Försvarsminister Sten Tolgfors sken i kapp med efterbrännkammaren sedan det blev känt idag att Schweiz har bestämt sig för att köpa 22 st Gripenplan av SAAB. En stor dag för SAAB, för Sverige och för försvarsministern som oförtrutet jobbat med exportfrågan kring Gripen. Schweiz är en kvalitetsmedveten kund som går på prisvärde.
I morgon väntar det Försvarsutskott med justering av betänkande som bland annat lär innehålla ett förslag om en luftförsvarsutredning som har Försvarsmaktens kommande underlag avseende stridsflyg som ett utgångsvärde. Debatten kring beslut om Gripens framtid här hemma har börjat ta fart med inlägg på Newsmill och på SvD ledarblogg. Claes Arvidsson argumenterar där för att valet bör bli en uppgradering av C/D-versionen, eftersom vi riskerar binda upp oss på för lång tid om vi väljer en annan version. Ett annat argument anges vara att ta tillvara nuvarande motorer. (Inom parentes är Claes Arvidssons artikel väldigt läs- och tänkvärd i övrigt).
Jag håller inte med Claes Arvidsson om slutsatsen. Orsaken till detta har jag delvis berört tidigare. En aldrig så uppgraderad C/D kan inte mäta sig mot en rysk PAK FA kring 2020. Grundorsakerna är två. Dels har PAK FA en mycket större motorstyrka i en större flygkropp, vilket innebär att planet kan bära mer/ha högre fart/bättre kyla och driva en större radar, dels har planet en mycket låg radarsignatur i flera vinklar. En mycket auktorativ källa avseende delsystem i luftstridskrafter är Air Power Australia. Här kan du läsa mer om deras utvärdering av PAK FA. Ett annat alternativ är att köpa utländskt som exempelvis JSF, men då tillkommer en ombyggnad av hela logistikkedjan, och den notan vill/kan ingen ta.
Om vi menar allvar med att ha en grundläggande försvarsförmåga, så är en ny version av Gripen det bästa alternativet. Det har försvarsministern insett sedan lång tid tillbaka. Affären med Schweiz kan göra den övergången något billigare.
För det är det som är problemet. Få vill betala vad den grundläggande försvarsförmågan kostar för ett land utanför militära allianser, beläget mellan stormakter.
Se även Wiseman och Chefsingenjören.
2011-11-30
2011-11-29
I chose the gun
Fascinerande. Försvarstabschefen i Nederländerna, general Peter van Uhm, lägger ut texten om sitt yrkesval inför en trollbunden publik på TedX Amsterdam. Jag funderar på om något motsvarande kunnat ske här. Om inte, vari består skillnaderna?
Kudos @StormJL
Kudos @StormJL
2011-11-28
Ny explosion i Iran?
Motstridiga rapporter kommer idag från Iran, där det kan ha skett en stor explosion i staden Isfahan, enligt The Guardian.
Isfahan är en viktig plats för den iranska yra framställningen. Med det spända läget avseende Irans kärnvapenprogram, så är det frestande för omvärlden att dra slutsatsen att det kan vara fråga om eventuellt sabotage eller liknande. Läget lär klarna de närmaste dagarna vad som hänt.
Det är ju bara två veckor sedan en stor explosion skedde i Bid Kaneh, en stor robotbas sydväst om Teheran. Idag vittnade utvecklingschefen vid den militära underrättelsetjänsten i Israel, Ithai Baron, inför Knesset's sammansatta utrikes- och försvarsutskott. Ithai Baron menade att den iranska markrobotutvecklingen blir fördröjd eller möjligen avstannad till följd av explosionen, enligt Haaretz.
Idag släppte också Institute for Science och International Security (ISIS) en en kort rapport med foton över basen före och efter explosionen. Att förödelsen var stor kan till och med en lekman i bildunderrättelser inse av fotot från Digital Globe.
F&S kommer öka bevakningen av Mellanöstern fram till nyår.
Isfahan är en viktig plats för den iranska yra framställningen. Med det spända läget avseende Irans kärnvapenprogram, så är det frestande för omvärlden att dra slutsatsen att det kan vara fråga om eventuellt sabotage eller liknande. Läget lär klarna de närmaste dagarna vad som hänt.
Det är ju bara två veckor sedan en stor explosion skedde i Bid Kaneh, en stor robotbas sydväst om Teheran. Idag vittnade utvecklingschefen vid den militära underrättelsetjänsten i Israel, Ithai Baron, inför Knesset's sammansatta utrikes- och försvarsutskott. Ithai Baron menade att den iranska markrobotutvecklingen blir fördröjd eller möjligen avstannad till följd av explosionen, enligt Haaretz.
Idag släppte också Institute for Science och International Security (ISIS) en en kort rapport med foton över basen före och efter explosionen. Att förödelsen var stor kan till och med en lekman i bildunderrättelser inse av fotot från Digital Globe.
