För snart ett halvår sedan skrev jag ett inlägg om den tyska personalförsörjningen. Det är nu dags för en uppföljning inför Sälen.
Strax före jul hade Berliner Zeitung en artikel om avgångssiffrorna från de frivilligtjänstgörande i Bundeswehr som ryckte in den 1. juli 2011. Denna var nämligen enligt ny statistik uppe i 27,7 %. Enligt de regler som finns kan de frivilligt tjänstgörande sluta de första sex månaderna utan att uppge särskilda skäl. I en imponerande så kallad spin jämförde den tyske försvarsministern Thomas de Maizière med siffror från industri, handel och hantverk och landade i slutsatsen att siffrorna inte ligger väsentligt högre än i dessa sektorer (23 % bryter provanställningar där). Siffrorna för de som ryckte in i oktober ser dessutom ännu bättre ut hävdade de Maiziére. F&S skattar slutligt utfall för dessa till 22 %, baserat på de tre månadernas första siffror på 17 %.
Två problem i sammanhanget är att även den gamla civilplikten är förändrad i Tyskland på ett liknande sätt med ett frivilligsystem. I det nya ersättningssystemet för denna är avgångssiffrorna kring 7 %, nästan en fjärdedel av andelen avgångar för Bundeswehr. Oavsett hur det står till i andra sektorer, så verkar 28 % avgångar vara ett dyrt sätt att rekrytera. Det synes också som om Tyskland ännu inte fått rätsida på att hitta kandidater med rätt motivation för tjänstgöring i Bundeswehr när det visar sig att de hellre tar en studieplats så fort det tillfället uppenbarar sig. Dessutom kom en femtedel av avgångarna efter arbetsgivarbeslut på grund av bristande fysisk förmåga. I det sammanhanget kan det vara värt att tipsa om The Telegraphs artikel om Territorial Army, där försvarsanalytiker påstår att endast 5 % av personalen är tillräckligt fältduglig för tjänstgöring i operationsområden. Detta trots att TA:s personal övar varje onsdagkväll, 20 helger om året samt en tvåveckorsövning på sommaren.
Alla länder har sina egna förutsättningar, och det är inte helt jämförbara system. Det tyska frivilligsystemet är någon slags extra buffert för de anställda soldaterna. Å andra sidan, så är rekryteringsmålen väldigt lågt satta och de tyska ålderskullarna rekordstora till skillnad från de som Sverige ska förlita sig på de närmaste åren. Vi får hoppas att ansvariga vänder och vrider på frågan om personalförsörjningssystemet i Sälen, eftersom det är helt avgörande för försvarsreformen.
Slutligen, en liten efterlysning. I debatten kring en annan artikel om personalförsörjningen berättade signaturen Farbveckan -86 om att 17 stycken människor slutat (slutet av september) av de 56 som ryckte in i vecka 5 2011 för GMU vid det förband denne arbetar vid. Vad är siffran nu, snart ett år efter inryckningen? Har några av läsarna andra erfarenheter att dela med sig av?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-01-08
2012-01-07
Hangarfartygsrörelser i och kring Mellersta östern
Kring Lucia gjorde jag den första uppföljningen av hangarfartygsrörelser som sedan följdes av en till på julafton. Nu känns det aktuellt med en till, eftersom Admiral Kuznetsov är framme i östra Medelhavet efter att ha bedrivit en hel del flygträning mellan Malta och Kreta dagarna efter nyår. Idag väntas ett par av följefartygen, jagaren Admiral Chabanenko (Norra flottan) och vår gamla bekant fregatten Yaroslav Mudry (Östersjöflottan) genomföra flottbesök i den syriska hamnen Tartus - tillika Rysslands enda bas i Medelhavet.
Uppvisningen av politiskt stöd kommer i ett läge, då Arabförbundets övervakningsinsats har tappat trovärdighet och regimen har utlovat en "järnnäve" som svar på gårdagens bomb i Damaskus som krävde minst 25 människors liv. Flottbesöket skall enligt uppgift vara några dagar, och sen lär väl den ryska hangarfartygsgruppen uppehålla sig i Medelhavet en tid framöver.
