Ungefär 15 raketer och granater sköts från Gaza igår under den första dagens eld-upphör efter de senaste dagarnas beskjutningar parterna emellan. Under de fyra första dagarna sköts närmare 300 raketer och granater från Gaza, utan några döda på den israeliska sidan. Det innebär att helgen innebar de mest omfattande beskjutningarna på flera år. Att Israel slapp undan med några skadade förklaras av att en dl av raketerna är hemmabyggen och därför får felfunktioner, andra sköts ned av luftvärnsbatterier av typen Iron Dome som mäter in en raket i banan och avfyrar en robot mot denna. Träffsannolikheten har visat sig vara kring 90 % för systemet när det gäller upptäckta mål.
Den palestinska sidan fick uppleva 25 dödsoffer, varav fyra civila enligt mediauppgifter. Utbrottet skedde sedan israeliskt flyg i fredags anföll en bil med bland annat ledaren för Populära Motståndskommittéen, Zuhair al-Qasai, som misstänktes för att vara i uppstarten av en attack i södra delen av Israel eller Sinai på den egyptiska sidan.
Sedan Mubaraks fall har säkerheten på Sinaihalvön försämrats drastiskt. Naturgasledningen mellan Israel och Egypten har attackerats 13 gånger och bedömare har noterat en ökad radikal religiositet bland de beduinstammar som behärskat handel och smuggling i området under mer än tusen år. Egypten har fått tillstånd av Israel att gruppera några bataljoner för att försöka få grepp på läget. Det var också med egyptisk hjälp som gårdagens eld-upphör förhandlades fram. En bidragande faktor till det känsligare läget i Sinai är också att flera terroristorganisationer numera har huvuddelen av sina förråd och träningsplatser i Sinai istället för det framskjutna och omringade Gazaområdet.
Premiärminister Netanhayu antydde igår att det kan bli fråga om utvidgade operationer mot Gaza, vilket det med all sannolikhet finns förberedda planer för. Hittills har Israel avstått, eftersom det skulle kunna försvåra relationerna mellan Egypten och Israel. Det sista Israel behöver är en sådan utveckling. F&S står fast vid sin tidigare bedömning om att om det blir operationer i Gaza, då är det inledningen på mer omfattande operationer i Mellanöstern.
Det är svårt att avgöra var världen står i den frågan just nu. Noterbart är att två israeliska robotbåtar och en korvett passerat Suezkanalen de senaste dagarna ut till Röda havet. Det är de första passagerna på tre år från israelisk sida.
I takt med att de diplomatiska förväntningarna ökar kring de nya samtalen om det iranska atomprogrammet, så ökar också Irans handlingsutrymme något i och med att regimen i Syrien fortfarande sitter vid makten i landet. Det ger Iran en möjlighet till strategiskt djup i sitt försvar, både fysiskt och psykologiskt. Där är det också intressant att notera att Hamas till slut har lämnat Damaskus för att istället sätta upp sitt huvudkontor någon annanstans, för närvarande i Kairo. Organisationen blir därför klämd mellan den egyptiska juntans krav att sitta still i båten och mer radikala krafter på den palestinska sidan som vill tillfoga Israel förluster i liv och hålla hundratusentals skolbarn hemma från raketbeskjutningar.
Läget är mer vobblande än på länge, och lite behövs för att tända en gnista. Döda skolbarn i någon beskjutning och den israeliska ledningen kommer utsättas för krav på att hindra beskjutningar genom en markoperation på Gazaremsan. Andra orosmoln är rörelser av syriska kvalificerade stridsmedel som luftvärnsrobotar och kemiska vapen till Hizbollah i Libanon, vilket skulle innebära israeliska angrepp på dessa transporter. Sådana skulle kunna igångsättas av attacker från Al Qaida-associerade grupperingar som infiltrerat Syrien.
