Häromdagen provsköt norska flottan en NSM (Naval Strike Missile) för första gången från HNoMS Roald Amundsen, en fregatt av Nansen-klass. I förra veckan skedde ett skott från HNoMS Glimt, en korvett (patrullbåt) av Skjoldklass. NSM är en mycket kvalificerad robot från norska Kongsberg som dessutom konverteras i en annan version till Joint Strike Missile (JSM) för att kunna fällas från en F-35 som Norge ju beställt från USA. NSM är en mycket avancerad robot med en räckvidd på 100 sjömil. Den går nära vattenytan, gör snabba undanmanövrar och bär på en bildalstrande IR-målsökare samt har ett inbyggt målbibliotek.
Norges prioriteringar går till de blå stridskrafterna. Anslagsökningen i reella termer är dock inte så stor som den allmänna bilden, eftersom en del pengar plockas från internationella insatser. Satsningarna räcker till för att uppträda med större närvaro i Norska havet. Norge ser också ut att bli en slags fadder till Finland och Sverige när det gäller det eventuella uppdraget att patrullera isländskt luftrum. En verksamhet som är naturlig som följd av solidaritetsdeklarationen, men som verkar bli maskerad på typiskt sätt som övningsverksamhet.
I den svenska debatten är fokus oftast kring Östersjön, och mer sällan på Atlanten som givit namn till den militärt starkaste alliansen i historien. Ryggraden i denna är den transatlantiska länken från USA via Storbritannien till Europa. Medan fokus inför Försvarsberedningens arbete bland annat är den amerikanska omorienteringen till Asien (i realiteten till västra Asien), så nämns sällan den brittiska omdaningen/neddragningen av sin krigföringsförmåga som har bäring på den Skandinaviska halvön.
Storbritannien är med hög fart på väg ut ur Afghanistan. Den brittiske försvarsministern Philip Hammond annonserade nyligen att styrkan nästan halveras nästa år. Premiärminister Camerons budskap är att stridsoperationer avslutas nästa år. Denna hastiga reträtt kan komma att få konsekvenser för våra återstående trupper i norra Afghanistan, vilket jag kommer att återkomma till i ett senare inlägg.
Neddragningen i Afghanistan sker samtidigt som den brittiska armén minskas till 82 000 personer, den minsta armén sen 1700-talet. Inom försvaret har det blivit stor upprördhet, sedan vissa har fått motta sina uppsägningsbesked i fält någonstans bland Helmands frodiga dalgångar eller vindbitna öknar.
Moralen inom styrkorna är på väg ned att döma av några indikatorer. I morgon väntas soldater protestera utanför parlamentet, den första protesten sedan 1649. Då protesterade soldater mot att Cromwell beordrade dem till Irland.
Samtidigt åtalas fem soldater från Royal Marines för mord under tjänstgöring i Afghanistan. Det var under en brottsutredning som brittisk polis fann en video i en dator tillhörande en av soldaterna. Enligt åtalet ska de fem filmats medan de diskuterar vad de ska göra av en sårad taliban som de tillfångatagit. Allt pekar för närvarande på att de ställs inför krigsrätt.
I andra änden av pyramiden har reportrar från The (Sunday Times) spelat in pensionerade generaler och amiraler med dold kamera. Reportrna har poserat som sydkoreanska affärsmän som velat sälja UAV:er till brittiska försvaret. I Storbritannien får inte flaggofficerare inte bedriva lobbying de två första åren efter de lämnat försvaret. Framför den dolda kameran berättar de om vilka kontakter de kan använda sig av och någon om hur han varit med i affär på 500 miljoner pund. Ett par av de inspelade berättar om affärer som utspelat sig medan de varit i denna liknande karantän. Samtliga slår ifrån sig kritiken, och försvarar sig med att de talat med "sydkoreanerna" i syfte att kunna utröna nyttiga produkter som kan rädda livet på soldater och sjömän.
