Statsvetaren Johan Larnefeldt skrev tidigare i veckan en intressant analys hos Folk och Försvar om försvarspolitiken. Poängen i analysen var att vi har vi minst två olika grupperingar som bägge samtidigt har fog för sin kritik mot den rådande ordningen. Johan Larnefeldt skriver:
"Resultatet blir en situation där inte många externa bedömare är nöjda. En grupp av röster menar att ansvariga politiker har en reduktionistisk och förlegad syn på säkerhet, som inte sätter människor i centrum. En annan grupp menar att regeringen åsidosätter försvaret av landet, för att istället prioritera balans i budgeten – utan att lyckas ens med det sistnämnda. Besvärande nog talar mycket för att båda grupperna har fog för sin kritik. Försvarsberedningen har ett digert arbete framför sig."
Försvarsmakten har ett svårt pedagogiskt arbete framför sig för att förklara att myndigheten långsiktigt behöver mera pengar samtidigt som den riskerar underutnyttjande på kort sikt.Regeringen har föreslagit ett mindre spann av Gripen E än vad Försvarsmakten angett som behov samtidigt som fem miljarder måste omfördelas inom materielplanen. Försvarsmakten har regeringens förslag, vilket inte underlättar kommunikationen framöver om de reella behoven för att vidmakthålla väpnade styrkor som kan hävda svenskt territorium i en landsända.
För den utomstående kan detta leda till frågor. Var inte Försvarsmaktens behov större? Hur ligger det till med pengarna? Om de kan omfördela, så kanske det inte var så farligt? Den största utmaningen ligger i att få styrsel på personalförsörjningen. Förutom att vara helt avgörande för uppbyggnaden av krigsförbanden, så innebär brister ett underutnyttjande på kort sikt och ökade kostnader på lång sikt för att kompensera bristen.
I veckan har vi kunnat ta del av två lokala exempel. Helikopterflottiljen saknar 175 medarbetare, varav 50 flygförare och 60 tekniker. Det säger sig själv att detta får operativa konsekvenser och det tar lång tid att avhjälpa, eftersom det rör sig om mycket kvalificerad personal. I Norrbottenskuriren intervjuas chefen för Arméns jägarbataljon, överstelöjtnant Urban Edlund. Denne berättar om ett system som befinner sig någonstans mellan beskrivningen av de värsta olyckskorparna och skönmålarna.
Det som är oroande är de låga kvantiteterna. Ett 20-tal genomförde den senaste grundutbildningen, och 50 % fortsatte efter denna. När magasinet av tidigare värnpliktiga klingar av måste denna utbildning tiofaldigas för att kunna fylla en bataljon på sikt, även för de tidsvist anställda.
Officersförbundet hänvisar idag till Försvarmaktens senaste personalstatistik som ger prognosen att 19% av soldater och sjömän lämnat Försvarsmakten innan året är slut. Officersförbundets ordförande Lars Fresker pekar på att lönen är ett stort problem, och resonerar om en höjning av ingångslönerna till c:a 20000 kr/månaden för dessa. Pengar som Försvarsmakten inte har på lång sikt.
Vi har egentligen fått ett nytt pedagogiskt problem förutom ekonomin på kort sikt och lång sikt. Vi ska förverkliga ett underfinasierat inriktningsbeslut från 2009 mot gårdagens bedömningar samtidigt som vi ska förhålla oss till planerna på en kraftig rysk militär expansion sedan dess. Risken är därför stor att vi bara orkar ta tag i det ena problemet. Det skulle innebära att eventuella resurstillskott i nästa beslut bara skulle avhjälpa de största bristerna i det förra beslutet. Jag anser att vi behöver se skyddet av befolkningen och värnandet av våra intressen i ett helhetssammanhang som tidigare, men noga skilja på vad vi är villiga att betala för när det gäller vår säkerhet respektive vår trygghet.
Posted with Blogsy2012-10-08
Nästa steg i Mellanöstern?
Det är snart en vecka sedan det syriska inbördeskriget eskalerade ytterligare med turkiska artilleribeskjutningar mot militära mål i Syrien. Efter granatkastarbeskjutningen som dödade fem civila i Turkiet röstade det turkiska parlamentet snabbt igenom möjligheter för regeringen att kunna genomföra operationer på syrisk mark, om så krävs för att skydda turkiska liv.
Som vanligt i dessa fall är det svårt att veta vad som egentligen hänt. Syrien påstås ha bett om ursäkt för den initiala beskjutningen enligt den turkiska biträdande premiärministern, men jag har bara hittat kondoleanser. Den syriske FN-ambassadören förnekar bestämt att det skulle röra sig om eldgivning från syriska enheter. Turkiet har dagligen svarat mot ytterligare beskjutningar från syriskt område. Det är fortfarande svårt att se logiken att den syriska regimen skulle vilja provocera Turkiet till en inmarsch i landet. Tills vidare kommer jag förhålla mig skeptisk till rapporteringen.
Turkiet är pressat av den egna politiken mot Syrien. Det höga tonläget har diktaturen i Damaskus mött med sedvanlig cynism som inneburit att flyktingströmmar tryckts mot den turkiska gränsen samtidigt som utdragning av enheter i norr skapat ett vakuum som olika kurdiska grupperingar och olika rebellenheter fyllt. Dessutom finns det inrikespolitiska faktorer att beakta som ett kommande presidentval sommaren 2014, där premiärminister Erdogan just nu ligger efter i opionsmätningarna.
Inne i Syrien håller regimen rebellerna fortfarande stången och tycks ha gått till motoffensiver i Damaskus, Aleppo och Homs. Det är fortfarande överlägsenheten i eldkraft som gör att det är möjligt. Rebellerna lär fortsätta sina försök att genomföra räder mot militära baser, för att försvåra framförallt användningen av flyg och helikoptrar.
De massiva såren som inbördeskriget rivit upp lär ta lång tid att läka liksom i Libyen. Libyen genomgår just nu en svår period. Parlamentsledamöterna avsatte landets förste premiärminister i en regering som aldrig tillträtt. Utanför det gamla Khaddafinästet Bani Walid har enheter ur armén och revolutionsbrigader samlats för att ännu en gång storma staden. Civilbefolkningen i staden har vädjat om skydd av FN, men den möjligheten ter sig väldigt avlägsen just nu. I Benghazi är det fortfarande oroligt under ytan, sedan attacken mot det amerikanska konsulatet.
Söder om Libyen blir det allt tydligare tecken på en intervention i Mali av ECOWAS med stöd av Frankrike. Frankrike flyttar enligt den öppna rapporteringen förnödenheter och mindre förband, främst specialförband som synliga tecken på förberedelser. I området är det bara Algeriet som spjärnar emot av historiska skäl, vilket innebär att Frankrike inte fått tillstånd för överflygningar med helikoptrar. Detta trots att Algeriet inte heller har något intresse av att Al Qaida i Maghreb (AQIM) växer sig för stark i norra Mali.
Omvälvningarna i samband med den arabiska våren verkar bestå av tre generella entiteter med politisk vilja. De auktoritära regimerna, frihetstörstande mer eller mindre sekulära grupperingar och mer religiöst färgade grupper som spänner mellan islamister, salafister och jihadister. Balansen mellan dessa ser helt olika ut. Även samma grupperingar har vitt skilda uppträdanden. Det Muslimska Brödraskapet i Egypten har en helt annan politisk mognad än sin syriska motsvarighet som alltid varit betydligt mer militant.
Denna kompott kommer nästa gång visa sig i Jordanien, enligt min bedömning. Landet med kung Abdullah i spetsen är utsatt för stor press från omgivningen. I norr har närmare 100000 människor flytt från Syrien, landet har en stor palestinsk befolkning som fortfarande (snart 50 år) väntar på att Palestinafrågan ska avgöras. De på nytt stigande matpriserna försvårar regimens handlingsfrihet, och landet är färdigt för större missnöjesyttringar. I bakgrunden har en allt mer militant rörelse formerat sig, redo att utnyttja den väl utbredda fattigdomen.
Kung Abdullah som är en slags upplyst despot kommer att tvingas till snabba eftergifter, om inte en negativ utveckling med militära inslag ska förhindras. han kan visserligen påräkna såväl saudiskt som amerikanskt ekonomiskt stöd vid en sådan utveckling, men det skulle verkligen vara i elfte timmen.
Jordanien är även intressant när det kommer till israeliska anfallsmöjligheter mot det iranska atomprogrammet. Vägen över Jordanien och Irak är enligt min bedömning det bästa alternativet, eftersom det är kortast, kung Abdullah är pragmatisk och Irak har ett svagt luftförsvar för tillfället.
