma regler kan innefatta säkerhetskrav beträffande bl a lastning, lossning, transporter, rapportering av läckor samt ansvar vid olyckor. Inspektion av fartyg bör kunna samordnas i Östersjöregionen med länder som Danmark, Finland, och Estland, vilka Sverige har ett nära polisärt, kustbevaknings- och tullsamarbete med. Samarbete avseende sjöräddning, miljösanering och isbrytning bör utvecklas. Rederier och försäkringsbolag bör i ökad utsträckning
engageras i frågor som rör Östersjöns säkerhet, i förebyggande arbete såväl som rörande effekter av olyckor.
Och om man ska ta i ordentligt kan man smaka på ett förslag om att en ökad integrering bör kunna ske på nationell nivå, mellan de sjöverkande myndigheterna, inklusive Kustbevakningen, Sjöfartsverket och Polisen. Vad sägs om att bilda en gemensam myndighet för icke-militära och statligt ägda sjöverkande förmågor?
Myndigheter kan bara regeringen upprätta eller lägga ner och verkställandet av Östersjöstrategin ligger framför allt på regeringarna – och redan med det konstaterandet känner man akut leda. För det vet vi alla att starka samarbeten och uthålligt arbete utförs enbart om samhällets alla nivåer är med på vagnen. Det behövs därmed ett omfattande samarbete inom den offentliga och den privata sektorn.
Detta var också en av huvudpunkterna vid det stora toppmöte som hölls nyligen i Helsingfors, Baltic Sea Action Summit. Där samlades regionens stats- och regeringsöverhuvuden samt företag och organisationer som är beredda att genomföra konkreta projekt för Östersjön. Bland gästerna återfanns bland andra Rysslands premiärminister och Sveriges konung och om allt går som staterna har kommit överens om beräknas Östersjön kunna vara i gott skick år 2021. Halleluja!
Bland de mest ambitiösa åtagandena var Polens löfte att förbjuda tvättmedel som innehåller fosfat före år 2014, Rysslands åtagande att fortsätta renovera reningsverket i Kaliningrad samt Sveriges besked att fördubbla stödet till Östersjökommissionen Helcom, från 4,5 miljoner till 9 miljoner euro. Kan det månne ha att göra med att Sverige övertog ordförandeposten i HELCOM i maj 2010? Slås vi inte alla av häpnad inför denna handlingskraft? Eller är det bara jag som är otålig?
Jag vill slå ett slag för vänorten, denna gamla företeelse från slutet av 30-talet. Det kanske inte andas speciellt mycket handlingskraft direkt, men vissa saker är inte dåliga bara för att man kom på dem för länge sedan. Efter kriget var det många som hoppades på att man genom samarbete på kommunnivå skulle kunna överbrygga motsättningar och öka förståelsen mellan folk. Jag tror på möten mellan människor, projekt som växer underifrån, handel och flöden av människor och idéer. Jag tror särskilt mycket på det i Östersjöregionen. Fortfarande är det få i min bekantskapskrets som har rest runt i våra östra grannländer, om man undantar Finland såklart. Man är oftare i Thailand än i Tallin. Här finns med andra ord mycket att göra och låt mig ta Karlskrona som exempel. Karlskrona har vänortsutbyte med Klaipeda i Litauen, Gdynia i Polen, Baltijsk i ryska Kaliningradregionen, Rostock i Tyskland och Aizpute i Lettland sedan förra året. Vad de gör har jag faktiskt ingen aning om, men jag tror det är ett effektivt sätt att underminera fördomar, bygga vänskapsband och finna hur många intressen vi har gemensamt i vår region. Hela det här resonemanget förutsätter att det inte bli insändarstorm i lokaltidningen om kommunalrådet reser utanför kommungränsen för dyra pengar, och kanske Gud förbjude har trevligt på kuppen!
Jag inledde ganska dystert med att beskriva Östersjöns akuta miljösituation. Jag ska sluta med det som är hoppfullt och andas möjligheter, nämligen Östersjöns ekonomiska potential. För att denna potential ska kunna utnyttjas krävs en tät Östersjöintegration med en fungerande inre marknad, satsningar och utbyten inom forskning och utveckling, mer av gemensamma strukturer för övervakning och kontroll, ökat utbyte och resande mellan Östersjöns strandstater, gemensamma åtgärder för bättre miljö och minskad klimatpåverkan – något människor på lokal och regional nivå är bra på att samverka kring.
Vi måste gemensamt se till att Östersjön inte reduceras till en hårt belastad farled där den ökande trafiken – med farliga laster dessutom – accelererar spänning och rivalitet.
Till sist: en välmående Östersjö är en förutsättning för en blomstrande och attraktiv region. Vi måste utgå från vad ekosystemen klarar av och handla därefter. EU:s Östersjöstrategi är ett startskott, inte en slutpunkt. Man kan nog inte förvänta sig några underverk, men man bör ställa krav på ett seriöst arbete från statsmakternas sida – och inte bara det. Glöm inte vad jag sade om det mellanfolkliga samarbetet. Nästa gång ditt kommunalråd åker till främmande ort, skriv en insändare om att det inte var en dag för tidigt!
Författaren är f d riksdagsledamot och ledamot
av KKrVA.