Attentat mot israeliska eller amerikanska mål utomlands kan också sätta igång kedjereaktioner. Från Indien kommer nu underhandsrapporter att polisen i Dehli de närmaste dagarna kommer att avslöja sin utredning som ska visa att Iran/Hizbollah ligger bakom mordförsöket mot en israelisk diplomat och dennes hustru. Från Baku kommer också idag rapporter från AFP och Reuters att de azeriska myndigheterna gripit 22 personer misstänkta för att ha förberett attacker mot de israeliska och amerikanska ambassaderna på uppdrag av ..... Iran/Hizbollah.
2012 blir ett hett år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-03-14
2012-03-11
Informationseran pressar hierarkierna
Av Magnus Wakander, systemanalytiker och fritidspolitiker (m)
Den nationella konstruktionen bygger på att en hierarki av människor och processer beslutar om fördelning av resurser i tid och rum. Konstruktionens legitimitet tar sitt avstamp från att den individ som besitter positionen ovanför dig i hierarkin vet mer och kan mer. När det inte är sant uppstår friktion i systemet där de underställdas respekt för de ovan försvinner och ersätts med nätverk som löser de problem som de initierade anser ska lösas. Chefen blir i detta läge mer en galjonsfigur än en faktisk beslutsfattare.
I vissa organisationer finns det mycket starka ledare som anser sig veta hur problemen ska lösas och de litar inte på andras uppfattning om hur det ska gå till. De är kompetenta och drivande, de får stöd av omgivningen eftersom de levererar resultat. Konsekvensen av ett individcentrerat ledarskap blir att denna person skapar en stjärnorganisation där all makt utgår från ledaren. Alla pratar med ledaren, men man pratar inte med varandra eftersom den enda som sitter på sanningen är ledaren.
Denna typ av organisation fungerar för små verksamheter men när verksamheten expanderar uppstår en systematisk sårbarhet som bara kan åtgärdas genom att man inför ett nytt ledarskap som är inkluderande och bygger på någon form av nätverksprincip där olika människors ansvar överlappar varandra. Genom detta får man en robust verksamhet som också tvingar fram dialog mellan många beslutsfattare och på så vis erhålles transparens och bättre resultat eftersom beslut ifrågasätts systematiskt. Den kanske viktigaste fördelen, men ibland nackdelen, med en dynamisk och platt organisation är att det inte längre finns enbart en eller få sanningar.
Det moderna samhället som vi lever i nu har i stort ingen respekt för hierarki. När vi alla kan få tag på en miljon perspektiv och kopiösa mängder med information utan att använda resurser från den offentliga sektorn eller från media minskar behovet av de nationella strukturerna, samtidigt som kravet på ledarna ökar radikalt - vi förväntar oss att de ska veta mer än vi, och idag vet vi alla väldigt mycket - vilket försätter officiella ledare i en mycket ansträngd situation. Vid någon punkt framöver när verktyg som idag inte är riktigt allmänt tillgängliga finns att få tag på för datorer och paddor för den genomsnittlige individen så kommer ledarnas förutsättningar att imponera med nulägesinformation och insikt att bli än mer ansträngda. Vi hamnar i en situation där det enda som räknas för att kunna vara en stark ledare är dess personliga egenskaper, närvaro, passion, förmåga att sätta sig in i andras situationer och förmågan att på ett öppet sätt vara en jämkande kraft mellan andra krafter.
Mycket av det här ser man redan i samhället, processen har pågått ganska länge vid det här laget. Dock, fortfarande ser vi lämningar från det gamla auktoritära och hierarkiska samhället. Men för varje dag som går bryts det systemet ned.
Det påverkar även försvaret. Den militära organisationen är i sin natur fullständigt hierarkisk vad gäller rätten att fatta beslut och att ta ansvar för en verksamhets genomförande. Däremot finns det ingen bra bataljonchef som inte inser värdet av sergeanter. I slutändan, när kriget kommer och träningen ska omsättas i praktik avgörs mycket av sergeanternas ledarskap och förmåga att binda ihop chefens avsikt med soldaternas genomförande. God moral hänger ofta ihop med en kompetent sergeants förmåga att vinna chefernas gehör för soldaternas behov.
