Nedanstående är det manuskript jag utgick ifrån vid dagens anförande vid Folk och Försvars seminarium om svenskt stridsflyg i framtiden. Du kan se sändningen här:
Mitt föredrag startar efter 1 h 14 min 15 sek
Syftet med vårt försvar är olika beroende på skeenden. På ett övergripande plan ska försvaret ge statsmakterna handlingsfrihet att genomföra sin politik. Mer konkret är att det ska vara krigsavhållande genom sin förmåga till krigföring. Om motståndare skulle angripa Sverige så syftar försvaret till att skydda landets befolkning, och i andra hand till att skydda det territorium där befolkningen och viktiga resurser finns. Försvaret syftar också till att kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Detta är viktigt i de lägen som Sverige upplever ett säkerhetsöverskott.
Det finns olika modeller att bygga upp ett försvar. En möjlighet är ett gerillaförsvar, men det är inte särskilt krigsavhållande, om än kostnadseffektivt. Det är inte heller troligt att folket är beredda att betala det pris i liv och förspilld tid som skulle krävas för att befria hela landet. På andra ändan av skalan finns ett försvar med kärnvapen i centrum. En sådan modell är dyr och sällsynt olämpligt för en småstat som är granne med en super-/stormakt med många fler kärnvapen. De egna vapnen skulle inte ha någon trovärdighet hos någon.
Därför har vi ett konventionellt försvar. Förut var det ett invasionsförsvar som bestod av både ett skalförsvar, där vi möter en angripare långt ut, och ett djupförsvar, där vi slogs på land för att tillfoga en fiende förluster. Sedan 2004 har vi praktiken bara ett skalförsvar kvar. Av dessa två komponenter är det det bästa valet, om vi ska uppnå syftet med försvaret enligt ovan. Det förutsätter dock att en sådan organisation är finansierad, annars bör man överväga djupförsvaret istället med koncentration till kusten.
Stormakternas intressen kring Skandinaviska halvön är skiftande. Både väst och Ryssland har intressen av genomfart till och från Östersjön. Väst för att föra in marinstridskrafter, och Ryssland för att kunna exportera och importera (rå)varor som olja. I den öppna ryska doktrinen står tydligt att det militära instrumentet ska kunna användas för affärsintressen. Ryssland har ett starkt behov att skydda Kolahalvön, där huvuddelarna av de strategiska ubåtarna med kärnvapen finns. Ryssland har också ett starkt intresse av att skydda ryska minoriteter i regionen, också något som står i klartext i doktrinen. NATO vill kunna skydda sina medlemsstater.
Både väst och Ryssland har luftförsvarslinjer som man vill skydda. Om USA skulle föra fram hangarfartyg i Norska havet skulle de vilja ha ett skydd liksom Ryssland satsar mycket på sitt luftförsvar i väst. Väst har också ett intresse av att inte låta ryska sjöstridskrafter, främst ubåtar, operera för långt söderut i Atlanten. Lite apart för somliga, men ett möjligt intresse i framtiden är att potentiella robotbanor från Iran mot USA:s östkust passerar Sverige. Det är därför USA och NATO bygger ut ett robotförsvar i Östersjöområdet med basering av luftvärn med extremt hög prestanda i Polen 2018, något som besvärar Ryssland. USA har också deklarerat att de ibland kommer att patrullera Östersjön med Aegisfartyg som rörliga komponenter i det strategiska robotförsvaret. Det gäller också att komma ihåg att Sverige är väldigt utsträckt i nord-sydlig riktning, vilket ställer krav på uppträdande över stor yta.
För Sveriges del innebär det att några områden blir extra intressanta för stormakterna att behärska militärt i händelse av en konfrontation i framtiden. Gotland och sydöstra Östersjön förstås. Den som behärskar Gotland har övertaget i Östersjön. Västra Sverige med Öresundsutloppen och passagen ut till Nordsjön blir också viktiga, antingen för offensiva eller defensiva syften. Norrland är viktigt när det gäller luftförsvaret på ömse sidor. Om en militär operation skulle vara mer direkt riktad mot Sverige, så skulle Mälardalen och Åland också vara intressanta för att påverka statsledningen och kunna operera i norra Sverige genom att regla av Östersjön.
När det gäller jämförelser mellan flygstridskrafter, så måste man hålla i minnet att utfallet inte är linjärt. Om man ska möta X stridsflygplan, så är steget från 60 till 80 plan på den egna sidan större än vad steget från 40 till 60 plan.
Vad är då skillnaden mellan Gripen C/D och Gripen E/F. Om vi håller oss till de viktigaste faktorerna för stridsflygplan, så kan E/F bära fler vapen, den kan också bära mer bränsle, vilket ger en längre räckvidd/flygtid. Eftersom skrovet är större på E/F, så kan man ha en större motor. Med Gripen E/F kommer också en AESA-radar som förbättrar upptäckstavstånden väsentligt. En bättre motor ger också bättre höjd- och fartprestanda för Gripen E/F. Däremot är C/D sannolikt något snabbare på klargöring, eftersom E/F måste lasta fler vapen och tanka mer bränsle.
Om vi övergår till att jämföra Gripen mot andra stridsflygplan, så beror det naturligtvis på en mängd parametrar som stridsledningsmöjligheter från marken och luftvärn för att ta ett par exempel. Om vi rensar dessa parametrar och låter fyra flygplan möta fyra andra i jaktstrid (grupp mot grupp), så blir min bedömning denna:
Gripen C/D är då jämförbar med MiG-29SMT. Gripen E/F är drygt dubbla förmågan, vilket gör den jämförbar med konkurrenten Rafale som har ett mycket bra Varnings- och Motmedelssystem (VMS) och också är ett riktigt flerrollsplan. Eurofighter är inte ett renodlat flerplan, och är aningen sämre än de två föregående.
Ryska SU-35 som kommer utgöra stommen i ryskt stridsflyg om tio år är aningen bättre än Gripen E/F och Rafale, främst beroende på stor radar och förmåga att bära mycket vapen.
Amerikanska F-18 som Finland har placerar jag mellan Gripen E/F och C/D, eftersom planet är tämligen långsamt. F-35 som Norge har köpt är däremot lite bättre än SU-35, främst beroende på smygegenskaperna som gör det till ett plan av femte generationen. Det är samma nivå som PAK-FA från Ryssland når. Precis som många andra ryska plan kännetecknas detta plan av stark motor och därmed hög lastkapacitet. En grupp PAK-FA bedömer jag som 50 % bättre än motsvarande grupp Gripen E/F. Ännu bättre är amerikanska F-22 Raptor som har samma kännetecken som PAK-FA, men ännu mer förfinat. Säkert mer än dubbla förmågan mot Gripen E/F, men många gånger dyrare, vilket inte saknar betydelse i sammanhanget.
Om vi tittar på driftkostnader för olika stridsflygplan, så ser vi att Gripen är klart billigast. Detta är en mycket viktig faktor. Om vi jämför Gripen E/F med Rafale så får vi följande beräkning:
Om 200 flygförare ska utbildas 140 h/år så kostar Gripen 140 milj USD/år och Rafale 462 milj USD/år, vilket ger 9,66 Mdr USD på 30 år.
Dessutom tillkommer en omställningskostnad för att byta logistiksystem för stora summor pengar.
Träningstiden är en viktig faktor i luftoperativ verksamhet. I NATO måste man flyga 140 h/år för att kunna uppträda i en roll. Tre roller (JAS) kräver minst 180 h/år, och helst 240 h/år. En annan fördel med Gripen är tillgängligheten, förutsatt att PRIO fungerar. Vi måste räkna med högst 80 % (realistiskt 60%?) tillgänglighet, beroende på serviceintrevaller. Tillgängligheten är operativt också beroende på avstånd mellan baser och insatsområden. Med allt färre baser i Sverige, så blir det allt längre transporttider. En annan faktor som påverkar det hela är våra basbataljoner som nu är två till antalet. Det innebär en liten flaskhals när det gäller att betjäna nuvarande förband i fält, vilket också påverkar tillgängligheten.
Om vi undersöker räckvidden för moderna flygburna attackrobotar så är dessas räckvidd mellan 30-40 mil, vilket innebär att vårt flyg måste långt ut om vi vill komma en motståndares flygplan innan de avlossar dessa.
Vad får vi då för operativ effekt av de 50 Gripen E/F som regeringen föreslagit? I realiteten är dessa i verkligheten allra högst 40 (mer troligt 30-35) gripbara beroende på service jag talade om tidigare. Det innebär att vi kan upprätthålla incidentberedskap på två platser dygnet runt. Vidare kan vi skydda oss mot systematiska kränkningar i ett begräsat område genom att ständigt ha en jaktrote i luften under "Vecka". Om en motståndare skulle flyga an mot Sverige med 20 moderna stridsflygplan 2020, så skulle de 40 Gripen E/F hålla en 40 mil bred linje i "Timmar".
Genom sitt förslag om Gripen E/F, så binder regeringen upp oss i ett koncept som kräver bassystem, stridsledningssystem, vapen och luftvärn för att få ett luftförsvarssystem i balans.
Även om jag är för en anskaffning av Gripen E/F, så beklagar jag att vi inte tar oss tid att diskutera vad som passar oss bäst, maskiner eller människor. Ett koncept med högt teknikinnehåll kräver kompensation för inflationen på försvarsmateriel, annars halveras organisationen var 20:e år.
På ett mer operativt plan så har inte regeringen eller Försvarsmakten presenterat ett trovärdigt koncept hur vi skyddar oss mot massiva robotangrepp eller cyberangrepp i starten på en konflikt. Exemplet jag visade med att hålla en linje är det sämsta utnyttjandet av luftstridskrafter som finns - ett defensivt luftförsvar. Vi vet från otaliga studier att det är det offensiva luftförsvaret som vinner i nästan alla situationer. Det kräver beväpning med egna attackrobotar för att ta striden till en motståndares sensorkedja och bassystem, ungefär som att det inte går att vinna en boxningsmatch genom att bara gardera sig.
Här har Finland tydligt uttryckt att man vill utrusta sina F-18 med attackvapen och signalsökande robotar som exempel. Är vi beredda att göra detsamma och var finns pengarna?
En annan, icke diskuterad faktor, är NATO-medlemskap. Här kan man inta två hållningar vid ett medlemskap:
1. Eftersom vi är med i NATO, så behöver vi inget stridsflyg, eftersom andra kan ha det.
2. Vår roll i NATO kring den Skandinaviska halvön är att stå för huvuddelen av stridsflyget.
Det är ganska märkligt att att vi 2007 bestämde oss för 100 Gripen C/D för att kunna möta en bedömd begränsad kapacitet 2020, medan vi går ned något med 50 Gripen E/F för att möta en kapacitet 2025 som är mångdubbelt större än vi bedömde för fem år sedan.
Som sammanfattning så ger 50 Gripen E/F oss förmåga att avvärja systematiska kränkningar i "Vecka" och att möta luftangrepp mot en landsända i "Dagar".
Om vi skulle ha 20 flygplan till så skulle vi kunna sätta in dessa offensivt som reserv efter den första striden. Med ytterligare 20 plan, så skulle vi kunna operera över ett större område och ha en reserv för offensiva anfall - under förutsättningar att det finns vapen för sådant. Att ha reserver är närmast ett axiom inom luftkrigföringen.
Nu kanske någon invänder att vi gör allt tillsammans med andra vid en konflikt i närområdet. Då glömmer denne bort att Norge lär koncentrera sitt flyg till norra Norge liksom Finland kommer att skydd sydöstra delen av landet. Polen kommer koncentrera sitt stridsflyg i öster och skydd av flottan i Gdanskbukten. Danmarks lilla flygvapen räcker till luftförsvar över Bornholm och huvudstaden. Kvar är Tyskland, men här sätter avstånden starka begränsningar för deras flyg att operera över mellersta Östersjön. Vi är på egen hand i realiteten.
Många gånger jämförs försvaret med en försäkring. Vi riskerar 2020 att ha kvalificerade markstridsförband som klarar att slå två bataljoner, en flotta bestående av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar samt ett luftförsvar utan offensiva vapen eller kvalificerat luftvärn. Vi skulle i så fall ha en trafikförsäkring.
(Uppdatering kl 2030) Några reflektioner från dagen. Akademikollegan Peter Nordlund från FOI är alltid intressant att lyssna på. Han hade idag perspektivet på "sunk costs" och visade att tidigare investeringar på Gripen till del kunde tas till vara, eftersom de tidigare planen används för att bygga nya versioner. Detta sänker i sin tur ytvecklingskostnderna som i normalfallet med ny motor innebär att den kostar samma som produktionen av 200 plan. Överingejör Nordlund la också till att Sverige är det enda land i världen som har fler anställda i försvarsindustrin än i försvaret.
Försvarsmakten hade genom Chefen för Högkvarteret, generallöjtnant Jan Salestrand, en genomgång som visade på ett ambitiöst arbete i utvärderingen. Lite överraskande är trots allt att Försvarsmakten "bejakar" Regeringens förslag om 40-60 Gripen E utan full finansiering, då c:a 5,5 Mdr SEK skall omplaneras i materielplanen.
Mer bekymmersamt är dock behandlingen av referensalternativet i utvärderingen. Enligt general Salestrand var alternativet att behålla C/D-versionen utan uppgradering till 2042 inget alternativ, utan användes för att ta fram vad det kostar att operera luftstridskrafter under 30 år. Summan angavs till 60 Mdr SEK. I de överiga olika alternativen tillkom en anskaffningskostnad från 27 Mdr SEK och ökande. För utländska stridsflygplan tillkommer dessutom en driftkostnad på ytterligare 15 Mdr SEK.
Men vad hade hänt om Försvarsmakten hade lagt in en uppgradering av C/D på 27 Mdr SEK under samma period? Moderna robotar kostar 5-10 milj SEK styck. Sverige hade kunnat köpa 1000 robotar för 10 Mdr SEK av olika typer som attackrobotar, signalsökande robotar och långräckviddiga jaktrobotar, alla av högsta kvalitet. Vi hade kunnat sätta in en AESA-radar i hälften av makinerna, renovera motorer och så vidare. Det förefaller för mig lite märkligt att göra en alternativjämförelse där man satsar 27 Mdr mindre på referensalternativet.
Om det var något jag själv inte var nöjd med när det gäller mitt föredrag, så var det att jag inte tryckte på att 100 Gripen C/D har en något högre operativ effekt än 50 Gripen E. Jag bedömer att omslagspunkten går kring 65 plan. Här skulle jag vilja ha kvalificerade synpunkter på min hypotes. Du hittar Chefen för Högkvarterets genomgång om alternativen här (57 min till 1 h 03 min).
I övrigt anar jag ett politiskt uppvaknande om läget, både när det gäller ekonomin och förändringar i omvärldens kapaciteter - både ökande respektive minskande. Här behöver försvarspolitikerna hjälp för att kunna argumentera med andra samhällsintressen. Kungl Krigsvetenskapsakademin är som alltid beredd att hjälpa till med analyser och ta ansvar för försvarsupplysning till en bredare allmänhet genom bland annat sin seminarieverksamhet. (Uppdatering slut)
(Uppdatering kl 1100) Claes Arvidsson skriver i SvD om genomgången och pekar på att i försvarspolitiken måste bra vara tillräckligt bra. (Uppdatering slut)
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Hej Matematik! - Kapitel luftoperativ stridsekonomi
Nedanstående är det manuskript jag utgick ifrån vid dagens anförande vid Folk och Försvars seminarium om svenskt stridsflyg i framtiden. Du kan se sändningen här:
Mitt föredrag startar efter 1 h 14 min 15 sek
Syftet med vårt försvar är olika beroende på skeenden. På ett övergripande plan ska försvaret ge statsmakterna handlingsfrihet att genomföra sin politik. Mer konkret är att det ska vara krigsavhållande genom sin förmåga till krigföring. Om motståndare skulle angripa Sverige så syftar försvaret till att skydda landets befolkning, och i andra hand till att skydda det territorium där befolkningen och viktiga resurser finns. Försvaret syftar också till att kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Detta är viktigt i de lägen som Sverige upplever ett säkerhetsöverskott.
Det finns olika modeller att bygga upp ett försvar. En möjlighet är ett gerillaförsvar, men det är inte särskilt krigsavhållande, om än kostnadseffektivt. Det är inte heller troligt att folket är beredda att betala det pris i liv och förspilld tid som skulle krävas för att befria hela landet. På andra ändan av skalan finns ett försvar med kärnvapen i centrum. En sådan modell är dyr och sällsynt olämpligt för en småstat som är granne med en super-/stormakt med många fler kärnvapen. De egna vapnen skulle inte ha någon trovärdighet hos någon.
Därför har vi ett konventionellt försvar. Förut var det ett invasionsförsvar som bestod av både ett skalförsvar, där vi möter en angripare långt ut, och ett djupförsvar, där vi slogs på land för att tillfoga en fiende förluster. Sedan 2004 har vi praktiken bara ett skalförsvar kvar. Av dessa två komponenter är det det bästa valet, om vi ska uppnå syftet med försvaret enligt ovan. Det förutsätter dock att en sådan organisation är finansierad, annars bör man överväga djupförsvaret istället med koncentration till kusten.
