I morgon startar Pridefestivalen. Förra året genomförde organisationen Ofog en uppmärksammad "aktion", där de inblandade gav sig på en medlem i Försvarsmaktens organisation, Lars Carlsson. Dagens Nyheter hade med anledning av detta i förra veckan en artikel, där Lars fick komma till tals och dela med sig av sin upplevelse. Vi fick också läsa om hans vilja att delta även i år, trots det obehag han kände förra året. Det är själva definitionen på mod, att övervinna sin egen rädsla. Organisationen Ofog fick också bemöta kritiken i en separat artikel.
Såväl vice ordföranden i Riksdagens försvarsutskott, Cecilia Widegren (M), som Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten skrev förtjänstfullt med anledning av händelserna ett par debattartiklar i förra veckan, där de tog ställning för Lars och andras rätt att delta i Pridefestivalen.
Jag respekterar verkligen organisationen Ofogs åsikt om att världen borde ha pacifism som norm. Jag accepterar att man motarbetar militarism och vapenrustning. Likaså förstår jag att man kan ha andra åsikter kring att svenska soldater genomför insatser utomlands i olika slags operationer. Det går inte att utesluta, det är till och med troligt, att oskyldiga människor bragts om livet av förlupna svenska kulor vid de strider som förekommit, främst i Kongo. Priset för alla inblandade i den militära verksamheten måste debatteras i stort som smått.
Jag kan också förstå diskussionerna, om hur man i dagens samhälle ska försöka få fram sitt budskap genom informationsbruset med spektakulära grepp. Likaså är det begripligt att organisationer försöker definiera ett vi som utesluter andra grupper.
Men det är beslutet att trakassera Lars Carlsson som får mig att tappa tråden jag försöker följa i Ofogs logik. Vi har yttrandefrihet i landet, men det startade väl med att Lars använde sin yttrandefrihet. Det var ett angrepp på hans yttrandefrihet som genomfördes, liksom hans val att vara den han ville vara.
Att dessutom vara många som riktar sitt missnöje mot en enskild, till på köpet en människa som tillhör en historiskt svag grupp i en organisation som Försvarsmakten, är inte värt den minsta respekt. Så skiljer man ut den svage i en flock.
Det är helt enkelt ett förskräckligt ofog.
Lars Carlsson avled för några dagar sedan. En tyst minut på Pridefestivalen för en modig medmänniska vore klädsamt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-07-30
Informationsoperationerna kring Iran ökar?
En allt vanligare komponent i moderna konflikter utgörs av informationsoperationer. Oftast är det ett sätt för den svagare parten att kompensera sig och utjämna skillnader i styrka. Vi har sett hur framförallt talibanerna varit framgångsrika i detta i Afghanistan, både lokalt och globalt. Mest aktuellt är Syrien, där oppositionen har ett klart övertag mot regimen. En del av individer som framträder som talespersoner har skolning och en hel del inflytesrika kontakter i väst, vilket ökar deras möjligheter att få ut sitt budskap.
Även den starke, som USA, kan använda sig av informationsoperationer. Vi kan exempelvis ställa oss den frågan, då olika nyheter med bäring på konflikten Israel och Iran kommit under helgen. I olika medier har vi kunnat läsa om hur presidentens rådgivare om den nationella säkerheten briefat premiärminister Nethanyahu om de egna planerna på militära operationer mot Iran, om Israel skulle hamna i en väpnad konflikt med den islamska republiken. Denna nyhet, som uppgavs komma från amerikanska källor, har senare dementerats av Vita Huset.
Ungefär samtidigt klagade andra amerikanska statstjänstemän på israelernas spioneri på USA, och uttryckte i andra medier att det inte fanns något annat land i regionen som aktiverade det amerikanska kontraspionaget så mycket som Israel.
Strax dessförinnan meddelade källor i Pentagon att de konvetionella megabomberna, Massive Ordnance Penetrator (MOP), nu är färdiga för insats varhelst det behövs. Dessa monster med närmare 15 tons sprängmedel slår ut de mest djupt begravna mål. Detta skulle innebära att det inte hjälper för Iran att försöka gömma sitt atomprogram på nuvarande djup, utan att de måste ännu längre ned i marken.
Veckan dessförinnan var det stora temat i nyhetsrapporteringen de påstådda iranska planerna på att stänga Hormuzsundet, vilket skulle påverka Europas och Asiens oljeimport kraftigt liksom oljepriset globalt.