Uppmärksamheten kring en väpnad konflikt mellan Iran och Israel har klingat av generellt efter ledarnas tal i FN:s generalförsamling i slutet av september. I dagarna inleds nu det sista månfönstret för hösten innan vädret blir sämre kring Iran. Även om de flesta nu dragit slutsatsen att krigsrisken är avvärjd, så lovar Orsa kompani inget bestämt. Överraskning är ett framträdande israeliskt drag.
Att aktörerna är vakna blev tydligt i helgen när det israeliska flygvapnet sköt ner en UAV över Negevöknen. Farkosten har tydligen penetrerat det israeliska luftförsvaret från Medelhavet, och de israeliska misstankarna går till Hizbollah med iransk stöd.
Extra intressant blir det, eftersom det finns två betydelsefulla installationer i Negevöknen, Dimonareaktorn som producerar kärnenergi och den amerikanska X-bandradarstationen som tillsammans med en liknande i Turkiet utgör förvarningen i robotförsvaret mot eventuella iranska långdistansrobotar.
Regimen i Iran blir alltmer pressad av en inflation som snart kan räknas som hyperinflation. Tehran fick förra veckan känna på nya protester. Vägen ur inre problem brukar ofta vara yttre manövrar. Möjligheter till detta saknas inte för den iranska statsledningen. Islamska Jihad i Gaza och Sinai, Hizbollah i Libanon och de syriska rebellernas hot att avrätta de 48 fångarna ur det iranska Revolutionsgardet erbjuder olika möjligheter att försvåra omvärldens bidrag till regimförändring i Tehran.
Som det heter i det persiska ordspråket: "Baka medan ugnen är varm!"
Som vanligt i dessa fall är det svårt att veta vad som egentligen hänt. Syrien påstås ha bett om ursäkt för den initiala beskjutningen enligt den turkiska biträdande premiärministern, men jag har bara hittat kondoleanser. Den syriske FN-ambassadören förnekar bestämt att det skulle röra sig om eldgivning från syriska enheter. Turkiet har dagligen svarat mot ytterligare beskjutningar från syriskt område. Det är fortfarande svårt att se logiken att den syriska regimen skulle vilja provocera Turkiet till en inmarsch i landet. Tills vidare kommer jag förhålla mig skeptisk till rapporteringen.
Turkiet är pressat av den egna politiken mot Syrien. Det höga tonläget har diktaturen i Damaskus mött med sedvanlig cynism som inneburit att flyktingströmmar tryckts mot den turkiska gränsen samtidigt som utdragning av enheter i norr skapat ett vakuum som olika kurdiska grupperingar och olika rebellenheter fyllt. Dessutom finns det inrikespolitiska faktorer att beakta som ett kommande presidentval sommaren 2014, där premiärminister Erdogan just nu ligger efter i opionsmätningarna.
Inne i Syrien håller regimen rebellerna fortfarande stången och tycks ha gått till motoffensiver i Damaskus, Aleppo och Homs. Det är fortfarande överlägsenheten i eldkraft som gör att det är möjligt. Rebellerna lär fortsätta sina försök att genomföra räder mot militära baser, för att försvåra framförallt användningen av flyg och helikoptrar.
De massiva såren som inbördeskriget rivit upp lär ta lång tid att läka liksom i Libyen. Libyen genomgår just nu en svår period. Parlamentsledamöterna avsatte landets förste premiärminister i en regering som aldrig tillträtt. Utanför det gamla Khaddafinästet Bani Walid har enheter ur armén och revolutionsbrigader samlats för att ännu en gång storma staden. Civilbefolkningen i staden har vädjat om skydd av FN, men den möjligheten ter sig väldigt avlägsen just nu. I Benghazi är det fortfarande oroligt under ytan, sedan attacken mot det amerikanska konsulatet.
Söder om Libyen blir det allt tydligare tecken på en intervention i Mali av ECOWAS med stöd av Frankrike. Frankrike flyttar enligt den öppna rapporteringen förnödenheter och mindre förband, främst specialförband som synliga tecken på förberedelser. I området är det bara Algeriet som spjärnar emot av historiska skäl, vilket innebär att Frankrike inte fått tillstånd för överflygningar med helikoptrar. Detta trots att Algeriet inte heller har något intresse av att Al Qaida i Maghreb (AQIM) växer sig för stark i norra Mali.
