Två veckor har snart förflutit sedan USA dödade Usama bin Laden. Som väntat har Al Qaida-associerade slagit till mot Pakistan med hittills ett större självmordsdåd som krävde minst 87 människors liv. Det pakistanska parlamentet har samlats och kommit fram till att gå igenom landets relationer med USA.
Bland annat uttalade man ett krav på stopp för USA:s UAV-attacker i landet, annars hotade man att stänga av NATO:s underhållsförbindelser från Karachi och Peshawar. På marken har redan anfall mot unerhållskolonner redan ägt rum, både i Pakistan och Afghanistan. Ingen i ledningen för armén eller underrättelsetjänsten fick gå för att de misslyckats med att hitta bin Laden eller att stoppa USA:s räd, fast chefen för ISI erbjöd sin avgång.
Den pakistanska strategin med stöd till talibaner håller nu på att bita dem själva i svansen. Idén med att understödja dessa för att skapa strategiskt djup mot Indien har fallit ihop när de istället vänder sig emot sina skapare. Det pakistanska samhället är hotat inifrån och den politiska nivån behöver en stark armé och underrättelsetjänst för att klara hålla ihop landet. Det är sannolikt förklaringen till det uteblivna ansvarsutkrävandet.
I Afghanistan är läget svårtolkat. Å ena sidan har de upptrappade räderna gett resultat i form av ökade svårigheter i vissa områden att genomföra attacker. Å andra sidan har en del av räderna inneburit att styrkorna har dödat barn vid olika tillfällen de senaste dagarna. I Nangrahar förvärras situationen efter att afghanska styrkor öppnat eld mot människor, och dödat fyra av dem, i en demonstration som protesterade mot dödandet av en femtonårig pojke.
I vårt område har särskilt provinsen Jowzjan varit uppmärksammat. I tisdags anföll etthundra talibaner på motorcyklar byn Abduraman, eftersom denna påstods vilja hjälpa regimen. Den lokala afghanska polisen (ALP) slog tillbaka anfallet och dödade 17 st motståndare, enligt provinsens polischef. I Jowzjan och Sar-e-Pul har fler motståndare än genomsnittet anmält sig till reintegrationsprogrammet, vilket är positivt. Å andra sidan är samlandet och attacken av en kompanienhet ett illavarslande tecken, alldeles oavsett segern för dagen. Så uppträder en motståndare som är på väg in i en ny fas av det väpnade motståndet.
Den bilden stärks i Anna Badkhen's utmärkta reportage i Foreign Policy, som handlar om det sköra säkerhetsläget i Jowzjan. På ett annorlunda sätt förklarar en polischef för henne att vägarna bara är säkra mellan klockan 8 till kl 13, i övrigt härskar talibanerna. Läs gärna det korta reportaget för att få en glimt av våra truppers miljö och samverkanspartners.
Om det pakistanska myndigheterna skulle strypa NATO:s underhållstrafik i större omfattning, så är det i våra provinser den kommer att gå istället från Uzbekistan i norr. Därför är säkerhetsläget i våra provinser en ISAF-angelägenhet. 2011 blir ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
