Mitt inlägg om Försvarsberedningen väckte starka känslor hos Rolf K Nilsson. Rolf är minst sagt mycket skeptisk mot försvarsberedningar, baserat på egen erfarenhet. En som har andra erfarenheter är Centerpartiets ledamot i beredningen, Staffan Danielsson, som här svarar Rolf K Nilsson. Jag tänkte därför också utveckla mina tanker kring själva beredningen som fenomen.
Ett strikt statsvetenskapligt perspektiv talar för att bedriva stora försvarsutredningar under Riksdagens ledning, i Sverige kallat för Försvarskommitté. Vi har haft ett antal sådana, främst under efterkrigstiden. Med detta sätt lyfts Riksdagens betydelse och förankringen i folket fram. Den moderna försvarsberedningen är däremot ett organ under Regeringen, vars främsta fördel är möjligheten för ledamöterna att öka sin kunskap genom att kunna fokusera mera på detta område.
Den fördelen appellerar till mig. Sun Tzu skriver att inget är så viktigt som studierna om krig och fred. Det är en fråga om liv och död. Att våra folkvalda ledamöter kan få tid för fördjupning och eftertanke är därför ovärderlig när det gäller ett så komplext och avgörande område för det svenska samhällets fortlevnad som försvars- och säkerhetspolitiken. Det är så vi undviker en plakatpolitik med grova förenklingar, och därmed otur när vi tänker.
Det är därför jag var skeptisk till förre statsrådet Sten Tolgfors beslut att inte kalla in Försvarsberedningen efter Georgienkriget. Vi har förlorat fyra års fortsatta studier av omvärlden, för det är precis som Rolf säger - detta måste studeras varje dag. I sitt inlägg lanserar han därför idén att försvarsutredningar skulle skötas av experter.
Det är säkert genomförbart, men har nackdelen att politisk förankring saknas i arbetet. Det skulle innebära att väldigt kunniga experter skulle redovisa sina rekommendationer för politiker som varken suttit i en Försvarskommitté eller Försvarsberedning, vilket skulle öka risken för sämre beslut.
I Försvarsberedningen ingår nämligen experter jämsides med de politiska företrädarna, vilket innebär att redan under arbetes gång kan olika perspektiv mötas. (Uppdaterat 14/11 kl 2135): Rolf K Nilsson anger i nytt inägg att jag har fel om experternas tillhörighet. Enligt Regeringen ingår de sakkunniga i beredningen. (Uppdatering slut). Detta sätt att upparbeta högsta möjliga breda kunskap och möjligheten för en regering att faktiskt regera i en så viktig fråga som detta politikområde - gör att jag trots allt förordar dagens system med Försvarsberedning.
Om det vore så enkelt att Försvarsutskottet är överlägset rustat att ta sig an frågan som Rolk K Nilsson hävdar, så undrar jag vad som hände med den förra beredningens kaukasiska lackmustest (sidan 23) i rapporten från juni 2008. Två månader senare var Ryssland i krig med en grannstat som tidigare varit en del i det ryskdominerade Sovjetunionen. Där fanns inget utskott som drev frågan om att se över premisserna för det inriktningsbeslut som höll på att formas.
Rolf K Nilsson skriver vidare att jag lovsjunger beredningens ledamöter. Det vet jag inte om jag gör, men det är kanske mina positiva förhoppningar som skiner igenom. Det är ett uttryck för den människosyn som jag burit med mig sedan jag lärde mig grunderna i Lärobok för trupputbildning. Man ska ge medmänniskor chanser, de vill lära sig och när de får förutsättningarna gör de ett bra jobb. Som jägarofficer i grunden har de soldater jag fått förmånen att arbeta med befäst den upplevelsen på djupet.
Skulle den nuvarande Försvarsberedningen däremot lämna svaga rapporter, då kommer jag däremot att vara där och kritisera i sak. Det lovar jag, Rolf!