Omvälvningarna i samband med den arabiska våren verkar bestå av tre generella entiteter med politisk vilja. De auktoritära regimerna, frihetstörstande mer eller mindre sekulära grupperingar och mer religiöst färgade grupper som spänner mellan islamister, salafister och jihadister. Balansen mellan dessa ser helt olika ut. Även samma grupperingar har vitt skilda uppträdanden. Det Muslimska Brödraskapet i Egypten har en helt annan politisk mognad än sin syriska motsvarighet som alltid varit betydligt mer militant.
Denna kompott kommer nästa gång visa sig i Jordanien, enligt min bedömning. Landet med kung Abdullah i spetsen är utsatt för stor press från omgivningen. I norr har närmare 100000 människor flytt från Syrien, landet har en stor palestinsk befolkning som fortfarande (snart 50 år) väntar på att Palestinafrågan ska avgöras. De på nytt stigande matpriserna försvårar regimens handlingsfrihet, och landet är färdigt för större missnöjesyttringar. I bakgrunden har en allt mer militant rörelse formerat sig, redo att utnyttja den väl utbredda fattigdomen.
Kung Abdullah som är en slags upplyst despot kommer att tvingas till snabba eftergifter, om inte en negativ utveckling med militära inslag ska förhindras. han kan visserligen påräkna såväl saudiskt som amerikanskt ekonomiskt stöd vid en sådan utveckling, men det skulle verkligen vara i elfte timmen.
Jordanien är även intressant när det kommer till israeliska anfallsmöjligheter mot det iranska atomprogrammet. Vägen över Jordanien och Irak är enligt min bedömning det bästa alternativet, eftersom det är kortast, kung Abdullah är pragmatisk och Irak har ett svagt luftförsvar för tillfället.
Uppmärksamheten kring en väpnad konflikt mellan Iran och Israel har klingat av generellt efter ledarnas tal i FN:s generalförsamling i slutet av september. I dagarna inleds nu det sista månfönstret för hösten innan vädret blir sämre kring Iran. Även om de flesta nu dragit slutsatsen att krigsrisken är avvärjd, så lovar Orsa kompani inget bestämt. Överraskning är ett framträdande israeliskt drag.
Att aktörerna är vakna blev tydligt i helgen när det israeliska flygvapnet sköt ner en UAV över Negevöknen. Farkosten har tydligen penetrerat det israeliska luftförsvaret från Medelhavet, och de israeliska misstankarna går till Hizbollah med iransk stöd.
Extra intressant blir det, eftersom det finns två betydelsefulla installationer i Negevöknen, Dimonareaktorn som producerar kärnenergi och den amerikanska X-bandradarstationen som tillsammans med en liknande i Turkiet utgör förvarningen i robotförsvaret mot eventuella iranska långdistansrobotar.
Regimen i Iran blir alltmer pressad av en inflation som snart kan räknas som hyperinflation. Tehran fick förra veckan känna på nya protester. Vägen ur inre problem brukar ofta vara yttre manövrar. Möjligheter till detta saknas inte för den iranska statsledningen. Islamska Jihad i Gaza och Sinai, Hizbollah i Libanon och de syriska rebellernas hot att avrätta de 48 fångarna ur det iranska Revolutionsgardet erbjuder olika möjligheter att försvåra omvärldens bidrag till regimförändring i Tehran.
Som det heter i det persiska ordspråket: "Baka medan ugnen är varm!"
2012-10-04
Indiska horisonter
Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Medierapportering från Indien tenderar att fokusera på kontrasterna mellan storstädernas IT-företag och landsbygdens fattigdom. Indien som säkerhetspolitisk aktör hamnar ofta i skymundan – förutom när det gäller den till synes eviga konflikten med Pakistan. Därför är det lätt att missa de stora förändringar som pågår i indisk försvars- och säkerhetspolitik idag.
De ekonomiska frågor som får mest uppmärksamhet är givetvis inte oväsentliga; en starkare ekonomi medför en större roll i världspolitiken. Samtidigt går Indien från att vara en av de största mottagarna av bistånd till att själv bli en framstående aktör inom nya former av utvecklingssamarbete. Det är dock tydligt att denna nya roll också innebär nya säkerhetspolitiska problem att hantera.
