Syriens politiska isolering ökade igår när Arabförbundet i Kairo beslutade sig för att stänga av landet från förbundet till dess landet implementerar den fredsplan parterna kom överens om 2. november. På onsdag kommer en uppföljning att ske. Har inte något hänt, så kommer ekonomiska sanktioner från Arabförbundet att införas. Medlemmarna har uppmanats att ta hem sina ambassadörer. Arabförbundet kallade också till sig den syriska oppositionen för samtal om hur en maktöverföring skulle kunna ske.
Assad har inte varit overksam den senaste tiden. Under de elva dagar som förflutit sedan Arabförbundet ställde ut sitt ultimatum, så har regimen dödat 250-300 protesterande. En del intressanta förändringar har skett i sammanstötningarna mellan regimens styrkor och de protesterande. Dels förekommer det numera sammanstötningar, där förlusterna är jämbördiga på bägge sidorna. Detta indikerar en ökad beväpning av den syriska oppositionen. Dels ökar användningen av prickskyttar på regeringssidan, vilket indikerar en ökad målmedvetenhet att begränsa striderna till det absolut nödvändiga. Det behöver inte betyda detta, för efter åtta månaders oro har ekonomin tagit stryk, och det kan helt enkelt vara för dyrt att operera från stridsfordon i lika stor omfattning som förut. Till detta kommer ett ökat antal avhopp från den syriska armén som tar vapen med sig och beger sig till otillgängliga områden i och utanför landet för att organisera ett väpnat motstånd.
Syriska trupper har också utfört mineringar längs sina gränser för att försvåra smuggling av vapen till landet, och också försvåra att dissidenter flyr landet. Libanons president Suleiman bekräftade i veckan att gränsavsnitt har minerats av Syrien, och igår skadades en civil libanes allvarligt i en minexplosion i en gränsby mellan de bägge länderna.
Med det ökade trycket mot Iran, så blir också utomstående lierade med Syrien mer upptagna med risken för ett regionalt krig än tidigare. Med stor sannolikhet har officerare ur det iranska revolutionsgardet agerat rådgivare till de syriska säkerhetsstyrkorna, och det finns flera rapporter om att Hizbollah ska ha varit behjälpliga i striderna mot folkmassorna i Syrien. Om konflikten mellan Iran och omvärlden fortsätter på samma nivå är risken stor för att Assad i praktiken förlorar direkt stöd från Iran och Hizbollah, vilket försvagar regimen på sikt.
Familjen Assad har dock klamrat sig fast vid makten under lång tid, och får ingalunda underskattas. Det är ganska tydligt att landet, även under Obamas presidentskap, hittills lyckats att framgångsrikt kryssa mellan hot, samtal och pragmatiska eftergifter på ett sätt som inneburit status quo i verkligheten. I går kväll attackerade regimsupportrar diplomatiska byggnader för Saudiarabien, Qatar och Turkiet.
Den minskade legimiteten i regionen som Assad fått genom att säga en sak och göra en annan gång på gång är ett hårt slag för regimen.
Med ökad isolering ökar pressen att handla för att återta initiativet. En möjlig utväg är att låta pålitligt folk genomföra en militärkupp som liknar den i Egypten. Bakom en front av en militärjunta kan familjen Assad sedan fortsätta styra landet. För att återskapa legitimteten i regionen kan regimen också vända sig mot Israel. Problemet med den linjen är att Syrien är alldeles för svagt militärt relativt Israel, vilket gör en sådan väg äventyrlig.
Mellanöstern bubblar nu av rykten och misstänksamhet. Inte minst sedan de två stora explosionerna i Teherans förorter igår på baser som tillhör Revolutionsgardet. Med rykten som spelar på rädslor ökar risken för oöverlagt handlande när passionerna får styra. Det är därför som den ryske presidenten Medvedev varnar för att retoriken i regionen är farlig, och det gäller i högsta grad Syrien och Iran.
"En bra lögn kan gå mellan Bagdad och Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler."
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