På den amerikanska sidan har gruppen kring hangarfartyget CVN-74 USS John C. Stennis varit inblandad i en fritagning under gårdagen av 13 iranska fiskare, som varit gisslan hos pirater i över en månad. Enligt uppgift stävar just nu John C. Stennis i Arabiska havet. Eftersom det snart är dags för den största gemensamma övningen någonsin mellan USA och Israel om någon-några veckor ligger det nära till hands att detta hangarfartyg kan ingå i denna övning som heter Austere Challenge 12. Det är möjligt att USA positionerar ett hangarfartyg närmare Röda havet eller till och med i Medelhavet, för att tillsammans med bland annat gruppens Aegiskryssare av Ticonderogaklass förstärka luftförsvaret i övningen som främst handlar om skydd mot robotar.
En förflyttning bort från Persiska Viken kan göras, eftersom två andra hangarfartygsgrupper närmar sig området. Någonstans i Indiska Oceanen med västlig kurs går CVN-70 USS Carl Vinson mot 5. flottans operationsområde, där den på sikt ska lösa CVN-74. Carl Vinson kan naturligtvis göra det som jag resonerade att John C. Stennis skulle kunna göra de närmaste veckorna. Femte flottan kommer att ha minst två hangarfartygsgrupper i området under en tid framöver.
Bakom Carl Vinson kommer också CVN-72 USS Abraham Lincoln på sin omstationeringsresa från USA:s västkust till ny hemmahamn i Norfolk på östkusten. Igår anlöpte fartyget Laem Chebang i Thailand för ett flottbesök under ett antal dagar. Det innebär att USA har ett extra hangarfartyg en dryg vecka bort. Från nu och någon månad framåt förstärks USA:s närvaro på fasta baser i regionen med ytterligare åtta till tolv flygdivisioner med olika versioner av F-18 Hornet samt specialflyg av olika slag.
Några andra hangarfartyg väntas inte in på kort tid. I Yokusuka, Japan, ligger CVN-73 USS George Washington i vintervila. Med tanke på successionen i Nordkorea är det rimligt att bedöma att hon inte kommer röra sig ur 7. flottans område, om inget exceptionellt inträffar. Längs amerikanska västkusten är CVN-76 USS Ronald Reagan på väg till Bremerton för underhåll, och då lär CVN-68 USS Nimitz lämna den platsen för att gå till Abraham Lincolns gamla plats i Everett på västkusten.
I Norfolk ligger med högst beredskap CVN-69 USS Dwight D. Eisenhower, men det måste nog göra någon avslutande övning först. Ytterligare efter i cykeln ligger CVN-65 Enterprise, den gamla trotjänaren, som i vår gör sin sista seglats för US Navy. CVN-77 USS George H.W. Bush ankom Norfolk för en månad sedan efter en lång seglats och lär inte vara aktuell på ett tag. De sista fartygen, CVN-71 USS Theodore Roosvelt och CVN-75 USS Harry S. Truman befinner sig på varv för mer omfattande översyner.
Nu är det mycket fokus på hangarfartygen och dess olika flygplansresurser. I en typisk hangarfartygsgrupp ingår också en kryssare, två jagare, någon attackubåt och olika understödsfartyg. Allierade fartyg kan också finnas i området. The Telegraph skrev i morse att Stobritanniens modernaste örlogsfartyg, jagaren HMS Daring, om några veckor kommer att avlösa den fregatt som ligger i området kring Persiska viken. Förutom hangarfartygsgrupperna finns det också anledning att hålla koll på de olika Expeditionary Strike Groups som USA har ute. En sådan består av stor marinkårsenhet, vanligen kring 2500 soldater med splitterskyddade fordon och artilleri, amfibiestridsfartyg med lättare stridsflyg och helikoptrar, enstaka kryssare, jagare, fregatt och attackubåt samt olika landstigningsfartyg.
För närvarande finns två grupper i 5. flottans område centrerade kring amfibiestridsfartygen USS Bataan och USS Makin Island. Någonstans i Atlanten finns syskonfartyget USS Kearsarge. I den nya militärstrategi som president Obama presenterade häromdagen märktes knappast någon nedskärning av US Navy. Det är lätt att förstå varför.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Uppvisningen av politiskt stöd kommer i ett läge, då Arabförbundets övervakningsinsats har tappat trovärdighet och regimen har utlovat en "järnnäve" som svar på gårdagens bomb i Damaskus som krävde minst 25 människors liv. Flottbesöket skall enligt uppgift vara några dagar, och sen lär väl den ryska hangarfartygsgruppen uppehålla sig i Medelhavet en tid framöver.
På den amerikanska sidan har gruppen kring hangarfartyget CVN-74 USS John C. Stennis varit inblandad i en fritagning under gårdagen av 13 iranska fiskare, som varit gisslan hos pirater i över en månad. Enligt uppgift stävar just nu John C. Stennis i Arabiska havet. Eftersom det snart är dags för den största gemensamma övningen någonsin mellan USA och Israel om någon-några veckor ligger det nära till hands att detta hangarfartyg kan ingå i denna övning som heter Austere Challenge 12. Det är möjligt att USA positionerar ett hangarfartyg närmare Röda havet eller till och med i Medelhavet, för att tillsammans med bland annat gruppens Aegiskryssare av Ticonderogaklass förstärka luftförsvaret i övningen som främst handlar om skydd mot robotar.
En förflyttning bort från Persiska Viken kan göras, eftersom två andra hangarfartygsgrupper närmar sig området. Någonstans i Indiska Oceanen med västlig kurs går CVN-70 USS Carl Vinson mot 5. flottans operationsområde, där den på sikt ska lösa CVN-74. Carl Vinson kan naturligtvis göra det som jag resonerade att John C. Stennis skulle kunna göra de närmaste veckorna. Femte flottan kommer att ha minst två hangarfartygsgrupper i området under en tid framöver.
Bakom Carl Vinson kommer också CVN-72 USS Abraham Lincoln på sin omstationeringsresa från USA:s västkust till ny hemmahamn i Norfolk på östkusten. Igår anlöpte fartyget Laem Chebang i Thailand för ett flottbesök under ett antal dagar. Det innebär att USA har ett extra hangarfartyg en dryg vecka bort. Från nu och någon månad framåt förstärks USA:s närvaro på fasta baser i regionen med ytterligare åtta till tolv flygdivisioner med olika versioner av F-18 Hornet samt specialflyg av olika slag.
Några andra hangarfartyg väntas inte in på kort tid. I Yokusuka, Japan, ligger CVN-73 USS George Washington i vintervila. Med tanke på successionen i Nordkorea är det rimligt att bedöma att hon inte kommer röra sig ur 7. flottans område, om inget exceptionellt inträffar. Längs amerikanska västkusten är CVN-76 USS Ronald Reagan på väg till Bremerton för underhåll, och då lär CVN-68 USS Nimitz lämna den platsen för att gå till Abraham Lincolns gamla plats i Everett på västkusten.
I Norfolk ligger med högst beredskap CVN-69 USS Dwight D. Eisenhower, men det måste nog göra någon avslutande övning först. Ytterligare efter i cykeln ligger CVN-65 Enterprise, den gamla trotjänaren, som i vår gör sin sista seglats för US Navy. CVN-77 USS George H.W. Bush ankom Norfolk för en månad sedan efter en lång seglats och lär inte vara aktuell på ett tag. De sista fartygen, CVN-71 USS Theodore Roosvelt och CVN-75 USS Harry S. Truman befinner sig på varv för mer omfattande översyner.
Nu är det mycket fokus på hangarfartygen och dess olika flygplansresurser. I en typisk hangarfartygsgrupp ingår också en kryssare, två jagare, någon attackubåt och olika understödsfartyg. Allierade fartyg kan också finnas i området. The Telegraph skrev i morse att Stobritanniens modernaste örlogsfartyg, jagaren HMS Daring, om några veckor kommer att avlösa den fregatt som ligger i området kring Persiska viken. Förutom hangarfartygsgrupperna finns det också anledning att hålla koll på de olika Expeditionary Strike Groups som USA har ute. En sådan består av stor marinkårsenhet, vanligen kring 2500 soldater med splitterskyddade fordon och artilleri, amfibiestridsfartyg med lättare stridsflyg och helikoptrar, enstaka kryssare, jagare, fregatt och attackubåt samt olika landstigningsfartyg.
För närvarande finns två grupper i 5. flottans område centrerade kring amfibiestridsfartygen USS Bataan och USS Makin Island. Någonstans i Atlanten finns syskonfartyget USS Kearsarge. I den nya militärstrategi som president Obama presenterade häromdagen märktes knappast någon nedskärning av US Navy. Det är lätt att förstå varför.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-01-06
OPLAN Chatrang (Great and Little Satan)
Häromdagen gjorde vi en genomgång om västs möjligheter och tillvägagångssätt vid en militär konflikt med Iran. Nu är det dags att göra en översikt av Irans handlingsmöjligheter i regionen. Precis som i västexemplet, så behandlar jag inte operationer utanför området som Hizbollahs eventuella aktioner eller Al Qods-operationer i Europa eller Sydamerika.
Utvecklingen den senaste månaden indikerar att mer konfrontativa aktörer fått mer utrymme generellt sett. Väst använder sanktioner för att genom negativ ekonomisk utveckling få regimen i Iran att ändra politik, och eventuellt implodera. Att de nu börjar ge konsekvenser är klart, men hur allvarliga är svårt att värdera. Många pekar på valutans fall, men mycket talar för den iranska rialen varit kraftigt övervärderad. Iran har också en stor hemmamarknad, vilket innebär att ett mer isolerat Iran kan öka inhemsk produktion vid minskad import. Det är också svårt att värdera hur mycket Iran har lagrat för att överleva en ökad isolering för ett tag. Att regimen lagrat olja, för att bland annat kunna fortsätta oljeexporten till Kina, utgår jag ifrån.
En annan viktig bakgrundsfaktor är den iranska utblicken. Om regimen har en syn att väst är ekonomiskt svagt, och därför är känsligt för ett högt oljepris, så kommer detta att färga det iranska handlandet. Den iranska regimen har, att döma av alla uttalanden, bilden av militära misslyckanden i Irak och Afghanistan. President Obama har ju dessutom ett förbehåll i den nya amerikanska lagen om sanktioner som slår mot den iranska centralbanken. Om dessa sanktioner bedöms innebära ett alltför högt oljepris kan lagen stoppas, vilket naturligtvis tillkommit på grund av att det är ett presidentval i november. Ett tillägg som de iranska ledarna säkert särskilt tittat närmare på. I det följande kommer jag att utgå från att Iran vill driva upp oljepriset maximalt under en längre tid, för att på så sätt tvinga fram en förhandlingslösning som innebär att Iran inte förlorar - det vill säga då uppfattas landet som en vinnare.
Förstahandsmålet för iranska operationer skulle sannolikt vara staterna i Gulf Cooperation Council (GCC) och västs militära installationer i dessa. Medel för sådana operationer utgörs främst av ballistiska robotar, artillerraketer som Zilzal-3 och det Republikanska gardets kustförsvarsflotta med sjöminor, miniubåtar och snabbgående båtar.
Lämpliga mål torde vara bland annat följande: USA:s största flygbaser utanför hemlandet som Thumrait i Oman och al-Adid i Qatar, det framskjutna högkvarteret för CENTCOM i As Sayliyah i närheten liksom förhandslagring för amerikanska markförband i Kuwait och 5. flottans högkvarter i Bahrain, där bland annat minröjningsfartygen i operationsområdet finns.
Andra mål skulle kunna vara den internationella sjöfarten genom attacker med sjömålsrobotar och mineringar i och kring Hormuzsundet, vilket skulle påverka oljepriset särskilt. Iran har målmedvetet satsat på ett program av utbyggnad av miniubåtar av typen Ghadir. Dessutom annonserade landet 2008 att man inlett byggandet av en kustubåt - Qaaem. Hur långt Iran kommit med denna är oklart. Tydligt är att landet byggt egna sjömålsrobotar och kryssningmissiler som Noor och Al Qader, vilka provsköts under den senaste övningen. Väster om Hormuzsundet ligger tre öar, Abu Musa, Stora och Lilla Tunbs, som Iran erövrade från Förenade Arabemiraten i början av 1970-talet. Dessa har sedan byggts ut som en plattform, varifrån Republikanska Gardets stridskrafter kan operera. Iran har bland annat köpt in den brittiska höghastighetsbåten Bradstone Challenger för att kopiera denna. Med torpeder skulle sådana båtar vara farliga för till och med moderna örlogsfartyg. Sommaren 2010 attackerades den japanska tankern Star M av en mystisk angripare, vilket skulle kunna ha varit en sådan kombination.
Nästa område är Irak, som ju blivit mer instabilt sedan USA dragit sig ur landet med konventionella förband. Iran utövar ett skapligt inflytande redan nu, och skulle vid en konflikt kunna övergå till regelrätta stridshandlingar. I första hand skulle man trappa upp attacker av understödda miliser förstärkta med Al Qods-enheter för mer kvalificerade operationer. I södra delen av Irak går det inte att utesluta konventionella räder mot oljeexporten från Irans sida, om syftet är att få oljepriset att stiga maximalt. Det skulle också hota vidare operationer mot Kuwait och kanske Saudiarabien eller Bahrain med understöd av irakiska miliser.
Norrut ligger ett annat intressant område som jag skrivit om tidigare, nämligen Turkmenistan och Kazakhstan. Det kan finnas skäl att varna för överraskande operationer med mark- och amfibiestridskrafter mot områden med energifyndigheter i och längs östra delen av Kaspiska havet, återigen om kaos på marknaden är ett kortsiktigt mål. Eftersom militärgeografin talar för iranska operationer i området liksom att det är en baksida av operationsområdet, så är möjligheterna för väst att hindra detta små initialt. Då är Ryssland en större huvudvärk för Iran. Gränsen går sannolikt vid Kazakhstan, som ju ingår i en militärallians med Ryssland. En värld med högre energipriser för en tid är en spännande möjlighet för Ryssland liksom möjligheten att efterhand understödja Turkmenistan för att öka inflytandet där.
En fjärde riktning utgör Afghanistan, men där är oddsen svårare för Iran. Inflytandet är störst kring centralorten Herat i västra delen av landet, vilket skulle kunna utgöra en språngbräda för underrättelseoperationer och sabotageaktioner. Konventionellt har Iran inget att hämta i området med tanke på det utbyggda bassystemet inom ramen för ISAF och Enduring Freedom.
Mycket av det som pågår för närvarande är retoriska maktdemonstrationer, främst avsedda för hemmaopinionen. Även om det mesta fortfarande talar mot en militär konflikt finns det två saker att hålla i minnet. För det första ökar spänningen och utrymmet för misstag minskar när parterna kombinerar retorik, hot och militära övningar i närheten av varandra. Det andra skälet har en historisk parallell med det japanska anfallet på Pearl Harbour. Under hösten 1941 bedrev den politiska och militära ledningen i Japan flera veckors krigspel för att studera landets möjligheter att utkämpa en konflikt med USA. Slutsatsen var entydig. Japan skulle inte kunna mäta sig med den amerikanska industribasen, men den uppgående solen kunde inte förlora - man hade ju Kejsaren.
Fotnot: Chatrang är namnet på spelet som utövades i gamla Persien - föregångaren till dagens schack
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Utvecklingen den senaste månaden indikerar att mer konfrontativa aktörer fått mer utrymme generellt sett. Väst använder sanktioner för att genom negativ ekonomisk utveckling få regimen i Iran att ändra politik, och eventuellt implodera. Att de nu börjar ge konsekvenser är klart, men hur allvarliga är svårt att värdera. Många pekar på valutans fall, men mycket talar för den iranska rialen varit kraftigt övervärderad. Iran har också en stor hemmamarknad, vilket innebär att ett mer isolerat Iran kan öka inhemsk produktion vid minskad import. Det är också svårt att värdera hur mycket Iran har lagrat för att överleva en ökad isolering för ett tag. Att regimen lagrat olja, för att bland annat kunna fortsätta oljeexporten till Kina, utgår jag ifrån.
En annan viktig bakgrundsfaktor är den iranska utblicken. Om regimen har en syn att väst är ekonomiskt svagt, och därför är känsligt för ett högt oljepris, så kommer detta att färga det iranska handlandet. Den iranska regimen har, att döma av alla uttalanden, bilden av militära misslyckanden i Irak och Afghanistan. President Obama har ju dessutom ett förbehåll i den nya amerikanska lagen om sanktioner som slår mot den iranska centralbanken. Om dessa sanktioner bedöms innebära ett alltför högt oljepris kan lagen stoppas, vilket naturligtvis tillkommit på grund av att det är ett presidentval i november. Ett tillägg som de iranska ledarna säkert särskilt tittat närmare på. I det följande kommer jag att utgå från att Iran vill driva upp oljepriset maximalt under en längre tid, för att på så sätt tvinga fram en förhandlingslösning som innebär att Iran inte förlorar - det vill säga då uppfattas landet som en vinnare.
Förstahandsmålet för iranska operationer skulle sannolikt vara staterna i Gulf Cooperation Council (GCC) och västs militära installationer i dessa. Medel för sådana operationer utgörs främst av ballistiska robotar, artillerraketer som Zilzal-3 och det Republikanska gardets kustförsvarsflotta med sjöminor, miniubåtar och snabbgående båtar.