Parallellt med detta gick den stora sammanslagningen mellan försvarsjättarna BAE och EADS i stöpet. I brittisk press pekas den tyske förbundkanslern, Angela Merkel, ut som den som fällde affären till slut. De tre västeuropeiska stormakterna kunde inte komma överens på den politiska nivån. De konkurrerade ut varandra i fråga om aktieandelar, var högkvarteret skulle ligga och var arbetstillfällen skulle behållas. Agerandet förstärker inte tilltron till samfällt agerande i händelse av en större konflikt i Europas utkanter. Frågan är redan uppe om BAE kan övertas av någon av de amerikanska försvarsjättarna Boeing eller Lockheed. Det går också fundera på om det kan bli en utveckling, där Tyskland injicerar pengar i den ryska försvarsindustrin istället. Denna erbjuder svag struktur, men högt know-how i vissa delar.
Än mer spännande är beslutet att hålla en folkomröstning i Skottland om självständighet 2014. Det är de skotska nationalisterna som fått gehör för sina krav. Folkomröstningen kommer att hållas 700 år efter att Robert the Bruce besegrat de engelska trupperna vid Bannockburn. Nationalisterna hoppas kunna ta över merparten av energiinkomsterna, stanna kvar i NATO, men förbjuda kärnvapen på skotsk mark. Detta skulle tvinga de kvarvarande Storbritannien att flytta dessa förenat med höga kostnader. Just nu ligger de skotska nationalisterna cirka 20 % efter i opinionsmätningarna, men det räcker med en ordentlig finanskris för att det försprånget ska bli inhämtat.
Sammantaget är den militära styrkan för Storbritannien på väg att försämras.I The Telegraph sammanfattade nyligen tre andra höga, pensionerade officerare den brittiska förmågan på sikt. Kring 2020 kan landet avdela 8500 man, sex till sju fartyg och 30 stridsflygplan till operationer som varar längre än sex månader. De skriver att det amerikanska flygvapnet har fler flygplan i en enda flottilj än vad Storbritannien har i antal Tornados för attackanfall.
Enligt artikelförfattarna hotar denna svaghet och obalans den särskilda relationen (Special Relationship) som landet har med USA. Den brittiska militära nedgången påverkar i vart fall den transatlantiska länken negativt. Ett viktigt utgångsvärde när Försvarsberedningen ska värdera vår omvärlds förmåga och utveckling i olika avseenden.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
2012-10-16
Indien - militära lösningar på de lokala problemen?
Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Indiens ambition att utgöra en regional och global stormakt diskuterades nyligen på Försvar och Säkerhet. En av slutsatserna var att trots att den internationella arenan ökar i betydelse, så står Indien inför avsevärda utmaningar inom det egna territoriet – ett påstående som följs upp i detta inlägg.
Indiens ambition att utgöra en regional och global stormakt diskuterades nyligen på Försvar och Säkerhet. En av slutsatserna var att trots att den internationella arenan ökar i betydelse, så står Indien inför avsevärda utmaningar inom det egna territoriet – ett påstående som följs upp i detta inlägg.
Det är vanskligt att överdriva den roll enskilda händelser spelar för bredare politiska eller strategiska utvecklingar, men attackerna i Mumbai 2008 medförde ändå vissa förändringar vad gäller säkerhetssamarbete och internationella relationer i Sydasien. De inledande konsekvenserna var givetvis negativa. Indien har länge anklagat Pakistan för att använda diverse terroristgrupper som ett verktyg i den mellanstatliga konflikten, framför allt i Kashmir, och man drog snabbt slutsatsen att händelserna i Mumbai till stor del hade sitt ursprung i Pakistan.
Även om attackerna och det utdragna efterspelet uppenbart skadade relationen mellan Indien och Pakistan medförde de inte något fullständigt eller permanent sammanbrott i förbindelserna. För det första har de små stegen mot starkare ekonomiska relationer mellan Indien och Pakistan fortsatt, om än i långsam takt. Detta är möjligen ett uttryck för en större förmåga än tidigare att skilja på olika typer av problem, och inte låta hela relationen stå och falla med en specifik fråga.
Vidare har terrorism och andra säkerhetsfrågor i större utsträckning än tidigare blivit föremål för regionalt samarbete. Ett land som ökat i betydelse i dessa sammanhang är Bangladesh. Indiska makthavare har länge hävdat att Bangladesh – ironiskt nog, med tanke på det geografiska läget – används som transitland, träningsarena och tillflyktsort för diverse extremistiska grupper, främst pakistanska, med udden riktad mot Indien. Denna situation kompliceras av den bangladeshiska inrikespolitiken, som innehåller strömningar både av Indienvänlig och av något mer Pakistantillvänd karaktär. Under de senaste åren har den förstnämnda dominerat, och detta har – i kombination med en mer aktiv Sydasienpolitik från amerikanskt håll – resulterat i starkare regionala samarbeten kring terrorismfrågor.
