Efter dryg veckas strider kring Gaza mellan israeliska försvarsstyrkorna och palestinska milisgrupper anförda av Hamas har en bräcklig överenskommelse om eldupphör gjorts med egyptisk medling. Omvärlden, som på olika sätt gjort allt för att hålla ned konflikten, drar en lättnadens suck. Viljan att hjälpa till är stor, och många menar att blockaden mot Gazaremsan måste upphöra. I grunden en sund idé, om bara omvärlden kan stödja med tullkontroller och bekämpa smuggling.
En hel del faktorer talar tyvärr för att de tystnade vapnen bara vilar sig, och att vi har större konvulsioner i regionen att vänta oss. Här följer ett försök att redovisa varför:
Om vi börjar med frågan med som vann denna rond i den väpnade konflikten, så anger de flesta bedömare att det var Hamas och i andra hand president Mursi. Hamas har blivit accepterade som en legitim aktör av världen, och de blev inte slagna av de israeliska precisionsattackerna. I södra Israel rasar befolkningen mot premiärminister Netanhayu som inte avslutade hotet om raketbeskjutningar genom en markoffensiv mot Gaza.
Jag delar den bedömningen, men beroende på vilket perspektiv vi har så kan vi till slut landa i en annan slutsats - vilket jag gör. Som jag skrivit tidigare - om det blir en operation kring Gaza, så är det inledningen på mer omfattande operationer i Mellanöstern. Min tes är att detta gäller Iran och hotet om iransk kärnvapenförmåga.
Det gäller för Israel att avväpna vad som skulle riskera att bli en tredje front vid en konflikt med Iran. Den israeliske försvarsministern Barak har närmast blivit hånad när denne resonerat om att ett anfall mot Iran inte skulle kräva så mycket israeliska förluster. Otaliga experter har då pekat på de arsenaler med raketer som både Hamas och Hizbollah har samlat på sig de senaste åren. Nu är Hamas tyngre raketarsenaler bekämpade i stor omfattning, och det hotet avvärjt de närmaste tre till sex månaderna.
Mycket talar nämligen för att Israels strategiska läge är på väg att starkt försämras, vilket minskar landets avskräckningsförmåga. I väster har det Muslimska brödraskapet tagit makten i Egypten. Organisationens generalsekreterare Mohammed Badei uppmanade igår till heligt krig mot Israel. President Mursi har också igår beslutat att inga beslut som tagits av denne i ämbetet sedan tillträdet kan ifrågasättas eller ogiltigförklaras, ens av de högsta juridiska instanserna.
För Egyptens befolkning har tesen om demokrati snabbt förbytts i dess antites. Diktatorn Mubarak avsattes och en militärjunta tog makten, ett än mer auktoritärt styre. Detta försvann i valet, och vi har nu ett absolut envälde i Egypten med en ekonomi i fritt fall. Då hjälper det inte att presidenten nu ses som arabvärldens ledare och att denne har handlat pragmatiskt i det nuvarande läget.
Norr om Israel är det än mer militanta Muslimska Brödraskapet i Syrien på väg mot makten sakta, men säkert. För Israel kommer det innebära att en tyst front sedan nästan 40 år kommer att bli mer oförutsägbar. Det finns dock tecken på att en del utomstående aktörer börjar inse att det gäller att behålla en hygglig del av den syriska armén intakt för att inte Syrien ska störtas i kaos. En något senkommen tanke, då en del radikala islamister liksom en del kurder ställt sig utanför den nya paraplyorganisationen.
Det verkar som om den syriska regimen nu både går till ursinniga anfall samtidigt som den släpper terräng på flera ställen. Mycket talar nu också för att den tyska förbundsdagen godkänner en begäran om stationering av två Patriotbatterier vid Turkiets gräns mot Syrien, vilket kommer att ge ett indirekt skydd för de syriska rebellerna.
Premiärminister Erdogan har däremot hamnat i bakvattnet när det gäller konflikten kring Gaza. För några dagar sedan kom ett häftigt utfall mot Israel som brännmäktes som en terrorstat. Igår berättade han att den turkiska underrättelsetjänsten tillsammans med den israeliska(!) deltagit i samtalen om eldupphör i Kairo.
Den turkiske premiärministern gjorde också ett utfall mot sin irakiske kollega med anledning av att kurdiska Peshmergatrupper är nära på att hamna i strid kring staden Kirkuk med den reguljära irakiska armén. Erdogan menar att al-Maliki är på väg att störta Irak i ett nytt inbördeskrig, varpå al-Maliki varnade för att Erdogan håller på att störta sitt land i ett inbördeskrig.
