Spänningarna mellan omvärlden och Iran blir allt tydligare. I måndags inledde Iran en lång militär övning med namnet: Den store Profetens sjätte krigsspel. Första dagen avslöjade landet att man har byggt underjordiska silos, varifrån långdistansrobotar kan avfyras. I tisdags földe de sedan upp med att skjuta fjorton robotar mot samma mål, vilket följdes upp av ett utspel av Revolutionsgardets flygchef Amir Ali Hajizadeh, som sa att de nu kan bekämpa mål i hela Israel och amerikanska baser i regionen. Störst påverkan får detta mot baser i Afghanistan och Turkiet, enligt min bedömning.
Den iranska robotindustrin har arbetat för högtryck de senaste åren. det tjänar inget till att ha ett kärnvapen om du inte kan leverera det. Just nu prioriteras robotar som Shabab-4 med minst 320 mils räckvidd. Detta gör att vi i Sverige snart är inom iransk robotporté. Ännu ett skäl att starta en luftförsvarsutredning.
Iranierna har sannolikt interkontinentala robotar på ritbordet som kommer nå hela världen. De har också annonserat sin avsikt att skjuta upp en apa i rymden, vilket kräver 330 kg lastförmåga. För detta ändamål har de byggt raketen Kavoshgar-5.
Allt detta föranledde den brittiske utrikesministern William Hague att igår varna världen för Irans avsikter och förmåga. Hague hävdade att Iran genomfört hemliga tester med ballistiska robotar, inklusive en kapacitet att leverera kärnvapen, vilket är ett flagrant brott mot FN:s säkerhetsrådsresolution 1929. Min bedömning är att det rör sig om Shabab-3 med cirka 250 mils räckvidd.
Israelerna följer verksamheten noga och genomförde förra veckan civilförsvarsövningar, där befolkningen i alla delar av landet
kommenderades till skyddsrum. Regeringen sammanträdde i en kärnvapensäker bunker. Det kvalificerade luftvärnet i form av Iron Dome har spridits i landet.
Den iranska verksamheten ska även ses i ljuset av spänningar mellan Turkiet och Syrien. Genom att genomföra dessa övningar sänder Iran budskapet att de är beredda att försvara Syrien mot "utländsk inblandning". Något de till del har belägg för. Med allra största sannolikhet finns det makter i regionen som smugglar in vapen till delar av den syriska oppositionen. På samma sätt pågår med största sannolikhet förflyttningar av materiel och rådgivare, både från Iran och Libanon (Hizbollah) till Syrien.
I turkiska tidningar skrivs det nu öppet om det som jag twittrade om den 11 juni, nämligen att Turkiet överväger att gå in i norra Syrien för att skapa en buffertzon. Som vanligt är regionen full av rykten. Kuwaitisk press rapporterar om israeliska varningar till Assad, att om Syrien anfaller Israel, så kommer Israel att att gå mot Assad personligen.
Bättre då att följa det som faktiskt kan följas. För närvarande finns USA:s två mest moderna hangarfartygsgrupper, Ronald Reagan och George H W Bush, i Arabiska havet. Ameriaknska fartyg med Aegis luftförsvarssystem patrullerar mellan Svarta havet och Medelhavet. Hangarfartygsgruppen Eisenhower ligger vid Mallorca. En hygglig samling av maktprojektion alltså.
Nervositet är sällan bra i sådana här lägen. Inte blir det bättre av att den iranska presidenten Ahmadinejad är under attack från prästerskapet. Även om vi är vana att läsa om dennes hatiska utspel, så är denne betydligt mer pragmatisk än prästerna. Ahmadinejad driver en nationalistisk linje istället för en teokratisk sådan, han skiljer på Israel och det israeliska folket, vilket inte prästerskapet gör. Flera bedömare menar också att prästerskapet är mer inriktade på att ta risker med den arabiska våren och försöka göra inbrytningar i arabvärlden, vilket presidentens krets, enligt samma bedömare, anser är meningslöst. Defensiva åtgärder som att försvara vunna framgångar är de olika lägren överens om.
Den senaste krisen handlar om att tre nära medarbetare till Ahmadinejads stabschef, Esfandiar Rahim-Mashae, har arresterats för korruption. Detta ses som en attack mot Rahim-Mashae i syfte att underminera presidenten. Prästerskapet skyr Rahim-Mashae, en civilingenjör från Kaspsika havsområdet, som pesten. Presidenten har reagerat kraftigt. Han gjorde ett uttalande om att han anser att hans regeringen är en linje i sanden, och att han kommer att försvara denna. Han varnar alltså myndigheterna för att gå vidare mot stabschefen och andra. I Iran spekuleras det redan om efterträdare till Ahmadinejad. Utrikesministern, och tidigare chefen för Irans Kärnkraftsmyndighet, Ali Akbar Salehi, nämns som favorit.
En maktkamp mellan dessa krafter kommer Ahmadinejad att förlora. Det gäller nu för honom att hitta på något som räddar honom. Han saknar inte alternativ för det i regionen. Förutom Syrien och Irak finns det Bahrain och Jemen, men ännu troligare Libanon där Hariritribunalen nu skickat sitt material till den libanesiske riksåklagaren. Fyra Hizbollahoperatörer namnges som inblandade i mordet på Hariri d.ä.
Men, kanske är det så att de senaste dagarnas robotuppvisningar är hans kort. Den mycket inflytelserika prinsen i Saudiarabien, prins Turki uttalade idag att om Iran skaffar sig kärnvapen, så kommer Saudiarabien följa efter. Det kommer bli en varm sommar och en brännande höst i år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-06-30
2011-06-29
[Uppdatering 29/6] - Libyen efter 100 dagar
[Uppdatering 29/6 kl 0845]
Knappt hade tangentbordet svalnat från inlägget igår förrän rebellsidan fick kännas vid några framgångar. I Västra Libyen tog rebellerna kontrollen över den enorma vapendepån i Ghaa, vilket är som att lägga rabarber på Karlsborg i början av 1900-talet. En stor mängd vapen, ammunition och till och med stridsvagnar rapporteras rebellerna ha kommit över. Detta innebär förutom en förstärkning av uthålligheten också en viktig framgång för stridsmoralen.
I den amerikanska senaten röstade utrikesutskottet igenom förslaget att ge presidenten ett år på sig för att handskas med Libyen. Röstsiffrorna blev 14-5, och ses som en seger för president Obama.
Från Italien rapporteras om en beredskap att flyga spaningsuppdrag med Reaper-UAV. Italien har en stor erfarenhet av att flyga UAV:er över Afghanistan sedan ett par år tillbaka. Systemet har lång uthållighet (30 h) och är tillsammans med israeliska system det bästa man kan flyga.
Beslaget av vapendepån i Ghaa kan verkligen komma till pass, sedan det blivit känt att NATO begärt stöd från bland annat Tyskland när det gäller ammunitionsleverenser. De uttalanden som varit från brittiska flygchefer, amerikanska försvarsministern Gates och andra indikerar ett stort problem inom området flygammunition för markmål.
Det är en kapplöpning mot tiden. Ekonomiska konvulsioner, krigstrummor i Mellersta östern/Persiska viken och ammunitionsbrist mot diktatorns förmåga att hålla samman det hela till hösten. Utgången är fortfarande oviss.
[Uppdatering slut]
En halv seger inhystade en del av omvärlden igår, när den internationella arresteringsordern för Khaddafi, hans son Saif och underättelseministern Sanouss, gick ut från Internationella Brottmålsdomstolen. De ska arresteras för krigsförbrytelser, något som den libyska regimen redan tillbakavisat som orättfärdigt. Den ryske NATO-ambassadören Rogozin varnade för att denna order legitimerar fortsatta bombningar av Libyen.
Den sydafrikanske presidenten Zuma har kommit ut på Khaddafis sida, och hävdat att arresteringsordern är fel, och att regimförändring inte ingår i mandatet för UNSCR 1973. Kinas premiärminister, Wen Jiabo, har också idag talat om behovet av en politisk lösning istället för en militär sådan. På marken går det något bättre för rebellerna, och alltfler talar om att rebellerna har initiativet och övertaget. Jag bedömer fortfarande att det till del är en chimär. Rebellerna är fortfarande oorganiserade, stridsmiljön olidlig i hettan och Khaddafi har de inre linjerna. Dessutom anar jag att Khaddafi studerat bland annat Sun Tsu om statsmannaskap och krigskonst; Framstå som svag när du är stark, och stark när du är svag.