Den ofta oproportionerligt stora medieuppmärksamhet som riktas mot frågor relaterade till terrorism – i synnerhet islamistisk sådan – riskerar dock att skymma andra typer av säkerhetsproblem som Indien har att hantera, framför allt sådana av mer inhemsk karaktär. Här avses för det första naxaliterna, den maoistiska upprorsrörelse som startade i West Bengal i slutet av 1960-talet, och som – trots diverse motgångar och avbrott – idag berör åtminstone 20 indiska delstater. För det andra är det fråga om de många etniskt grundade konflikterna i Indiens nordvästra hörn – ett område som sedan självständigheten 1947 delats i allt mindre delstater, men som fortfarande inte är politiskt stabilt.
Ett problem som ofta betraktas som utrikespolitiskt, men som är nära sammanlänkat med oroligheterna i nordöstra Indien är situationen vid den indisk-bangladeshiska gränsen, där framför allt den indiska sidan är ansvarig för ett flertal dödsskjutningar. Detta är inte kopplat till någon konflikt mellan staterna, utan är följden av en konflikt mellan civilbefolkningens ekonomiskt grundade behov av rörelsefrihet och staternas behov av att upprätthålla kontroll över politiska gränser och motverka det man ser som kriminella aktiviteter.
Gemensamt för flertalet av problemen inom eller runt Indiens gränser är givetvis den kraftigt försvårande roll som spelats av koloniala och postkoloniala gränsdragningar. Enkelt uttryckt är det fråga om ett flertal situationer där gränser inte överensstämmer med befolkningsmönster. Mer centralt i dagsläget är möjligen de praktiska förutsättningarna för att hantera dessa problem – oavsett om det gäller religiöst grundad terrorism, uppror på socioekonomisk grund, eller etniska konflikter.
Det finns en långsiktig trend i indisk politik att delstaternas betydelse ökar – dels administrativt, men också som en politisk arena med nationell betydelse. Detta skulle kunna vara positivt i ett läge där många delar av landet behöver hantera säkerhetsproblem som har specifika, lokala orsaker. Dock har stärkandet av politiska partier på delstatlig grund inte inneburit motsvarande förstärkning av administrativ eller polisiär kapacitet. Eftersom delstaterna inte kan hantera sina egna säkerhetsproblem begär man regelmässigt hjälp från den centrala nivån: militära eller paramilitära styrkor, som visserligen har större förmåga än delstaternas polisstyrkor, men som just därför underminerar dessa lokala aktörers ställning. Vidare innebär detta en ofta onödig militarisering av konflikterna, något som får särskilt negativa konsekvenser i och med att det ofta är fråga om någon form av counterinsurgency-operationer, som är beroende av lokal förankring, civil–militär samverkan och legitima politiska processer. I det land som brukar kallas världens största demokrati kan nu bristen på fungerande ansvarsutkrävande och effektiv samhällsstyrning ses som ett av de mest fundamentala säkerhetsproblemen.
Indiens höga tillväxt sedan början av 1990-talet har en välkänd baksida i den fortfarande mycket omfattande fattigdomen och ojämlikheten, och den politiska och administrativa oförmågan att hantera dessa problem. Detta politisk-ekonomiska dilemma har, som beskrivet ovan, en parallell i indisk säkerhetspolitik. Man är relativt framgångsrik i stärkandet av sin internationella profil, och i odlandet av relationer med andra viktiga globala aktörer, men bristen på fungerande politiska institutioner på hemmaplan riskerar att – på både lång och kort sikt – underminera de framsteg som görs.
2012-10-13
Mellanöstern - Allt djupare spiral
Turbulensen i Mellanöstern fortsätter med allt högre fart. Kriget i Syrien börjar på allvar att spilla över till grannländerna. Den senaste veckan har både Turkiet och Syrien mottagit artilleri- och granatkastarbeskjutning från den andra sidans område. Jag ställer mig fortfarande skeptisk till att det är Assadstyrkor som legat bakom de syriska beskjutningarna.
