Det är inte ofta det kommer så mycket nyheter om de svenska specialförbanden. Det är en ständig avvägning mellan att berätta så lite som möjligt för att ge organisationen ett skydd och att berätta tillräckligt mycket för att omgivningen ska kunna förstå användbarhet och resultat.
Sedan de ingående förbanden SSG och SIG slogs ihop vid förra halvårsskiftet och bildade Särskilda Operationsgruppen (SOG), så har det varit sparsamt med nyheter.
Nu låter emellertid NATO berätta att personal från Sverige är placerade i det relativt nya högkvarteret för specialoperationer, NATO Special Operations Headquarters (NSHQ) som är samgrupperat med det militärstrategiska högkvarteret SHAPE i Mons, Belgien. Jag har inte hittat något om detta hos Försvarsmakten eller Regeringens hemsidor. NSHQ bildades för att koordinera specialoperationer och användandet av specialförband. NATO har även en skola för personalen vid de olika staternas förband. Vid närbelägna Chièvres Air Base finns möjligheter att träna tillsammans. [Edit 1/3 kl 0130] Signaturen Cynismer tipsade på Twitter att befattningen legat ute i den internationella bemanningsplaneringen på Försvarsmaktens intranät under en tid. [Slut edit]
Vi får nog räkna med ökad öppenhet kring specialförbanden i framtiden, eftersom den amerikanska linjen är att öppna upp sig mot omgivningen. Befälhavaren för amerikanska Special Operations Command, amiral Bill H. Mc Raven, driver en linje för ökad öppenhet för att bli mer effektiv och vinna större acceptans. Denna blev synlig bland annat vid räden mot Usama bin Laden förra året. Det är naturligtvis lättare för USA med sin storlek att använda den linjen. Sverige är så litet att SOG och dess specialförbandsledning inte kan hänga med fullt ut för att kunna behålla en stor del av skyddet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-02-29
2012-02-28
Turbulens i Afghanistan
Det var ett tag sedan vi besökte Afghanistan. Skeendena i Mellanöstern och Nordafrika har stått i centrum under det senaste året. De försämrade amerikanska relationerna med Pakistan har varit det som fått mest uppmärksamhet under samma tid. I det svenska området i norra Afghanistan var det ganska lugnt under 2011. Den ökning av motstånd som kunde noteras under 2009 och 2010 har hejdats och rullats tillbaka, mest tack vare amerikanska specialoperationer tillsammans med afghanska förband. Dessa har i stort sett opererat varje natt under förra året och i synnerhet gått hårt åt Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) och dess samarbetspartners.
Den senaste veckan har skeendet i landet tagit fart efter att några strategiska korpraler vid ett amerikanskt förband tagit sig för att bränna exemplar av Koranen. Afghanistan har därefter skakats av upplopp i alla delar av landet och en afghansk underrättelseofficer har kallblodigt mördat två amerikanska officerare inne på det afghanska inrikesdepartementet. Mördaren har identifierats som Abdul Saboor från Salaangdalen, vilket indikerar ett tajikiskt påbrå. Tajikerna är den dominerande folkgruppen i de afghanska säkerhetsstyrkorna och är generellt att betrakta som anti-talibaner. Att en av dessa mördat amerikanska officerare är ett mått på upprördheten för handlingar som Koranbränningar, men också natträder eller andra åtgärder som tar heder av afghanen.
Det politiska läget i landet är sakta på väg att svänga över i motstånd mot de internationella styrkorna, främst representerade av de amerikanska. Greppet att inleda egna förhandlingar med talibanerna utan att inkludera Karzairegimen har sannolikt varit kontraproduktivt. I synnerhet som USA samtidigt har förhandlat med samma regim om strategiska avtal länderna emellan, vilket får regimen att se dubbelt svag ut. Den anklagas för att vara irrelevant (talibanförhandlingarna) och förrädare (baser efter 2014). I den yttre manövern bidrar också de försämrade relationerna med Pakistan att underblåsa misstänksamheten mot USA i regionen.