Frekvensen i dessa nyheter indikerar att det skulle kunna röra sig om olika element i en strategisk psykologisk operation. Frågan är bara vem den i huvudsak är riktad emot. Är det mot Israel, för att landet inte ska genomföra en soloattack mot Iran? Det är högst sannolikt att USA skulle vilja ha det avgörande inflytandet över val av tidpunkt för en sådan. Är det mot Iran, för att landet ska känna sig pressat att vika från sitt atomprogram? I ett sådant scenarie skulle den högsta israeliska ledningen vara införstådd i skeendet som går på temat Good cop, bad cop. Det önskvärda beteendet skulle vara att den splittrade iranska ledningen skulle säga: "Låt oss göra en överenskommelse. Det är inte säkert att USA kan hålla tillbaka Israel mycket längre, och vi kan uppenbarligen inte skydda vårt program mot dessa bomber."
Eller är budskapen riktade mot omvärlden som ska påverkas att ta ställning i frågan om den amerikanska attityden? Budskapet skulle i så fall bädda för en acceptans att USA gjort allt för att förhindra en väpnad konflikt, men nu måste axla ett ansvar genom att a) hålla tillbaka Israel likt 1956 eller b) ingripa på Israels sida.
Det är svårt att slå fast vad som är vad, det är ju inte ens säkert att ens hälften av de olika exemplen är delar av en sådan operation. Vi kan emellertid ana att frågan börjar bli mer aktuell, om vi tittar på den strida ström av besökare som kommer till Jerusalem. Hillary Clinton var nyligen i landet liksom Tom Danilon, säkerhetsrådgivaren till president Obama. Strax kommer den amerikanske försvarsministern Panetta för att träffa sin motsvarighet Barak för nionde gången i år. Nu finns det ju andra frågor att diskutera som omvälvningen i Egypten och läget i Syrien, men Iran är naturligtvis också med på bordet vid dessa diskussioner.
Därför blev det extra intressant att höra rapporteringen från den republikanske presidentkandidaten Mitt Romneys besök i Israel, där den påstås ha uttalat sitt stöd för Israel gentemot Iran. Om Israel skulle anfalla Iran skulle han som president gripa in på Israels sida, hette det i rapporteringen. Det mest intressanta var att detta strax därefter förnekades/förtydligades av Romneys kampanj. Var detta en "slip of tounge" som påverkar den amerikanska presidenten negativt när det gäller handlingsfriheten i frågan? Eller var det också en del som var riktad mot Iran? Amerikanska presidentkandidater har en helt annan tillgång på information, och är på ett djupare sätt en del av den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken, än vad vi brukar förstå.
Ju närmare presidentvalet vi kommer liksom det israeliska nyvalet, ju närmare det iranska genombrottet och den syriska regimens fall vi kommer, desto fler "avslöjanden" kommer att komma för att vinna sympatier och stöd i konflikten mellan väst och Iran.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Även den starke, som USA, kan använda sig av informationsoperationer. Vi kan exempelvis ställa oss den frågan, då olika nyheter med bäring på konflikten Israel och Iran kommit under helgen. I olika medier har vi kunnat läsa om hur presidentens rådgivare om den nationella säkerheten briefat premiärminister Nethanyahu om de egna planerna på militära operationer mot Iran, om Israel skulle hamna i en väpnad konflikt med den islamska republiken. Denna nyhet, som uppgavs komma från amerikanska källor, har senare dementerats av Vita Huset.
Ungefär samtidigt klagade andra amerikanska statstjänstemän på israelernas spioneri på USA, och uttryckte i andra medier att det inte fanns något annat land i regionen som aktiverade det amerikanska kontraspionaget så mycket som Israel.
Strax dessförinnan meddelade källor i Pentagon att de konvetionella megabomberna, Massive Ordnance Penetrator (MOP), nu är färdiga för insats varhelst det behövs. Dessa monster med närmare 15 tons sprängmedel slår ut de mest djupt begravna mål. Detta skulle innebära att det inte hjälper för Iran att försöka gömma sitt atomprogram på nuvarande djup, utan att de måste ännu längre ned i marken.
Veckan dessförinnan var det stora temat i nyhetsrapporteringen de påstådda iranska planerna på att stänga Hormuzsundet, vilket skulle påverka Europas och Asiens oljeimport kraftigt liksom oljepriset globalt.