I en militär organisation som är livskraftig utgår alla beslut från vad som gör att man kan vinna striden, även byråkratin. Nätverk etableras och forum för kunskaps- och erfarenhetsutbyte etableras. En god soldat letar alltid efter ny kunskap - i historiken eller hos sina kamrater. I Sverige har dock problem uppstått när det politiska etablissemanget under decennier behandlat försvaret som en budgetregulator - det finns ingen äkta mottagare hos regering och riksdag för det Försvarsmakten gör. Inte bortom fernissan - inte på djupet. En militär lovar att offra mycket för något som han/hon anser är viktigt: nationens förmåga att försvara sitt oberoende och sin rätt till territoriet. För en sådan uppoffring kan man tycka att den politiska avsikten med försvaret borde vara tydlig för att samla manskapet.
Istället slåss vi om att kapa fiktiva kostnader i överföringar mellan myndigheter på bekostnad av fullt beväpnade plattformar, vi offrar eventuellt vår kontroll över kommunikationssystemen för en illa uttalad vilja att samverka med andra nationer. Vem har förklarat för oss vad priset får vara? Gränser saknas eftersom ingen tar ansvar. Det rinner ner i systemet och byråkraterna på Försvarsmaktens Högkvarter spelar med siffror i ett gammalt exceldokument innehållandes kostnader för system och verksamheter. Och alla stödmyndigheter dansar med. För varje år som går skjuts investeringarna framåt. Förmåga till strategiska ställningstaganden saknas fullständigt. Resultatet är ett havererat ledarskap i organisationen och ett chefskap som går ut på att förvalta papper med siffror på. Respekten för hierarkin är nu fullständigt bortblåst. Utan en exceptionellt stark ledare i regeringen och med en vilja att investera sig ur situationen kommer man inte kunna vända trenden. I en frisk organisation kommer ledarskap före chefskap: chefskap ska förtjänas för att respekteras i dagens värld.
Grunden i detta är det beteende som Internet har lett till. Vi väljer idag själva hur vår verklighet ser ut och vi väljer själva vilka tjänster vi ska konsumera. Som liberal anser jag detta vara en mycket positiv utveckling. Samtidigt finns det funktioner i nationen som kräver hierarki för att kunna fungera; t.ex. rättsväsende och militärt försvar. Här vet vi att det finns utvecklingspunkter. Och någonstans i allt detta riskerar sakkunskap och kompetens, som fortfarande är avgörande för att man ska lösa rätt problem på rätt sätt, att hamna i skymundan. När vi närmar oss ett system där direktdemokrati i stora och små frågor blir möjligt tack vare Internet kan de mångas känslor här och nu styra över de fås kompetens om hur man bäst gör saker rent sakligt på lång sikt.
Precis som rättsapparatens tröghet är nödvändig för att balansera medborgarnas snabba humörförändringar och döma mellan rätt och fel på ett konsekvent sätt över decennier och mer, på det sättet kräver även många andra samhällsfunktioner en viss tröghet och tydlig beslutshierarki. Hur man på sikt skapar legitimitet för de fås styre över de många är avgörande för den nationella konstruktionens livskraft. Samtidigt frågar vi oss hur vi vill att vårt samhälle ska se ut imorgon. Här finns det inga tydliga svar, ingen vet vad resan in i informationseran kommer ge vid hand. Det enda vi vet är att det mekaniska samhället, det blir allt suddigare i backspegeln.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Den nationella konstruktionen bygger på att en hierarki av människor och processer beslutar om fördelning av resurser i tid och rum. Konstruktionens legitimitet tar sitt avstamp från att den individ som besitter positionen ovanför dig i hierarkin vet mer och kan mer. När det inte är sant uppstår friktion i systemet där de underställdas respekt för de ovan försvinner och ersätts med nätverk som löser de problem som de initierade anser ska lösas. Chefen blir i detta läge mer en galjonsfigur än en faktisk beslutsfattare.