Stormakternas intressen kring Skandinaviska halvön är skiftande. Både väst och Ryssland har intressen av genomfart till och från Östersjön. Väst för att föra in marinstridskrafter, och Ryssland för att kunna exportera och importera (rå)varor som olja. I den öppna ryska doktrinen står tydligt att det militära instrumentet ska kunna användas för affärsintressen. Ryssland har ett starkt behov att skydda Kolahalvön, där huvuddelarna av de strategiska ubåtarna med kärnvapen finns. Ryssland har också ett starkt intresse av att skydda ryska minoriteter i regionen, också något som står i klartext i doktrinen. NATO vill kunna skydda sina medlemsstater.
Både väst och Ryssland har luftförsvarslinjer som man vill skydda. Om USA skulle föra fram hangarfartyg i Norska havet skulle de vilja ha ett skydd liksom Ryssland satsar mycket på sitt luftförsvar i väst. Väst har också ett intresse av att inte låta ryska sjöstridskrafter, främst ubåtar, operera för långt söderut i Atlanten. Lite apart för somliga, men ett möjligt intresse i framtiden är att potentiella robotbanor från Iran mot USA:s östkust passerar Sverige. Det är därför USA och NATO bygger ut ett robotförsvar i Östersjöområdet med basering av luftvärn med extremt hög prestanda i Polen 2018, något som besvärar Ryssland. USA har också deklarerat att de ibland kommer att patrullera Östersjön med Aegisfartyg som rörliga komponenter i det strategiska robotförsvaret. Det gäller också att komma ihåg att Sverige är väldigt utsträckt i nord-sydlig riktning, vilket ställer krav på uppträdande över stor yta.
För Sveriges del innebär det att några områden blir extra intressanta för stormakterna att behärska militärt i händelse av en konfrontation i framtiden. Gotland och sydöstra Östersjön förstås. Den som behärskar Gotland har övertaget i Östersjön. Västra Sverige med Öresundsutloppen och passagen ut till Nordsjön blir också viktiga, antingen för offensiva eller defensiva syften. Norrland är viktigt när det gäller luftförsvaret på ömse sidor. Om en militär operation skulle vara mer direkt riktad mot Sverige, så skulle Mälardalen och Åland också vara intressanta för att påverka statsledningen och kunna operera i norra Sverige genom att regla av Östersjön.
När det gäller jämförelser mellan flygstridskrafter, så måste man hålla i minnet att utfallet inte är linjärt. Om man ska möta X stridsflygplan, så är steget från 60 till 80 plan på den egna sidan större än vad steget från 40 till 60 plan. Vad är då skillnaden mellan Gripen C/D och Gripen E/F. Om vi håller oss till de viktigaste faktorerna för stridsflygplan, så kan E/F bära fler vapen, den kan också bära mer bränsle, vilket ger en längre räckvidd/flygtid. Eftersom skrovet är större på E/F, så kan man ha en större motor. Med Gripen E/F kommer också en AESA-radar som förbättrar upptäckstavstånden väsentligt. En bättre motor ger också bättre höjd- och fartprestanda för Gripen E/F. Däremot är C/D sannolikt något snabbare på klargöring, eftersom E/F måste lasta fler vapen och tanka mer bränsle.
Om vi övergår till att jämföra Gripen mot andra stridsflygplan, så beror det naturligtvis på en mängd parametrar som stridsledningsmöjligheter från marken och luftvärn för att ta ett par exempel. Om vi rensar dessa parametrar och låter fyra flygplan möta fyra andra i jaktstrid (grupp mot grupp), så blir min bedömning denna: Gripen C/D är då jämförbar med MiG-29SMT. Gripen E/F är drygt dubbla förmågan, vilket gör den jämförbar med konkurrenten Rafale som har ett mycket bra Varnings- och Motmedelssystem (VMS) och också är ett riktigt flerrollsplan. Eurofighter är inte ett renodlat flerplan, och är aningen sämre än de två föregående.
Ryska SU-35 som kommer utgöra stommen i ryskt stridsflyg om tio år är aningen bättre än Gripen E/F och Rafale, främst beroende på stor radar och förmåga att bära mycket vapen. Amerikanska F-18 som Finland har placerar jag mellan Gripen E/F och C/D, eftersom planet är tämligen långsamt. F-35 som Norge har köpt är däremot lite bättre än SU-35, främst beroende på smygegenskaperna som gör det till ett plan av femte generationen. Det är samma nivå som PAK-FA från Ryssland når. Precis som många andra ryska plan kännetecknas detta plan av stark motor och därmed hög lastkapacitet. En grupp PAK-FA bedömer jag som 50 % bättre än motsvarande grupp Gripen E/F. Ännu bättre är amerikanska F-22 Raptor som har samma kännetecken som PAK-FA, men ännu mer förfinat. Säkert mer än dubbla förmågan mot Gripen E/F, men många gånger dyrare, vilket inte saknar betydelse i sammanhanget.
Om vi tittar på driftkostnader för olika stridsflygplan, så ser vi att Gripen är klart billigast. Detta är en mycket viktig faktor. Om vi jämför Gripen E/F med Rafale så får vi följande beräkning: Om 200 flygförare ska utbildas 140 h/år så kostar Gripen 140 milj USD/år och Rafale 462 milj USD/år, vilket ger 9,66 Mdr USD på 30 år. Dessutom tillkommer en omställningskostnad för att byta logistiksystem för stora summor pengar.
Träningstiden är en viktig faktor i luftoperativ verksamhet. I NATO måste man flyga 140 h/år för att kunna uppträda i en roll. Tre roller (JAS) kräver minst 180 h/år, och helst 240 h/år. En annan fördel med Gripen är tillgängligheten, förutsatt att PRIO fungerar. Vi måste räkna med högst 80 % (realistiskt 60%?) tillgänglighet, beroende på serviceintrevaller. Tillgängligheten är operativt också beroende på avstånd mellan baser och insatsområden. Med allt färre baser i Sverige, så blir det allt längre transporttider. En annan faktor som påverkar det hela är våra basbataljoner som nu är två till antalet. Det innebär en liten flaskhals när det gäller att betjäna nuvarande förband i fält, vilket också påverkar tillgängligheten.
Om vi undersöker räckvidden för moderna flygburna attackrobotar så är dessas räckvidd mellan 30-40 mil, vilket innebär att vårt flyg måste långt ut om vi vill komma en motståndares flygplan innan de avlossar dessa.
Vad får vi då för operativ effekt av de 50 Gripen E/F som regeringen föreslagit? I realiteten är dessa i verkligheten allra högst 40 (mer troligt 30-35) gripbara beroende på service jag talade om tidigare. Det innebär att vi kan upprätthålla incidentberedskap på två platser dygnet runt. Vidare kan vi skydda oss mot systematiska kränkningar i ett begräsat område genom att ständigt ha en jaktrote i luften under "Vecka". Om en motståndare skulle flyga an mot Sverige med 20 moderna stridsflygplan 2020, så skulle de 40 Gripen E/F hålla en 40 mil bred linje i "Timmar".
Genom sitt förslag om Gripen E/F, så binder regeringen upp oss i ett koncept som kräver bassystem, stridsledningssystem, vapen och luftvärn för att få ett luftförsvarssystem i balans. Även om jag är för en anskaffning av Gripen E/F, så beklagar jag att vi inte tar oss tid att diskutera vad som passar oss bäst, maskiner eller människor. Ett koncept med högt teknikinnehåll kräver kompensation för inflationen på försvarsmateriel, annars halveras organisationen var 20:e år.
På ett mer operativt plan så har regeringen eller Försvarsmakten presenterat ett trovärdigt koncept hur vi skyddar oss mot massiva robotangrepp eller cyberangrepp i starten på en konflikt. Exemplet jag visade med att hålla en linje är det sämsta utnyttjandet av luftstridskrafter som finns - ett defensivt luftförsvar. Vi vet från otaliga studier att det är det offensiva luftförsvaret som vinner i nästan alla situationer. Det kräver beväpning med egna attackrobotar för att ta striden till en motståndares sensorkedja och bassystem, ungefär som att det inte går att vinna en boxningsmatch genom att bara gardera sig.
Här har Finland tydligt uttryckt att man vill utrusta sina F-18 med attackvapen och signalsökande robotar som exempel. Är vi beredda att göra detsamma och var finns pengarna?
En annan, icke diskuterad faktor, är NATO-medlemskap. Här kan man inta två hållningar vid ett medlemskap:
1. Eftersom vi är med i NATO, så behöver vi inget stridsflyg, eftersom andra kan ha det.
2. Vår roll i NATO kring den Skandinaviska halvön är att stå för huvuddelen av stridsflyget.
Det är ganska märkligt att att vi 2007 bestämde oss för 100 Gripen C/D för att kunna möta en bedömd begränsad kapacitet 2020, medan vi går ned något med 50 Gripen E/F för att möta en kapacitet 2025 som är mångdubbelt större än vi bedömde för fem år sedan.
Som sammanfattning så ger 50 Gripen E/F oss förmåga att avvärja systematiska kränkningar i "Vecka" och att möta luftangrepp mot en landsända i "Dagar".
Om vi skulle ha 20 flygplan till så skulle vi kunna sätta in dessa offensivt som reserv efter den första striden. Med ytterligare 20 plan, så skulle vi kunna operera över ett större område och ha en reserv för offensiva anfall - under förutsättningar att det finns vapen för sådant. Att ha reserver är närmast ett axiom inom luftkrigföringen.
Nu kanske någon invänder att vi gör allt tillsammans med andra vid en konflikt i närområdet. Då glömmer denne bort att Norge lär koncentrera sitt flyg till norra Norge liksom Finland kommer att skydd sydöstra delen av landet. Polen kommer koncentrera sitt stridsflyg i öster och skydd av flottan i Gdanskbukten. Danmarks lilla flygvapen räcker till luftförsvar över Bornholm och huvudstaden. Kvar är Tyskland, men här sätter avstånden starka begränsningar för deras flyg att operera över mellersta Östersjön. Vi är på egen hand i realiteten.
Många gånger jämförs försvaret med en försäkring. Vi riskerar 2020 att ha kvalificerade markstridsförband som klarar att slå två bataljoner, en flotta bestående av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar samt ett luftförsvar utan offensiva vapen eller kvalificerat luftvärn. Vi skulle i så fall ha en trafikförsäkring.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Syftet med vårt försvar är olika beroende på skeenden. På ett övergripande plan ska försvaret ge statsmakterna handlingsfrihet att genomföra sin politik. Mer konkret är att det ska vara krigsavhållande genom sin förmåga till krigföring. Om motståndare skulle angripa Sverige så syftar försvaret till att skydda landets befolkning, och i andra hand till att skydda det territorium där befolkningen och viktiga resurser finns. Försvaret syftar också till att kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Detta är viktigt i de lägen som Sverige upplever ett säkerhetsöverskott.
Det finns olika modeller att bygga upp ett försvar. En möjlighet är ett gerillaförsvar, men det är inte särskilt krigsavhållande, om än kostnadseffektivt. Det är inte heller troligt att folket är beredda att betala det pris i liv och förspilld tid som skulle krävas för att befria hela landet. På andra ändan av skalan finns ett försvar med kärnvapen i centrum. En sådan modell är dyr och sällsynt olämpligt för en småstat som är granne med en super-/stormakt med många fler kärnvapen. De egna vapnen skulle inte ha någon trovärdighet hos någon.
Därför har vi ett konventionellt försvar. Förut var det ett invasionsförsvar som bestod av både ett skalförsvar, där vi möter en angripare långt ut, och ett djupförsvar, där vi slogs på land för att tillfoga en fiende förluster. Sedan 2004 har vi praktiken bara ett skalförsvar kvar. Av dessa två komponenter är det det bästa valet, om vi ska uppnå syftet med försvaret enligt ovan. Det förutsätter dock att en sådan organisation är finansierad, annars bör man överväga djupförsvaret istället med koncentration till kusten.
Stormakternas intressen kring Skandinaviska halvön är skiftande. Både väst och Ryssland har intressen av genomfart till och från Östersjön. Väst för att föra in marinstridskrafter, och Ryssland för att kunna exportera och importera (rå)varor som olja. I den öppna ryska doktrinen står tydligt att det militära instrumentet ska kunna användas för affärsintressen. Ryssland har ett starkt behov att skydda Kolahalvön, där huvuddelarna av de strategiska ubåtarna med kärnvapen finns. Ryssland har också ett starkt intresse av att skydda ryska minoriteter i regionen, också något som står i klartext i doktrinen. NATO vill kunna skydda sina medlemsstater.
Både väst och Ryssland har luftförsvarslinjer som man vill skydda. Om USA skulle föra fram hangarfartyg i Norska havet skulle de vilja ha ett skydd liksom Ryssland satsar mycket på sitt luftförsvar i väst. Väst har också ett intresse av att inte låta ryska sjöstridskrafter, främst ubåtar, operera för långt söderut i Atlanten. Lite apart för somliga, men ett möjligt intresse i framtiden är att potentiella robotbanor från Iran mot USA:s östkust passerar Sverige. Det är därför USA och NATO bygger ut ett robotförsvar i Östersjöområdet med basering av luftvärn med extremt hög prestanda i Polen 2018, något som besvärar Ryssland. USA har också deklarerat att de ibland kommer att patrullera Östersjön med Aegisfartyg som rörliga komponenter i det strategiska robotförsvaret. Det gäller också att komma ihåg att Sverige är väldigt utsträckt i nord-sydlig riktning, vilket ställer krav på uppträdande över stor yta.
För Sveriges del innebär det att några områden blir extra intressanta för stormakterna att behärska militärt i händelse av en konfrontation i framtiden. Gotland och sydöstra Östersjön förstås. Den som behärskar Gotland har övertaget i Östersjön. Västra Sverige med Öresundsutloppen och passagen ut till Nordsjön blir också viktiga, antingen för offensiva eller defensiva syften. Norrland är viktigt när det gäller luftförsvaret på ömse sidor. Om en militär operation skulle vara mer direkt riktad mot Sverige, så skulle Mälardalen och Åland också vara intressanta för att påverka statsledningen och kunna operera i norra Sverige genom att regla av Östersjön.
När det gäller jämförelser mellan flygstridskrafter, så måste man hålla i minnet att utfallet inte är linjärt. Om man ska möta X stridsflygplan, så är steget från 60 till 80 plan på den egna sidan större än vad steget från 40 till 60 plan. Vad är då skillnaden mellan Gripen C/D och Gripen E/F. Om vi håller oss till de viktigaste faktorerna för stridsflygplan, så kan E/F bära fler vapen, den kan också bära mer bränsle, vilket ger en längre räckvidd/flygtid. Eftersom skrovet är större på E/F, så kan man ha en större motor. Med Gripen E/F kommer också en AESA-radar som förbättrar upptäckstavstånden väsentligt. En bättre motor ger också bättre höjd- och fartprestanda för Gripen E/F. Däremot är C/D sannolikt något snabbare på klargöring, eftersom E/F måste lasta fler vapen och tanka mer bränsle.
Om vi övergår till att jämföra Gripen mot andra stridsflygplan, så beror det naturligtvis på en mängd parametrar som stridsledningsmöjligheter från marken och luftvärn för att ta ett par exempel. Om vi rensar dessa parametrar och låter fyra flygplan möta fyra andra i jaktstrid (grupp mot grupp), så blir min bedömning denna: Gripen C/D är då jämförbar med MiG-29SMT. Gripen E/F är drygt dubbla förmågan, vilket gör den jämförbar med konkurrenten Rafale som har ett mycket bra Varnings- och Motmedelssystem (VMS) och också är ett riktigt flerrollsplan. Eurofighter är inte ett renodlat flerplan, och är aningen sämre än de två föregående.
Ryska SU-35 som kommer utgöra stommen i ryskt stridsflyg om tio år är aningen bättre än Gripen E/F och Rafale, främst beroende på stor radar och förmåga att bära mycket vapen. Amerikanska F-18 som Finland har placerar jag mellan Gripen E/F och C/D, eftersom planet är tämligen långsamt. F-35 som Norge har köpt är däremot lite bättre än SU-35, främst beroende på smygegenskaperna som gör det till ett plan av femte generationen. Det är samma nivå som PAK-FA från Ryssland når. Precis som många andra ryska plan kännetecknas detta plan av stark motor och därmed hög lastkapacitet. En grupp PAK-FA bedömer jag som 50 % bättre än motsvarande grupp Gripen E/F. Ännu bättre är amerikanska F-22 Raptor som har samma kännetecken som PAK-FA, men ännu mer förfinat. Säkert mer än dubbla förmågan mot Gripen E/F, men många gånger dyrare, vilket inte saknar betydelse i sammanhanget.
Om vi tittar på driftkostnader för olika stridsflygplan, så ser vi att Gripen är klart billigast. Detta är en mycket viktig faktor. Om vi jämför Gripen E/F med Rafale så får vi följande beräkning: Om 200 flygförare ska utbildas 140 h/år så kostar Gripen 140 milj USD/år och Rafale 462 milj USD/år, vilket ger 9,66 Mdr USD på 30 år. Dessutom tillkommer en omställningskostnad för att byta logistiksystem för stora summor pengar.
Träningstiden är en viktig faktor i luftoperativ verksamhet. I NATO måste man flyga 140 h/år för att kunna uppträda i en roll. Tre roller (JAS) kräver minst 180 h/år, och helst 240 h/år. En annan fördel med Gripen är tillgängligheten, förutsatt att PRIO fungerar. Vi måste räkna med högst 80 % (realistiskt 60%?) tillgänglighet, beroende på serviceintrevaller. Tillgängligheten är operativt också beroende på avstånd mellan baser och insatsområden. Med allt färre baser i Sverige, så blir det allt längre transporttider. En annan faktor som påverkar det hela är våra basbataljoner som nu är två till antalet. Det innebär en liten flaskhals när det gäller att betjäna nuvarande förband i fält, vilket också påverkar tillgängligheten.
Om vi undersöker räckvidden för moderna flygburna attackrobotar så är dessas räckvidd mellan 30-40 mil, vilket innebär att vårt flyg måste långt ut om vi vill komma en motståndares flygplan innan de avlossar dessa.
Vad får vi då för operativ effekt av de 50 Gripen E/F som regeringen föreslagit? I realiteten är dessa i verkligheten allra högst 40 (mer troligt 30-35) gripbara beroende på service jag talade om tidigare. Det innebär att vi kan upprätthålla incidentberedskap på två platser dygnet runt. Vidare kan vi skydda oss mot systematiska kränkningar i ett begräsat område genom att ständigt ha en jaktrote i luften under "Vecka". Om en motståndare skulle flyga an mot Sverige med 20 moderna stridsflygplan 2020, så skulle de 40 Gripen E/F hålla en 40 mil bred linje i "Timmar".
Genom sitt förslag om Gripen E/F, så binder regeringen upp oss i ett koncept som kräver bassystem, stridsledningssystem, vapen och luftvärn för att få ett luftförsvarssystem i balans. Även om jag är för en anskaffning av Gripen E/F, så beklagar jag att vi inte tar oss tid att diskutera vad som passar oss bäst, maskiner eller människor. Ett koncept med högt teknikinnehåll kräver kompensation för inflationen på försvarsmateriel, annars halveras organisationen var 20:e år.
På ett mer operativt plan så har regeringen eller Försvarsmakten presenterat ett trovärdigt koncept hur vi skyddar oss mot massiva robotangrepp eller cyberangrepp i starten på en konflikt. Exemplet jag visade med att hålla en linje är det sämsta utnyttjandet av luftstridskrafter som finns - ett defensivt luftförsvar. Vi vet från otaliga studier att det är det offensiva luftförsvaret som vinner i nästan alla situationer. Det kräver beväpning med egna attackrobotar för att ta striden till en motståndares sensorkedja och bassystem, ungefär som att det inte går att vinna en boxningsmatch genom att bara gardera sig.
Här har Finland tydligt uttryckt att man vill utrusta sina F-18 med attackvapen och signalsökande robotar som exempel. Är vi beredda att göra detsamma och var finns pengarna?
En annan, icke diskuterad faktor, är NATO-medlemskap. Här kan man inta två hållningar vid ett medlemskap:
1. Eftersom vi är med i NATO, så behöver vi inget stridsflyg, eftersom andra kan ha det.
2. Vår roll i NATO kring den Skandinaviska halvön är att stå för huvuddelen av stridsflyget.
Det är ganska märkligt att att vi 2007 bestämde oss för 100 Gripen C/D för att kunna möta en bedömd begränsad kapacitet 2020, medan vi går ned något med 50 Gripen E/F för att möta en kapacitet 2025 som är mångdubbelt större än vi bedömde för fem år sedan.
Som sammanfattning så ger 50 Gripen E/F oss förmåga att avvärja systematiska kränkningar i "Vecka" och att möta luftangrepp mot en landsända i "Dagar".
Om vi skulle ha 20 flygplan till så skulle vi kunna sätta in dessa offensivt som reserv efter den första striden. Med ytterligare 20 plan, så skulle vi kunna operera över ett större område och ha en reserv för offensiva anfall - under förutsättningar att det finns vapen för sådant. Att ha reserver är närmast ett axiom inom luftkrigföringen.
Nu kanske någon invänder att vi gör allt tillsammans med andra vid en konflikt i närområdet. Då glömmer denne bort att Norge lär koncentrera sitt flyg till norra Norge liksom Finland kommer att skydd sydöstra delen av landet. Polen kommer koncentrera sitt stridsflyg i öster och skydd av flottan i Gdanskbukten. Danmarks lilla flygvapen räcker till luftförsvar över Bornholm och huvudstaden. Kvar är Tyskland, men här sätter avstånden starka begränsningar för deras flyg att operera över mellersta Östersjön. Vi är på egen hand i realiteten.
Många gånger jämförs försvaret med en försäkring. Vi riskerar 2020 att ha kvalificerade markstridsförband som klarar att slå två bataljoner, en flotta bestående av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar samt ett luftförsvar utan offensiva vapen eller kvalificerat luftvärn. Vi skulle i så fall ha en trafikförsäkring.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-09-24
Strategin för Afghanistan i gungning
Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Medan nyhetsflödet den senaste veckan dominerats av utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika har händelser ägt rum i Afghanistan som förstärker en redan negativ trend för ISAF-insatsen. Talibanattacken mot en större NATO-bas i Helmandprovinsen i södra Afghanistan den 14 september resulterade i ett flertal dödsoffer: 14 av 15 ur anfallsstyrkan, samt två amerikanska marinsoldater. De materiella förlusterna för NATO-sidan, framför allt flygplan, var de mest omfattande i en enskild incident under hela kriget.
Samtidigt har attackerna från medlemmar av de afghanska säkerhetsstyrkorna mot ISAF-personal fortsatt. Diskussioner har förts i medier om huruvida dessa har sin grund framför allt i planerad infiltration från motståndsgrupper, i tvång som utövas från motståndsgrupper mot säkerhetsstyrkorna, eller i personligt missnöje hos enskilda afghanska soldater. Det är dock värt att notera att samtliga dessa förklaringsgrunder innebär problem för NATO:s del – en stark fiende, en svag allierad, eller en allierad som kan vara en fiende. Trots mer osäkra data ska det påpekas att attacker inom de afghanska säkerhetsstyrkorna – trots mindre uppmärksamhet från medier – också är ett avgörande problem, med mer långsiktiga konsekvenser.
Svårigheterna ställdes på sin spets denna vecka, då NATO fattade beslut om att gemensamma operationer under bataljonsnivå med afghanska säkerhetsstyrkor skulle avbrytas. Utöver de konkreta konsekvenserna på taktisk nivå är det uppenbart att detta är ett kraftigt bakslag för den övergripande strategin, där tätt samarbete med lokala säkerhetsstyrkor antas leda till att de blir mer självständiga, och till slut tar över hela ansvaret för landets säkerhet.
Att detta händer samtidigt som USA tar hem det sista av den truppförstärkning på 33 000 personer som man beslutade om år 2009 förbättrar inte bilden. Flera bedömare har noterat att truppförstärkningens ursprungliga målsättning – att sätta ett definitivt stopp för motståndets möjligheter att ta över betydande delar av Afghanistan – gradvis har ändrats till ett allmänt stärkande av de afghanska regeringsstyrkorna. Bortsett från det faktum att det senare inte varit entydigt framgångsrikt förefaller det alltså som att man kraftigt justerat ned ambitionerna i förhållande till motståndet.
Slutsatsen blir ett befästande av den trend som många länge pekat på: ISAF har fokuserat på den taktiska nivån, och ofta varit framgångsrika där, medan deras motståndare fokuserat på den strategiska – eller kanske snarare den politiska – nivån, där de haft större framgång. Om vi utgår från offentliga uttalanden så tycks båda sidor anse att de är på väg att vinna.
Företrädare för USA och ISAF säger regelmässigt att genomförda talibanattacker måste ses som ett tecken på desperation, och att det är fråga om motståndets sista suck. Då majoriteten i anfallsstyrkorna ofta dödas, och talibanrörelsen inte lyckas ta tillbaka förlorat territorium, kan detta verka korrekt. Dock är det mer och mer tydligt att de två sidorna ofta talar om olika konflikter. NATO talar om ett relativt konventionellt krig, inriktat på territorium, ett krig som de nu håller på att dra sig ur. Deras motståndare talar om positionering i en bredare politisk konflikt, som än så länge bara har börjat.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-09-23
Syrien - en destruktiv dödsvals
Det tröstlösa kriget via ombud i Syrien kan nu ha krävt minst 27000 människors liv. Till synes är parterna låsta i en dödskamp.
Den Fria Syriska Armén har flyttat in sitt högkvarter till syriskt territorium från att tidigare funnits i Turkiet. Det indikerar dels att FSA kontrollerar ett mindre område i landet som medger att ledningen lokaliserar där. Det indikerar också ett behov att finnas på plats, eftersom FSA flera gånger kritiserats inifrån Syrien av befälhavare på fältet som inte haft mycket till övers för ledningen i exil.
Det är ett försök att ena de många splittrade rebellgrupperna som slåss i Syrien, och till och med ibland mot andra än regimens styrkor. Häromdagen utbröt en eldstrid mellan FSA och PKK vid turkiska gränsen, och igår gjorde syriska rebeller en räd på libanesiskt territorium mot en armépostering. Enigheten blir inte helt lätt att nå, eftersom samtidigt försöker man att ombilda FSA till Syriska Nationella Armén kring den till Jordanien avhoppade generalen Mohammad Al Haj Ali.
Regimen har det heller inte lätt, eftersom den inte lyckats bryta rebelloffensiven i Aleppo, där dessa dessutom har satt in ett antal anfall mot baser kring staden. Dessa binder regimens styrkor i passivt skydd kring dessa, och försvårar på sikt för Assads styrkor att operera obehindrat i luftrummet. Det börjar nu komma några rapporter om nedskjutningar av enstaka helikoptrar och något stridsflygplan.
Den syriska krigsmakten torde rimligen också ha vissa begränsningar i sin rörlighet, eftersom de är beroende av bränsle som diesel och flygfotogen som sanktionerna slår mot. Bilden är att regimens styrkor behärskar de större administrativa och ekonomiska centrumen samt kusten och huvudvägarna mellan dessa områden.
En viktig faktor i utvecklingen är vad som händer i Turkiet. Regeringen Erdogan har all anledning att vara bekymrade över utvecklingen, eftersom det enligt en ny opinionsundersökning endast är 18 % som anser att den för en bra utrikespolitik. Det är naturligtvis främst den förvärrade konflikten med PKK som spökar. Erdogan sade i början av veckan att 500 terrorister hade neutraliserats, ett språkbruk som påminner om det som hans forne vän Assad använt. I veckan dödade PKK i ett eldöverfall sju turkiska soldater och sårade 63 andra. I Hatayprovinsen har det varit stora demonstrationer mot regeringens politik kring Syrien.
Turkiet har också annonserat i veckan att det nedskjutna spaningsplanet under midsommarhelgen träffades av en syrisk luftvärnsrobot. Den turkiska linjen har under de tre månader som gått ändrat och/eller justerat sin version ett antal gånger. Eftersom Syrien också hävdar att de skjutit ned planet, så får det anses vara bekräftat. Nu är frågan var planet befann sig när det syriska luftvärnet öppnade eld. Det vet vi inte, men den troligaste hypotesen i det här läget är att det befann sig i syriskt luftrum.
Idag har det kommit rapporter om att Turkiet har grupperat luftvärn och artilleri nära gränsen mot Syrien. Vad syftet med dessa skulle kunna vara är oklart. Om det stämmer, så skulle det kunna vara riktat mot PKK eller möjligen som ett defensivt skydd för omgrupperingen av FSA högkvarter till Syrien. Den tredje möjligheten, förberedelser för en inmarsch och upprättande av ett skyddsområde i Syrien är sannolikt inte aktuellt just nu.
Den turkiska krigsmakten är under prövning när det gäller konflikten med PKK, både på hemmaplan och i de nordligaste delarna av Irak. Regeringen kan kalla på den när det gäller Syrien också. Här är det intressant att notera att rättegången mot de anklagade för den påstådda statskuppen 2010 nu är avslutad. Uppgifterna varierar, men cirka 330 officerare dömdes för inblandning i denna enligt domutslaget. Det var en övning - "Släggan" - som skulle testa det egna kuppförsvaret. Officerarna är dömda för att under täckmantel av övningen planerat sätta igång en statskupp. Den turkiska militären ser sig som Atatûrks följare, och dennes politik som syftade till att så långt som möjligt vara neutrala vid konflikter i närområdet. Den turkiska regimen har här en balansgång att gå mellan juridikens självklara självständighet i dömandet och behovet av officerskårens stöd i kampen mot PKK och möjligen Assad.
Hur kommer då situationen då att utveckla sig i Syrien under hösten? I veckan arrangerade Krigsvetenskapsakademins avd VI ett öppet miniseminarium, där jag hade nöjet att inledningstala om det nuvarande läget, belysa ett antal olika scenarier och sluta med vad jag bedömde som det troligaste respektive farligaste alternativet.
Därefter vidtog en mycket intressant diskussion med bland annat departementsrådet Katarina Engberg, ambassadören Henrik Salander och avdelningsordförande Johan Tunberger om olika aspekter. Denna rörde allt ifrån truppåtgång under strid i bebyggelse via hur smuggling av luftvärnsrobotar förväntas att utveckla sig till Moskvas hållning i olika lägen.
Inget är ännu avgjort, men med den långa linjalen får regimen det tungt. Eftersom det handlar om en väpnad konflikt, så kan vi anta att den sida som trycks mot väggen rimligen tar till nya grepp. I regimens fall handlar det exempelvis om att mer handgripligt ta emot stöd från Iran och dess Revolutionsgarde och i ett senare skede från Hizbollah. Det talar för någon form av ökad internationalisering av konflikten med Libanon som troligaste kandidaten. Där rapporterades exempelvis igår ett mordförsök på den förre maronitiske presidenten och ledaren för Fria Patriotiska Fronten, Michel Aoun.
Några som förbereder sig på en internationalisering av konflikten är Israel som i onsdags genomförde en alarmövning med bland annat inkallelser av reserver. Förband luftlandsattes med helikoptrar på Golanhöjden i stora förband och genomförde skarpskjutningar. En liknande övning genomfördes någon vecka tidigare kring gränsen mot Libanon.
En annan möjlighet för regimen är att försöka avgöra under hösten genom att trappa upp insatserna med tyngre vapensystem för att bryta motståndsviljan. I vissa områden kan det finnas en mottaglighet hos de delar av befolkningen som har tröttnat på kriget och dessutom fruktar de radikala enheternas framfart. En filmad avrättning nyligen av ett tjugotal syriska soldater har inte ökat anslutningen till rebellerna den senaste tiden.
Till dess kan vi förvänta oss en ytterligare "libanisering" av konflikten med bildandet av olika miliser för att skydda de olika minoriteterna. En kristen milis har redan bildats i Aleppo för att slå tillbaka mot rebellelement som vandaliserat kyrkor i staden. Om vi till slut får en alawitisk milis byggd på armérester kan den håll stånd i åratal så länge den behärskar ett basområde vid Medelhavet.
Den största anledningen till den hårda kampen är att parterna på alla plan är hyggligt jämnstarka och har samma styrka i viljan. Lokalt är det mer än tidigare ett sektkrig mellan sunniter och främst alawiter. Regionalt är det Iran mot Saudiarabien och Turkiet. Globalt är det väst mot Ryssland och Kina. Men till syveende och sist avgörs kriget av viljan på marken i Syrien.
Det finns ingen militär lösning på denna konflikt, eller en politisk utan kompromissvilja. Syrien sitter därför fast i en destruktiv dödsvals.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Den Fria Syriska Armén har flyttat in sitt högkvarter till syriskt territorium från att tidigare funnits i Turkiet. Det indikerar dels att FSA kontrollerar ett mindre område i landet som medger att ledningen lokaliserar där. Det indikerar också ett behov att finnas på plats, eftersom FSA flera gånger kritiserats inifrån Syrien av befälhavare på fältet som inte haft mycket till övers för ledningen i exil.
Det är ett försök att ena de många splittrade rebellgrupperna som slåss i Syrien, och till och med ibland mot andra än regimens styrkor. Häromdagen utbröt en eldstrid mellan FSA och PKK vid turkiska gränsen, och igår gjorde syriska rebeller en räd på libanesiskt territorium mot en armépostering. Enigheten blir inte helt lätt att nå, eftersom samtidigt försöker man att ombilda FSA till Syriska Nationella Armén kring den till Jordanien avhoppade generalen Mohammad Al Haj Ali.
Regimen har det heller inte lätt, eftersom den inte lyckats bryta rebelloffensiven i Aleppo, där dessa dessutom har satt in ett antal anfall mot baser kring staden. Dessa binder regimens styrkor i passivt skydd kring dessa, och försvårar på sikt för Assads styrkor att operera obehindrat i luftrummet. Det börjar nu komma några rapporter om nedskjutningar av enstaka helikoptrar och något stridsflygplan.
Den syriska krigsmakten torde rimligen också ha vissa begränsningar i sin rörlighet, eftersom de är beroende av bränsle som diesel och flygfotogen som sanktionerna slår mot. Bilden är att regimens styrkor behärskar de större administrativa och ekonomiska centrumen samt kusten och huvudvägarna mellan dessa områden.
En viktig faktor i utvecklingen är vad som händer i Turkiet. Regeringen Erdogan har all anledning att vara bekymrade över utvecklingen, eftersom det enligt en ny opinionsundersökning endast är 18 % som anser att den för en bra utrikespolitik. Det är naturligtvis främst den förvärrade konflikten med PKK som spökar. Erdogan sade i början av veckan att 500 terrorister hade neutraliserats, ett språkbruk som påminner om det som hans forne vän Assad använt. I veckan dödade PKK i ett eldöverfall sju turkiska soldater och sårade 63 andra. I Hatayprovinsen har det varit stora demonstrationer mot regeringens politik kring Syrien.
Turkiet har också annonserat i veckan att det nedskjutna spaningsplanet under midsommarhelgen träffades av en syrisk luftvärnsrobot. Den turkiska linjen har under de tre månader som gått ändrat och/eller justerat sin version ett antal gånger. Eftersom Syrien också hävdar att de skjutit ned planet, så får det anses vara bekräftat. Nu är frågan var planet befann sig när det syriska luftvärnet öppnade eld. Det vet vi inte, men den troligaste hypotesen i det här läget är att det befann sig i syriskt luftrum.
Idag har det kommit rapporter om att Turkiet har grupperat luftvärn och artilleri nära gränsen mot Syrien. Vad syftet med dessa skulle kunna vara är oklart. Om det stämmer, så skulle det kunna vara riktat mot PKK eller möjligen som ett defensivt skydd för omgrupperingen av FSA högkvarter till Syrien. Den tredje möjligheten, förberedelser för en inmarsch och upprättande av ett skyddsområde i Syrien är sannolikt inte aktuellt just nu.
Den turkiska krigsmakten är under prövning när det gäller konflikten med PKK, både på hemmaplan och i de nordligaste delarna av Irak. Regeringen kan kalla på den när det gäller Syrien också. Här är det intressant att notera att rättegången mot de anklagade för den påstådda statskuppen 2010 nu är avslutad. Uppgifterna varierar, men cirka 330 officerare dömdes för inblandning i denna enligt domutslaget. Det var en övning - "Släggan" - som skulle testa det egna kuppförsvaret. Officerarna är dömda för att under täckmantel av övningen planerat sätta igång en statskupp. Den turkiska militären ser sig som Atatûrks följare, och dennes politik som syftade till att så långt som möjligt vara neutrala vid konflikter i närområdet. Den turkiska regimen har här en balansgång att gå mellan juridikens självklara självständighet i dömandet och behovet av officerskårens stöd i kampen mot PKK och möjligen Assad.
Hur kommer då situationen då att utveckla sig i Syrien under hösten? I veckan arrangerade Krigsvetenskapsakademins avd VI ett öppet miniseminarium, där jag hade nöjet att inledningstala om det nuvarande läget, belysa ett antal olika scenarier och sluta med vad jag bedömde som det troligaste respektive farligaste alternativet.
Därefter vidtog en mycket intressant diskussion med bland annat departementsrådet Katarina Engberg, ambassadören Henrik Salander och avdelningsordförande Johan Tunberger om olika aspekter. Denna rörde allt ifrån truppåtgång under strid i bebyggelse via hur smuggling av luftvärnsrobotar förväntas att utveckla sig till Moskvas hållning i olika lägen.
Inget är ännu avgjort, men med den långa linjalen får regimen det tungt. Eftersom det handlar om en väpnad konflikt, så kan vi anta att den sida som trycks mot väggen rimligen tar till nya grepp. I regimens fall handlar det exempelvis om att mer handgripligt ta emot stöd från Iran och dess Revolutionsgarde och i ett senare skede från Hizbollah. Det talar för någon form av ökad internationalisering av konflikten med Libanon som troligaste kandidaten. Där rapporterades exempelvis igår ett mordförsök på den förre maronitiske presidenten och ledaren för Fria Patriotiska Fronten, Michel Aoun.
Några som förbereder sig på en internationalisering av konflikten är Israel som i onsdags genomförde en alarmövning med bland annat inkallelser av reserver. Förband luftlandsattes med helikoptrar på Golanhöjden i stora förband och genomförde skarpskjutningar. En liknande övning genomfördes någon vecka tidigare kring gränsen mot Libanon.
En annan möjlighet för regimen är att försöka avgöra under hösten genom att trappa upp insatserna med tyngre vapensystem för att bryta motståndsviljan. I vissa områden kan det finnas en mottaglighet hos de delar av befolkningen som har tröttnat på kriget och dessutom fruktar de radikala enheternas framfart. En filmad avrättning nyligen av ett tjugotal syriska soldater har inte ökat anslutningen till rebellerna den senaste tiden.
Till dess kan vi förvänta oss en ytterligare "libanisering" av konflikten med bildandet av olika miliser för att skydda de olika minoriteterna. En kristen milis har redan bildats i Aleppo för att slå tillbaka mot rebellelement som vandaliserat kyrkor i staden. Om vi till slut får en alawitisk milis byggd på armérester kan den håll stånd i åratal så länge den behärskar ett basområde vid Medelhavet.
Den största anledningen till den hårda kampen är att parterna på alla plan är hyggligt jämnstarka och har samma styrka i viljan. Lokalt är det mer än tidigare ett sektkrig mellan sunniter och främst alawiter. Regionalt är det Iran mot Saudiarabien och Turkiet. Globalt är det väst mot Ryssland och Kina. Men till syveende och sist avgörs kriget av viljan på marken i Syrien.
Det finns ingen militär lösning på denna konflikt, eller en politisk utan kompromissvilja. Syrien sitter därför fast i en destruktiv dödsvals.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-09-20
Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 5)
Idag presenterade Regeringen statsbudgeten. Den innehöll inga överraskningar i försvars- och säkerhetspolitiken. Med prognosticerad inflation, så innebär den en liten neddragning i reala termer. Anslaget till Försvarsmakten innehöll bland annat en riktad satsning på 300 miljoner 2013 för att kunna betala starten på den utveckling av JAS Gripen E som alliansens partiledare nyligen band sig vid i en debattartikel. I sammanhanget kan det vara värt att uppehålla sig vid det faktum att dessa liksom de försvarspolitiska företrädarna förklarade uppgraderingen med:
"Men utan fortsatt utveckling halkar vår förmåga till luftförsvar efter."
Det ska ställas som referens till formuleringen i dagens presenterade proposition:
"Beställningen av utveckling och ombyggnation kan senast 2014 avbeställas för det fall att Schweiz eller annan nation inte har beslutat om anskaffning och beställning av minst 20 JAS 39 E."
Var tog de operativa behoven vägen som partiledarna pekade på i sin debattartikel?
Budgeten reflekterar därmed det status quo som statsministern presenterade inom säkerhetspolitiken under sin regeringsförklaring:
"Vår säkerhetspolitik ska fortsatt utformas i brett nationellt samförstånd. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Det står klart att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."
Detta sker samtidigt som elva utrikesministrar inom EU, som konstituerat gruppen The Future of Europe Group, presenterade sin slutrapport. Det är inga små förändringar inom säkerhetspolitiken som gruppen föreslår:
"The EU must enhance the coherence and political clout of its external action. We call for a substantial revision of the decision on the European External Action Service (EEAS) in 2013. The High Representative/Vice-President should be rendered responsible for key external action areas. The EU also needs to fundamentally reinforce the Common Security and Defence Policy and shape relations with strategic partners more effectively.
In the long term, we should seek more majority decisions in the CFSP sphere, joint representation in international organizations, where possible, and a European defence policy. For some members of the Group this could eventually involve a European army."
Med tanke på att fem av de sex mest folkrika staterna i Europa står bakom rapporten, så är det politisk dynamit. Storbritannien finns inte med, och en av formuleringarna förefaller vara riktat mot det brittiska utnyttjandet av veto inom detta område. Det är naturligtvis en förutsägbar utveckling vid den politiska och finansiella kris som EU upplever att några vill samarbeta närmare, medan andra vill ha mindre samarbete inom olika områden. Ett EU, även elva länder, som bestämmer sig för en utveckling som skisseras ovan gör att vi i så fall skulle bli tvungna att omvärdera NATO:s ställning.
Det finns det de som redan gör. Vid den årliga Rigakonferensen i helgen, så diskuterades NATO:s förmågor, utvidgning- och regionaliseringstendenser. Den norska försvarsministern Espen Barth Eide höll en inledning, där han bland annat varnade för att de symmetriska hoten är tillbaka liksom den strategiska konkurrensen mellan stormakterna i Europa. Du kan höra hans inledning här (börjar kring 16.30 min). Mellan raderna är den norske ministern orolig för vad som händer med Norge/Norden mellan ett aggressivt rustande Ryssland och ett USA som lägger mer energi på andra delar av världen.
Just Tyskland genomgår en omvandling på det strategiska området. En del av denna blir synlig när Den tyska regeringen ska ta ställning till en sammanslagning inom försvarsindustrin av fransk-tyskt dominerade EADS och brittiskt dominerade BAE för att skapa världens största företag inom sektorn. Genom en sådan sammanslagning rustar sig Europas stormakter för en hård konkurrens med både USA och Asien när det gäller produktion av försvarsmateriel. Förslaget har säkerhetspolitiska konsekvenser i den meningen att USA på sikt utmanas på ett sätt som varit otänkbart tidigare. För brittisk del kan det innebära ett underminerande av den "särskilda relationen" som landet anser sig ha med USA.
Vidare har Tyskland genom ett utslag i Författningsdomstolen gett klartecken för användningen av den tyska krigsmakten för intern säkerhet om ett förestående katastrofalt angrepp hotar landet och dess medborgare. Detta innebär att ett tidigare hinder för våldsanvändning av tyska militära förband i Tyskland har luckrats upp. Tyskt jaktflyg får enligt domstolen i Karlsruhe inte skjuta ned passagerarflygplan, utan dessa ska tvingas ned med varningsskott.
En annan, liten indikation på att den tyska synen på sin krigsmakt är under förändring är det faktum att krigsmakten nyligen vid en parad i Bremen betygade den siste överlevande ubåtskaptenen Reinhard Hardegen. Denne 99-åring sänkte minst 22 allierade handels- och örlogsfartyg under andra världskriget innan han blev kommenderad till skoltjänst. Han dekorerades personligen av Hitler med Riddarkorset för sina Atlantpatruller, men hade ingen nazistisk koppling, vilket utreddes noggrant efter kriget.
Det som gäller är att hålla ögonen på hur de rysk-tyska relationerna utvecklas framöver. Europa har dåliga erfarenheter av när Ryssland når överenskommelser med den starkaste kontinentalmakten som i Tilsit (med Frankrike) och Rapallo 1922 (Under namnet Sovjetunionen med Tyskland). Fördraget 1807 ledde fram till att Sverige förlorade Finland 1809. Så småningom ledde Rapallofördraget fram till ett anfall på Finland och Polen samt att de baltiska staterna inlemmades i Sovjetunionen. Bara att Tyskland ställer sig bakom förslaget för ett framtida Europa som riskerar starka motsättningar med Storbritannien, och därmed försvagar EU, måste glädja de ryska geopolitiska strategerna.
Den strategiska utvecklingen har lagt i en växel med högre varvtal, som inför en omkörning, och det kommer att ställas höga krav på den Försvarsberedning som inkallats med början idag. Beredningens ordförande, Cecilia Widegren (M) skriver idag på SvD Brännpunkt med budskapet att det gäller att hantera framtida hot och de säkerhetspolitiska förändringar som påverkar världen och vår del av denna.
Uppgiften för de folkvalda försvars- och utrikespolitikerna är naturligtvis stimulerande, men också utmanande. Det är ett stort ansvar att ingå i en Försvarsberedning och tillsammans representera nio miljoner människors förhoppningar och farhågor. Ett av problemen för försvarspolitikerna är att det oftast står andra prioriteringar före i reformkön när folket anger vad som är de viktigaste frågorna. Det innebär att det interna utrymmet i varje parti är begränsat redan från utgångsläget.
Det i sin tur får genomslag i politiken. Det finns inget större stöd bland medborgarna att ingå i en allians som NATO eller att betala skattemedel för en självständig linje. De olika grupperingarna orkar därmed inte ta konsekvenserna av sin egen politik. Alliansen hanterar NATO-frågan som socialdemokraterna hanterat monarkin samtidigt som de troligaste regeringsalternativen (S) eller (S)+(Mp)+(V) hittills inte tagit de ekonomiska konskvenserna i form av högre försvarsanslag för skapande av den hårda säkerheten.
Det är därför intressant att Sverige inte ingår i gruppen som släppte rapporten om Europas framtid. Det torde innebära att Sverige inte delar den mer federativa hållningen som dessa stater intar, utan istället har mer gemensamt med de femton andra stater som inte deltagit. En av de mer övergripande ställningstagandena som Försvarsberedningen därför måste reda ut är om vår linje i fortsättningen ska formuleras som: Tillsammans med några eller Tillsammans med andra - kanske?!?
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-09-17
Spänningen ökar kring Iran
Idag medverkar undertecknad i Vetenskapsradions Forum och resonerar kring olika aspekter på ett eventuellt anfall mot Irans atomprogram. Vad risken är för detta går inte att kvantifiera, men den är högre än på länge. Förra månaden spelade jag in en genomgång om detta på Youtube. Radion är ett spännande format och programledaren Urban Björstadius ställde intressanta frågor.
Allt hann vi däremot inte gå igenom under samtalet. En metod som vissa har spekulerat i är att Israel skulle kunna använda en bomb med en elektromagnetisk puls (EMP) som på höjd med ett kärnvapen detoneras över Iran och slår ut alla kretsar i elektroniken över en väldigt stor yta. EMP-bomber nämns ofta som ett icke-dödligt vapen, men de sekundära effekterna av en sådan tar liv när flygplan störtar och elsystem som reglerar avlopp och vattenrening slås ut. Prioriterade verksamheter kan förstås ha reservkraft för att hjälpligt hålla begränsade system igång. Jag är skeptisk till ett sådant scenarie, då det är urskiljninglöst och skulle vara en farlig eskalering med insats av kärnvapen. Däremot går det inte att utesluta att såväl Israel som USA har operationaliserat ett flyttbart EMP-system som utlöses av en konventionell bomb, och som kan sättas in lokalt exvis anläggningarna ingående i atomprogrammet. Det finns också bomber som sprider ut kolfibertrådar som kortsluter de elledningar som transporterar elkraft. Israel har aldrig medgivit sitt påstådda kärnvapeninnehav, och en eskalering skulle kunna vara att landet gör det.
Vi går nu in i en period med ökad spänning som är betingat av bland av väderförhållanden. Om en dryg månad blir vädret generellt sämre i regionen, ett fönster som öppnar igen i januari. Med presidentvalet i USA som bland många bedömare anges som något slags skynke för insatser under hösten. Faran ligger i om Iran försöker utnyttja detta och accelerera sina ansträngningar. Något beslut att tillverka en bomb finns sannolikt inte än, men för varje dag som går desto fler komponenter finns på plats, vilket minskar tiden från beslut till fullbordat faktum.
I Persiska viken börjar i veckan den största minröjningsövningen till sjöss någonsin. Minst 25 nationer deltar i denna som naturligtvis omfattar andra marin- och flygstridskrafter också. USA kan ha upp till tre hangarfartygsgrupper på plats, USS John C Stennis, Enterprise och Dwight D Eisenhower. Längre norrut startar idag i södra Ryssland övningen Kavkaz-12 som varit föranmäld sedan en lång tid tillbaka. I denna ingår bland annat skarp skjutning med det taktiska robotsystemet Iskander. Iran börjar sin största luftförsvarsövning någonsin om ett par veckor.
Det militära instrumentet fungerar så att dessa typer av övningar antingen som förberedelser för något (såväl offensiva eller defensiva åtgärder) eller som maskering för riktiga operationer. Med tanke på att Iran nu officiellt har meddelat att landet har officerare på plats i Syrien för rådgivning och finansiellt stöd som det heter, så har insatserna ökat. Det är en annan vinkel som vi inte hann med i radioprogrammet, nämligen risken för att omgivningen går in i en konflikt om Irans atomprogram via andra konflikter. Regelbundna läsare vet att jag pekat på denna utveckling som mer trolig än ett direkt anfall. Jag ser en kedja av konflikter som påminner om en näringskedja, där frågan i så fall är på vilken nivå en utveckling startar. Denna kedja ser ut så här: Sinai-Gaza-Libanon-Syrien. Ett omfattande område att bevaka och F&S ska göra sitt bästa för att hjälpa dig med resonemang i hopp om att du deltar, så att vi tillsammans blir klokare.
Programmet sänds idag kl 13.20 på P1 (Du kan lyssna på programmet här - inslaget startar 12.30 min i programmet), och med repris i morgon kl 19.03 och lördag 22/9 kl 18.15.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Allt hann vi däremot inte gå igenom under samtalet. En metod som vissa har spekulerat i är att Israel skulle kunna använda en bomb med en elektromagnetisk puls (EMP) som på höjd med ett kärnvapen detoneras över Iran och slår ut alla kretsar i elektroniken över en väldigt stor yta. EMP-bomber nämns ofta som ett icke-dödligt vapen, men de sekundära effekterna av en sådan tar liv när flygplan störtar och elsystem som reglerar avlopp och vattenrening slås ut. Prioriterade verksamheter kan förstås ha reservkraft för att hjälpligt hålla begränsade system igång. Jag är skeptisk till ett sådant scenarie, då det är urskiljninglöst och skulle vara en farlig eskalering med insats av kärnvapen. Däremot går det inte att utesluta att såväl Israel som USA har operationaliserat ett flyttbart EMP-system som utlöses av en konventionell bomb, och som kan sättas in lokalt exvis anläggningarna ingående i atomprogrammet. Det finns också bomber som sprider ut kolfibertrådar som kortsluter de elledningar som transporterar elkraft. Israel har aldrig medgivit sitt påstådda kärnvapeninnehav, och en eskalering skulle kunna vara att landet gör det.
Vi går nu in i en period med ökad spänning som är betingat av bland av väderförhållanden. Om en dryg månad blir vädret generellt sämre i regionen, ett fönster som öppnar igen i januari. Med presidentvalet i USA som bland många bedömare anges som något slags skynke för insatser under hösten. Faran ligger i om Iran försöker utnyttja detta och accelerera sina ansträngningar. Något beslut att tillverka en bomb finns sannolikt inte än, men för varje dag som går desto fler komponenter finns på plats, vilket minskar tiden från beslut till fullbordat faktum.
I Persiska viken börjar i veckan den största minröjningsövningen till sjöss någonsin. Minst 25 nationer deltar i denna som naturligtvis omfattar andra marin- och flygstridskrafter också. USA kan ha upp till tre hangarfartygsgrupper på plats, USS John C Stennis, Enterprise och Dwight D Eisenhower. Längre norrut startar idag i södra Ryssland övningen Kavkaz-12 som varit föranmäld sedan en lång tid tillbaka. I denna ingår bland annat skarp skjutning med det taktiska robotsystemet Iskander. Iran börjar sin största luftförsvarsövning någonsin om ett par veckor.
Det militära instrumentet fungerar så att dessa typer av övningar antingen som förberedelser för något (såväl offensiva eller defensiva åtgärder) eller som maskering för riktiga operationer. Med tanke på att Iran nu officiellt har meddelat att landet har officerare på plats i Syrien för rådgivning och finansiellt stöd som det heter, så har insatserna ökat. Det är en annan vinkel som vi inte hann med i radioprogrammet, nämligen risken för att omgivningen går in i en konflikt om Irans atomprogram via andra konflikter. Regelbundna läsare vet att jag pekat på denna utveckling som mer trolig än ett direkt anfall. Jag ser en kedja av konflikter som påminner om en näringskedja, där frågan i så fall är på vilken nivå en utveckling startar. Denna kedja ser ut så här: Sinai-Gaza-Libanon-Syrien. Ett omfattande område att bevaka och F&S ska göra sitt bästa för att hjälpa dig med resonemang i hopp om att du deltar, så att vi tillsammans blir klokare.
Programmet sänds idag kl 13.20 på P1 (Du kan lyssna på programmet här - inslaget startar 12.30 min i programmet), och med repris i morgon kl 19.03 och lördag 22/9 kl 18.15.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-09-16
F&S förstärker
De senaste veckorna har Johan Larnefeldt, statsvetare, skrivit några inlägg som tagit läsarna från Pakistan via Afghanistan till de norra grannarna. Det är ett led i en ambition från F&S att följa det militära tillbakadragandet från Afghanistan.
Johan Larnefeldt kommer att fortsätta att skriva om detta och olika delar av Asien. Strävan är att regelbundna läsare ska kunna följa utvecklingen från Nordafrika i väster till Japan i öster. Från Arktis i norr till djupa Afrika.
Krigsvetenskapsakademin är också representerade i Vetenskapsradion i P1 som sänds i morgon.
Temat är spänningarna kring det iranska atomprogrammet och F&S redaktör resonerar kring olika aspekter med fokus på anfallsrisken och möjliga utvecklingar.
Programmet sänds alltså i morgon måndag 17/9 kl 13.20 och i repris två gånger under veckan. Mer om detta i morgon, då undertecknad kommer att belysa ytterligare två aspekter som vi inte hann med under samtalet.
2012-09-14
Afghanistans norra grannar
Av Johan Larnefeldt, statsvetare
När det talas om vägar in i eller ut ur Afghanistan är det lätt att fastna vid Pakistan. Afghanistans östliga granne har haft en avgörande logistisk betydelse för ISAF-insatsen, men relationen mellan USA och Pakistan – vilket är det som har betydelse i sammanhanget – har försämrats. Försörjningslederna har öppnats igen efter det senaste avbrottet, men framtiden är osäker. Detta ökar betydelsen hos de centralasiatiska staterna, vars roll för Afghanistan och för NATO – två helt skilda saker – ibland tonas ned till förmån för ytterligare en klagosång om Pakistan.
Uzbekistan har varit centralt ända sedan angreppet mot talibanregimen inleddes hösten 2011. Massakern i Andizjan år 2005 komplicerade relationen, och fick USA att lämna sin flygbas i landet, men NATO:s behov av att använda Uzbekistan för transporter till och från Afghanistan har inte minskat. Nu är Uzbekistan en avgörande del av det norra distributionsnätverket (NDN), som ökat i betydelse alltsedan det togs i bruk 2009, men landet blir särskilt viktigt under tillbakadragandet från Afghanistan. NDN har ett par olika vägar ut genom Afghanistan, och går sedan genom Kazakstan och Ryssland till hamnar i Baltikum, företrädesvis Riga. Utöver Uzbekistan har NATO transportrelaterade avtal med Kazakstan och Kirgizistan, och även Tadzjikistan spelar en roll i NDN.
USA har ett välbekant dilemma i relationen till Uzbekistan och de andra centralasiatiska staterna. På kort och medellång sikt finns strategiska intressen som gör att man behöver goda relationer, men det är också fråga om regimer man inte nödvändigtvis har intresse av stödja på lång sikt. Det har förekommit spekulationer om att NATO skulle överföra eller sälja militär materiel till främst Uzbekistan i samband med tillbakadragandet från Afghanistan, något som för amerikansk del gjordes juridiskt möjligt tidigare i år. Det finns gott om exempel – USA och Pakistan ligger kanske närmast till hands – på det vanskliga i starka militära relationer mellan länder vars politiska och strategiska intressen kan skilja sig åt. Det logistiska behovet av Centralasien är relativt kortsiktigt, och bygger framför allt på ekonomiska transaktioner, och det är – trots mycket prat och skriverier – inte uppenbart att USA eller EU har tydliga planer för långsiktigt och storskaligt engagemang i regionen.
Afghanistan har, av uppenbara skäl, mer långsiktiga intressen i vad som händer i Centralasien. Grundläggande är förstås de etniska kopplingarna, med tadzjiker, uzbeker och turkmener som en stor del av Afghanistans befolkning. Dessa gruppers relativa styrka i landet har betydelse för den politiska utvecklingen, då det är politiska grupperingar bland dessa icke-pashtuner som tydligast motsätter sig något slags uppgörelse med talibanrörelsen och andra motståndsgrupper.
Från centralasiatisk sida vill man framför allt ha satbilitet i Afghanistan. Samtidigt är det uppenbart att högljutt tal om det förment akuta hotet från islamiströrelser som Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) har varit användbart för Uzbekistans ledning när den för omvärlden behövt motivera auktoritärt styre och våldsamma metoder. Det som finns kvar av IMU idag tros främst finnas i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan, men Uzbekistans och Tadzjikistans politiska ledare är fortfarande angelägna om att någon liknande islamiströrelse inte ska växa sig stark inom dess gränser – samtidigt som man rimligen inte har något emot en tydlig hotbild att peka på.
Medan Uzbekistan brukar anses ha relativt god kontroll över sin gräns mot Afghanistan, är situationen mer komplex vad gäller Tadzjikistan och Afghanistan, inte minst för att deras gräns är betydligt länge. Att exakt kartlägga olika aktörers rörelser är vanskligt. Från Gorno-Badakhshan – gränsande till Badakhshan-provinsen i nordöstra Afghanistan – har det kommit rapporter om oroligheter under sommaren. Afghanska aktörer ska ha deltagit i de strider som ägt rum, men exakt omfattning och motiv förefaller oklart. Kopplingar till motståndet i tadzjikiska delar av Afghanistan finns alltså, men mycket talar ändå för att det till stor del är fråga om kriminella grupper inom narkotikahandeln, som utnyttjar en porös gräns och svag regeringskontroll.
Bilden av det afghanska motståndet som en renodlat pashtunsk företeelse är förenklad, och det finns talibanliknande grupperingar – som tar både stridande och mer stödjande roller – även i mer renodlat tadzjikiska områden. Dock är det inte självklart att den traditionella bilden av Afghanistan som en nettoexportör av extremistgrupper och oroligheter i regionen är korrekt. Källorna till politisk instabilitet i Centralasien är i mångt och mycket inhemska snarare än kopplade till någon regionomspännande islamiströrelse. Däremot är det mycket som talar för att en fredlig utveckling i Afghanistan och dess grannländer ändå blir mer trolig med den regionala lösning som det länge talats om. Detta väcker den bredare politisk-geografiska frågan om vilken region Afghanistan egentligen hör hemma i. Om en regional lösning på problemen i och runt Afghanistan eftersträvas behövs också något slags klarhet om huruvida det är Sydasien, Centralasien eller till och med Mellanöstern som ska ses som det relevanta sammanhanget.
Vissa bedömare har hävdat att Afghanistan – snarare än att utgöra kärnan i en bredare konflikt – fungerar som en isolerande zon mellan dessa större och mer sammanhängande regioner. Utifrån detta perspektiv är det inte uppenbart att de centralasiatiska staterna har särskilt starka incitament för konstruktivt och samordnat engagemang för Afghanistans framtid. Centralt i detta sammanhang är givetvis deras välgrundade osäkerhet om USA:s och NATO:s eller EU:s långsiktiga engagemang i landet.
Samma typ av osäkerhet ligger förmodligen till grund för de centralasiatiska ländernas val att parallellt utveckla relationerna med USA å ena sidan och Ryssland – och i ökande utsträckning även Kina – å den andra. I synnerhet Ryssland har bibehållit en betydande närvaro i Centralasien. Detta gäller inte minst Tadzjikistan, som – trots sin ökade betydelse för NATO – alltjämt tycks se Ryssland som sin främsta strategiska partner. När det gäller utländskt stöd till Centralasien inom säkerhetssektorn finns uppenbara skillnader mellan Ryssland och USA. Här det värt att betona att medan det amerikanska engagemanget i regionen har förstärkts i och med Afghanistaninsatsen, så är det ryska intresset av närvaro och inflytande – i grunden geografiskt betingat – mer konstant, och därför kanske mer betydelsefullt på lång sikt.
Att Afghanistan skulle utgöra ”the heart of Asia” och, i linje med de senaste årens amerikanska diplomatretorik, bli en vital del av ”the New Silk Road” är måhända överdrivet – men så är också påståenden om Afghanistan som ett neutralt icke-territorium utan regionalt sammanhang. Klart är att landet befinner sig mitt i ett flertal delvis separata och delvis överlappande intressekonflikter. Iran, och ännu mer Pakistan, ser olika delar av Afghanistan såsom ingående i deras intressesfär. Här står de i konflikt med de NATO-länder som, även efter att den militära närvaron dras ned, kommer att vara nödvändiga ekonomiska och politiska stöttepelare för Afghanistans regering. Centralasien utgör för Afghanistan mer möjlighet än hot, men än så länge tycks NATO-transporter spela en större roll än dynamiska handelsnätverk på de gamla sidenvägarna.
När det talas om vägar in i eller ut ur Afghanistan är det lätt att fastna vid Pakistan. Afghanistans östliga granne har haft en avgörande logistisk betydelse för ISAF-insatsen, men relationen mellan USA och Pakistan – vilket är det som har betydelse i sammanhanget – har försämrats. Försörjningslederna har öppnats igen efter det senaste avbrottet, men framtiden är osäker. Detta ökar betydelsen hos de centralasiatiska staterna, vars roll för Afghanistan och för NATO – två helt skilda saker – ibland tonas ned till förmån för ytterligare en klagosång om Pakistan.
Uzbekistan har varit centralt ända sedan angreppet mot talibanregimen inleddes hösten 2011. Massakern i Andizjan år 2005 komplicerade relationen, och fick USA att lämna sin flygbas i landet, men NATO:s behov av att använda Uzbekistan för transporter till och från Afghanistan har inte minskat. Nu är Uzbekistan en avgörande del av det norra distributionsnätverket (NDN), som ökat i betydelse alltsedan det togs i bruk 2009, men landet blir särskilt viktigt under tillbakadragandet från Afghanistan. NDN har ett par olika vägar ut genom Afghanistan, och går sedan genom Kazakstan och Ryssland till hamnar i Baltikum, företrädesvis Riga. Utöver Uzbekistan har NATO transportrelaterade avtal med Kazakstan och Kirgizistan, och även Tadzjikistan spelar en roll i NDN.
USA har ett välbekant dilemma i relationen till Uzbekistan och de andra centralasiatiska staterna. På kort och medellång sikt finns strategiska intressen som gör att man behöver goda relationer, men det är också fråga om regimer man inte nödvändigtvis har intresse av stödja på lång sikt. Det har förekommit spekulationer om att NATO skulle överföra eller sälja militär materiel till främst Uzbekistan i samband med tillbakadragandet från Afghanistan, något som för amerikansk del gjordes juridiskt möjligt tidigare i år. Det finns gott om exempel – USA och Pakistan ligger kanske närmast till hands – på det vanskliga i starka militära relationer mellan länder vars politiska och strategiska intressen kan skilja sig åt. Det logistiska behovet av Centralasien är relativt kortsiktigt, och bygger framför allt på ekonomiska transaktioner, och det är – trots mycket prat och skriverier – inte uppenbart att USA eller EU har tydliga planer för långsiktigt och storskaligt engagemang i regionen.
Afghanistan har, av uppenbara skäl, mer långsiktiga intressen i vad som händer i Centralasien. Grundläggande är förstås de etniska kopplingarna, med tadzjiker, uzbeker och turkmener som en stor del av Afghanistans befolkning. Dessa gruppers relativa styrka i landet har betydelse för den politiska utvecklingen, då det är politiska grupperingar bland dessa icke-pashtuner som tydligast motsätter sig något slags uppgörelse med talibanrörelsen och andra motståndsgrupper.
Från centralasiatisk sida vill man framför allt ha satbilitet i Afghanistan. Samtidigt är det uppenbart att högljutt tal om det förment akuta hotet från islamiströrelser som Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) har varit användbart för Uzbekistans ledning när den för omvärlden behövt motivera auktoritärt styre och våldsamma metoder. Det som finns kvar av IMU idag tros främst finnas i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan, men Uzbekistans och Tadzjikistans politiska ledare är fortfarande angelägna om att någon liknande islamiströrelse inte ska växa sig stark inom dess gränser – samtidigt som man rimligen inte har något emot en tydlig hotbild att peka på.
Medan Uzbekistan brukar anses ha relativt god kontroll över sin gräns mot Afghanistan, är situationen mer komplex vad gäller Tadzjikistan och Afghanistan, inte minst för att deras gräns är betydligt länge. Att exakt kartlägga olika aktörers rörelser är vanskligt. Från Gorno-Badakhshan – gränsande till Badakhshan-provinsen i nordöstra Afghanistan – har det kommit rapporter om oroligheter under sommaren. Afghanska aktörer ska ha deltagit i de strider som ägt rum, men exakt omfattning och motiv förefaller oklart. Kopplingar till motståndet i tadzjikiska delar av Afghanistan finns alltså, men mycket talar ändå för att det till stor del är fråga om kriminella grupper inom narkotikahandeln, som utnyttjar en porös gräns och svag regeringskontroll.
Bilden av det afghanska motståndet som en renodlat pashtunsk företeelse är förenklad, och det finns talibanliknande grupperingar – som tar både stridande och mer stödjande roller – även i mer renodlat tadzjikiska områden. Dock är det inte självklart att den traditionella bilden av Afghanistan som en nettoexportör av extremistgrupper och oroligheter i regionen är korrekt. Källorna till politisk instabilitet i Centralasien är i mångt och mycket inhemska snarare än kopplade till någon regionomspännande islamiströrelse. Däremot är det mycket som talar för att en fredlig utveckling i Afghanistan och dess grannländer ändå blir mer trolig med den regionala lösning som det länge talats om. Detta väcker den bredare politisk-geografiska frågan om vilken region Afghanistan egentligen hör hemma i. Om en regional lösning på problemen i och runt Afghanistan eftersträvas behövs också något slags klarhet om huruvida det är Sydasien, Centralasien eller till och med Mellanöstern som ska ses som det relevanta sammanhanget.
Vissa bedömare har hävdat att Afghanistan – snarare än att utgöra kärnan i en bredare konflikt – fungerar som en isolerande zon mellan dessa större och mer sammanhängande regioner. Utifrån detta perspektiv är det inte uppenbart att de centralasiatiska staterna har särskilt starka incitament för konstruktivt och samordnat engagemang för Afghanistans framtid. Centralt i detta sammanhang är givetvis deras välgrundade osäkerhet om USA:s och NATO:s eller EU:s långsiktiga engagemang i landet.
Samma typ av osäkerhet ligger förmodligen till grund för de centralasiatiska ländernas val att parallellt utveckla relationerna med USA å ena sidan och Ryssland – och i ökande utsträckning även Kina – å den andra. I synnerhet Ryssland har bibehållit en betydande närvaro i Centralasien. Detta gäller inte minst Tadzjikistan, som – trots sin ökade betydelse för NATO – alltjämt tycks se Ryssland som sin främsta strategiska partner. När det gäller utländskt stöd till Centralasien inom säkerhetssektorn finns uppenbara skillnader mellan Ryssland och USA. Här det värt att betona att medan det amerikanska engagemanget i regionen har förstärkts i och med Afghanistaninsatsen, så är det ryska intresset av närvaro och inflytande – i grunden geografiskt betingat – mer konstant, och därför kanske mer betydelsefullt på lång sikt.