Den senaste veckan har annars bjudit på tyst dramatik. Italiens utrikesminister Frattini har uppmanat till omedelbart eld-upphör för att få in humanitär hjälp i synnerhet kring Tripoli och Misurata. Det skulle innebära att de områden, där NATO stöttar mest, skulle bli utan understödjande eld. Frågan är om det kommer att följa fler utspel från den italienska regeringen. Denna är hårt pressad av inre slitningar, där Lega Nord-partiet vill dra sig ur med hänvisning till de flyktingströmmar som kommer till Italien. Utspelet avvisades omedelbart av Frankrike och Storbritannien. Eftersom Italien svarar för den absoluta huvuddelen av de flygbaser som används av NATO, så finns det all anledning att följa den kritiska sårbarheten i form av Italien, vilket jag påtalat förut.
På midsommarafton röstade amerikanska representantshuset om två olika förslag. Först röstades ett förslag ned om att ge presidenten ett års tid för kampanjen mot Khaddafi, vilket var en förlust för administrationens hållning. Därefter röstades ett annat förslag ned om att avbryta finansieringen av operationen, vilket var en triumf för administrationen. Du får fortsätta som förut, men vi gillar det inte, tycks budskapet vara från kongressen till presidenten. Förskjutningen i den amerikanska opinionen är dock tydlig i negativ riktning för Vita Huset. Om några veckor kan det bli värre för presidenten, särskilt som hans stab försöker sälja idéer som att USA inte är inblandad i "fientligheter" vad avser Libyen.
Läget blir inte heller bättre av att två franska tankesmedjor, CIRET-AVT och Cf2R, släppt en rapport om rebellerna i Libyen. I denna tar de bland annat upp det som F&S skrivit om tidigare, nämligen att rebellerna består av demokrater, monarkister och radikala islamister. Faktum är att rapporten beskriver demokraterna som en minoritet. Observatörerna som rest runt i Libyen skriver vidare att det är ett väpnat uppror i östra Libyen som försöker porträttera sig som en del av den arabiska våren, med "vilken det inte har något gemensamt med". Mest bekymrade tycks författarna vara för att väst håller på att skapa en nordafrikansk bas för islamister i Libyen. De pekar bland annat på att artikel 1 i Övergångsrådets manifest säger att Sharia ska vara grunden för Libyens lagar.
Det är inte utan att jag kan känna med den brittiska toppkälla som säger till Daily Mirror:
"I always find myself getting to my knees and praying to God that we don’t bomb Gaddafi that night because what the f*** would we do next?”
Tidningen hävdar att det brittiska biståndsdepartementet har 12 anställda som på heltid arbetar med planering inför ett Libyen efter Khaddafi, medan det inte finns någon i utrikes- och försvarsdepartementet. Kanske följer de ett annat arabiskt ordspråk i så fall:
"Kasta en man med tur i Nilen, och han kommer upp med en fisk i munnen".
Knappt hade tangentbordet svalnat från inlägget igår förrän rebellsidan fick kännas vid några framgångar. I Västra Libyen tog rebellerna kontrollen över den enorma vapendepån i Ghaa, vilket är som att lägga rabarber på Karlsborg i början av 1900-talet. En stor mängd vapen, ammunition och till och med stridsvagnar rapporteras rebellerna ha kommit över. Detta innebär förutom en förstärkning av uthålligheten också en viktig framgång för stridsmoralen.
I den amerikanska senaten röstade utrikesutskottet igenom förslaget att ge presidenten ett år på sig för att handskas med Libyen. Röstsiffrorna blev 14-5, och ses som en seger för president Obama.
Från Italien rapporteras om en beredskap att flyga spaningsuppdrag med Reaper-UAV. Italien har en stor erfarenhet av att flyga UAV:er över Afghanistan sedan ett par år tillbaka. Systemet har lång uthållighet (30 h) och är tillsammans med israeliska system det bästa man kan flyga.
Beslaget av vapendepån i Ghaa kan verkligen komma till pass, sedan det blivit känt att NATO begärt stöd från bland annat Tyskland när det gäller ammunitionsleverenser. De uttalanden som varit från brittiska flygchefer, amerikanska försvarsministern Gates och andra indikerar ett stort problem inom området flygammunition för markmål.
Det är en kapplöpning mot tiden. Ekonomiska konvulsioner, krigstrummor i Mellersta östern/Persiska viken och ammunitionsbrist mot diktatorns förmåga att hålla samman det hela till hösten. Utgången är fortfarande oviss.
[Uppdatering slut]
En halv seger inhystade en del av omvärlden igår, när den internationella arresteringsordern för Khaddafi, hans son Saif och underättelseministern Sanouss, gick ut från Internationella Brottmålsdomstolen. De ska arresteras för krigsförbrytelser, något som den libyska regimen redan tillbakavisat som orättfärdigt. Den ryske NATO-ambassadören Rogozin varnade för att denna order legitimerar fortsatta bombningar av Libyen.
Den sydafrikanske presidenten Zuma har kommit ut på Khaddafis sida, och hävdat att arresteringsordern är fel, och att regimförändring inte ingår i mandatet för UNSCR 1973. Kinas premiärminister, Wen Jiabo, har också idag talat om behovet av en politisk lösning istället för en militär sådan. På marken går det något bättre för rebellerna, och alltfler talar om att rebellerna har initiativet och övertaget. Jag bedömer fortfarande att det till del är en chimär. Rebellerna är fortfarande oorganiserade, stridsmiljön olidlig i hettan och Khaddafi har de inre linjerna. Dessutom anar jag att Khaddafi studerat bland annat Sun Tsu om statsmannaskap och krigskonst; Framstå som svag när du är stark, och stark när du är svag.
Den senaste veckan har annars bjudit på tyst dramatik. Italiens utrikesminister Frattini har uppmanat till omedelbart eld-upphör för att få in humanitär hjälp i synnerhet kring Tripoli och Misurata. Det skulle innebära att de områden, där NATO stöttar mest, skulle bli utan understödjande eld. Frågan är om det kommer att följa fler utspel från den italienska regeringen. Denna är hårt pressad av inre slitningar, där Lega Nord-partiet vill dra sig ur med hänvisning till de flyktingströmmar som kommer till Italien. Utspelet avvisades omedelbart av Frankrike och Storbritannien. Eftersom Italien svarar för den absoluta huvuddelen av de flygbaser som används av NATO, så finns det all anledning att följa den kritiska sårbarheten i form av Italien, vilket jag påtalat förut.
På midsommarafton röstade amerikanska representantshuset om två olika förslag. Först röstades ett förslag ned om att ge presidenten ett års tid för kampanjen mot Khaddafi, vilket var en förlust för administrationens hållning. Därefter röstades ett annat förslag ned om att avbryta finansieringen av operationen, vilket var en triumf för administrationen. Du får fortsätta som förut, men vi gillar det inte, tycks budskapet vara från kongressen till presidenten. Förskjutningen i den amerikanska opinionen är dock tydlig i negativ riktning för Vita Huset. Om några veckor kan det bli värre för presidenten, särskilt som hans stab försöker sälja idéer som att USA inte är inblandad i "fientligheter" vad avser Libyen.
Läget blir inte heller bättre av att två franska tankesmedjor, CIRET-AVT och Cf2R, släppt en rapport om rebellerna i Libyen. I denna tar de bland annat upp det som F&S skrivit om tidigare, nämligen att rebellerna består av demokrater, monarkister och radikala islamister. Faktum är att rapporten beskriver demokraterna som en minoritet. Observatörerna som rest runt i Libyen skriver vidare att det är ett väpnat uppror i östra Libyen som försöker porträttera sig som en del av den arabiska våren, med "vilken det inte har något gemensamt med". Mest bekymrade tycks författarna vara för att väst håller på att skapa en nordafrikansk bas för islamister i Libyen. De pekar bland annat på att artikel 1 i Övergångsrådets manifest säger att Sharia ska vara grunden för Libyens lagar.