I vissa organisationer finns det mycket starka ledare som anser sig veta hur problemen ska lösas och de litar inte på andras uppfattning om hur det ska gå till. De är kompetenta och drivande, de får stöd av omgivningen eftersom de levererar resultat. Konsekvensen av ett individcentrerat ledarskap blir att denna person skapar en stjärnorganisation där all makt utgår från ledaren. Alla pratar med ledaren, men man pratar inte med varandra eftersom den enda som sitter på sanningen är ledaren.
Denna typ av organisation fungerar för små verksamheter men när verksamheten expanderar uppstår en systematisk sårbarhet som bara kan åtgärdas genom att man inför ett nytt ledarskap som är inkluderande och bygger på någon form av nätverksprincip där olika människors ansvar överlappar varandra. Genom detta får man en robust verksamhet som också tvingar fram dialog mellan många beslutsfattare och på så vis erhålles transparens och bättre resultat eftersom beslut ifrågasätts systematiskt. Den kanske viktigaste fördelen, men ibland nackdelen, med en dynamisk och platt organisation är att det inte längre finns enbart en eller få sanningar.
Det moderna samhället som vi lever i nu har i stort ingen respekt för hierarki. När vi alla kan få tag på en miljon perspektiv och kopiösa mängder med information utan att använda resurser från den offentliga sektorn eller från media minskar behovet av de nationella strukturerna, samtidigt som kravet på ledarna ökar radikalt - vi förväntar oss att de ska veta mer än vi, och idag vet vi alla väldigt mycket - vilket försätter officiella ledare i en mycket ansträngd situation. Vid någon punkt framöver när verktyg som idag inte är riktigt allmänt tillgängliga finns att få tag på för datorer och paddor för den genomsnittlige individen så kommer ledarnas förutsättningar att imponera med nulägesinformation och insikt att bli än mer ansträngda. Vi hamnar i en situation där det enda som räknas för att kunna vara en stark ledare är dess personliga egenskaper, närvaro, passion, förmåga att sätta sig in i andras situationer och förmågan att på ett öppet sätt vara en jämkande kraft mellan andra krafter.
Mycket av det här ser man redan i samhället, processen har pågått ganska länge vid det här laget. Dock, fortfarande ser vi lämningar från det gamla auktoritära och hierarkiska samhället. Men för varje dag som går bryts det systemet ned.
Det påverkar även försvaret. Den militära organisationen är i sin natur fullständigt hierarkisk vad gäller rätten att fatta beslut och att ta ansvar för en verksamhets genomförande. Däremot finns det ingen bra bataljonchef som inte inser värdet av sergeanter. I slutändan, när kriget kommer och träningen ska omsättas i praktik avgörs mycket av sergeanternas ledarskap och förmåga att binda ihop chefens avsikt med soldaternas genomförande. God moral hänger ofta ihop med en kompetent sergeants förmåga att vinna chefernas gehör för soldaternas behov.
I en militär organisation som är livskraftig utgår alla beslut från vad som gör att man kan vinna striden, även byråkratin. Nätverk etableras och forum för kunskaps- och erfarenhetsutbyte etableras. En god soldat letar alltid efter ny kunskap - i historiken eller hos sina kamrater. I Sverige har dock problem uppstått när det politiska etablissemanget under decennier behandlat försvaret som en budgetregulator - det finns ingen äkta mottagare hos regering och riksdag för det Försvarsmakten gör. Inte bortom fernissan - inte på djupet. En militär lovar att offra mycket för något som han/hon anser är viktigt: nationens förmåga att försvara sitt oberoende och sin rätt till territoriet. För en sådan uppoffring kan man tycka att den politiska avsikten med försvaret borde vara tydlig för att samla manskapet.