I öster skakas Jordanien för första gången av protester mot kungen och rop på republik. Nu kan kungahuset falla tillbaka på sitt släktband till profeten, så själva kungadömet är nog inte så hotat. Däremot är den västvänliga politiken i fara, om det Muslimska Brödraskapet får större inflytande.
Det talar för att Israel måste ta itu med Iran för att kunna förbereda sig på en mycket allvarligare situation omedelbart utanför de egna gränserna. Landet har full fart på anskaffningen av luftvärnsbatterier av typen Iron Dome. Detta system har varit en succé under det korta kriget med en träffsannolikhet på 84 % mot upptäckta raketer och granater. Totalt föll 58 raketer i bebyggelse av 1506 avskjutna. Ironiskt nog var det en tidigare utskälld försvarsminister, Amir Peretz från fredsrörelsen, som drev fram införandet av Iron Dome, trots försvarsledningens motstånd. Ungefär som när Sten Tolgfors drev igenom köpet av Black Hawk-helikoptrar, något som kan visa sig betydelsefullt när vi ska dra ut huvuddelen av trupperna ur Afghanistan.
I Ramallah på Västbanken sitter den helt sidsteppade Fatahledaren Mahmoud Abbas och filar på sin ansökan om observatörsstatus för Palestina i FN. Den är planerad att lämnas in i slutet av nästa vecka, och det har säkert varit en faktor för Israel när det gäller val av tidpunkt för att dra igång den senaste offensiven. Nu är det alltså Hamas som har legitimiteten bland palestinierna, om än ofta ovilligt. Rörelsen har i alla fall stått upp mot Israel, och bytet från Damaskus till Kairo har varit betydelsefullt för organisationens överlevnad.
Avtalet mellan parterna bygger bland annat på att Egypten ska ta ansvar för att smugglingen till Gaza förhindras, vilket kommer att bli svårt av två skäl. Dels har Egypten inte kontroll över Sinai länge, utan till del är det beduinska smuggelligor och salafister som uppträder relativt fritt. Dessutom ligger det inte i de styrandes intresse att bli uppfattade som någon slags israelisk polis i regionen. Det talar för att Gaza på nytt kommer att fyllas med vapen. Regeringen Netanhayu har nu skaffat sig en del fallhöjd, sedan den i ett starkt överläge avstått en markoperation. Om situationen återigen skulle förvärras med nya raketbeskjutningar kommer ingen västregering protestera om Israel går in fullt ut för att rycka upp terroristgrupper med rötterna.
För USA:s del så innebär konflikten att landet på nytt i praktiken dras in i Mellanöstern, trots den deklarerade omorienteringen mot Asien. Den amerikanska flottan och marinkåren har beordrat fartyg att vända om till östra Medelhavet och förlängt truppernas seglats. Det handlar naturligtvis om att kunna kontra iranska motåtgärder i Levanten, och få Egypten på västs sida mot den iranska axeln. Iran som ju lyckats med konststycket att understödja både Hamas och Islamic Jihad i Gaza. Framförallt är det den senare organisationen som drar Hamas i radikalare riktning. Det innebär att Iran fortfarande har ett inflytande i Gaza, om än inte lika starkt som Egyptens.
Den iranska utrikespolitiken är mycket kalkylerande, men också paradoxal. Landet stöder sunnitiska grupper i Gaza som försöker döda israeler. I Syrien stöder teokraterna en alawitisk regim som försöker döda sunnitiska militanter, medan de i Libanon stöder shiiter som försöker ta livet av både israeler och sunnitiska islamister.
Det är precis som jag brukar säga om mina tre tumregler i Mellanöstern: Inget är enkelt, inget är tillåtet och inget är vad det ser ut att vara.
Nu väntar jag på vad som kommer att hända för att Israel ska kunna avväpna Hizbollah på vägen mot det iranska äventyret. Denna nöt blir betydligt hårdare. Organisationen har med undantag för sin UAV-flygning agerat iskallt under tumultet i Syrien. Men nu kan det vara dags för högre risktagning. Kan rörelsen acceptera att Syrien och dess tyngre vapenarsenal tas över av teologiska motståndare? Januari till mars nästa år kan komma att bli en rysare med en syrisk regim på fallrepet, egyptiska brödupplopp och gynnsamma väderleksförhållanden för militära operationer.
Som det heter i det egyptiska ordspråket:
"Förtvivlad gick tillsammans med en hopplös"
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