Att Afghanistan skulle utgöra ”the heart of Asia” och, i linje med de senaste årens amerikanska diplomatretorik, bli en vital del av ”the New Silk Road” är måhända överdrivet – men så är också påståenden om Afghanistan som ett neutralt icke-territorium utan regionalt sammanhang. Klart är att landet befinner sig mitt i ett flertal delvis separata och delvis överlappande intressekonflikter. Iran, och ännu mer Pakistan, ser olika delar av Afghanistan såsom ingående i deras intressesfär. Här står de i konflikt med de NATO-länder som, även efter att den militära närvaron dras ned, kommer att vara nödvändiga ekonomiska och politiska stöttepelare för Afghanistans regering. Centralasien utgör för Afghanistan mer möjlighet än hot, men än så länge tycks NATO-transporter spela en större roll än dynamiska handelsnätverk på de gamla sidenvägarna.
2012-09-13
General Brännström tar befälet
Idag byter Sverige arméchef, eller arméinspektör som det numera heter. Avgående chefen, generalmajor Berndt Grundevik, byter befattning med generalmajor Anders Brännström vid en cermoni vid Högkvarteret.
General Grundevik sammanfattade igår sina nästan fem år som arméinspektör i ett digert inlägg. Det är en imponerande katalog med åtgärder och besök som listas. Berndt Grundevik har arbetat outtröttligt med att hitta lösningar på myriader med problem och friktioner. Det är särskilt viktigt att förbanden i Afghanistan till slut uppnådde ett högt stridsvärde för att kunna lösa sina krävande uppgifter. Den avgående inspektören har stuckit hakan internt med sitt förslag att förändra förmågor inom markstridskrafterna. Han var också ute och debatterade resurstilldelningen till Försvarsmakten i Expressen 2008. Generalmajor Grundevik blir nu ställföreträdande insatschef och kan där utveckla sin operativa och militärstrategiska förmåga.
Hans efterträdare, general Brännström, är kanske tillsammans med konteramiral Anders Grenstad den mest uppskattade militära ledaren som Sverige har. Utgångsläget är svårt för denne. Inte för att företrädaren gjort ett dåligt arbete, utan för att de yttre krafterna har varit, och kommer bli än mer besvärande för armén. Det är framförallt det långsiktiga ekonomiska utsikterna som spökar. Med ett bedömt underskott på minst 8 Mdr SEK per år 2019, så talar det för avvecklingar av förmågor och förband. Eftersom Regeringen redan bundit sig för nytt stridsflygplan, så betyder det att ett fungerande bassystem, stridsledningsystem och vapen måste stå i paritet med dessa för att nå effekt som motsvarar potentialen.
Det innebär i sin tur att det ekonomiska utrymmet pressas hårt för armén och marinen. Trots att närområdet har bedömts som relativt friktionsfritt på kort och medellång sikt, och trots att markoperativ prioriterades i beslutet 2009, så speglade inte uppbyggnaden av IO 14 detta, då arméns personaltillväxt lades i kön. Med trenden mot att balansera om mot närområdet börjar tankarna gro att överge målet med 2000 soldater i internationella uppdrag.
Det vore ett stort strategiskt misstag om Försvarsmakten själv skulle föreslå en sådan ambitionssänkning. I förarbetet till detta förra beslutet hämtades kraft ur ambitionen att försörja denna nivå om 2000 soldater och sjömän. Detta motiverade den totala organisationen för att producera ambitionen över tid. Om vi nu skulle halvera denna, så kommer produktionen att korreleras till detta. Inte ett till ett totalt, men för arméns del är inte den jämförelsen långt borta. Att deltaga i internationella operationer är ett uttryck för den politiska viljan, men behovet av insatser har inte minskat. Det vi ser i Mellanöstern är en ruptur i den internationella ordningen och vi vet inte var det tar vägen när det vägs samman med krisen i kreditsystemet.
General Brännströms möjligheter att förverkliga general Grundeviks förändringsförslag får därmed anses som små vid antagandet att Försvarsmaktens ekonomiska resurser lär vara huvudsakligen oförändrade framöver, som det står i direktiven för luftförsvarsutredningen. I så fall kommer generalen och dennes närmaste få lägga pannorna i djupa veck för att skapa en bottenplatta som medger handlingsfrihet för framtiden. En faktor kan vara att överväga om Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna kan integreras i armén, eller på andra sätt knytas närmare för att nå synergieffekter eller ökad rationalitet.
För att stimulera den nye inspektören till reflektion repriserar jag undertecknads inträdesanförande 2008 (före inriktningsbeslutet) som inflyttningspresent. Alla delar är inte relevanta längre, eftersom jag föreslog ett blandsystem i personalförsörjningen. Istället för ett tillskott motsvarande 0,2 % av BNP som jag försökte förfäkta, så är har vi minskat motsvarande sedan 2008. Vinsten med att organisera oss i försvarsgrensstaber igen för sammanhållet ansvar är däremot fortfarande relevant anser jag, liksom en del andra tankar.
General Brännström måste leda armén över det byråkratiska Öjfjället. Det kommer gå bra, för han har en klar kompass.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
General Grundevik sammanfattade igår sina nästan fem år som arméinspektör i ett digert inlägg. Det är en imponerande katalog med åtgärder och besök som listas. Berndt Grundevik har arbetat outtröttligt med att hitta lösningar på myriader med problem och friktioner. Det är särskilt viktigt att förbanden i Afghanistan till slut uppnådde ett högt stridsvärde för att kunna lösa sina krävande uppgifter. Den avgående inspektören har stuckit hakan internt med sitt förslag att förändra förmågor inom markstridskrafterna. Han var också ute och debatterade resurstilldelningen till Försvarsmakten i Expressen 2008. Generalmajor Grundevik blir nu ställföreträdande insatschef och kan där utveckla sin operativa och militärstrategiska förmåga.
Hans efterträdare, general Brännström, är kanske tillsammans med konteramiral Anders Grenstad den mest uppskattade militära ledaren som Sverige har. Utgångsläget är svårt för denne. Inte för att företrädaren gjort ett dåligt arbete, utan för att de yttre krafterna har varit, och kommer bli än mer besvärande för armén. Det är framförallt det långsiktiga ekonomiska utsikterna som spökar. Med ett bedömt underskott på minst 8 Mdr SEK per år 2019, så talar det för avvecklingar av förmågor och förband. Eftersom Regeringen redan bundit sig för nytt stridsflygplan, så betyder det att ett fungerande bassystem, stridsledningsystem och vapen måste stå i paritet med dessa för att nå effekt som motsvarar potentialen.
Det innebär i sin tur att det ekonomiska utrymmet pressas hårt för armén och marinen. Trots att närområdet har bedömts som relativt friktionsfritt på kort och medellång sikt, och trots att markoperativ prioriterades i beslutet 2009, så speglade inte uppbyggnaden av IO 14 detta, då arméns personaltillväxt lades i kön. Med trenden mot att balansera om mot närområdet börjar tankarna gro att överge målet med 2000 soldater i internationella uppdrag.
Det vore ett stort strategiskt misstag om Försvarsmakten själv skulle föreslå en sådan ambitionssänkning. I förarbetet till detta förra beslutet hämtades kraft ur ambitionen att försörja denna nivå om 2000 soldater och sjömän. Detta motiverade den totala organisationen för att producera ambitionen över tid. Om vi nu skulle halvera denna, så kommer produktionen att korreleras till detta. Inte ett till ett totalt, men för arméns del är inte den jämförelsen långt borta. Att deltaga i internationella operationer är ett uttryck för den politiska viljan, men behovet av insatser har inte minskat. Det vi ser i Mellanöstern är en ruptur i den internationella ordningen och vi vet inte var det tar vägen när det vägs samman med krisen i kreditsystemet.
General Brännströms möjligheter att förverkliga general Grundeviks förändringsförslag får därmed anses som små vid antagandet att Försvarsmaktens ekonomiska resurser lär vara huvudsakligen oförändrade framöver, som det står i direktiven för luftförsvarsutredningen. I så fall kommer generalen och dennes närmaste få lägga pannorna i djupa veck för att skapa en bottenplatta som medger handlingsfrihet för framtiden. En faktor kan vara att överväga om Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna kan integreras i armén, eller på andra sätt knytas närmare för att nå synergieffekter eller ökad rationalitet.
För att stimulera den nye inspektören till reflektion repriserar jag undertecknads inträdesanförande 2008 (före inriktningsbeslutet) som inflyttningspresent. Alla delar är inte relevanta längre, eftersom jag föreslog ett blandsystem i personalförsörjningen. Istället för ett tillskott motsvarande 0,2 % av BNP som jag försökte förfäkta, så är har vi minskat motsvarande sedan 2008. Vinsten med att organisera oss i försvarsgrensstaber igen för sammanhållet ansvar är däremot fortfarande relevant anser jag, liksom en del andra tankar.
General Brännström måste leda armén över det byråkratiska Öjfjället. Det kommer gå bra, för han har en klar kompass.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-09-12
ÖB och tvåbefälssystemet
ÖB svarade i går natt på brevet till denne ett par dagar tidigare hos Wiseman. Ett synbart tecken på den betydelse som sociala medier spelar nu för tiden, även inom försvarssektorn.
ÖB gör en väldigt bra koppling till sina egna erfarenheter som chef på lägre nivåer vid Norra Skånska regementet:
"Hade jag fått liknande besked som signaturen KCTC hade jag reagerat på samma sätt."
Det är äkta, trovärdigt och visar att ÖB kan sätta sig in i hur det måste kännas för de flyttade plutoncheferna.
ÖB redogör sedan för resonemangen och lyfter fram den helt riktiga betydelsen av specialistofficeren i det nya systemet. Han anger att det är cirka 50 personer som drabbas.
Här går det att anlägga olika perspektiv. Frågan är om hur vi mäter de indirekta effekterna hos soldaterna som det går cirka 30 på vid varje pluton. Samma fenomen som när en fabrik flyttas, en massa underleverantörer drabbas i andra ledet. Det skulle innebära kring 1500 som är direkt eller indirekt berörda.
Det går i alla fall att räkna in de 50 nya fänrikar som ska ersätta de 50 plutoncheferna. Dessa kan rimligen inte vara omedvetna om den debatt som har rasat på bloggarna och mässarna. Självförtroendet kan knappast ha ökat hos dessa när de blir varse det bristande förtroendet som det ges uttryck för.
Det hårda språket är inte bara reserverat för fänrikar, utan även generaler drabbas. Omstruktureringsledaren recenseras i originalinlägget:
"...antingen är inkompetent, en stor humorist med dålig humor eller någon som helt enkelt arbetar för främmande makt med ambition att ödelägga den svenska Armén. Eftersom det sistnämnda är en synnerligen allvarlig anklagelse vill jag vänta lite med att fastställa vilket alternativ som bäst passar in."
Detta språk om varandra är destruktivt och oacceptabelt, oavsett om det drabbar en fänrik eller en amiral. Det leder ingen vart annat än att så missämja och besvikelse. I fallet med ledningen av omstruktureringen var det ju dessutom så att generalmajor Karlsson fick ta över jobbet utan något varsel den 1. juni i år.
När det gäller bakgrunden till tvåbefälssystemet, så är det militära systemet lite ovilligt att vidgå att det är dess skapelse. Gärna vill vi officerare framhålla att det är politiska beslut, vilket är helt riktigt. Men initiativet kommer från Högkvarteret.
I Överbefälhavarens beslut avseende en reformerad personalförsörjning, HKV beteckning 16 100:61401, 2006-01-20 beslutar dåvarande ÖB om inriktningen för ett nytt personalförsörjningssystem med tre kategorier (inkl RO). Officersförbundets ordförande Lars Fresker kritiserade tankarna i ”Flerbefälssystemet är ett olyckligt vägval”, Officerstidningen 2/2006 sid 3. Tyvärr hittade jag inte ÖB beslut på nätet. I Försvarsmaktens Årsredovisning 2006 kan man däremot läsa på sidan 29:
"Försvarsmakten har i skrivelse till regeringen bland annat hemställt om att förändringar i befälsystemet, med därtill kopplade karriärer, beslutas och att de förordningar som reglerar Försvarsmaktens personal ses över."
Så småningom följde proposition, betänkande och riksdagsbeslut som innebar införande av ett nytt system. Ambitionerna var höga, men något hände längs vägen.
I ett annat beslut av dåvarande ÖB om Införande av tvåbefälssystem i Försvarsmakten, HKV 16100:66576, 2008-04-09 beskrivs tankarna bakom på ett bra sätt.
Så här låter det på sidan 7 i dokumentet om Införandeplanen:
".........................
3. 2009-01-01 Införande av en befattningsstruktur som nyttjar de nya
nivåerna, enligt ovan
4. 2009-01-01 Införande av nytt grad- och utmärkningssystem
5. Under 2009, genomlysning och anpassning av organisationen så att rätt
kompetensfördelning nås mellan befälskategorierna."
Nu skriver vi 2012, och Försvarsmakten verkar ligga bakom planen.
I ÖB:s svar på brevet anges att beslutet om att flytta plutoncheferna var nödvändigt. Det enda undantaget har gjorts för de enheter som ska genomföra operationer i främst Afghanistan. ÖB berättar bland annat om att andra alternativ har övervägts. Det har handlat om att placera in nyutexaminerade på OR-6 (1. sergeant) -befattningar eller avvakta nyutbildade specialistofficerare istället. ÖB menar att det skulle ta 10 resp. 6-7 år för att uppnå respektive struktur, vilket han menar inte är valbart för en organisation som ska verka med effekt i närtid.
Jag delar inte ÖB:s resomemang. De som ska verka i närtid är ju redan undantagna. Om man i övrigt går in och tittar på uppbyggnaden av insatsorganisationen, så är ju allas målbild 2019 - om sju år. Försvarsmakten skulle alltså ha tid att låta de nya specialistofficerarna växa fram genom att koppla bemanningen till krigsförbandsplanerna som i sin tur följer av försvarsplaneringen.
Så för att avsluta med ett förslag till utveckling av valt alternativ: Ge förbandscheferna mandat att fatta arbetsledningsbeslut som upphäver enstaka bemanningsbeslut genom central arbetsledning. Det stärker de lokala cheferna och bidrar till ett säkrare genomförande av Införandeplanen genom mer motiverade medarbetare.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
ÖB gör en väldigt bra koppling till sina egna erfarenheter som chef på lägre nivåer vid Norra Skånska regementet:
"Hade jag fått liknande besked som signaturen KCTC hade jag reagerat på samma sätt."
Det är äkta, trovärdigt och visar att ÖB kan sätta sig in i hur det måste kännas för de flyttade plutoncheferna.
ÖB redogör sedan för resonemangen och lyfter fram den helt riktiga betydelsen av specialistofficeren i det nya systemet. Han anger att det är cirka 50 personer som drabbas.
Här går det att anlägga olika perspektiv. Frågan är om hur vi mäter de indirekta effekterna hos soldaterna som det går cirka 30 på vid varje pluton. Samma fenomen som när en fabrik flyttas, en massa underleverantörer drabbas i andra ledet. Det skulle innebära kring 1500 som är direkt eller indirekt berörda.
Det går i alla fall att räkna in de 50 nya fänrikar som ska ersätta de 50 plutoncheferna. Dessa kan rimligen inte vara omedvetna om den debatt som har rasat på bloggarna och mässarna. Självförtroendet kan knappast ha ökat hos dessa när de blir varse det bristande förtroendet som det ges uttryck för.
Det hårda språket är inte bara reserverat för fänrikar, utan även generaler drabbas. Omstruktureringsledaren recenseras i originalinlägget:
"...antingen är inkompetent, en stor humorist med dålig humor eller någon som helt enkelt arbetar för främmande makt med ambition att ödelägga den svenska Armén. Eftersom det sistnämnda är en synnerligen allvarlig anklagelse vill jag vänta lite med att fastställa vilket alternativ som bäst passar in."
Detta språk om varandra är destruktivt och oacceptabelt, oavsett om det drabbar en fänrik eller en amiral. Det leder ingen vart annat än att så missämja och besvikelse. I fallet med ledningen av omstruktureringen var det ju dessutom så att generalmajor Karlsson fick ta över jobbet utan något varsel den 1. juni i år.
När det gäller bakgrunden till tvåbefälssystemet, så är det militära systemet lite ovilligt att vidgå att det är dess skapelse. Gärna vill vi officerare framhålla att det är politiska beslut, vilket är helt riktigt. Men initiativet kommer från Högkvarteret.
I Överbefälhavarens beslut avseende en reformerad personalförsörjning, HKV beteckning 16 100:61401, 2006-01-20 beslutar dåvarande ÖB om inriktningen för ett nytt personalförsörjningssystem med tre kategorier (inkl RO). Officersförbundets ordförande Lars Fresker kritiserade tankarna i ”Flerbefälssystemet är ett olyckligt vägval”, Officerstidningen 2/2006 sid 3. Tyvärr hittade jag inte ÖB beslut på nätet. I Försvarsmaktens Årsredovisning 2006 kan man däremot läsa på sidan 29:
"Försvarsmakten har i skrivelse till regeringen bland annat hemställt om att förändringar i befälsystemet, med därtill kopplade karriärer, beslutas och att de förordningar som reglerar Försvarsmaktens personal ses över."