Den allmänna perceptionen är dock att så är fallet, vilket gett Turkiet möjlighet att genomföra olika styrkedemonstrationer.Turkiska tidningar rapporterar att armén har förflyttat 250 stridsvagnar och artilleripjäser till gränsen mot Syrien, vilket torde motsvara minst två mekaniserade brigader i divisions ram. NATO har genom sin generalsekreterare förklarat att organisationen är redo att försvara Turkiet.
Turkiet har också tagit små steg för att etablera en flygförbudszon. I veckan tvingade landets flygvapen ned ett civilt flygplan från Ryssland mot Syrien. Planet var av allt att döma lastat med reservdelar till radarsystem inom det syriska luftförsvaret. Argumentationen är därför att dessa skulle användas för att kunna stridsleda syriskt stridsflyg och helikoptrar för insatser mot civila. Därför var detta en legitim åtgärd.
Aktionen var troligen initierad på tips från motståndare till Assad inom de egna styrkorna. Den ryska säkerhetstjänsten FSB har inlett en undersökning för att se om någon läcka skett från den ryska sidan. Den turkiska operationen har naturligtvis irriterat Ryssland som fördömt detta i hårda ordalag samtidigt som president Putin sköt upp ett besök till Turkiet förebärandes ett alltför späckat schema hemma. Det blir i alla fall toppdiplomati för de turkiska ledarna, eftersom FN:s sändebud Brahimi idag besöker Turkiet för samtal om Syrien.
För Turkiet har operationen militärt varit en framgång. Landet har flyttat fram sina positioner med förflyttningar av stridsflyg och örlogsfartyg mot området, och dessa uppträder med större pondus. En intressant fråga är om USA understödjer den turkiska luftlägesbilden över Syrien med hjälp av den mycket avancerade X-bandsradarn i Kurecik. Svaret är antagligen ja, vilket innebär att det tidigare iranska hotet att ingripa om just denna station används mot Syrien blir mer aktuellt. Iran saknar inte möjligheter, då det verkar som om landet lyckats sluta någon form av överenskommelse med den kurdiska organisationen PJAK som innebär att denna skulle kunna rikta operationer mot östra Turkiet.
Igår gick turkisk incidentberedskap upp mot en syrisk helikopter som genomförde anfall mot mål i en syrisk gränsby. Syriens luftstridskrafter är inte lika noga med navigationen när det gäller Libanon. Igår kom rapporter om ett anfall mot mål inne i Libanon, men det innebär helt andra konsekvenser eftersom styrkeförhållanden i Libanon talar för syriskt stöd via Hizbollah.
Medan världens ögon riktas mot den syrisk-turkiska gränsen, så sker just nu en viktig upptrappning i nordöstra och östra Libanon och på andra sidan gränsen i Syrien. Från nordöstra Libanon försöker sunnitiska element från Libanon understödja anfall från FSA mot staden Homs samtidigt som Hizbollah genomfört stora övningar i Bekaadalen. Jag har också stött på vederhäftiga intervjuer med FSA-soldater som berättar om strider med Hizbollahenheter inne i Syrien. Dessa beskrivs som mycket stridserfarna och en av de intervjuade berättar att han är rädd för dessa till skillnad från Assads styrkor.
Hizbolllah har höjt profilen den sista tiden, inte bara i Libanon. I en TV-intervju häromdagen bekräftade ledaren Nasrallah att det var organisationen som låg bakom UAV-flygningen över Israel förra helgen, och att det inte var sista gången de skulle göra detta.
Utvecklingen följer fortfarande hypotesen att eskalationer utifrån mot Syrien kommer att bli mött med eskalering som innefattar Libanon i första hand. Andra alternativ är Gaza/Israel och Jordanien. I Jordanien finns sedan i augusti en amerikansk kontigent om 150 man för att vidta förberedelser i händelse av ett syriskt användande av C-vapen i regionen, enligt den amerikanske försvarsministern Leon Panetta.