Istället slåss vi om att kapa fiktiva kostnader i överföringar mellan myndigheter på bekostnad av fullt beväpnade plattformar, vi offrar eventuellt vår kontroll över kommunikationssystemen för en illa uttalad vilja att samverka med andra nationer. Vem har förklarat för oss vad priset får vara? Gränser saknas eftersom ingen tar ansvar. Det rinner ner i systemet och byråkraterna på Försvarsmaktens Högkvarter spelar med siffror i ett gammalt exceldokument innehållandes kostnader för system och verksamheter. Och alla stödmyndigheter dansar med. För varje år som går skjuts investeringarna framåt. Förmåga till strategiska ställningstaganden saknas fullständigt. Resultatet är ett havererat ledarskap i organisationen och ett chefskap som går ut på att förvalta papper med siffror på. Respekten för hierarkin är nu fullständigt bortblåst. Utan en exceptionellt stark ledare i regeringen och med en vilja att investera sig ur situationen kommer man inte kunna vända trenden. I en frisk organisation kommer ledarskap före chefskap: chefskap ska förtjänas för att respekteras i dagens värld.
Grunden i detta är det beteende som Internet har lett till. Vi väljer idag själva hur vår verklighet ser ut och vi väljer själva vilka tjänster vi ska konsumera. Som liberal anser jag detta vara en mycket positiv utveckling. Samtidigt finns det funktioner i nationen som kräver hierarki för att kunna fungera; t.ex. rättsväsende och militärt försvar. Här vet vi att det finns utvecklingspunkter. Och någonstans i allt detta riskerar sakkunskap och kompetens, som fortfarande är avgörande för att man ska lösa rätt problem på rätt sätt, att hamna i skymundan. När vi närmar oss ett system där direktdemokrati i stora och små frågor blir möjligt tack vare Internet kan de mångas känslor här och nu styra över de fås kompetens om hur man bäst gör saker rent sakligt på lång sikt.
Precis som rättsapparatens tröghet är nödvändig för att balansera medborgarnas snabba humörförändringar och döma mellan rätt och fel på ett konsekvent sätt över decennier och mer, på det sättet kräver även många andra samhällsfunktioner en viss tröghet och tydlig beslutshierarki. Hur man på sikt skapar legitimitet för de fås styre över de många är avgörande för den nationella konstruktionens livskraft. Samtidigt frågar vi oss hur vi vill att vårt samhälle ska se ut imorgon. Här finns det inga tydliga svar, ingen vet vad resan in i informationseran kommer ge vid hand. Det enda vi vet är att det mekaniska samhället, det blir allt suddigare i backspegeln.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-03-05
Libyen - i eftertankens kranka blekhet
Human Development Index
Det tragiska inbördeskriget i Syrien går vidare efter att regimen tvingat bort rebeller från Babr Ama-distriktet i Homs. Västvärldens insatser sträcker sig till riktade sanktioner mot den syriska ledningen och delar av ekonomin till skillnad från Libyen, där vi ökade de militära insatserna efter hand. På flera sätt är det märkligt.
Det som startade som en social och politisk revolt i Syrien var under lång tid helt fredlig. Under perioden mars-juni sköts människor ihjäl i demonstrationer när de bar på blommor istället för vapen. I Libyen förekom det också motsvarande, men vid några enstaka tillfällen när den ökända 32. brigaden sattes in. Det väpnade motståndet kom igång tidigt i Libyen till skillnad från i Syrien som i månader försökte genomföra fredliga protester.
I Syrien är antalet dödsoffer nu uppe kring 8000 enligt återhållsamma beräkningar. Regimen skjuter urskiljningslöst med artilleri mot städer, vilket innebär att civilbefolkningen lider katastrofalt. I Libyen blev denna typ av handlingar i huvudsak hypotetiska, eftersom omvärlden reagerade innan Khaddafis diktatur hann slå mynt av sin retorik.
Å andra sidan är det oron för negativa konsekvenser vid ett ingripande som håller tillbaka omvärlden när det gäller Syrien. Det fanns i Libyen också, men inte alls i samma omfattning. Den amerikanska administrationen säger nej till att beväpna den syriska oppositionen för att inte militarisera konflikten. Det gör också flera sunnitiska stammar i västra Irak som har bittra erfarenheter från sitt eget inbördes- och gerillakrig under 00-talet. Med Al Qaida-associerade män strömmande in över gränsen till Syrien användandes de gamla smuggelvägarna i omvänd riktning, så har exemplevis antalet improviserade bomber i Syrien ökat med 138 % mellan december och januari.