Militärt sett är fortfarande ISAF, USA och de afghanska styrkorna överlägsna de olika motståndsgrupperingarna. Det är dock ett läge som inte varar för evigt i takt med att de internationella styrkorna sakta börjar dra sig ur. Det finns också ett okänt element av infiltration i de afghanska säkerhetsstyrkorna. Mycket talar för att det är större än vad vi hoppas, och att det kommer att bli ett problem när omvärlden drar sig ur.
Ju lägre professionalitet, ju högre risk för infiltration. Det är därför jag varit så skeptisk till projekt som Afghan Local Police och Critical Infrastructure Protection. På ytan ser dessa projekt bra ut, men innehåller i realiteten risk för infiltration och bristande kontroll över vad dessa enheter gör. Resultatet verkar vara blandat. Det finns områden, där det fungerar relativt väl, och det finns områden där det upprättats egna kungadömen som lever med en egen rättskipning.
Reintegrationsprogrammen uppvisar också blandade resultat. Det är de program, där motståndsmän kan lämna in sina vapen och motta något slags kontantstöd för att komma in i värmen igen. Ibland får de till och med behålla sina vapen, och inte sällan rör det sig om vanliga människor som ser en chans att få pengar genom att uppträda som motståndsman. I andra fall är det fråga om enheter som känner sig så jagade och frusna att de helt enkelt söker skydd för en tid genom programmet. The Telegraph hade för två veckor sedan en intressant artikel, där det förekommer uppgifter om att 200 av de 600 som gick in i programmet i Sar-e-Pulprovinsen har blivit avstängda sedan det visat sig att de bara låtsats. I Helmand har 7 miljoner £ satsas, vilket inneburit 19 personer i programmet.
De ekonomiska utsikterna för Afganistan är bleka. Visserligen kan det finnas lite råvaror i form av olja, gas och mineraler som landet kan dra nytta av för sin ekonomiska utveckling. De nya säkerhetsstyrkorna som byggs upp är emellertid så stora att bara vidmakthålla det av dessa uppgår till nästan hälften av den afghanska BNP. Från 2015 och framåt är uppskattningen att Afghanistan behöver ungefär 10 miljarder dollar för att kunna betala för dessa. Om omvärlden inte ställer upp med dessa pengar, så kommer de uppbyggda styrkorna att korrumperas eller raseras. I så fall kommer förmågan att stå emot talibanerna miltärt att ytterligare försvagas.
2012 kommer bli avgörande för utgången av konflikten. Orkar afghaner och omvärlden att upprätthålla trycket på motståndsgrupperingarna som i många områden försvagades under 2011 eller orkar dessa grupperingar hålla ut ett år till innan omvärlden börjar lämna Afghanistan militärt i stor utsträckning? De historiska erfarenheterna talar emot oss, och vi vet att när det väl börjar vända så kan det gå snabbt. Då kan även en utdragning bli obehaglig.
Den senaste veckan har skeendet i landet tagit fart efter att några strategiska korpraler vid ett amerikanskt förband tagit sig för att bränna exemplar av Koranen. Afghanistan har därefter skakats av upplopp i alla delar av landet och en afghansk underrättelseofficer har kallblodigt mördat två amerikanska officerare inne på det afghanska inrikesdepartementet. Mördaren har identifierats som Abdul Saboor från Salaangdalen, vilket indikerar ett tajikiskt påbrå. Tajikerna är den dominerande folkgruppen i de afghanska säkerhetsstyrkorna och är generellt att betrakta som anti-talibaner. Att en av dessa mördat amerikanska officerare är ett mått på upprördheten för handlingar som Koranbränningar, men också natträder eller andra åtgärder som tar heder av afghanen.
Det politiska läget i landet är sakta på väg att svänga över i motstånd mot de internationella styrkorna, främst representerade av de amerikanska. Greppet att inleda egna förhandlingar med talibanerna utan att inkludera Karzairegimen har sannolikt varit kontraproduktivt. I synnerhet som USA samtidigt har förhandlat med samma regim om strategiska avtal länderna emellan, vilket får regimen att se dubbelt svag ut. Den anklagas för att vara irrelevant (talibanförhandlingarna) och förrädare (baser efter 2014). I den yttre manövern bidrar också de försämrade relationerna med Pakistan att underblåsa misstänksamheten mot USA i regionen.