Det är inte utan att jag kan känna med den brittiska toppkälla som säger till Daily Mirror:
"I always find myself getting to my knees and praying to God that we don’t bomb Gaddafi that night because what the f*** would we do next?”
Tidningen hävdar att det brittiska biståndsdepartementet har 12 anställda som på heltid arbetar med planering inför ett Libyen efter Khaddafi, medan det inte finns någon i utrikes- och försvarsdepartementet. Kanske följer de ett annat arabiskt ordspråk i så fall:
"Kasta en man med tur i Nilen, och han kommer upp med en fisk i munnen".
2011-06-28
Libyen efter 100 dagar
En halv seger inhystade en del av omvärlden igår, när den internationella arresteringsordern för Khaddafi, hans son Saif och underättelseministern Sanouss, gick ut från Internationella Brottmålsdomstolen. De ska arresteras för krigsförbrytelser, något som den libyska regimen redan tillbakavisat som orättfärdigt. Den ryske NATO-ambassadören Rogozin varnade för att denna order legitimerar fortsatta bombningar av Libyen.
Den sydafrikanske presidenten Zuma har kommit ut på Khaddafis sida, och hävdat att arresteringsordern är fel, och att regimförändring inte ingår i mandatet för UNSCR 1973. Kinas premiärminister, Wen Jiabo, har också idag talat om behovet av en politisk lösning istället för en militär sådan. På marken går det något bättre för rebellerna, och alltfler talar om att rebellerna har initiativet och övertaget. Jag bedömer fortfarande att det till del är en chimär. Rebellerna är fortfarande oorganiserade, stridsmiljön olidlig i hettan och Khaddafi har de inre linjerna. Dessutom anar jag att Khaddafi studerat bland annat Sun Tsu om statsmannaskap och krigskonst; Framstå som svag när du är stark, och stark när du är svag.
Den senaste veckan har annars bjudit på tyst dramatik. Italiens utrikesminister Frattini har uppmanat till omedelbart eld-upphör för att få in humanitär hjälp i synnerhet kring Tripoli och Misurata. Det skulle innebära att de områden, där NATO stöttar mest, skulle bli utan understödjande eld. Frågan är om det kommer att följa fler utspel från den italienska regeringen. Denna är hårt pressad av inre slitningar, där Lega Nord-partiet vill dra sig ur med hänvisning till de flyktingströmmar som kommer till Italien. Utspelet avvisades omedelbart av Frankrike och Storbritannien. Eftersom Italien svarar för den absoluta huvuddelen av de flygbaser som används av NATO, så finns det all anledning att följa den kritiska sårbarheten i form av Italien, vilket jag påtalat förut.
På midsommarafton röstade amerikanska representantshuset om två olika förslag. Först röstades ett förslag ned om att ge presidenten ett års tid för kampanjen mot Khaddafi, vilket var en förlust för administrationens hållning. Därefter röstades ett annat förslag ned om att avbryta finansieringen av operationen, vilket var en triumf för administrationen. Du får fortsätta som förut, men vi gillar det inte, tycks budskapet vara från kongressen till presidenten. Förskjutningen i den amerikanska opinionen är dock tydlig i negativ riktning för Vita Huset. Om några veckor kan det bli värre för presidenten, särskilt som hans stab försöker sälja idéer som att USA inte är inblandad i "fientligheter" vad avser Libyen.
Läget blir inte heller bättre av att två franska tankesmedjor, CIRET-AVT och Cf2R, släppt en rapport om rebellerna i Libyen. I denna tar de bland annat upp det som F&S skrivit om tidigare, nämligen att rebellerna består av demokrater, monarkister och radikala islamister. Faktum är att rapporten beskriver demokraterna som en minoritet. Observatörerna som rest runt i Libyen skriver vidare att det är ett väpnat uppror i östra Libyen som försöker porträttera sig som en del av den arabiska våren, med "vilken det inte har något gemensamt med". Mest bekymrade tycks författarna vara för att väst håller på att skapa en nordafrikansk bas för islamister i Libyen. De pekar bland annat på att artikel 1 i Övergångsrådets manifest säger att Sharia ska vara grunden för Libyens lagar.