Även om konflikten om Kashmir förmodligen spelat större roll för Pakistan än för Indien har relationen mellan de två länderna givetvis varit styrande och dimensionerande för indisk försvarsplanering. I takt med att landet stärker sitt globala engagemang ökar dock kraven på de militära förmågorna. Detta handlar delvis om att behålla något slags kvalitativ – kvantitativ får anses vara uteslutet – paritet med Kina, men framför allt om en mer aktiv roll i Indiska oceanen och Stillahavsregionen i stort.
Samtliga indiska försvarsgrenar står inför omfattande förnyelsebehov, något som kompliceras av landets importberoende, och en allmänt tungrodd politisk process. Inte minst inom flottan planeras stora satsningar, vilket reflekterar ambitionen att vara aktiv inom ett större geografiskt område än tidigare. Betoningen av stabilitet och öppenhet i Indiska oceanen , och även längre österut, går givetvis hand i hand med Indiens ekonomiska ambitioner. Det är också i dessa frågor – maritim säkerhet, öppna handelsvägar – som de största möjligheterna för internationellt samarbete finns. Inom mer traditionella, militära aspekter av säkerhetspolitiken är indiska beslutsfattare fortfarande mer inställda på oberoende och alliansfrihet.
Denna indiska expansion i sydostlig riktning sammanfaller med den amerikanska ombalanseringen mot Asien och Stillhavsregionen. Från amerikansk sida har det under det senaste decenniet funnits en ökad benägenhet att se det demokratiska Indien som en naturlig allierad i regionala och globala frågor, och det militära samarbetet mellan de två länderna har också ökat kraftigt. Perspektiven på regional säkerhet skiljer sig dock åt i de två länderna. Medan USA:s försvarsminister talat om Indien som en vital komponent i den amerikanska Asienstrategin förhåller sig den indiska sidan mer avvaktande till uttalade allianser. Den stora roll som Indiska oceanen spelar, för oljetransporter och för handel i allmänhet, innebär dock att en grundläggande nivå av samarbete ligger i flertalets intresse.
Istället för brett alliansbyggande föredrar Indien att utveckla bilaterala relationer med flertalet länder i regionen. Detta innebär en utrikes- och säkerhetspolitik som kan skifta från fall till fall, och som anpassas efter varierande omständigheter snarare än att styras av en enda stor strategi. Den mest konstanta punkten för Indien i detta sammanhang är rimligen Kina. De två länderna har varit i krig, har fortfarande olösta gränskonflikter, och Kina har goda relationer med Pakistan. Trots detta är det inte sannolikt att Indien har intresse av något slags alliansbyggande med udden riktad mot Kina; trots diverse intressekollisioner är relationen på ett bredare, strategiskt plan relativt stabil, om än ömtålig.
Indiens maritima expansion – i Indiska oceanen, men även bort mot Stilla havet – är ett klart brott mot den traditionella betoning på armén som varit konsekvensen av landets långvariga konflikt med Pakistan. Även om förberedelser för ett konventionellt krig med Pakistan relativt sett skulle spela en mindre roll för Indien än tidigare, kan konflikten inte på något sätt betraktas som löst, vilket ställer fortsatt stora krav på den indiska armén.
Än större utmaningar – på både lång och kort sikt – finns dock inom landets gränser. Kontraproduktiva metoder för upprorsbekämpning, kombinerat med oförmåga att ta itu med de underliggande konfliktorsakerna, skapar fortsatt stora säkerhetsproblem i Jammu och Kashmir, i Indiens nordöstliga hörn, samt i de huvudsakligen östliga delstater som berörs av det alltjämt aktiva naxalitupproret. Svårigheterna i att lösa dessa konflikter pekar mot att Indiens främsta säkerhetsutmaningar – trots talet om den uppåtstigande aktören på global frammarsch – till stor del ligger i traditionella problem som fattigdom och demokrati. Dessa frågor, och deras konsekvenser för de internationella relationerna i regionen, kommer att diskuteras i kommande inlägg på Försvar och Säkerhet.
Medierapportering från Indien tenderar att fokusera på kontrasterna mellan storstädernas IT-företag och landsbygdens fattigdom. Indien som säkerhetspolitisk aktör hamnar ofta i skymundan – förutom när det gäller den till synes eviga konflikten med Pakistan. Därför är det lätt att missa de stora förändringar som pågår i indisk försvars- och säkerhetspolitik idag.