F&S kommer öka bevakningen av Mellanöstern fram till nyår.
2011-11-27
Ryska möjligheter avseende Syrien
Läget kring olika hangarfartygstyrkor blir alltmer förvirrat när det gäller Medelhavet, för den som försöker följa öppna källor. Russia Today anger att USS George H.W. Bush "reportedly" har ankrat utanför Syrien. Går man däremot till US Navy hemsida , så ser man att där är hela gruppen utspridd från mellersta Medelhavet till Atlanten, och med CVN-77 (GHWB) utanför Marseille.
Samma sak gäller det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov, som idag dök upp vid Malta enligt Defencegreece.com. På tisdag ska fartyget starta en samövning med Israel med stödjepunkt på Cypern. En nyhet som valsade runt i bloggvärlden, medan ITAR-TASS i fredags rapporterade att chefen för den ryska flottan, amiral Vladimir Vysotsky genomför en inspektion av hangarfartygsgruppen inför dess avsegling....i Murmansk.
Sammanvägd bedömning är att Carrier Strike Group Bush är på hemväg, och att Admiral Kuznetsov kring mitten av december är gripbar i Medelhavet för att värna ryska intressen.
Det hårdnackade ryska motståndet till långtgående åtgärder mot den syriska regimen bottnar i det egna intresset. Ryssland är i färd att upprusta en flottbas i den syriska hamnstaden Tartous, vilket skulle ge landet en funktionell bas utanför Dardanellerna. Med tanke på den kraftiga utbyggnaden av kvalificerat luftvärn i Ryssland, även på nya fartyg, så skulle de syriska värdarna indirekt delvis ligga under ryskt luftvärnsparaply. Historiskt var också Syrien ett viktigt land för sovjetisk signalspaning i området, inte minst för signalspaninsflyg som startade från syriska baser. Det är rimlig att anta att visst utbyte fortfarande pågår.
Ett annat viktigt intresse för Ryssland är avsättningen för krigsmaterielexport. Syrien är fullständigt översvämmat av sovjetiska och ryska produkter i en omfattning som får Libyen att framstå som avrustat under Khaddafi. Det hävdas ibland att presidentvalet i USA nästa år driver den amerikanska utrikespolitiken i mer aktivistisk riktning. Så kan det vara, men det är presidentval i Ryssland också nästa år liksom parlamentsval nästa månad.
Dilemmat för Ryssland är att regimen i Syrien har förlorat mycket legitimitet i omvärlden, inte minst i regionen de senaste veckorna. Syrien, som förut spelade en aktiv roll i Arabförbundet, är nu avstängt och dess medlemmar inför nu sanktioner mot sina arabiska bröder. Det ryska utrymmet att manövrera blir därför mindre än annars, och några direkta manövrar mot omvärlden är alltför riskabla, i synnerhet som landet inte nått alla sina mål avseende sitt medlemskap i WTO.
Ryssland har dock tidigare visat sig vara kapabelt till överraskande operationer som Kosovo 1999, där landet i sin djupaste svacka framryckte med en fallskärmsjägarbataljon från Bosnien till Pristina och ställde NATO inför fullbordat faktum. Nu kanske det inte finns möjligheter till liknande manövrar, men nog sitter ansvariga i Kreml och försöker tänka ut hur man ska rycka åt sig initiativet angående Syrien, och hur man bäst tillvaratar sina långsiktiga intressen i landet. Om regimen skulle störtas, så gäller det att stå på god fot med de nya makthavarna, därför är det bäst om åtgärder uppfattas vara riktade mot NATO.
För att skydda regimen mot västs tryck, och därmed sina egna intressen finns det naturligtvis massor av möjligheter. Ett givet inslag är att blockera resolutioner i FN:s Säkerhetsråd. Några möjligheter tänkte jag diskutera här som skydd av befolkning i Syrien, motstånd i Kosovo och att försvåra underhållet till Afghanistan.
I det första fallet finns det två varianter. Dels skulle Ryssland med mindre militära styrkor kunna skydda de drygt 100000 egna medborgare som bor i landet, eller så skulle skyddet omfatta hela det syriska folket mot "utländsk aggression". Formerna kring den typen av åtgärder skulle kunna vara att hänvisa till ett existerande avtal mellan länderna. Syrien skulle också kunna drabbas av en "skenmilitärjunta" som bjuder in Ryssland med hänvisning till hot mot Syriens existens. Detta scenario är inte särskilt sannolikt, och skulle eskalera situationen kraftigt. Det som gör möjligheten attraktivt är erfarenheterna från 1999 och att det som krävs är mer hastighet än verklig styrka.