Så småningom följde proposition, betänkande och riksdagsbeslut som innebar införande av ett nytt system. Ambitionerna var höga, men något hände längs vägen.
I ett annat beslut av dåvarande ÖB om Införande av tvåbefälssystem i Försvarsmakten, HKV 16100:66576, 2008-04-09 beskrivs tankarna bakom på ett bra sätt.
Så här låter det på sidan 7 i dokumentet om Införandeplanen:
".........................
3. 2009-01-01 Införande av en befattningsstruktur som nyttjar de nya
nivåerna, enligt ovan
4. 2009-01-01 Införande av nytt grad- och utmärkningssystem
5. Under 2009, genomlysning och anpassning av organisationen så att rätt
kompetensfördelning nås mellan befälskategorierna."
Nu skriver vi 2012, och Försvarsmakten verkar ligga bakom planen.
I ÖB:s svar på brevet anges att beslutet om att flytta plutoncheferna var nödvändigt. Det enda undantaget har gjorts för de enheter som ska genomföra operationer i främst Afghanistan. ÖB berättar bland annat om att andra alternativ har övervägts. Det har handlat om att placera in nyutexaminerade på OR-6 (1. sergeant) -befattningar eller avvakta nyutbildade specialistofficerare istället. ÖB menar att det skulle ta 10 resp. 6-7 år för att uppnå respektive struktur, vilket han menar inte är valbart för en organisation som ska verka med effekt i närtid.
Jag delar inte ÖB:s resomemang. De som ska verka i närtid är ju redan undantagna. Om man i övrigt går in och tittar på uppbyggnaden av insatsorganisationen, så är ju allas målbild 2019 - om sju år. Försvarsmakten skulle alltså ha tid att låta de nya specialistofficerarna växa fram genom att koppla bemanningen till krigsförbandsplanerna som i sin tur följer av försvarsplaneringen.
Så för att avsluta med ett förslag till utveckling av valt alternativ: Ge förbandscheferna mandat att fatta arbetsledningsbeslut som upphäver enstaka bemanningsbeslut genom central arbetsledning. Det stärker de lokala cheferna och bidrar till ett säkrare genomförande av Införandeplanen genom mer motiverade medarbetare.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-09-10
(Uppdaterat) Plutonchefsexodus?
Knappt hade Försvarsmakten hunnit delge sina anställda bemanningsbesluten i omstruktureringen innan det kokade i kommentarsfälten på olika försvarsbloggar. Först ut var bloggen Cynismer med ett inlägg som framförallt tog fasta på anvisningen att placera nyexaminerade officerare som plutonchefer, och i praktiken flytta de tidigare cheferna till ställförträdarposten istället. Motivet för det senare i den PM som artikelförfattaren citerar anges vara att få det hela att fungera väl(!).
Hos Wiseman förekommer ett gästinlägg som verkar vara skrivet av en kompanichef. Denne tar upp problem som kvantitet, stödfunktioner och samma slags exempel som Cynismer.
Konsekvenserna efter införandet av ett nytt personalförsörjningssystem har varit kända en längre tid. Skapandet av kategorin specialistofficerare innebar att den tidigare officerskåren skulle minska kraftigt i de lägre graderna främst. Omstruktureringen har styrts genom ett omstruktureringsdirektiv som vem som helst har kunnat hämta på nätet. På så sätt var förra veckans beslut ingen överraskning. Det som förvånar är att det inte fanns någon övergångsbestämmelse, så att de anställda slapp exempel som:
"På mitt kompani tvingades jag delge en kapten med 10 tjänsteår och nyligen tjänstgöring i Afghanistan att han får träda undan till förmån för en nyanställd fänrik med 1 månads erfarenhet."
I synnerhet som det enligt den citerade promemorian heter:
"En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer."
I kommentatorsfälten till inläggen förekommer det också exempel på hur ett par förband kan ha bortsett från anvisningen, och haft sina kaptener kvar som plutonchefer. Dessa uppgifter kommer från officerare som undertecknat med fullt namn, så de bär en trovärdighet. Om det funnits andra anvisningar i form av undantag är svårt att avgöra. Innebörden kan dock vara att olika förband hanterat samma process på diametralt olika sätt, vilket minskar förtroendet för processen. Det är väldigt lätt att känna för de officerare som, förmodat mot sin vilja, blivit placerade som specialistofficerare efter 10-20 års tjänstgöring och därmed uppfattar sig som i praktiken degraderade.
För de som drabbats på detta sätt, så är valet svårt. Antingen måste dessa acceptera befattningen eller bli uppsagda/söka annat arbete. Trygghetsavtalet gäller inte, eftersom de fått ett s.k skäligt erbjudande. Trygghetsavtalet är till för de som blivit uppsagda på grund av arbetsbrist eller omstationerade och inte vill bli det. Normalt sett är det förtjänst och skicklighet som ska avgöra vem som får statliga tjänster, men bemanningen görs genom arbetsledning som arbetsgivaren har samverkat om med arbetstagarorganisationerna.
Slutsatsen av det ovanstående är att Försvarsmaktsledningen bör höja sin marschberedskap för att kunna komma ut till förbanden och möta sina anställda när bilden av reaktioner har klarnat. Omställningen av Försvarsmakten är inne i ett känsligt skede med flera trender som uppfattas som negativa och riskerar att löpa ihop. Det är dels bilden av att det inte blir mer resurser till försvaret, minskad övningsverksamhet på grund av införande 3-4 av PRIO och minskad ambition när det gäller internationella operationer.
Några andra som också kan behöva inta en högre marschberedskap är Officersförbundet som genom sin vice ordförande, Maria von Below, hälsar sina medlemmar:
"Officersförbundet anser att processen fungerat bra och följt det direktiv som förbundet samverkade i enighet. Utgångspunkten har hela tiden varit att inte flytta på någon som inte behöver flyttas. De beslut som innebär byte av arbetsort har varit välmotiverade och syftat till att få rätt kompetens på rätt plats."
En snabb räkning ger vid handen att det borde vara ett par hundra medlemmar som fått ett erbjudande de inte kan säga nej till. Bara vi inte får en plutonchefsexodus ur Försvarsmakten.
(Uppdatering kl 1900) Officersförbundet avslutade samverkan i oenighet i maj 2012 om FM Org 13. Orsaken till förbundets oenighet angavs som arbetsgivarens bristfälliga kommunikation, oklarheter om de dubbla rollerna i dagens officerskår inför delandet i kategorier samt bemanningsuppdragen internt och externt. Lars Fresker kommenterar nu i kväll omstruktureringen hos Wiseman i skarpa ordalag. Förbundet tar därmed initiativet i kommunikationen, eftersom ingenting har hörts under dagen vare sig från den politiska nivån eller Försvarsmakten. Frågan är viktig, eftersom det bakom varje plutonchef står 30 soldater eller sjömän och undrar vad som händer. (Slut uppdatering)
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Hos Wiseman förekommer ett gästinlägg som verkar vara skrivet av en kompanichef. Denne tar upp problem som kvantitet, stödfunktioner och samma slags exempel som Cynismer.
Konsekvenserna efter införandet av ett nytt personalförsörjningssystem har varit kända en längre tid. Skapandet av kategorin specialistofficerare innebar att den tidigare officerskåren skulle minska kraftigt i de lägre graderna främst. Omstruktureringen har styrts genom ett omstruktureringsdirektiv som vem som helst har kunnat hämta på nätet. På så sätt var förra veckans beslut ingen överraskning. Det som förvånar är att det inte fanns någon övergångsbestämmelse, så att de anställda slapp exempel som:
"På mitt kompani tvingades jag delge en kapten med 10 tjänsteår och nyligen tjänstgöring i Afghanistan att han får träda undan till förmån för en nyanställd fänrik med 1 månads erfarenhet."
I synnerhet som det enligt den citerade promemorian heter:
"En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer."
I kommentatorsfälten till inläggen förekommer det också exempel på hur ett par förband kan ha bortsett från anvisningen, och haft sina kaptener kvar som plutonchefer. Dessa uppgifter kommer från officerare som undertecknat med fullt namn, så de bär en trovärdighet. Om det funnits andra anvisningar i form av undantag är svårt att avgöra. Innebörden kan dock vara att olika förband hanterat samma process på diametralt olika sätt, vilket minskar förtroendet för processen. Det är väldigt lätt att känna för de officerare som, förmodat mot sin vilja, blivit placerade som specialistofficerare efter 10-20 års tjänstgöring och därmed uppfattar sig som i praktiken degraderade.
För de som drabbats på detta sätt, så är valet svårt. Antingen måste dessa acceptera befattningen eller bli uppsagda/söka annat arbete. Trygghetsavtalet gäller inte, eftersom de fått ett s.k skäligt erbjudande. Trygghetsavtalet är till för de som blivit uppsagda på grund av arbetsbrist eller omstationerade och inte vill bli det. Normalt sett är det förtjänst och skicklighet som ska avgöra vem som får statliga tjänster, men bemanningen görs genom arbetsledning som arbetsgivaren har samverkat om med arbetstagarorganisationerna.
Slutsatsen av det ovanstående är att Försvarsmaktsledningen bör höja sin marschberedskap för att kunna komma ut till förbanden och möta sina anställda när bilden av reaktioner har klarnat. Omställningen av Försvarsmakten är inne i ett känsligt skede med flera trender som uppfattas som negativa och riskerar att löpa ihop. Det är dels bilden av att det inte blir mer resurser till försvaret, minskad övningsverksamhet på grund av införande 3-4 av PRIO och minskad ambition när det gäller internationella operationer.
Några andra som också kan behöva inta en högre marschberedskap är Officersförbundet som genom sin vice ordförande, Maria von Below, hälsar sina medlemmar:
"Officersförbundet anser att processen fungerat bra och följt det direktiv som förbundet samverkade i enighet. Utgångspunkten har hela tiden varit att inte flytta på någon som inte behöver flyttas. De beslut som innebär byte av arbetsort har varit välmotiverade och syftat till att få rätt kompetens på rätt plats."
En snabb räkning ger vid handen att det borde vara ett par hundra medlemmar som fått ett erbjudande de inte kan säga nej till. Bara vi inte får en plutonchefsexodus ur Försvarsmakten.
(Uppdatering kl 1900) Officersförbundet avslutade samverkan i oenighet i maj 2012 om FM Org 13. Orsaken till förbundets oenighet angavs som arbetsgivarens bristfälliga kommunikation, oklarheter om de dubbla rollerna i dagens officerskår inför delandet i kategorier samt bemanningsuppdragen internt och externt. Lars Fresker kommenterar nu i kväll omstruktureringen hos Wiseman i skarpa ordalag. Förbundet tar därmed initiativet i kommunikationen, eftersom ingenting har hörts under dagen vare sig från den politiska nivån eller Försvarsmakten. Frågan är viktig, eftersom det bakom varje plutonchef står 30 soldater eller sjömän och undrar vad som händer. (Slut uppdatering)
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Plutonchefsexodus?
Knappt hade Försvarsmakten hunnit delge sina anställda bemanningsbesluten i omstruktureringen innan det kokade i kommentarsfälten på olika försvarsbloggar. Först ut var bloggen Cynismer med ett inlägg som framförallt tog fasta på anvisningen att placera nyexaminerade officerare som plutonchefer, och i praktiken flytta de tidigare cheferna till ställförträdarposten istället. Motivet för det senare i den PM som artikelförfattaren citerar anges vara att få det hela att fungera väl(!).
Hos Wiseman förekommer ett gästinlägg som verkar vara skrivet av en kompanichef. Denne tar upp problem som kvantitet, stödfunktioner och samma slags exempel som Cynismer.
Konsekvenserna efter införandet av ett nytt personalförsörjningssystem har varit kända en längre tid. Skapandet av kategorin specialistofficerare innebar att den tidigare officerskåren skulle minska kraftigt i de lägre graderna främst. Omstruktureringen har styrts genom ett omstruktureringsdirektiv som vem som helst har kunnat hämta på nätet. På så sätt var förra veckans beslut ingen överraskning. Det som förvånar är att det inte fanns någon övergångsbestämmelse, så att de anställda slapp exempel som:
"På mitt kompani tvingades jag delge en kapten med 10 tjänsteår och nyligen tjänstgöring i Afghanistan att han får träda undan till förmån för en nyanställd fänrik med 1 månads erfarenhet."
I synnerhet som det enligt den citerade promemorian heter:
"En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer."
I kommentatorsfälten till inläggen förekommer det också exempel på hur ett par förband kan ha bortsett från anvisningen, och haft sina kaptener kvar som plutonchefer. Dessa uppgifter kommer från officerare som undertecknat med fullt namn, så de bär en trovärdighet. Om det funnits andra anvisningar i form av undantag är svårt att avgöra. Innebörden kan dock vara att olika förband hanterat samma process på diametralt olika sätt, vilket minskar förtroendet för processen. Det är väldigt lätt att känna för de officerare som, förmodat mot sin vilja, blivit placerade som specialistofficerare efter 10-20 års tjänstgöring och därmed uppfattar sig som i praktiken degraderade.
För de som drabbats på detta sätt, så är valet svårt. Antingen måste dessa acceptera befattningen eller bli uppsagda/söka annat arbete. Trygghetsavtalet gäller inte, eftersom de fått ett s.k skäligt erbjudande. Trygghetsavtalet är till för de som blivit uppsagda på grund av arbetsbrist eller omstationerade och inte vill bli det. Normalt sett är det förtjänst och skicklighet som ska avgöra vem som får statliga tjänster, men bemanningen görs genom arbetsledning som arbetsgivaren har samverkat om med arbetstagarorganisationerna.
Slutsatsen av det ovanstående är att Försvarsmaktsledningen bör höja sin marschberedskap för att kunna komma ut till förbanden och möta sina anställda när bilden av reaktioner har klarnat. Omställningen av Försvarsmakten är inne i ett känsligt skede med flera trender som uppfattas som negativa och riskerar att löpa ihop. Det är dels bilden av att det inte blir mer resurser till försvaret, minskad övningsverksamhet på grund av införande 3-4 av PRIO och minskad ambition när det gäller internationella operationer.
Några andra som också kan behöva inta en högre marschberedskap är Officersförbundet som genom sin vice ordförande, Maria von Below, hälsar sina medlemmar:
"Officersförbundet anser att processen fungerat bra och följt det direktiv som förbundet samverkade i enighet. Utgångspunkten har hela tiden varit att inte flytta på någon som inte behöver flyttas. De beslut som innebär byte av arbetsort har varit välmotiverade och syftat till att få rätt kompetens på rätt plats."
En snabb räkning ger vid handen att det borde vara ett par hundra medlemmar som fått ett erbjudande de inte kan säga nej till. Bara vi inte får en plutonchefsexodus ur Försvarsmakten.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Hos Wiseman förekommer ett gästinlägg som verkar vara skrivet av en kompanichef. Denne tar upp problem som kvantitet, stödfunktioner och samma slags exempel som Cynismer.
Konsekvenserna efter införandet av ett nytt personalförsörjningssystem har varit kända en längre tid. Skapandet av kategorin specialistofficerare innebar att den tidigare officerskåren skulle minska kraftigt i de lägre graderna främst. Omstruktureringen har styrts genom ett omstruktureringsdirektiv som vem som helst har kunnat hämta på nätet. På så sätt var förra veckans beslut ingen överraskning. Det som förvånar är att det inte fanns någon övergångsbestämmelse, så att de anställda slapp exempel som:
"På mitt kompani tvingades jag delge en kapten med 10 tjänsteår och nyligen tjänstgöring i Afghanistan att han får träda undan till förmån för en nyanställd fänrik med 1 månads erfarenhet."
I synnerhet som det enligt den citerade promemorian heter:
"En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer."
I kommentatorsfälten till inläggen förekommer det också exempel på hur ett par förband kan ha bortsett från anvisningen, och haft sina kaptener kvar som plutonchefer. Dessa uppgifter kommer från officerare som undertecknat med fullt namn, så de bär en trovärdighet. Om det funnits andra anvisningar i form av undantag är svårt att avgöra. Innebörden kan dock vara att olika förband hanterat samma process på diametralt olika sätt, vilket minskar förtroendet för processen. Det är väldigt lätt att känna för de officerare som, förmodat mot sin vilja, blivit placerade som specialistofficerare efter 10-20 års tjänstgöring och därmed uppfattar sig som i praktiken degraderade.
För de som drabbats på detta sätt, så är valet svårt. Antingen måste dessa acceptera befattningen eller bli uppsagda/söka annat arbete. Trygghetsavtalet gäller inte, eftersom de fått ett s.k skäligt erbjudande. Trygghetsavtalet är till för de som blivit uppsagda på grund av arbetsbrist eller omstationerade och inte vill bli det. Normalt sett är det förtjänst och skicklighet som ska avgöra vem som får statliga tjänster, men bemanningen görs genom arbetsledning som arbetsgivaren har samverkat om med arbetstagarorganisationerna.
Slutsatsen av det ovanstående är att Försvarsmaktsledningen bör höja sin marschberedskap för att kunna komma ut till förbanden och möta sina anställda när bilden av reaktioner har klarnat. Omställningen av Försvarsmakten är inne i ett känsligt skede med flera trender som uppfattas som negativa och riskerar att löpa ihop. Det är dels bilden av att det inte blir mer resurser till försvaret, minskad övningsverksamhet på grund av införande 3-4 av PRIO och minskad ambition när det gäller internationella operationer.