Med de potentiella konsekvenser i regionen som en västerländsk intervention i Syrien skulle få är det förståeligt att taktiken just nu manar till försiktighet. Det betyder inte att man vill se Assadregimen sitta kvar, men det skulle bli en helt annan legitimitet om regimen föll av det egna folkets kraft. Det finns också flera allvarliga internationella komplikationer att ta hänsyn till, inte minst det ryska motståndet. Sammantaget finns det starkare skäl till ett ingripande med hänvisning till Responsibility to Protect (R2P) än i Libyen, men Syriens geopolitiska betydelse verkar som motkraft, varför inget militärt ingripande kan och tyvärr inte bör ske just nu.
Därför är det intressant att vända blickarna mot den aktuella situationen i Libyen. FN:s råd för mänskliga rättigheter kom i förra veckan ut med en förödande rapport om de stridande parterna. Såväl Khaddafiregimen som rebellerna (Thuwar) begick många grova brott mot folkrätten. Problemet är att de senares pågår alltjämt.
Det är i synnerhet den etniska rensningen av främst Tawergha som förskräcker. Tyvärr finns det i rapporten andra exempel på liknande handlingar, om än inte lika systematiska som Misratarebellernas fördrivande av 30000 Tawerghas och många mord. Denna rasism mot svarta går obemärkt förbi i den svenska debatten. I en AP-artikel i lördagens Huffington Post kan vi läsa om hur en sjukvårdare i ett garage i Misrata berättar att denne själv sett nio kastrerade män från det närbelägna och tillfälliga fängelset, och andra med spår efter elchocker. En fånge visar upp sin sönderpiskade vänsterhand för AP:s reporter.
Inte ens Khaddafiregimen ägnade sig åt liknande etniska förföljser. Ur FN:s rapport:
"As described by the Commission in its first and the present Report, the Qadhafi Government targeted people for arrest, torture and killing based on their opposition to the Government. However, the Commission has not found evidence that one particular group, within the thuwar and their supporters, was targeted more than others. While some towns were historically oppressed by the Government, there is no indication they were treated during the conflict in a worse way as a consequence of this previous discrimination."
Detta sker samtidigt som landet fragmentiseras. Jag räknar till sex starkare grupperingar. Övergångsrådet (NTC), den västra milisfederationen, Khaddafilojalister, Misrata- och Zintanrebeller samt inte minst Cyrenaicafederalister som i morgon väntas utropa en egen stat i Benghazi. Med tanke på att de viktigaste oljekällorna ligger i det område som dessa kommer att göra anspråk på, så är det upplagt för konflikt. Interimpremiärministern Abdel Rahim al-Kib ska under dagen hålla ett TV-sänt tal, där han kommer att presentera den nya lagen om decentralisering som antogs igår i syfte att skyla över motsättningarna internt hos de nya makthavarna.
Frågan är då varför det är så tyst om Libyen i väst? Vi har en situation där 8000 hålls i olagliga fängelser utan rättegång och försvarare, där människor dödas eller torteras för sin hudfärg. Landet destabiliseras och bryts upp mer och mer. Landet kommer att rutscha utför i Human Development Index enligt bilden ovan. Före inbördeskriget var Libyen främst i Afrika när det gäller utbildning, levnadsstandard och välfärd, men med en politisk diktatur som innebar stort förtryck mot oliktänkande.
Den bistra sanningen är väl att vi har insett att allt inte är så enkelt, att allt inte är vad det synes vara och att aptiten på militära interventioner därmed minskat betydligt det sista halvåret. Till förfång för det syriska folket, där regimen urskiljningslöst beskjutit Homs under flera veckor. Eller för det libyska folket, där nu andra människor än förut skriker i improviserade tortyrkammare.
Som Dag Vag sjöng i Atomsviten:
"Vad gör du då?"
Ekot
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)