2012-11-13

Syrien - humanitär intervention?


I Qatar, vars ambitioner vi inte riktigt insett vidden av, enades i helgen till slut delar av den syriska oppositionen i en ny paraplyorganisation, Syrian National Coalition for Opposition and Revolutionary Forces (NCSROF eller CORF). Organisationen SNC är numera bara en del av CORF, eftersom organisationen misslyckats med att ena de inblandade och associerats som exilsyrier med mindre trovärdighet.

Den nya skapelsen leds av något mer respektabla personer, men kvinnorepresentationen är låg. Endast fyra ledamöter av 60 är kvinnor av rapporter att döma. Ingen av de 22 platserna tillhörande SNC tillfaller en kvinna.

Organisationen som har stöd av bland annat Gulfstaterna, Arabförbundet, USA, Storbritannien, Frankrike och Sverige har breddat den politiska basen. De anslutna organisationerna hoppas nu på vapenleveranser och flygförbudszoner för att öka sin trovärdighet medan omvärlden vill se en trovärdighet före vapenleveranser. Flygförbudszon har däremot gått från en teoretisk möjlighet till ett reellt alternativ.

På Rememberance Day gav chefen för den brittiska försvarsstaben, general David Richards, en intervju  där han berättade att de överväger planer för en humanitär operation om vädret blir för svårt för de syriska internflyktingarna. Enligt uppskattningar från Syriska Röda Halvmånen är upp till 2,5 miljoner syrier nu flyktingar i sitt eget land. Dessutom tillkommer flyktingströmmar till grannländerna som säkert är över 350000 människor totalt. Bara häromdagen flydde 9000 syrier till Turkiet på en och samma dag. 

Förlagor till en humanitär operation finns, bland annat i form av operation Provide Comfort som utfördes av USA, Storbritannien, Frankrike och Turkiet efter första Gulfkriget 1991 för att skydda kurdiska minoriteter i norra Irak. Finland utrikesminister talade ju i helgen om en sondering från FN angående truppbidrag till en operation med 3000 soldater. Det skulle innebära en mycket begränsad operation, i storleksordningen två Battle Groups. Som ett led i detta krävs också någon form av luftöverlägsenhet i det fall som det är tänkt att trupperna ska verka på syrisk mark. Det är i det perspektivet vi också ska se uppgifterna om att Turkiet överväger att be om gruppering av Patriot luftvärnssystem via NATO:s medlemsstater.

Det är tydligt att världen väntat utgången av det amerikanska presidentvalet. När det nu är avgjort, så kan en mängd planer sättas i verket. Problemet är att den andra sidan sitter inte overksam den heller. Regimen håller fortfarande det jag kallar för vägkorset (de största vägarna) som skär genom landet i både nord/sydlig som öst/västlig riktning. Det innebär att regimen kan föra styrkor fram och tillbaka i alla riktningar. Tittar vi på den senaste rebelltaktiken med anfall mot flyg- och helikopterbaser, så är det tydligt att dessa försöker tränga bort regimens flygande resurser för att kunna skära av de stora vägarna. Detta är särskilt tydligt i nordvästra delen av landet.

I sydväst ökar också Hizbollah trycket genom att sända mindre enheter som strider mot rebeller utanför staden Homs. Organisationen sköt dock nyligen upp ett internt val och det finns anledning att tro att den inte är enad i sin hållning när det gäller den egna taktiken. Ska Guds Parti hjälpa Assad eller spara på krutet för en konfrontation med Israel?

Hizbollahs ärkefiende har dock tagit ett steg närmare de syriska konflikten sedan IDF först skjutit ett varningsskott med en indirekt robot mot en granatkastarpjäsplats och sedan slagit ut ett syriskt arméfordon med stridsvagnseld på Golanhöjden. Det är första gången som Israel öppnat eld mot Syrien på 39 år, så det är ingen liten förändring av normalbilden. Rimligen försöker Israel hålla sig borta från konflikten så länge som möjligt av två skäl.

Dels har landet inget emot att den som i framtiden regerar i Damaskus är svag. Om Assad och hans motståndare fortsätter kampen, så innebär det mindre energi över på kort sikt för att ställa till problem för Israel. Dels har den södra fronten kring Gaza sett ännu ett utbrott av raketbeskjutningar mot mål i Israel, varpå IDF svarat med främst flyganfall mot mål i Gaza. Just nu vilar en bräcklig vapenvila som mäklats fram av Egypten, men min bedömning är att det inte håller särskilt länge. Här är nyckeln Islamska Jihad, som med iransk uppbackning skaffat sig en slags mittenroll och drar Hamas i radikalare riktning, samtidigt som organisationen inte är lika provocerande som extrema salafistiska grupper.

För regeringen Netanhayu innebär situationen ett dilemma. Med ett val i januari ökar kraven från de egna väljarna att ta itu på allvar med beskjutningarna samtidigt som denne vet att gäller att konservera krafterna, eftersom den norra fronten är potentiellt mycket farligare. Israel behöver också vara rädd om politisk trovärdighet i omvärlden, vare sig det gäller för ett anfall mot Iran i framtiden eller en konfrontation med Hizbollah eller syriska styrkor.


Någonstans i presidentpalatset utanför Damaskus sitter Bashar al-Assad och överväger vägen framåt. I fredags medverkade han i en intervju med Russia Today, där han med sedvanligt självförtroende besvarade frågorna. Diktatorn hade svårt att hålla ihop logiken när han förnekade att landet befann sig i ett inbördeskrig och kallade det hela en splittring, för att nästa sekund kalla detta ett krig mot terrorister som kommer utifrån och beväpnas av omvärlden. Att kriget startade som en i stort sett fredlig revolt glömde han passande nog bort.

Däremot ska omvärlden inte glömma att han fortfarande har ett förhållandevis stort stöd, vilket han själv berör när reporten frågar om hur han skulle kunna läka Syrien ifall han vann:

".....If the Syrian people are against me, how can I be here?! 


RT: They are not against you?
BA: If the whole world, or let us say a big part of the world, including your people, are against you, are you a superman?! You are just a human being....."

Det intressanta i sammanhanget är vilken eller vilka faktorer som ligger bakom det stöd han fortfarande har. Är det av övertygelse eller är det av rädsla för alternativet till honom? Min bedömning är att det är likvärdigt och att regimen kommer att klara sig ännu en tid. Så länge som möjligt kommer Assad att försöka hålla omvärlden utanför direkt inblandning genom att inte provocera utländska militära enheter, samtidigt som regimen troligen inte drar sig för att provocera genom attacker via ombud mot civila mål utanför Syrien.

I takt med att rebellerna får mer träning, pengar och lite bättre vapen (ej luftvärn), så kommer situationen över tid att försämras för Assads möjligheter att operera. I kombination med en humanitär operation utgående från Turkiet och/eller Jordanien kan Assads flygstridskrafter hållas nere. Då är stunden kommen för risktagning.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet