Are we förstöring the språk?

Av David Bergman, officer vid Ledningsregementet
 
Många verkar idag leva i en villfarelse att begreppet ”interoperatbilitet” betyder att vi måste göra allt precis som alla andra och prata deras språk. Kommer en bataljons framgång i en internationell operation bero på graden av svengelska termer som de nyttjar inom sitt förband eller kommer det att bero på deras samlade nivå av professionalism, den samträning de genomfört och dess chefs förmåga att samordna verksamheten med en lika professionell bataljon från en annan nation?
 
Svenska soldater i internationella miljöer är inte någon ny företeelse. Trots detta har under de senaste åren begrepp som ”interoperabilitet” och ”NATO-standard” använts mer och mer frekvent. Att vi ständigt bör utveckla våra metoder för att bättre kunna lösa uppgifter tillsammans med förband från andra länder råder det ingen tvekan om. Dock finns allvarliga risker om vår iver att anpassa oss går för långt. 
 
En viktig förutsättning för god verkan i en militär organisation har alltid varit att använda en gemensam nomenklatur i syfte att skapa en gemensam bild, att förstå högre chefs vilja och tydligt förmedla denna nedåt till underställda. Det kan handla om hur vi eldreglerar, om de mallar vi använder för rapportering eller vilken gemensam betydelse vi lägger i olika kommandon. I pressade situationer är det avgörande att kommunikation och ordertermer är entydiga och ges med precision. Under eldgivning skiljer vi till exempel på bekämpad och nedkämpad och i spaningsrapporter är stridsvagn och stridsfordon två helt skilda saker.
 
Det ökade internationella samarbetet gör att främst chefer, men även soldater, förväntas kommunicera med befattningshavare från andra länder. Precis som i svenska finns samma problem med andra språk. Att i en ordergivning inför ett anfall blanda ihop seize och secure eller i en underrättelserapport ersätta covert med clandestine kan få lika stora konsekvenser som sammanblandningen av svenska termer.
 
Det finns självklart ett behov att kunna verka på andra språk än svenska. En stabsofficer som arbetar i en fransk stab förväntas rimligen kunna franska och om ett svenskt kompani får en amerikansk flygstridsledare tillförd uppskattar säkerligen denne om personalen ger honom order på engelska och inte svenska. 
 
Språklagen anger uttryckligen att svenska myndigheter har ett särskilt ansvar att svensk terminologi används inom respektive fackområde. Den juridiska staben vid högkvarteret har i en juridisk orientering tydligt utvecklat vad detta betyder för militära förband; att ickesvensk terminologi skall undvikas och inte får användas slentrianmässigt nationellt. Om det inom något område saknas bra svenska uttryck har myndigheten ett särskilt ansvar att skapa användbara svenska begrepp.
 
Sammanfattningsvis är det ganska enkelt. I Sverige, inom svenska förband och mellan svenskar används svenska. I kontakten med utländska förband, eller där annat arbetsspråk fastställts, används andra språk. Så här långt stämmer både lagen och logiken.
 
Under de senaste åren har flera funktionsområden börjat använda en mer och mer svengelsk terminologi. Vi lånar och nyttjar frikostigt utländska termer, ibland utan vare sig översättning eller definition.
 
För att belysa detta skall vi ta ett exempel som berör oss alla; de aktuella ”svengelska” rutinerna för signalering där signaleringsprocedurer sker på engelska och meddelandet framförs på svenska, enligt exemplet nedan.
 
"Bravo Quebec – This is – Quebec Juliett. Framryck till UPK Two Niner. End of message, Over."
 
Med 12 engelska och 3 svenska ord/termer är detta vad som för närvarande skulle benämnas som svensk signalering. Som varje soldat vet är disciplinen på radionätet ett måste och att i strid uttrycka sig tydligt och med precision är helt avgörande. Problemet med att blanda språk är att det ökar riskerna. Koncentrationen som krävs av en individ att tala eller lyssna på två språk, jämfört med ett, ökar exponentiellt liksom risken för missförstånd. Detta blir särskilt uppenbart i pressade lägen när förmågan till koncentration redan är kraftigt nedsatt. Det naturligaste är att använda svensk signalering inom svenska förband, engelsk signalering mot utländska enheter - men att blanda är fullständigt befängt.
 
MIST, BATLS, METHANE, LC-ABCDE, CUF/TFC. Denna alfabetssoppa kommer från sjukvårdstjänsten och representerar engelska förkortningar för olika tillvägagångssätt och procedurer som varje enskild soldat förväntas använda. Även i den lugna miljön på mitt kontor får jag som internationellt erfaren plutonchef tänka till för att kunna svara på vad varje bokstav betyder.  Det bör även nämnas att bokstäverna blir fler och fler för varje gång jag sätter mig i skolbänken för att repetera upp min sjukvårdsutbildning. Allt detta föder två relevanta frågor. 
 
För det första; om vi som rutinerade och erfarna chefer har svårigheter med dessa minnesregler, kan vi då förvänta oss att en färsk rekryt skall kunna memorera och omsätta dem i praktiken? För det andra; det finns väldigt många oerhört duktiga kollegor inom sjukvårdstjänsten vars kunnighet jag högaktar, likaså vikten av det område de representerar. Fanns det verkligen ingen högre företrädare för sjukvårdstjänsten som kunde omsätta dessa till begriplig svenska innan de fastställdes för nyttjande i sjukvårdsutbildningen?
 
Att ständigt utveckla och i viss mån anpassa sitt eget förhållningssätt för att bättre kunna samarbeta med utländska enheter är en sak. Att utan kritisk granskning eller ens översättning anta ett annat lands termer och doktriner är inte bara en latmanslösning, det är även rent oansvarigt då vi frångår de beprövade metoder som redan finns. Det viktigaste är att det dessutom kan leda till både nedsatt verkan och onödig fara!
 

Om bruket av "svengelska"

I morgon lunch publicerar vi en artikel av David Bergman, officer vid Ledningsregementet, som handlar om blandningen av språk. Har David rätt, eller är det inte så farligt med minnesramsor och bokstavering på engelska? Skiljer det åt mellan försvarsgrenarna? Säg din mening om fenomenet.

GMU - Nästan alla får chansen

I söndags och måndags upprätthöll jag mig vid den kommunikativa aspekten av övervägandet när det gäller sänkta krav för antagning till Försvarsmaktens GMU. Budskapet var att Försvarsmakten var i efterhand med kommunikationen. Jag tänkte istället nu fördjupa vad jag menade med att själva sakfrågan om breddat urval är logiskt.


För det första gäller det att göra skillnad på vad som är krav och vad som är beslut för anställning. Med andra ord gäller det att göra skillnad på vad som är formella krav och faktisk förmåga. I bakgrundsarbetet till inriktningsbeslutet 2009 räknade ansvariga med att kunna rekrytera ur i stort sett hela befolkningen i rätt åldersgrupper. När sedan föreskrifterna för GMU började utarbetas utifrån inriktningar som givits efter hand, så visade det sig att de formella kraven tog bort en hel del sökanden. Dessa besatt andra kvalifikationer än genomfört gymnasium. I grunden är det alltså en fråga om att bredda urvalet. Vi lät i det gamla systemet unga män genomgå utbildning för krigsplacering utan genomfört gymansium, liksom utlandstjänst, med utmärkta resultat.

Det betyder att Försvarsmakten förbättrar de långsiktiga möjligheterna att personalförsörja sin organisation, om myndigheten kan tillämpa det antagande som hela beräkningen byggde på. Ofta får vi höra att 32000 ansökningar till en tiondel av platserna visar att allt går planenligt. I det perspektivet gör det ju det, men i perspektivet 100000+ unga i arbetslöshet blir perspektivet en smula annorlunda. Hur ska organisationen försörjas när det råder arbetskraftsbrist, om en del av samhällets unga avgränsas bort redan från start?


När vi lämnade värnpliktsystemet varnade flera debattörer för att det nya systemet skulle innebära en bristande folkförankring. Åtminstone skulle vi behöva arbeta betydligt hårdare för att vinna denna. Med ett breddat urval ökar vi möjligheterna att få försvaret förankrat i hela befolkningen. Olika krav för olika yrken inom försvaret kan sedan förfina urvalet för anställning som exempelvis officer, militärtolk eller lastbilsförare.

Ett breddat urval gör också att andra mänskliga kvaliteter kan lyftas fram. Den starkaste kraften är den enskildas motivation. Mina egna erfarenheter av både insats samt utbildning av många förband säger mig att motivation är en betydelefull faktor i soldaters lämplighet. Viljan att vara en del av ett större sammanhang tänker jag då närmast på. Här kan det finnas anledning att reflektera hur våra rekryteringskampanjer utformas, så att inte budskapet blir ensidigt egocentriskt.

Enligt de siffror jag stött på, så har drygt 20% slutat efter ett år av dem som ingått i de olika strategiska reserverna. En hel del av dessa har väldigt bra betyg från gymnasiet, och har därför helt andra valmöjligheter för sitt framtida yrkesliv. Om Försvarsmakten får liknande siffror i det nya systemet, så kommer det att krävas att samtliga som är kvar efter ett år - fullföljer åtta år - för att kalkylen ska hålla, enligt en ekvation jag satt upp. Förbättrad urvalsprocess med inslag av tidig psykologisk bedömning utfört av professionella när det gäller exempelvis motivation, måste till för att få ned dessa tal.


Därför är förslaget att bredda urvalet logiskt. Att bygga status för yrkena inom försvaret är en annan sak, där det ställs krav på kvalificerad utbildning, förmåga att bygga en berättelse samt ekonomiska medel för att rekrytera och behålla våra anställda kontraktet ut. Den senare faktorn måste stärkas betydligt.

Mycket av förändringar handlar om att åstadkomma en rörelse och bibehålla riktningen. För att inte ytterligare äventyra reformen med uppbyggandet av en fungerande insatsorganisation behöver därför urvalet för antagning till GMU breddas och förbättras.


Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet