Idag börjar Vigilant Skies 2011, där USA och Ryssland håller sin första gemensamma antiterroristövning. Scenariot utgår från en 11-septemberliknande situation och handlar mycket om att kunna utbyta informationer om läget i respektive lands luftrum. Övningen är en del av den s.k återstarten mellan USA och Ryssland som hittills fungerar som en gammal dieselmotor. Det går framåt, men det knackar högt.
Andra exempel på återstarten är det ryska deltagandet i NATO:s ubåtsräddningsövning, Bold Monarch 2011, som genomförs just nu utanför Spanien. Den ryska ubåten Alrosa (Kiloklass) ur Svarta Havsflottan kommer att lägga sig på botten som ett örlogsfartyg i sjönöd.
Dessutom upprättar USA och Ryssland gemensamt en verkstad i Afghanistan för de 21 st helikoptrar Mi-17 som USA köpt av Ryssland för det afghanska försvarets räkning. Ryssland har också redan nu, enligt amerikanska uppgifter, skurit ned sina strategiska kärnvapen till den målsättning som gäller 2018.
Samtidigt brottas det ryska försvaret med en mängd skandaler. Vi har tidigare hört om den grova mobbing som historiskt pågått inom de ryska stridskrafterna, och som det inte verkar finnas någon bot för än. Den senaste tiden har detta kompletterats med utpressning av soldater, som fått avstå en stor del av sin lön för att undgå godtyckliga straff. Detta har genomförts på ett väldigt systematiskt sätt och har nu bubblat upp till ytan genom en stor skandal på en flygbas. I St. Petersburg anklagas dessutom ledningen för ett förband för att ha tvingat soldater till prostitution.
Det tyska beslutet om att avveckla kärnkraften har rätteligen fått en del uppmärksamhet ur säkerhetspolitiskt perspektiv. Med ett ökat energiberoende av Ryssland kommer den tyska handlingsfriheten att minska vid en kris i närområdet som inbegriper Ryssland eller ryska intressen. Tysklands agerande i samband med Libyen är i det sammanhanget intressant att studera, i synnerhet för de som fortfarande tror att 1,2 % av BNP till försvaret tillsammans med en solidaritetsförklaring är tillräckligt för att trygga Sveriges självbestämmande på obestämd framtid.
Någon som innan det tyska kärnkraftsbeslutet kände marken värmas upp under sig är Polen. Landet har genomgått en stark ekonomisk utveckling sedan Warsawapaktens sammanbrott, men det känner sig ännu inte säkert säkerhetspolitiskt. STRATFOR hade för tre veckor sedan en intressant analys med utgångspunkt av det ouppmärksammade beslutet att sätta upp en Battlegroup till 2016 inom ramen för Visegradsländerna under polskt befäl. I Visegradgruppen ingår Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, som börjar känna sig klämda mellan Ryssland och Tyskland. Intressant nog ska stridsgruppen operera utanför NATO:s kommandokedja.
Polen arbetar hårt bilateralt med USA, och har enligt uppgifter fått löfte om en amerikansk brigad i händelse av kris liksom att flygförband med F-16 regelbundet ska rotera med beredskap från polska baser. Där har Ryssland en god möjlighet att tvinga bort de senare genom att fullfölja sin planerade deployering till Kaliningrad av det taktiska markrobotssytemet Iskander, som med sin kapacitet täcker hela Polen med råge.
Ett annat närmande som pågår från Polen är det till Sverige. I förra veckan besökte statsministern sin polske kollega, Donald Tusk, för överläggningar. Det har inte rapporterats några uppgifter om innehållet i eventuella militära sådana, men med tanke på att Polen inför sitt kommande ordförandeskap i EU har prioriterat EU:s militära förmåga - så skulle det vara förvånande om de inte lyft upp denna dimension.
Som det politiska och ekonomiska läget ser ut i Vitryssland kan den dimensionen nämligen bli aktuell under hösten i vårt närområde. Och i nöden prövas vännen.
Fotnot: Titeln är en känd strof ur Fredmans epistlar no: 45 - Till fader Mollberg rörande hans harpa, och tillika ett slags ad notiam, att Mollberg led oskyldigt på krogen Rostock
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