Frekvensen i dessa nyheter indikerar att det skulle kunna röra sig om olika element i en strategisk psykologisk operation. Frågan är bara vem den i huvudsak är riktad emot. Är det mot Israel, för att landet inte ska genomföra en soloattack mot Iran? Det är högst sannolikt att USA skulle vilja ha det avgörande inflytandet över val av tidpunkt för en sådan. Är det mot Iran, för att landet ska känna sig pressat att vika från sitt atomprogram? I ett sådant scenarie skulle den högsta israeliska ledningen vara införstådd i skeendet som går på temat Good cop, bad cop. Det önskvärda beteendet skulle vara att den splittrade iranska ledningen skulle säga: "Låt oss göra en överenskommelse. Det är inte säkert att USA kan hålla tillbaka Israel mycket längre, och vi kan uppenbarligen inte skydda vårt program mot dessa bomber."
Eller är budskapen riktade mot omvärlden som ska påverkas att ta ställning i frågan om den amerikanska attityden? Budskapet skulle i så fall bädda för en acceptans att USA gjort allt för att förhindra en väpnad konflikt, men nu måste axla ett ansvar genom att a) hålla tillbaka Israel likt 1956 eller b) ingripa på Israels sida.
Det är svårt att slå fast vad som är vad, det är ju inte ens säkert att ens hälften av de olika exemplen är delar av en sådan operation. Vi kan emellertid ana att frågan börjar bli mer aktuell, om vi tittar på den strida ström av besökare som kommer till Jerusalem. Hillary Clinton var nyligen i landet liksom Tom Danilon, säkerhetsrådgivaren till president Obama. Strax kommer den amerikanske försvarsministern Panetta för att träffa sin motsvarighet Barak för nionde gången i år. Nu finns det ju andra frågor att diskutera som omvälvningen i Egypten och läget i Syrien, men Iran är naturligtvis också med på bordet vid dessa diskussioner.
Därför blev det extra intressant att höra rapporteringen från den republikanske presidentkandidaten Mitt Romneys besök i Israel, där den påstås ha uttalat sitt stöd för Israel gentemot Iran. Om Israel skulle anfalla Iran skulle han som president gripa in på Israels sida, hette det i rapporteringen. Det mest intressanta var att detta strax därefter förnekades/förtydligades av Romneys kampanj. Var detta en "slip of tounge" som påverkar den amerikanska presidenten negativt när det gäller handlingsfriheten i frågan? Eller var det också en del som var riktad mot Iran? Amerikanska presidentkandidater har en helt annan tillgång på information, och är på ett djupare sätt en del av den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken, än vad vi brukar förstå.
Ju närmare presidentvalet vi kommer liksom det israeliska nyvalet, ju närmare det iranska genombrottet och den syriska regimens fall vi kommer, desto fler "avslöjanden" kommer att komma för att vinna sympatier och stöd i konflikten mellan väst och Iran.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-07-28
Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 3)
Gårdagens nyhet om att Försvarsmakten efter helgen kommer att anmäla till regeringen att myndigheten måste börja omfördela miljardbelopp redan nästa år för att kunna betala utvecklingskostnader för Gripen E/F, kommer inte som en överraskning. Wiseman går här igenom vinsterna med en uppgradering av stridsflygplanet för fortsatt relevans under kommande decennier.
Många gånger är det svårt att sätta in vad Sverige behöver stridsflygplan till i ett begripligt sammanhang. Förutom den stora ryska satsningen på modernisering av sina luftstridskrafter, så sker det mot en strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön.
Denna bygger i huvudsak på två komponenter. Det är dels den ökade råvaruutvinningen i Arktis och framväxten av vitala transportleder för Ryssland både där och genom Östersjön. Den andra komponenten är de amerikanska och ryska planerna på olika versioner av robotförsvar. Denna påverkar i sin tur skyddet av egna resurser som Kolahalvön och de strategiska ubåtarna samt St Petersburg- och Kaliningradområdet med sina installationer för det egna luftförsvaret.
Räckvidden på plattformar, militariseringen av rymden och rent geografiska förhållanden gör att man måste betrakta den Skandinaviska halvön, östra och norra Atlanten, Danmark, norra Tyskland och Polen, västra Ryssland, Baltikum, Finland och Barents hav som ett sammanhängande operationsområde, där aktörer förfogar över resurser som kan röra sig över dessa stora områden. Dessa militära förmågor behöver inte från början vara stationerade i området, utan kan föras fram vid behov.