Några andra som också kan behöva inta en högre marschberedskap är Officersförbundet som genom sin vice ordförande, Maria von Below, hälsar sina medlemmar:
"Officersförbundet anser att processen fungerat bra och följt det direktiv som förbundet samverkade i enighet. Utgångspunkten har hela tiden varit att inte flytta på någon som inte behöver flyttas. De beslut som innebär byte av arbetsort har varit välmotiverade och syftat till att få rätt kompetens på rätt plats."
En snabb räkning ger vid handen att det borde vara ett par hundra medlemmar som fått ett erbjudande de inte kan säga nej till. Bara vi inte får en plutonchefsexodus ur Försvarsmakten.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-09-07
Hej Matematik - Kapitel Framtida marinstridskrafter i vikande ekonomi
Den första uppmärksamheten kring regeringens inriktning om anskaffning av 40-60 Gripen E/F har nu lagt sig. Debatten kommer att fortsätta på bland annat Folk och Försvars seminarium den 26/9, då jag kommer att medverka under rubriken JAS och försvarseffekt. I förberedelserna till detta blev jag varse att Försvarsberedningen skall lämna sitt underlag, så att ett nytt inriktningsbeslut kan tas 2015.
Den ambitionen innebär att Riksdagen lägger fast politikområdets uppgifter och utgifter först efter att föregående period gått ut. I praktiken fungerar det säkert, men det är inte helt lätt att begripa hur myndigheterna lägger sina budgetunderlag till 1/3 2014 för åren 2015 till 2017 när denna period inte är behandlad av Riksdagen förrän (juni?) 2015.
Diskussionen är relevant, åtminstone för oss som hävdar att föregående beslut var underfinansierat. Den organisation (Insatsorganisation 14) som Riksdagen beställt kostar bedömt 8-9 Mdr SEK mer per år 2019 än vad som finns i en oförändrad ekonomi. Personalförsörjning (minst 1,2 Mdr) + Materielomsättning exl Gripen (2 Mdr) + Gripen (c:a 1 Mdr?) + försvarsmaterielinflation utöver KPI (4-5 Mdr). Att vi idag ser överskott i Försvarsmakten beror ju bara på att organisationen är under uppbyggnad och därför inte är fulltalig. Nu kommer svenska folket aldrig få se detta underskott ta form, eftersom organisationen dessförinnan kommer att minska i ambition. Den operativa förmågan kommer därför istället att bli lidande.
Ta bara marinen som exempel. Flottan som om tio år fyller 500 år är illa ute. De 30 ytstridsfartyg som fanns för Försvarsbeslutet 2000 är nere i sju enheter när Visbykorvetterna är slutlevererade och två Göteborgsskorvetter blivit modifierade - om pengar till dessa två kommer finnas kring 2018-2019. Visbysystemet saknar luftvärn - och i framtiden lätta torpeder? Dessa sju fartyg innebär att vi kan hålla fyra till fem fartyg till sjöss över tid. Ubåtarna rör sig ned mot fyra, om vi får se en ny anskaffning av två nya samtidigt som Gotlandsklassen modifieras och Södermanland utgår. Minröjningsförmågan är planerad till sju enheter, fördelad på fem Landsort och två Styrsö, vilket begränsar operationsmöjligheterna.
En av de mest bekymrade avvecklingarna har gjorts av stödfartygen. De tidigare marinbaserna avvecklades parallellt med att de gamla stödfartygen utrangerades. Tanken var istället att två nya stridsstödsfartyg skulle anskaffas, men dessa är nu mycket osäkra. Det innebär att det operativa underhållet för flottans örlogsfartyg i så fall får en drastiskt minskad flexibilitet, vilket ökar bekämpningsrisken och minskar uthålligheten i andra områden. Karlskrona, inom bekväm porté från Kaliningrad, är vi därmed helt beroende av.
Amfibiesystemet har knappt överlevt det senaste decenniet och producerar en amfibiebataljon. Lyckligtvis har amfibiesystemet hittat hem till sin nisch igen, efter en utflykt då det nästan var en motoriserad skyttebataljon. Hade inte Georgienkriget inträffat 2008 bedömer jag att systemet hade förlorat sin identitet och att en nedläggning på sikt hade varit oundviklig. Nu är amfibiebataljonen tillbaka i medianen mellan hav och land, vilket är en viktig delförmåga för en krigsmakt. Helikoptersystemet dras med stora förseningar kring Hkp 14, vilket försenar uppbyggandet av ubåtsjaktförmågan.
Denna marin skall alltså sörja för territoriell integritet utmed en väldigt lång kust från Bottenviken till Västerhavet. Den ska också skydda våra kommunikationer över haven. Det är rimligt att Sverige som en import- och exportnation tar sin del av ansvaret för att hålla dessa öppna, så att internationell handel kan fortgå utan större störningar. Två vitala uppgifter för Sveriges oberoende och försörjning.
Om vi antar att statsmakterna fortsätter med sin hållning med i princip oförändrad ekonomi - dvs. real minskning pga försvarsmaterielinflationen, så innebär det att vi måste anpassa vår idé och utformning av marinstridskrafterna mot 2020 när Ryssland har modern materiel till hälften av sina styrkor (antagande 70 % av de planerade 70 % materielomsättning) och hög övningsverksamhet.
Vi bör därför diskutera, om vi inte ska satsa på en idé som innebär att vi kan ta emot hjälp förutom att ingripa mot systematiska kränkningar i/över främst Östersjön som syftar till att påtvinga oss politisk vilja. Den sammantagna förmågan av morgondagens försvarsmakt innebär att vi endast kan möta en motståndare i en riktning/landsända under dagar, om vi bygger vidare på de tankar som liknar gårdagens invasionsförsvar. Att ge hjälp, utom i gynnsamma omständigheter, bedömer jag som svårt att genomföra.
En omorientering i västerled för att kunna bedriva internationella insatser och förbättra utgångsgrupperingen för att hålla Sveriges pulsådrar, Göteborg och Brofjorden, öppna skulle innebära att vi långsiktigt skulle bygga upp en mindre marinbas på västkusten. Ett intressant alternativ vore Halmstad med militär garnison, luftvärnsförband, mindre hamn, flygfält och järnväg i gynnsamt läge.
Med idén om handelsflöden, även internationella sådana, så talar havens betingelser med våghöjder för att vi skulle behöva ett par större fartyg av fregattstorlek (med luftvärn). Nackdelen med dessa är styckekostnaden, vilket innebär färre enheter. Om en sådan väg skulle bli verklighet skulle vi samtidigt på sikt bli tvungna att omsätta Visbysystemet mot en mer specialiserad roll. I dagsläget är Visby som en tiokampare, bra på flera saker, men inte spets på något. Utvecklingen inom skeppsbyggnad innebär sannolikt att något mindre fartyg kan uppnå minst lika stor uthållighet och eldkraft som de större enheterna idag. Det skulle i så fall innebära en modern version av robotbåten som med skärgårdsnära uppträdande i basområden och fart, sensorutbyte och robotsalvor skulle kunna leva upp till maximen Slå snabbt - slå hårt.
Ett centralt område för framtiden torde undervattensområdet vara. I en omvärld, där stormakterna med stöd av satelliter ökar sin förmåga till övervakning av jordens yta, så är i synnerhet Östersjön en hygglig medicin mot detta. Det innebär att ubåtssystemet måste säkras för att kunna utgöra den främsta egna, strategiska resursen som Sverige förfogar över militärt. Betydelsen av detta system i ett sådant koncept skulle innebära att ubåtarna skulle utgöra ett av de högst prioriterade målen för en motståndare. Det skulle innebära att vi skulle vara tvungna att öka rörligheten i baseringar liksom oförutsägbarhet. Omvärlden har också rimligen dragit liknande slutsatser, varför vi kan förvänta oss att denna bygger upp sin förmåga till operationer under vattenytan. Det innebär att vår förmåga att skydda oss mot undervattensverksamhet måste öka. Förutom de nämnda örlogsfartygen, så innebär det att utvecklingen av minsystem med sensorer och sjöoperativ helikopter påskyndas för att vi ska kunna ingripa mot systematiska kränkningar av territorialvattnet.
Minröjningssystemet måste vidmakthållas på minst nuvarande nivå. Om minröjningsflottiljen kan upprätthålla en lägesbild/normalbild i utgångsläget, så innebär det att vi en tid kan hålla lederna till Göteborg och Brofjorden öppna. Parallellt med denna verksamhet måste det finnas en säkerhetsskyddsförmåga för marinen i stort i form av bevakningsförband etc. En handlingsväg skulle också vara att förstärka vår kedja av olika sensorer för att på så sätt bli en nettobidragsgivare av måldata till omgivningen vid en regional konflikt.
Resonemangen ovan skulle kräva omprioriteringar mellan Försvarsmaktens förmågor, och är på intet sätt något färdigt förslag för en framtida marin eller försvarsmakt. De syftar till att diskutera hur vi går vidare med våra väpnade styrkor som är utformade för att verka tillsammmans med andra i en realt vikande ekonomi. Det finns inte mycket i dagsläget som talar för att oppositionen skulle enas och tillskjuta mer medel vid ett eventuellt maktskifte 2014. Hur den politiska nivån hanterar Gotland i de kommande diskussionerna blir ett lackmustest på dess vilja.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Den ambitionen innebär att Riksdagen lägger fast politikområdets uppgifter och utgifter först efter att föregående period gått ut. I praktiken fungerar det säkert, men det är inte helt lätt att begripa hur myndigheterna lägger sina budgetunderlag till 1/3 2014 för åren 2015 till 2017 när denna period inte är behandlad av Riksdagen förrän (juni?) 2015.
Diskussionen är relevant, åtminstone för oss som hävdar att föregående beslut var underfinansierat. Den organisation (Insatsorganisation 14) som Riksdagen beställt kostar bedömt 8-9 Mdr SEK mer per år 2019 än vad som finns i en oförändrad ekonomi. Personalförsörjning (minst 1,2 Mdr) + Materielomsättning exl Gripen (2 Mdr) + Gripen (c:a 1 Mdr?) + försvarsmaterielinflation utöver KPI (4-5 Mdr). Att vi idag ser överskott i Försvarsmakten beror ju bara på att organisationen är under uppbyggnad och därför inte är fulltalig. Nu kommer svenska folket aldrig få se detta underskott ta form, eftersom organisationen dessförinnan kommer att minska i ambition. Den operativa förmågan kommer därför istället att bli lidande.
Ta bara marinen som exempel. Flottan som om tio år fyller 500 år är illa ute. De 30 ytstridsfartyg som fanns för Försvarsbeslutet 2000 är nere i sju enheter när Visbykorvetterna är slutlevererade och två Göteborgsskorvetter blivit modifierade - om pengar till dessa två kommer finnas kring 2018-2019. Visbysystemet saknar luftvärn - och i framtiden lätta torpeder? Dessa sju fartyg innebär att vi kan hålla fyra till fem fartyg till sjöss över tid. Ubåtarna rör sig ned mot fyra, om vi får se en ny anskaffning av två nya samtidigt som Gotlandsklassen modifieras och Södermanland utgår. Minröjningsförmågan är planerad till sju enheter, fördelad på fem Landsort och två Styrsö, vilket begränsar operationsmöjligheterna.
En av de mest bekymrade avvecklingarna har gjorts av stödfartygen. De tidigare marinbaserna avvecklades parallellt med att de gamla stödfartygen utrangerades. Tanken var istället att två nya stridsstödsfartyg skulle anskaffas, men dessa är nu mycket osäkra. Det innebär att det operativa underhållet för flottans örlogsfartyg i så fall får en drastiskt minskad flexibilitet, vilket ökar bekämpningsrisken och minskar uthålligheten i andra områden. Karlskrona, inom bekväm porté från Kaliningrad, är vi därmed helt beroende av.
Amfibiesystemet har knappt överlevt det senaste decenniet och producerar en amfibiebataljon. Lyckligtvis har amfibiesystemet hittat hem till sin nisch igen, efter en utflykt då det nästan var en motoriserad skyttebataljon. Hade inte Georgienkriget inträffat 2008 bedömer jag att systemet hade förlorat sin identitet och att en nedläggning på sikt hade varit oundviklig. Nu är amfibiebataljonen tillbaka i medianen mellan hav och land, vilket är en viktig delförmåga för en krigsmakt. Helikoptersystemet dras med stora förseningar kring Hkp 14, vilket försenar uppbyggandet av ubåtsjaktförmågan.
Denna marin skall alltså sörja för territoriell integritet utmed en väldigt lång kust från Bottenviken till Västerhavet. Den ska också skydda våra kommunikationer över haven. Det är rimligt att Sverige som en import- och exportnation tar sin del av ansvaret för att hålla dessa öppna, så att internationell handel kan fortgå utan större störningar. Två vitala uppgifter för Sveriges oberoende och försörjning.
Om vi antar att statsmakterna fortsätter med sin hållning med i princip oförändrad ekonomi - dvs. real minskning pga försvarsmaterielinflationen, så innebär det att vi måste anpassa vår idé och utformning av marinstridskrafterna mot 2020 när Ryssland har modern materiel till hälften av sina styrkor (antagande 70 % av de planerade 70 % materielomsättning) och hög övningsverksamhet.
Vi bör därför diskutera, om vi inte ska satsa på en idé som innebär att vi kan ta emot hjälp förutom att ingripa mot systematiska kränkningar i/över främst Östersjön som syftar till att påtvinga oss politisk vilja. Den sammantagna förmågan av morgondagens försvarsmakt innebär att vi endast kan möta en motståndare i en riktning/landsända under dagar, om vi bygger vidare på de tankar som liknar gårdagens invasionsförsvar. Att ge hjälp, utom i gynnsamma omständigheter, bedömer jag som svårt att genomföra.
En omorientering i västerled för att kunna bedriva internationella insatser och förbättra utgångsgrupperingen för att hålla Sveriges pulsådrar, Göteborg och Brofjorden, öppna skulle innebära att vi långsiktigt skulle bygga upp en mindre marinbas på västkusten. Ett intressant alternativ vore Halmstad med militär garnison, luftvärnsförband, mindre hamn, flygfält och järnväg i gynnsamt läge.
Med idén om handelsflöden, även internationella sådana, så talar havens betingelser med våghöjder för att vi skulle behöva ett par större fartyg av fregattstorlek (med luftvärn). Nackdelen med dessa är styckekostnaden, vilket innebär färre enheter. Om en sådan väg skulle bli verklighet skulle vi samtidigt på sikt bli tvungna att omsätta Visbysystemet mot en mer specialiserad roll. I dagsläget är Visby som en tiokampare, bra på flera saker, men inte spets på något. Utvecklingen inom skeppsbyggnad innebär sannolikt att något mindre fartyg kan uppnå minst lika stor uthållighet och eldkraft som de större enheterna idag. Det skulle i så fall innebära en modern version av robotbåten som med skärgårdsnära uppträdande i basområden och fart, sensorutbyte och robotsalvor skulle kunna leva upp till maximen Slå snabbt - slå hårt.
Ett centralt område för framtiden torde undervattensområdet vara. I en omvärld, där stormakterna med stöd av satelliter ökar sin förmåga till övervakning av jordens yta, så är i synnerhet Östersjön en hygglig medicin mot detta. Det innebär att ubåtssystemet måste säkras för att kunna utgöra den främsta egna, strategiska resursen som Sverige förfogar över militärt. Betydelsen av detta system i ett sådant koncept skulle innebära att ubåtarna skulle utgöra ett av de högst prioriterade målen för en motståndare. Det skulle innebära att vi skulle vara tvungna att öka rörligheten i baseringar liksom oförutsägbarhet. Omvärlden har också rimligen dragit liknande slutsatser, varför vi kan förvänta oss att denna bygger upp sin förmåga till operationer under vattenytan. Det innebär att vår förmåga att skydda oss mot undervattensverksamhet måste öka. Förutom de nämnda örlogsfartygen, så innebär det att utvecklingen av minsystem med sensorer och sjöoperativ helikopter påskyndas för att vi ska kunna ingripa mot systematiska kränkningar av territorialvattnet.
Minröjningssystemet måste vidmakthållas på minst nuvarande nivå. Om minröjningsflottiljen kan upprätthålla en lägesbild/normalbild i utgångsläget, så innebär det att vi en tid kan hålla lederna till Göteborg och Brofjorden öppna. Parallellt med denna verksamhet måste det finnas en säkerhetsskyddsförmåga för marinen i stort i form av bevakningsförband etc. En handlingsväg skulle också vara att förstärka vår kedja av olika sensorer för att på så sätt bli en nettobidragsgivare av måldata till omgivningen vid en regional konflikt.
Resonemangen ovan skulle kräva omprioriteringar mellan Försvarsmaktens förmågor, och är på intet sätt något färdigt förslag för en framtida marin eller försvarsmakt. De syftar till att diskutera hur vi går vidare med våra väpnade styrkor som är utformade för att verka tillsammmans med andra i en realt vikande ekonomi. Det finns inte mycket i dagsläget som talar för att oppositionen skulle enas och tillskjuta mer medel vid ett eventuellt maktskifte 2014. Hur den politiska nivån hanterar Gotland i de kommande diskussionerna blir ett lackmustest på dess vilja.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet