Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Medierapportering från Indien tenderar att fokusera på kontrasterna mellan storstädernas IT-företag och landsbygdens fattigdom. Indien som säkerhetspolitisk aktör hamnar ofta i skymundan – förutom när det gäller den till synes eviga konflikten med Pakistan. Därför är det lätt att missa de stora förändringar som pågår i indisk försvars- och säkerhetspolitik idag.
De ekonomiska frågor som får mest uppmärksamhet är givetvis inte oväsentliga; en starkare ekonomi medför en större roll i världspolitiken. Samtidigt går Indien från att vara en av de största mottagarna av bistånd till att själv bli en framstående aktör inom nya former av utvecklingssamarbete. Det är dock tydligt att denna nya roll också innebär nya säkerhetspolitiska problem att hantera.
Även om konflikten om Kashmir förmodligen spelat större roll för Pakistan än för Indien har relationen mellan de två länderna givetvis varit styrande och dimensionerande för indisk försvarsplanering. I takt med att landet stärker sitt globala engagemang ökar dock kraven på de militära förmågorna. Detta handlar delvis om att behålla något slags kvalitativ – kvantitativ får anses vara uteslutet – paritet med Kina, men framför allt om en mer aktiv roll i Indiska oceanen och Stillahavsregionen i stort.
Samtliga indiska försvarsgrenar står inför omfattande förnyelsebehov, något som kompliceras av landets importberoende, och en allmänt tungrodd politisk process. Inte minst inom flottan planeras stora satsningar, vilket reflekterar ambitionen att vara aktiv inom ett större geografiskt område än tidigare. Betoningen av stabilitet och öppenhet i Indiska oceanen , och även längre österut, går givetvis hand i hand med Indiens ekonomiska ambitioner. Det är också i dessa frågor – maritim säkerhet, öppna handelsvägar – som de största möjligheterna för internationellt samarbete finns. Inom mer traditionella, militära aspekter av säkerhetspolitiken är indiska beslutsfattare fortfarande mer inställda på oberoende och alliansfrihet.
Denna indiska expansion i sydostlig riktning sammanfaller med den amerikanska ombalanseringen mot Asien och Stillhavsregionen. Från amerikansk sida har det under det senaste decenniet funnits en ökad benägenhet att se det demokratiska Indien som en naturlig allierad i regionala och globala frågor, och det militära samarbetet mellan de två länderna har också ökat kraftigt. Perspektiven på regional säkerhet skiljer sig dock åt i de två länderna. Medan USA:s försvarsminister talat om Indien som en vital komponent i den amerikanska Asienstrategin förhåller sig den indiska sidan mer avvaktande till uttalade allianser. Den stora roll som Indiska oceanen spelar, för oljetransporter och för handel i allmänhet, innebär dock att en grundläggande nivå av samarbete ligger i flertalets intresse.
Istället för brett alliansbyggande föredrar Indien att utveckla bilaterala relationer med flertalet länder i regionen. Detta innebär en utrikes- och säkerhetspolitik som kan skifta från fall till fall, och som anpassas efter varierande omständigheter snarare än att styras av en enda stor strategi. Den mest konstanta punkten för Indien i detta sammanhang är rimligen Kina. De två länderna har varit i krig, har fortfarande olösta gränskonflikter, och Kina har goda relationer med Pakistan. Trots detta är det inte sannolikt att Indien har intresse av något slags alliansbyggande med udden riktad mot Kina; trots diverse intressekollisioner är relationen på ett bredare, strategiskt plan relativt stabil, om än ömtålig.
Indiens maritima expansion – i Indiska oceanen, men även bort mot Stilla havet – är ett klart brott mot den traditionella betoning på armén som varit konsekvensen av landets långvariga konflikt med Pakistan. Även om förberedelser för ett konventionellt krig med Pakistan relativt sett skulle spela en mindre roll för Indien än tidigare, kan konflikten inte på något sätt betraktas som löst, vilket ställer fortsatt stora krav på den indiska armén.
Än större utmaningar – på både lång och kort sikt – finns dock inom landets gränser. Kontraproduktiva metoder för upprorsbekämpning, kombinerat med oförmåga att ta itu med de underliggande konfliktorsakerna, skapar fortsatt stora säkerhetsproblem i Jammu och Kashmir, i Indiens nordöstliga hörn, samt i de huvudsakligen östliga delstater som berörs av det alltjämt aktiva naxalitupproret. Svårigheterna i att lösa dessa konflikter pekar mot att Indiens främsta säkerhetsutmaningar – trots talet om den uppåtstigande aktören på global frammarsch – till stor del ligger i traditionella problem som fattigdom och demokrati. Dessa frågor, och deras konsekvenser för de internationella relationerna i regionen, kommer att diskuteras i kommande inlägg på Försvar och Säkerhet.