Ett exempel på det är de strategiska bombflygplan som häromveckan uppträdde över Östersjön, och som F&S bedömde var en beredskapskontroll av den egna kärnvapenberedskapen som signal till väst avseende skeendet kring Syrien och Iran. TU-160 startade som exempel antagligen från sin hemmabas i gränstrakterna till Kazakhstan. Även om dessa flygningar inte är i närheten av den sovjetiska omfattningen för ett kvarts sekel sedan är de flygningarna ett tecken på en ökad övningsverksamhet som i sin tur ger en ökad krigföringsförmåga allteftersom tiden går.
I Norge, där de har en helt annan öppenhet än i Sverige kring den egna och den ryska flygverksamheten kunde vi för ett par dagar sedan läsa i Verdens Gang om det norska jaktflygets incidentingripande med kartbilder över årets hittills femtio identifieringar över Norska havet. Intervjupersoner i artikeln talar om exempelvis simulerade anfall mot flygbasen vid Bodö. Det är i det perspektivet vi ska värdera de egna deklarationerna kring ökat samarbete inom luftförsvaret, och som bland annat innebär att Finland förklarat sig berett att patrullera Islands ekonomiska zon med stridsflyg i framtiden.
När det gäller robotförsvaret, så uppmärksammades den ryske generalstabschefens berömda karta bland försvarsbloggarna. Den var mycket riktigt kopplad till det ryska förslaget om ett gemensamt system, där Ryssland skulle ansvara för den östra delen av området jag belyste tidigare. För de stater som skulle befinna sig under ryskt beskydd, bland annat Sverige, röner förslaget ingen framgång. Det är i princip omöjligt att tänka sig att de baltiska staterna, eller andra, skulle acceptera en sådan lösning.
I väst förordar man istället två självständiga robotförsvar, men med ömsesidigt datautbyte. Den lösningen är i sin tur oacceptabel för Ryssland, eftersom landet därmed riskerar att bli kringränd av radarstationer och robotenheter nära de egna robotresurserna. Detta påverkar den ryska kärnvapenförmågan negativt, särskilt de fasta systemen i silos. Eftersom väst fruktar den ökade räckvidden för långdistansrobotar och kärnvapenambitioner hos exempelvis den nuvarande regimen i Iran, så kommer inte planerna på robotförsvaret att avstanna. Det innebär att man kommer att stationera utskjutningsanordningar som ska kunna skjuta ned robotar, i Polen från 2018.
I veckan slöt dessutom USA och Polen en överenskommelse att amerikansk trupp för första gången ska stationeras i Polen för att kunna serva de amerikanska F-16 som med början nästa år kommer att börja flyga från polska baser. Dessa rörelser innebär att risken ökar för friktioner mellan väst och Ryssland i vårt närområde.
Detta har bägge sidor identifierat och vi kan tydligt se den ryska prioriteringsordningen, nämligen kärnvapen, rymden, flyget, flottan och armén. Sverige befinner sig här i ett läge, där vi skulle överflygas av flyg och robotar vid en konfrontation. Ett av de mest troliga anfallsmålen för Ryssland i en sådan utveckling skulle vara en eller ett par amerikanska hangarfartygsgrupper som förs fram till Norska havet. I ett sådant läge skulle den troligaste metoden från rysk sida vara att flyga ut över Östersjön och norra Ishavet, och med några divisioner TU-95, TU-22 och TU-160 skjuta kryssningsrobotar mot dessa.
På ett liknande sätt skulle väst vilja degradera det ryska luftförsvaret och flottbaser vid en väpnad konflikt, vilket skulle innebära att anfallsbanor i flera fall skulle gå över Sverige. Eftersom Ryssland i sin operationsplanläggning sannolikt skulle utgå gå från att vi inte skulle vilja/kunna skjuta ned flyg och/eller robotar, så skulle ett ryskt intresse därför bli att framgruppera egna styrkor i västlig riktning. På så sätt skulle Ryssland kunna skapa sig ett större djup för det egna luftförsvaret.
Det finns ett antal områden som därför skulle vara intressanta att ta kontrollen över, åtminstone temporärt. Det mest uppenbara vore Gotland, varifrån man skulle kunna regla av Östersjön i nord-sydlig riktning och föra fram kvalificierade luftvärnsrobotsystem.