Detta uttalande dementerades av en talesman på den jordanska sidan, Enligt denne finns det inga amerikanska trupper i landet för sådana ändamål. Enda möjligheten för utländsk trupp att finnas i Jordanien är för träningsändamål, vilket inte är relaterat till Syrien, enligt talesmannen. Detta torde innebära att amerikanska trupper tränar i Jordanien på att förbereda en insats mot syriska C-vapenförråd.
Som jag skrivit tidigare, vi har ett regionalt ombudskrig i Syrien mellan Saudiarabien och Iran. Det är en strid om tro, inte olikt det trettioåriga kriget. Den egyptiske presidenten Morsi har försökt att starta en regional kontaktgrupp bestående av Egypten, Turkiet, Saudiarabien och Iran. Tyvärr har någon stat uteblivit vid de två första mötena, varför prognosen till en regional politisk lösning inte ser ljus ut.
För president Mursi har dock det diplomatiska initiativet inneburit att Egypten intagit en större plats på scenen, vilket ses med blida ögon på hemmaplan. Det kan presidenten behöva, eftersom han börjar motta allt mer kritik för sin första tid vid makten när det gäller att leverera på vallöftena. Han sitter här i en ekonomisk rävsax med tanke på det deprimerade ekonomiska tillståndet i landet som förvärrats kraftigt sedan Mubarak försvann.
Dilemmat för den egyptiske presidenten och hans rådgivare är att om han inte gör något, så kommer inte landet ta sig ur sitt tillstånd. Om han å andra sidan genomför de utgiftsminskningar som krävs, så riskerar han att utlösa upplopp, särskilt om det drabbar bensin eller livsmedel som bröd. Mycket talar för att han tills vidare kommer att sitta still i båten tills han blir tvungen att göra något eller om ett tillfälle skulle uppenbara sig.
I en liknande situation befinner sig Iran. Priserna skenar och den andlige ledaren Khameni gjorde i veckan ett uttalande om att de styrande måste hålla ihop. Han menade också i sitt tal att sanktionerna mot landet inte har någon som helst koppling till det egna kärnenergiprogrammet, eftersom sanktioner funnits sedan 1979 mot Iran. I övrigt ligger den iranska retoriken kvar på sin vanliga nivå när det gäller Israel.
Israel har däremot trappat ned sin retorik. Där övar man istället. Amerikanska förband börjar nu anlända till landet för att genomföra den största gemensamma övningen någonsin, Austere Challenge 12 som börjar om en dryg vecka. Det är framförallt försvar mot robotar som ska övas, vilket innebär att man i simulationer eller fullskarpt prövar Patriot, Aegis och möjligen THAAD-systemet mot inkommande robotar från långdistans.
I morgon startar också en massiv cicvilförsvarsövning i området kring Haifa, där scenariot är att området drabbas av en jordbävning med ett kemiskt utsläpp som följd, vilket innebär 7000 döda, 70000 skadade och 700000 hemlösa.
I den yttre manövern samlas nu också stora flottenheter i regionen. Kring Iran finns redan hangarfatygen USS Enterprise och USS Dwight D. Eisenhower. I förgår nådde även USS John C. Stennis 5. flottans operationsområde. I Medelhavet har franska Charles de Gaulle löpt in i Napoli efter en övning tillsammans med italienska hangarfartyget Cavour kring Grekland. Från Storbritannien stävar amfibiestridsfartyget HMS Bulwark och lätta hangarfartyget HMS Illustrious mot Medelhavet.
Tumskruvarna dras åt bit för bit på Iran och Syrien. Om inte Israel anfaller Iran före 20 oktober när månfönstret stängs denna gång, så ökar Tehrans och Damaskus manöverutrymme för att ta initiativ. Utifrån västerländska utgångspunkter skulle exempelvis ett utfall mot Israel vara kontraproduktivt utifrån legimitetsfaktorn för de bägge huvudstäderna, men deras kalkyler kan se annorlunda ut.
Det skulle kunna vara ett sätt att väcka den "Arabiska gatan". Foreign Policy Research Institute som regelbundet följer attityder i bland annat Mellanöstern visar exempelvis att egyptier i gemen tycker väldigt illa om Israel. Att kunna mobilisera stora delar av den 80+ miljoner stora egyptiska befolkningen och andra grupper i arabvärlden mot Israel kan vara ett åtråvärt pris för den pressade samtidigt som president Mursi i Egypten skulle få ett stort manöverutrymme.