De ekonomiska frågor som får mest uppmärksamhet är givetvis inte oväsentliga; en starkare ekonomi medför en större roll i världspolitiken. Samtidigt går Indien från att vara en av de största mottagarna av bistånd till att själv bli en framstående aktör inom nya former av utvecklingssamarbete. Det är dock tydligt att denna nya roll också innebär nya säkerhetspolitiska problem att hantera.
Även om konflikten om Kashmir förmodligen spelat större roll för Pakistan än för Indien har relationen mellan de två länderna givetvis varit styrande och dimensionerande för indisk försvarsplanering. I takt med att landet stärker sitt globala engagemang ökar dock kraven på de militära förmågorna. Detta handlar delvis om att behålla något slags kvalitativ – kvantitativ får anses vara uteslutet – paritet med Kina, men framför allt om en mer aktiv roll i Indiska oceanen och Stillahavsregionen i stort.
Samtliga indiska försvarsgrenar står inför omfattande förnyelsebehov, något som kompliceras av landets importberoende, och en allmänt tungrodd politisk process. Inte minst inom flottan planeras stora satsningar, vilket reflekterar ambitionen att vara aktiv inom ett större geografiskt område än tidigare. Betoningen av stabilitet och öppenhet i Indiska oceanen , och även längre österut, går givetvis hand i hand med Indiens ekonomiska ambitioner. Det är också i dessa frågor – maritim säkerhet, öppna handelsvägar – som de största möjligheterna för internationellt samarbete finns. Inom mer traditionella, militära aspekter av säkerhetspolitiken är indiska beslutsfattare fortfarande mer inställda på oberoende och alliansfrihet.
Denna indiska expansion i sydostlig riktning sammanfaller med den amerikanska ombalanseringen mot Asien och Stillhavsregionen. Från amerikansk sida har det under det senaste decenniet funnits en ökad benägenhet att se det demokratiska Indien som en naturlig allierad i regionala och globala frågor, och det militära samarbetet mellan de två länderna har också ökat kraftigt. Perspektiven på regional säkerhet skiljer sig dock åt i de två länderna. Medan USA:s försvarsminister talat om Indien som en vital komponent i den amerikanska Asienstrategin förhåller sig den indiska sidan mer avvaktande till uttalade allianser. Den stora roll som Indiska oceanen spelar, för oljetransporter och för handel i allmänhet, innebär dock att en grundläggande nivå av samarbete ligger i flertalets intresse.
Istället för brett alliansbyggande föredrar Indien att utveckla bilaterala relationer med flertalet länder i regionen. Detta innebär en utrikes- och säkerhetspolitik som kan skifta från fall till fall, och som anpassas efter varierande omständigheter snarare än att styras av en enda stor strategi. Den mest konstanta punkten för Indien i detta sammanhang är rimligen Kina. De två länderna har varit i krig, har fortfarande olösta gränskonflikter, och Kina har goda relationer med Pakistan. Trots detta är det inte sannolikt att Indien har intresse av något slags alliansbyggande med udden riktad mot Kina; trots diverse intressekollisioner är relationen på ett bredare, strategiskt plan relativt stabil, om än ömtålig.
Indiens maritima expansion – i Indiska oceanen, men även bort mot Stilla havet – är ett klart brott mot den traditionella betoning på armén som varit konsekvensen av landets långvariga konflikt med Pakistan. Även om förberedelser för ett konventionellt krig med Pakistan relativt sett skulle spela en mindre roll för Indien än tidigare, kan konflikten inte på något sätt betraktas som löst, vilket ställer fortsatt stora krav på den indiska armén.
Än större utmaningar – på både lång och kort sikt – finns dock inom landets gränser. Kontraproduktiva metoder för upprorsbekämpning, kombinerat med oförmåga att ta itu med de underliggande konfliktorsakerna, skapar fortsatt stora säkerhetsproblem i Jammu och Kashmir, i Indiens nordöstliga hörn, samt i de huvudsakligen östliga delstater som berörs av det alltjämt aktiva naxalitupproret. Svårigheterna i att lösa dessa konflikter pekar mot att Indiens främsta säkerhetsutmaningar – trots talet om den uppåtstigande aktören på global frammarsch – till stor del ligger i traditionella problem som fattigdom och demokrati. Dessa frågor, och deras konsekvenser för de internationella relationerna i regionen, kommer att diskuteras i kommande inlägg på Försvar och Säkerhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)