Militärt sett är fortfarande ISAF, USA och de afghanska styrkorna överlägsna de olika motståndsgrupperingarna. Det är dock ett läge som inte varar för evigt i takt med att de internationella styrkorna sakta börjar dra sig ur. Det finns också ett okänt element av infiltration i de afghanska säkerhetsstyrkorna. Mycket talar för att det är större än vad vi hoppas, och att det kommer att bli ett problem när omvärlden drar sig ur.
Ju lägre professionalitet, ju högre risk för infiltration. Det är därför jag varit så skeptisk till projekt som Afghan Local Police och Critical Infrastructure Protection. På ytan ser dessa projekt bra ut, men innehåller i realiteten risk för infiltration och bristande kontroll över vad dessa enheter gör. Resultatet verkar vara blandat. Det finns områden, där det fungerar relativt väl, och det finns områden där det upprättats egna kungadömen som lever med en egen rättskipning.
Reintegrationsprogrammen uppvisar också blandade resultat. Det är de program, där motståndsmän kan lämna in sina vapen och motta något slags kontantstöd för att komma in i värmen igen. Ibland får de till och med behålla sina vapen, och inte sällan rör det sig om vanliga människor som ser en chans att få pengar genom att uppträda som motståndsman. I andra fall är det fråga om enheter som känner sig så jagade och frusna att de helt enkelt söker skydd för en tid genom programmet. The Telegraph hade för två veckor sedan en intressant artikel, där det förekommer uppgifter om att 200 av de 600 som gick in i programmet i Sar-e-Pulprovinsen har blivit avstängda sedan det visat sig att de bara låtsats. I Helmand har 7 miljoner £ satsas, vilket inneburit 19 personer i programmet.
De ekonomiska utsikterna för Afganistan är bleka. Visserligen kan det finnas lite råvaror i form av olja, gas och mineraler som landet kan dra nytta av för sin ekonomiska utveckling. De nya säkerhetsstyrkorna som byggs upp är emellertid så stora att bara vidmakthålla det av dessa uppgår till nästan hälften av den afghanska BNP. Från 2015 och framåt är uppskattningen att Afghanistan behöver ungefär 10 miljarder dollar för att kunna betala för dessa. Om omvärlden inte ställer upp med dessa pengar, så kommer de uppbyggda styrkorna att korrumperas eller raseras. I så fall kommer förmågan att stå emot talibanerna miltärt att ytterligare försvagas.
2012 kommer bli avgörande för utgången av konflikten. Orkar afghaner och omvärlden att upprätthålla trycket på motståndsgrupperingarna som i många områden försvagades under 2011 eller orkar dessa grupperingar hålla ut ett år till innan omvärlden börjar lämna Afghanistan militärt i stor utsträckning? De historiska erfarenheterna talar emot oss, och vi vet att när det väl börjar vända så kan det gå snabbt. Då kan även en utdragning bli obehaglig.
2012-02-26
Grafik över ryska upprustningen
Klicka här för att se grafiken
Wiseman har i kväll en mycket intressant och kunnig genomgång på rysk militärdoktrin och dess koppling till strategiska resurser och olika intresseområden. Den ryska betoningen på bland annat precisionsbekämpning på långa avstånd gick jag igenom för ett par veckor sedan i inlägget Kontaktlös krigföring - 6:e generationen i rysk tappning.
En förutsättning för det ryska etablissemanget att nå sina mål är att den kraftiga upprustning som har börjat ta fart kan nås. Eftersom det kan vara svårt att ta till sig hur stor denna egentligen är, så tänkte jag försöka åskådliggöra detta med en enkel grafik. Ett sätt att göra veckans inlägg I otakt med samtiden än mer tydligt.
Volymen till höger representerar den ryska annonserade materielförnyelsen de kommande tio åren. 770 miljarder dollar. I bilden antar jag att 30 % försvinner i korruption och brister i produktionsapparaten. En hel del av resurserna kommer att satsas på de strategiska kärnvapnen. Hur mycket är okänt, men här har jag antagit 1/3 av resurserna. Det som återstår är vad Ryssland ungefär kan antas förnya sina konventionella stridskrafter med.