Det är inte utan att jag kan känna med den brittiska toppkälla som säger till Daily Mirror:
"I always find myself getting to my knees and praying to God that we don’t bomb Gaddafi that night because what the f*** would we do next?”
Tidningen hävdar att det brittiska biståndsdepartementet har 12 anställda som på heltid arbetar med planering inför ett Libyen efter Khaddafi, medan det inte finns någon i utrikes- och försvarsdepartementet. Kanske följer de ett annat arabiskt ordspråk i så fall:
"Kasta en man med tur i Nilen, och han kommer upp med en fisk i munnen".
Den sydafrikanske presidenten Zuma har kommit ut på Khaddafis sida, och hävdat att arresteringsordern är fel, och att regimförändring inte ingår i mandatet för UNSCR 1973. Kinas premiärminister, Wen Jiabo, har också idag talat om behovet av en politisk lösning istället för en militär sådan. På marken går det något bättre för rebellerna, och alltfler talar om att rebellerna har initiativet och övertaget. Jag bedömer fortfarande att det till del är en chimär. Rebellerna är fortfarande oorganiserade, stridsmiljön olidlig i hettan och Khaddafi har de inre linjerna. Dessutom anar jag att Khaddafi studerat bland annat Sun Tsu om statsmannaskap och krigskonst; Framstå som svag när du är stark, och stark när du är svag.
Den senaste veckan har annars bjudit på tyst dramatik. Italiens utrikesminister Frattini har uppmanat till omedelbart eld-upphör för att få in humanitär hjälp i synnerhet kring Tripoli och Misurata. Det skulle innebära att de områden, där NATO stöttar mest, skulle bli utan understödjande eld. Frågan är om det kommer att följa fler utspel från den italienska regeringen. Denna är hårt pressad av inre slitningar, där Lega Nord-partiet vill dra sig ur med hänvisning till de flyktingströmmar som kommer till Italien. Utspelet avvisades omedelbart av Frankrike och Storbritannien. Eftersom Italien svarar för den absoluta huvuddelen av de flygbaser som används av NATO, så finns det all anledning att följa den kritiska sårbarheten i form av Italien, vilket jag påtalat förut.
På midsommarafton röstade amerikanska representantshuset om två olika förslag. Först röstades ett förslag ned om att ge presidenten ett års tid för kampanjen mot Khaddafi, vilket var en förlust för administrationens hållning. Därefter röstades ett annat förslag ned om att avbryta finansieringen av operationen, vilket var en triumf för administrationen. Du får fortsätta som förut, men vi gillar det inte, tycks budskapet vara från kongressen till presidenten. Förskjutningen i den amerikanska opinionen är dock tydlig i negativ riktning för Vita Huset. Om några veckor kan det bli värre för presidenten, särskilt som hans stab försöker sälja idéer som att USA inte är inblandad i "fientligheter" vad avser Libyen.
Läget blir inte heller bättre av att två franska tankesmedjor, CIRET-AVT och Cf2R, släppt en rapport om rebellerna i Libyen. I denna tar de bland annat upp det som F&S skrivit om tidigare, nämligen att rebellerna består av demokrater, monarkister och radikala islamister. Faktum är att rapporten beskriver demokraterna som en minoritet. Observatörerna som rest runt i Libyen skriver vidare att det är ett väpnat uppror i östra Libyen som försöker porträttera sig som en del av den arabiska våren, med "vilken det inte har något gemensamt med". Mest bekymrade tycks författarna vara för att väst håller på att skapa en nordafrikansk bas för islamister i Libyen. De pekar bland annat på att artikel 1 i Övergångsrådets manifest säger att Sharia ska vara grunden för Libyens lagar.
Det är inte utan att jag kan känna med den brittiska toppkälla som säger till Daily Mirror:
"I always find myself getting to my knees and praying to God that we don’t bomb Gaddafi that night because what the f*** would we do next?”
Tidningen hävdar att det brittiska biståndsdepartementet har 12 anställda som på heltid arbetar med planering inför ett Libyen efter Khaddafi, medan det inte finns någon i utrikes- och försvarsdepartementet. Kanske följer de ett annat arabiskt ordspråk i så fall:
"Kasta en man med tur i Nilen, och han kommer upp med en fisk i munnen".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)