Provokationernas tid är inne.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Den allmänna perceptionen är dock att så är fallet, vilket gett Turkiet möjlighet att genomföra olika styrkedemonstrationer.Turkiska tidningar rapporterar att armén har förflyttat 250 stridsvagnar och artilleripjäser till gränsen mot Syrien, vilket torde motsvara minst två mekaniserade brigader i divisions ram. NATO har genom sin generalsekreterare förklarat att organisationen är redo att försvara Turkiet.
Turkiet har också tagit små steg för att etablera en flygförbudszon. I veckan tvingade landets flygvapen ned ett civilt flygplan från Ryssland mot Syrien. Planet var av allt att döma lastat med reservdelar till radarsystem inom det syriska luftförsvaret. Argumentationen är därför att dessa skulle användas för att kunna stridsleda syriskt stridsflyg och helikoptrar för insatser mot civila. Därför var detta en legitim åtgärd.
Aktionen var troligen initierad på tips från motståndare till Assad inom de egna styrkorna. Den ryska säkerhetstjänsten FSB har inlett en undersökning för att se om någon läcka skett från den ryska sidan. Den turkiska operationen har naturligtvis irriterat Ryssland som fördömt detta i hårda ordalag samtidigt som president Putin sköt upp ett besök till Turkiet förebärandes ett alltför späckat schema hemma. Det blir i alla fall toppdiplomati för de turkiska ledarna, eftersom FN:s sändebud Brahimi idag besöker Turkiet för samtal om Syrien.
För Turkiet har operationen militärt varit en framgång. Landet har flyttat fram sina positioner med förflyttningar av stridsflyg och örlogsfartyg mot området, och dessa uppträder med större pondus. En intressant fråga är om USA understödjer den turkiska luftlägesbilden över Syrien med hjälp av den mycket avancerade X-bandsradarn i Kurecik. Svaret är antagligen ja, vilket innebär att det tidigare iranska hotet att ingripa om just denna station används mot Syrien blir mer aktuellt. Iran saknar inte möjligheter, då det verkar som om landet lyckats sluta någon form av överenskommelse med den kurdiska organisationen PJAK som innebär att denna skulle kunna rikta operationer mot östra Turkiet.
Igår gick turkisk incidentberedskap upp mot en syrisk helikopter som genomförde anfall mot mål i en syrisk gränsby. Syriens luftstridskrafter är inte lika noga med navigationen när det gäller Libanon. Igår kom rapporter om ett anfall mot mål inne i Libanon, men det innebär helt andra konsekvenser eftersom styrkeförhållanden i Libanon talar för syriskt stöd via Hizbollah.
Medan världens ögon riktas mot den syrisk-turkiska gränsen, så sker just nu en viktig upptrappning i nordöstra och östra Libanon och på andra sidan gränsen i Syrien. Från nordöstra Libanon försöker sunnitiska element från Libanon understödja anfall från FSA mot staden Homs samtidigt som Hizbollah genomfört stora övningar i Bekaadalen. Jag har också stött på vederhäftiga intervjuer med FSA-soldater som berättar om strider med Hizbollahenheter inne i Syrien. Dessa beskrivs som mycket stridserfarna och en av de intervjuade berättar att han är rädd för dessa till skillnad från Assads styrkor.
Hizbolllah har höjt profilen den sista tiden, inte bara i Libanon. I en TV-intervju häromdagen bekräftade ledaren Nasrallah att det var organisationen som låg bakom UAV-flygningen över Israel förra helgen, och att det inte var sista gången de skulle göra detta.
Utvecklingen följer fortfarande hypotesen att eskalationer utifrån mot Syrien kommer att bli mött med eskalering som innefattar Libanon i första hand. Andra alternativ är Gaza/Israel och Jordanien. I Jordanien finns sedan i augusti en amerikansk kontigent om 150 man för att vidta förberedelser i händelse av ett syriskt användande av C-vapen i regionen, enligt den amerikanske försvarsministern Leon Panetta.
Detta uttalande dementerades av en talesman på den jordanska sidan, Enligt denne finns det inga amerikanska trupper i landet för sådana ändamål. Enda möjligheten för utländsk trupp att finnas i Jordanien är för träningsändamål, vilket inte är relaterat till Syrien, enligt talesmannen. Detta torde innebära att amerikanska trupper tränar i Jordanien på att förbereda en insats mot syriska C-vapenförråd.