Om landet skulle kraftsamla i sin västra riktning, så kan naturligtvis inte alla stridskrafter användas. Detta gäller i synnerhet markstridskrafterna. De andra riktningarna öst, nord och syd kommer också att behöva att skyddas vid militära operationer i väst. Flyg- och flottresurser kan lättare skifta riktning, och är något som Ryssland övar på exempelvis i samband med ZAPAD 09 i Östersjöområdet. Här har jag antagit att 40 % av resurserna kan användas i västlig riktning.
Totalt skulle det innebära att förnyad materiel till ett värde av nästan 950 miljarder SEK skulle kunna sättas in i närområdet. Jämför denna med den ungefärliga storleken på svensk anskaffning av krigsmateriel under motsvarande period. Denna representeras av den lilla fyrkanten till vänster. Detta är den ungefärliga skillnaden, trots korruption och brister i produktionen, borträknande av strategiska kärnvapen och kvarlämnande av trupper och förband i andra operationsriktningar.
Nu kan vi alltid invända att det inte kommer att bli frågan om en bilateral väpnad konflikt mellan Ryssland och Sverige, utan att andra makter finns närvarande. Så är det, men den som kan projicera mycket militär makt snabbt kan rycka åt sig ett initiativ i ett operationsområde, tack vare möjligheterna till precisionsbekämpning och snabba politiska beslutsprocesser. I dessa lägen är det bara intressant att värdera vilken makt som är relevant dvs. är på plats när skeendena avgörs.
Det är dags för Sverige att antingen ta de ekonomiska eller de politiska konsekvenserna av den ryska upprustningen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Wiseman har i kväll en mycket intressant och kunnig genomgång på rysk militärdoktrin och dess koppling till strategiska resurser och olika intresseområden. Den ryska betoningen på bland annat precisionsbekämpning på långa avstånd gick jag igenom för ett par veckor sedan i inlägget Kontaktlös krigföring - 6:e generationen i rysk tappning.
En förutsättning för det ryska etablissemanget att nå sina mål är att den kraftiga upprustning som har börjat ta fart kan nås. Eftersom det kan vara svårt att ta till sig hur stor denna egentligen är, så tänkte jag försöka åskådliggöra detta med en enkel grafik. Ett sätt att göra veckans inlägg I otakt med samtiden än mer tydligt.
Volymen till höger representerar den ryska annonserade materielförnyelsen de kommande tio åren. 770 miljarder dollar. I bilden antar jag att 30 % försvinner i korruption och brister i produktionsapparaten. En hel del av resurserna kommer att satsas på de strategiska kärnvapnen. Hur mycket är okänt, men här har jag antagit 1/3 av resurserna. Det som återstår är vad Ryssland ungefär kan antas förnya sina konventionella stridskrafter med.
Om landet skulle kraftsamla i sin västra riktning, så kan naturligtvis inte alla stridskrafter användas. Detta gäller i synnerhet markstridskrafterna. De andra riktningarna öst, nord och syd kommer också att behöva att skyddas vid militära operationer i väst. Flyg- och flottresurser kan lättare skifta riktning, och är något som Ryssland övar på exempelvis i samband med ZAPAD 09 i Östersjöområdet. Här har jag antagit att 40 % av resurserna kan användas i västlig riktning.
Totalt skulle det innebära att förnyad materiel till ett värde av nästan 950 miljarder SEK skulle kunna sättas in i närområdet. Jämför denna med den ungefärliga storleken på svensk anskaffning av krigsmateriel under motsvarande period. Denna representeras av den lilla fyrkanten till vänster. Detta är den ungefärliga skillnaden, trots korruption och brister i produktionen, borträknande av strategiska kärnvapen och kvarlämnande av trupper och förband i andra operationsriktningar.
Nu kan vi alltid invända att det inte kommer att bli frågan om en bilateral väpnad konflikt mellan Ryssland och Sverige, utan att andra makter finns närvarande. Så är det, men den som kan projicera mycket militär makt snabbt kan rycka åt sig ett initiativ i ett operationsområde, tack vare möjligheterna till precisionsbekämpning och snabba politiska beslutsprocesser. I dessa lägen är det bara intressant att värdera vilken makt som är relevant dvs. är på plats när skeendena avgörs.
Det är dags för Sverige att antingen ta de ekonomiska eller de politiska konsekvenserna av den ryska upprustningen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)