Lämpliga mål torde vara bland annat följande: USA:s största flygbaser utanför hemlandet som Thumrait i Oman och al-Adid i Qatar, det framskjutna högkvarteret för CENTCOM i As Sayliyah i närheten liksom förhandslagring för amerikanska markförband i Kuwait och 5. flottans högkvarter i Bahrain, där bland annat minröjningsfartygen i operationsområdet finns.
Andra mål skulle kunna vara den internationella sjöfarten genom attacker med sjömålsrobotar och mineringar i och kring Hormuzsundet, vilket skulle påverka oljepriset särskilt. Iran har målmedvetet satsat på ett program av utbyggnad av miniubåtar av typen Ghadir. Dessutom annonserade landet 2008 att man inlett byggandet av en kustubåt - Qaaem. Hur långt Iran kommit med denna är oklart. Tydligt är att landet byggt egna sjömålsrobotar och kryssningmissiler som Noor och Al Qader, vilka provsköts under den senaste övningen. Väster om Hormuzsundet ligger tre öar, Abu Musa, Stora och Lilla Tunbs, som Iran erövrade från Förenade Arabemiraten i början av 1970-talet. Dessa har sedan byggts ut som en plattform, varifrån Republikanska Gardets stridskrafter kan operera. Iran har bland annat köpt in den brittiska höghastighetsbåten Bradstone Challenger för att kopiera denna. Med torpeder skulle sådana båtar vara farliga för till och med moderna örlogsfartyg. Sommaren 2010 attackerades den japanska tankern Star M av en mystisk angripare, vilket skulle kunna ha varit en sådan kombination.
Nästa område är Irak, som ju blivit mer instabilt sedan USA dragit sig ur landet med konventionella förband. Iran utövar ett skapligt inflytande redan nu, och skulle vid en konflikt kunna övergå till regelrätta stridshandlingar. I första hand skulle man trappa upp attacker av understödda miliser förstärkta med Al Qods-enheter för mer kvalificerade operationer. I södra delen av Irak går det inte att utesluta konventionella räder mot oljeexporten från Irans sida, om syftet är att få oljepriset att stiga maximalt. Det skulle också hota vidare operationer mot Kuwait och kanske Saudiarabien eller Bahrain med understöd av irakiska miliser.
Norrut ligger ett annat intressant område som jag skrivit om tidigare, nämligen Turkmenistan och Kazakhstan. Det kan finnas skäl att varna för överraskande operationer med mark- och amfibiestridskrafter mot områden med energifyndigheter i och längs östra delen av Kaspiska havet, återigen om kaos på marknaden är ett kortsiktigt mål. Eftersom militärgeografin talar för iranska operationer i området liksom att det är en baksida av operationsområdet, så är möjligheterna för väst att hindra detta små initialt. Då är Ryssland en större huvudvärk för Iran. Gränsen går sannolikt vid Kazakhstan, som ju ingår i en militärallians med Ryssland. En värld med högre energipriser för en tid är en spännande möjlighet för Ryssland liksom möjligheten att efterhand understödja Turkmenistan för att öka inflytandet där.
En fjärde riktning utgör Afghanistan, men där är oddsen svårare för Iran. Inflytandet är störst kring centralorten Herat i västra delen av landet, vilket skulle kunna utgöra en språngbräda för underrättelseoperationer och sabotageaktioner. Konventionellt har Iran inget att hämta i området med tanke på det utbyggda bassystemet inom ramen för ISAF och Enduring Freedom.
Mycket av det som pågår för närvarande är retoriska maktdemonstrationer, främst avsedda för hemmaopinionen. Även om det mesta fortfarande talar mot en militär konflikt finns det två saker att hålla i minnet. För det första ökar spänningen och utrymmet för misstag minskar när parterna kombinerar retorik, hot och militära övningar i närheten av varandra. Det andra skälet har en historisk parallell med det japanska anfallet på Pearl Harbour. Under hösten 1941 bedrev den politiska och militära ledningen i Japan flera veckors krigspel för att studera landets möjligheter att utkämpa en konflikt med USA. Slutsatsen var entydig. Japan skulle inte kunna mäta sig med den amerikanska industribasen, men den uppgående solen kunde inte förlora - man hade ju Kejsaren.
Fotnot: Chatrang är namnet på spelet som utövades i gamla Persien - föregångaren till dagens schack
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)