Som jag skrivit tidigare, vi har ett regionalt ombudskrig i Syrien mellan Saudiarabien och Iran. Det är en strid om tro, inte olikt det trettioåriga kriget. Den egyptiske presidenten Morsi har försökt att starta en regional kontaktgrupp bestående av Egypten, Turkiet, Saudiarabien och Iran. Tyvärr har någon stat uteblivit vid de två första mötena, varför prognosen till en regional politisk lösning inte ser ljus ut.
För president Mursi har dock det diplomatiska initiativet inneburit att Egypten intagit en större plats på scenen, vilket ses med blida ögon på hemmaplan. Det kan presidenten behöva, eftersom han börjar motta allt mer kritik för sin första tid vid makten när det gäller att leverera på vallöftena. Han sitter här i en ekonomisk rävsax med tanke på det deprimerade ekonomiska tillståndet i landet som förvärrats kraftigt sedan Mubarak försvann.
Dilemmat för den egyptiske presidenten och hans rådgivare är att om han inte gör något, så kommer inte landet ta sig ur sitt tillstånd. Om han å andra sidan genomför de utgiftsminskningar som krävs, så riskerar han att utlösa upplopp, särskilt om det drabbar bensin eller livsmedel som bröd. Mycket talar för att han tills vidare kommer att sitta still i båten tills han blir tvungen att göra något eller om ett tillfälle skulle uppenbara sig.
I en liknande situation befinner sig Iran. Priserna skenar och den andlige ledaren Khameni gjorde i veckan ett uttalande om att de styrande måste hålla ihop. Han menade också i sitt tal att sanktionerna mot landet inte har någon som helst koppling till det egna kärnenergiprogrammet, eftersom sanktioner funnits sedan 1979 mot Iran. I övrigt ligger den iranska retoriken kvar på sin vanliga nivå när det gäller Israel.
Israel har däremot trappat ned sin retorik. Där övar man istället. Amerikanska förband börjar nu anlända till landet för att genomföra den största gemensamma övningen någonsin, Austere Challenge 12 som börjar om en dryg vecka. Det är framförallt försvar mot robotar som ska övas, vilket innebär att man i simulationer eller fullskarpt prövar Patriot, Aegis och möjligen THAAD-systemet mot inkommande robotar från långdistans.
I morgon startar också en massiv cicvilförsvarsövning i området kring Haifa, där scenariot är att området drabbas av en jordbävning med ett kemiskt utsläpp som följd, vilket innebär 7000 döda, 70000 skadade och 700000 hemlösa.
I den yttre manövern samlas nu också stora flottenheter i regionen. Kring Iran finns redan hangarfatygen USS Enterprise och USS Dwight D. Eisenhower. I förgår nådde även USS John C. Stennis 5. flottans operationsområde. I Medelhavet har franska Charles de Gaulle löpt in i Napoli efter en övning tillsammans med italienska hangarfartyget Cavour kring Grekland. Från Storbritannien stävar amfibiestridsfartyget HMS Bulwark och lätta hangarfartyget HMS Illustrious mot Medelhavet.
Tumskruvarna dras åt bit för bit på Iran och Syrien. Om inte Israel anfaller Iran före 20 oktober när månfönstret stängs denna gång, så ökar Tehrans och Damaskus manöverutrymme för att ta initiativ. Utifrån västerländska utgångspunkter skulle exempelvis ett utfall mot Israel vara kontraproduktivt utifrån legimitetsfaktorn för de bägge huvudstäderna, men deras kalkyler kan se annorlunda ut.
Det skulle kunna vara ett sätt att väcka den "Arabiska gatan". Foreign Policy Research Institute som regelbundet följer attityder i bland annat Mellanöstern visar exempelvis att egyptier i gemen tycker väldigt illa om Israel. Att kunna mobilisera stora delar av den 80+ miljoner stora egyptiska befolkningen och andra grupper i arabvärlden mot Israel kan vara ett åtråvärt pris för den pressade samtidigt som president Mursi i Egypten skulle få ett stort manöverutrymme.
Provokationernas tid är inne.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)