Så har vi då fått en uppgörelse om Libyen II, Sveriges nästa tremånaders arrangemang för Libyen. Det är naturligtvis glädjande att vi har en bred överenskommelse i en så viktig fråga. I en sådan är det tydligt att parterna fått kompromissa. Tydligast är detta när det gäller de 4,5 flygplan som vi nu ska ha för flygspaning. Statsministern har helt riktigt fokuserat kring betydelsen av denna förmåga s.k Tactical Reconaissance, istället för i vilket sammanhang det används. Sverige levererar en efterfrågad s.k Force Multiplier och dessutom bland annat en bordningsstyrka för upprätthållande av vapenembargot.
Omsvängningen från flygförbudszon till andra uppgifter har inte varit friktionsfri i debatten. Lite spännande är det att den uppgift som var så fel i början (spaning istället för markattack) senare blev ett argument mot att gå från flygförbudszonen (spaningsförmågan var nu unik för NATO) till att också lösa andra uppgifter. Lika spännande blev det när utrikesministern berättade om de 19 fregatterna som fanns under NATO:s befäl för marina insatser, med tanke på den debatt det varit om behovet av marina resurser. Något som många med emfas förnekade. Summa summarum ett bra förhandlingsresultat för Sverige, även om ingen ännu ställt frågor och följdfrågor om vad som är Sveriges mål med insatsen. Om det är att nå en vapenvila, så är det ju i så fall rimligt att undersöka AU:s propåer.
I samband med slutförhandlingarna gick oppositionsledaren ut och kombinerade Libyenuppgörelsen med tankar om svenska övervakningsinsatser i framförallt Libyen, men också Sudan och möjligen Syrien. I Libyen har inte NATO planerat för någon sådan efter ett eld-upphör, utan hänvisar till FN. Även om det i första hand troligen är frågan om förband från regionen, så kan det inte uteslutas att det kan bli aktuellt ändå med en sådan för Sverige. Omvärlden kan uttala krav på att de länder som deltagit i operationen ska ta sitt ansvar för situationen på Colin Powells' tema:
"If you bomb it, you bought it."
När det gäller Sudan är det fullt möjligt med en ingenjörsinsats från Sverige, även om Kina kan tänkas streta emot något. Syrien skulle däremot bli betydligt svårare, eftersom det har det geopolitiska läge det har. Frågan är om det kommer att uppstå ett maktvakuum överhuvudtaget, annat än för en kort stund. Någon eller några aktörer lär skaffa sig kontrollen snabbt om regimen Assad kollapsar. Jag har i dagsläget svårt att se svenska soldater i Syrien.
Lika intressant är vad som inte sades i samband med presskonferensen och i olika utspel. Ingen nämnde Afghanistan med ett ord. Om det var för att den politiska nivån tycker att det är lugnt i vårt område eller går omkring med en klump i magen är svårt att avgöra. En av de faktorer som minskat min aptit för Libyen är utvecklingen i norra Afghanistan. Mitt resonemang grundar sig i det kraftiga åtagande vi gjort med för få resurser. Vi har säkerhetsansvaret för fyra provinser med drygt 500 soldater på plats. Vi får hoppas att den energi vi lägger för Libyen finns för våra soldater i Afghanistan när det behövs. Vi går mot kärvare tider och det kommer att bli behov av förstärkningar, om vi nu har pengar eller förband till detta.
2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