Ett par andra områden är Skåne och Göteborgsområdet. Här skulle det främst vara tal om att försvåra/förhindra västs möjligheter att föra in marinstridskrafter i Östersjön, vilket skulle kunna vara attraktivt vid en operation mot någon av de baltiska staterna. Stockholmsområdet växer i betydelse ju starkare det svenska försvaret är liksom ju mer inriktad en operation skulle vara mot Sverige.
På det mer strategiska planet är istället norra Svealand (Gävle och norrut) liksom svenska delen av Nordkalotten mest intressant. Det är främst över dessa områden som anfallsbanor från Norska havet skulle gå. Med radar- och luftvärnssystem skulle Ryssland kunna få ökade förvarningstider och därmed bekämpningsmöjligheter. Vid mer ambitiösa fall skulle det vara attraktivt att temporärt stationera fram egna flygförband för ökade räckvidder utöver Atlanten. På så sätt skulle man kunna hålla den amerikanska flottan borta från Kolahalvön, om vi undantar ubåtshotet. Vid de flesta operationsfall i norra Sverige skulle en kontroll av Åland vara gynnsam för Ryssland av liknande skäl som Gotland.
Det är i skenet av denna utveckling som vi ska värdera behovet av Gripen och övrig uppbyggnad av vårt försvar. Det mest troliga är att det ovan beskrivna inte kommer att inträffa. Men aktörernas kalkyler påverkas av vår försvarsförmåga, och på samma sätt påverkas vår egen statslednings handlingsfrihet vid olika händelseutvecklingar.
Si vis pacem, para bellum
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Många gånger är det svårt att sätta in vad Sverige behöver stridsflygplan till i ett begripligt sammanhang. Förutom den stora ryska satsningen på modernisering av sina luftstridskrafter, så sker det mot en strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön.
Denna bygger i huvudsak på två komponenter. Det är dels den ökade råvaruutvinningen i Arktis och framväxten av vitala transportleder för Ryssland både där och genom Östersjön. Den andra komponenten är de amerikanska och ryska planerna på olika versioner av robotförsvar. Denna påverkar i sin tur skyddet av egna resurser som Kolahalvön och de strategiska ubåtarna samt St Petersburg- och Kaliningradområdet med sina installationer för det egna luftförsvaret.
Räckvidden på plattformar, militariseringen av rymden och rent geografiska förhållanden gör att man måste betrakta den Skandinaviska halvön, östra och norra Atlanten, Danmark, norra Tyskland och Polen, västra Ryssland, Baltikum, Finland och Barents hav som ett sammanhängande operationsområde, där aktörer förfogar över resurser som kan röra sig över dessa stora områden. Dessa militära förmågor behöver inte från början vara stationerade i området, utan kan föras fram vid behov.
Ett exempel på det är de strategiska bombflygplan som häromveckan uppträdde över Östersjön, och som F&S bedömde var en beredskapskontroll av den egna kärnvapenberedskapen som signal till väst avseende skeendet kring Syrien och Iran. TU-160 startade som exempel antagligen från sin hemmabas i gränstrakterna till Kazakhstan. Även om dessa flygningar inte är i närheten av den sovjetiska omfattningen för ett kvarts sekel sedan är de flygningarna ett tecken på en ökad övningsverksamhet som i sin tur ger en ökad krigföringsförmåga allteftersom tiden går.
I Norge, där de har en helt annan öppenhet än i Sverige kring den egna och den ryska flygverksamheten kunde vi för ett par dagar sedan läsa i Verdens Gang om det norska jaktflygets incidentingripande med kartbilder över årets hittills femtio identifieringar över Norska havet. Intervjupersoner i artikeln talar om exempelvis simulerade anfall mot flygbasen vid Bodö. Det är i det perspektivet vi ska värdera de egna deklarationerna kring ökat samarbete inom luftförsvaret, och som bland annat innebär att Finland förklarat sig berett att patrullera Islands ekonomiska zon med stridsflyg i framtiden.
När det gäller robotförsvaret, så uppmärksammades den ryske generalstabschefens berömda karta bland försvarsbloggarna. Den var mycket riktigt kopplad till det ryska förslaget om ett gemensamt system, där Ryssland skulle ansvara för den östra delen av området jag belyste tidigare. För de stater som skulle befinna sig under ryskt beskydd, bland annat Sverige, röner förslaget ingen framgång. Det är i princip omöjligt att tänka sig att de baltiska staterna, eller andra, skulle acceptera en sådan lösning.
I väst förordar man istället två självständiga robotförsvar, men med ömsesidigt datautbyte. Den lösningen är i sin tur oacceptabel för Ryssland, eftersom landet därmed riskerar att bli kringränd av radarstationer och robotenheter nära de egna robotresurserna. Detta påverkar den ryska kärnvapenförmågan negativt, särskilt de fasta systemen i silos. Eftersom väst fruktar den ökade räckvidden för långdistansrobotar och kärnvapenambitioner hos exempelvis den nuvarande regimen i Iran, så kommer inte planerna på robotförsvaret att avstanna. Det innebär att man kommer att stationera utskjutningsanordningar som ska kunna skjuta ned robotar, i Polen från 2018.
I veckan slöt dessutom USA och Polen en överenskommelse att amerikansk trupp för första gången ska stationeras i Polen för att kunna serva de amerikanska F-16 som med början nästa år kommer att börja flyga från polska baser. Dessa rörelser innebär att risken ökar för friktioner mellan väst och Ryssland i vårt närområde.
Detta har bägge sidor identifierat och vi kan tydligt se den ryska prioriteringsordningen, nämligen kärnvapen, rymden, flyget, flottan och armén. Sverige befinner sig här i ett läge, där vi skulle överflygas av flyg och robotar vid en konfrontation. Ett av de mest troliga anfallsmålen för Ryssland i en sådan utveckling skulle vara en eller ett par amerikanska hangarfartygsgrupper som förs fram till Norska havet. I ett sådant läge skulle den troligaste metoden från rysk sida vara att flyga ut över Östersjön och norra Ishavet, och med några divisioner TU-95, TU-22 och TU-160 skjuta kryssningsrobotar mot dessa.
På ett liknande sätt skulle väst vilja degradera det ryska luftförsvaret och flottbaser vid en väpnad konflikt, vilket skulle innebära att anfallsbanor i flera fall skulle gå över Sverige. Eftersom Ryssland i sin operationsplanläggning sannolikt skulle utgå gå från att vi inte skulle vilja/kunna skjuta ned flyg och/eller robotar, så skulle ett ryskt intresse därför bli att framgruppera egna styrkor i västlig riktning. På så sätt skulle Ryssland kunna skapa sig ett större djup för det egna luftförsvaret.
Det finns ett antal områden som därför skulle vara intressanta att ta kontrollen över, åtminstone temporärt. Det mest uppenbara vore Gotland, varifrån man skulle kunna regla av Östersjön i nord-sydlig riktning och föra fram kvalificierade luftvärnsrobotsystem.
Ett par andra områden är Skåne och Göteborgsområdet. Här skulle det främst vara tal om att försvåra/förhindra västs möjligheter att föra in marinstridskrafter i Östersjön, vilket skulle kunna vara attraktivt vid en operation mot någon av de baltiska staterna. Stockholmsområdet växer i betydelse ju starkare det svenska försvaret är liksom ju mer inriktad en operation skulle vara mot Sverige.
På det mer strategiska planet är istället norra Svealand (Gävle och norrut) liksom svenska delen av Nordkalotten mest intressant. Det är främst över dessa områden som anfallsbanor från Norska havet skulle gå. Med radar- och luftvärnssystem skulle Ryssland kunna få ökade förvarningstider och därmed bekämpningsmöjligheter. Vid mer ambitiösa fall skulle det vara attraktivt att temporärt stationera fram egna flygförband för ökade räckvidder utöver Atlanten. På så sätt skulle man kunna hålla den amerikanska flottan borta från Kolahalvön, om vi undantar ubåtshotet. Vid de flesta operationsfall i norra Sverige skulle en kontroll av Åland vara gynnsam för Ryssland av liknande skäl som Gotland.
Det är i skenet av denna utveckling som vi ska värdera behovet av Gripen och övrig uppbyggnad av vårt försvar. Det mest troliga är att det ovan beskrivna inte kommer att inträffa. Men aktörernas kalkyler påverkas av vår försvarsförmåga, och på samma sätt påverkas vår egen statslednings handlingsfrihet vid olika händelseutvecklingar.
Si vis pacem, para bellum
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)