Nästa möjlighet är att pressa NATO kring Kosovo. Läget i Kosovo har försämrats bekymmersamt sedan sommaren. Enligt vår utrikesminister har läget inte varit sämre sedan 1999. Häromdagen skadades 21 soldater ur KFOR under sammanstötningar med Kosovoserber som försvarade sina barrikader de uppfört som protest mot Kosovoalbanernas försök att ta över de norra tullstationerna. Läget har fått en märklig tvist sedan 20000 Kosovoserber i enklaverna i södra delen av Kosovo sökt ryskt medborgarskap. Det är oklart om de kommer att beviljas detta, men det indikerar vem som ses som motvikten till regeringen i Pristina. Att bevilja medborgarskap skulle vara en okonventionell handling ägnat att överraska och tvinga fram nya kalkyler. Det skulle också kunna finnas en beredskap att komma till undsättning i det fall Kosovoalbanerna förlorar tålamodet och försöker att etniskt rensa områden. R2P gäller även Kosovoserber. Även detta scenarie är inte särskilt sannolikt, delvis eftersom det kräver att Pristina förivrar sig. Inte otroligt, men inget att hänga upp planer på när skeendet pågår kring Syrien.
När det gäller Afghanistan har däremot ett oväntat tillfälle dykt upp i form av den helikopterattack som påstås ha dödat 28 pakistanska soldater. Efter räden mot Usama Bin Laden och det så kallade Memogate är läget mellan USA och Pakistan i flera avseenden stelt. Som straff för helikopterattacken stängde Pakistan av vägen genom Khyberpasset för NATO:s underhållstrafik. Hur länge det kommer vara är svårt att sia om, men det kommer att påverka betydelsen av Northern Distribution Network som går genom Ryssland och/eller delar av gamla Sovjetunionen. Med ökade störningar kring logistikflödet genom Pakistan är det sista NATO önskar sig andra störningar kring NDN. För Ryssland finns det här en möjlighet att diplomatiskt uttrycka sig att det är lika viktigt att upprätthålla NDN som det är viktigt att inga utländska interventioner eller vapensmuggling genomförs riktat mot Syrien. Här är nog sannolikheten lite större än i de tidigare fallen. Genom sitt ökande beroende av NDN och de försämrade relationerna med Pakistan, så minskar handlingsfriheten för väst när det gäller försörjningen av ISAF.
Det viktiga är att tänka igenom situationen och bedöma effekter på kort och lång sikt. De olika möjligheterna är bara några exempel på just möjligheter. Om de skulle kunna vara reella alternativ är svårt att bedöma, men det spelar nog ingen roll. Som det ibland hette i taktikundervisningen: Det blir alternativ 4.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Samma sak gäller det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov, som idag dök upp vid Malta enligt Defencegreece.com. På tisdag ska fartyget starta en samövning med Israel med stödjepunkt på Cypern. En nyhet som valsade runt i bloggvärlden, medan ITAR-TASS i fredags rapporterade att chefen för den ryska flottan, amiral Vladimir Vysotsky genomför en inspektion av hangarfartygsgruppen inför dess avsegling....i Murmansk.
Sammanvägd bedömning är att Carrier Strike Group Bush är på hemväg, och att Admiral Kuznetsov kring mitten av december är gripbar i Medelhavet för att värna ryska intressen.
Det hårdnackade ryska motståndet till långtgående åtgärder mot den syriska regimen bottnar i det egna intresset. Ryssland är i färd att upprusta en flottbas i den syriska hamnstaden Tartous, vilket skulle ge landet en funktionell bas utanför Dardanellerna. Med tanke på den kraftiga utbyggnaden av kvalificerat luftvärn i Ryssland, även på nya fartyg, så skulle de syriska värdarna indirekt delvis ligga under ryskt luftvärnsparaply. Historiskt var också Syrien ett viktigt land för sovjetisk signalspaning i området, inte minst för signalspaninsflyg som startade från syriska baser. Det är rimlig att anta att visst utbyte fortfarande pågår.
Ett annat viktigt intresse för Ryssland är avsättningen för krigsmaterielexport. Syrien är fullständigt översvämmat av sovjetiska och ryska produkter i en omfattning som får Libyen att framstå som avrustat under Khaddafi. Det hävdas ibland att presidentvalet i USA nästa år driver den amerikanska utrikespolitiken i mer aktivistisk riktning. Så kan det vara, men det är presidentval i Ryssland också nästa år liksom parlamentsval nästa månad.
Dilemmat för Ryssland är att regimen i Syrien har förlorat mycket legitimitet i omvärlden, inte minst i regionen de senaste veckorna. Syrien, som förut spelade en aktiv roll i Arabförbundet, är nu avstängt och dess medlemmar inför nu sanktioner mot sina arabiska bröder. Det ryska utrymmet att manövrera blir därför mindre än annars, och några direkta manövrar mot omvärlden är alltför riskabla, i synnerhet som landet inte nått alla sina mål avseende sitt medlemskap i WTO.
Ryssland har dock tidigare visat sig vara kapabelt till överraskande operationer som Kosovo 1999, där landet i sin djupaste svacka framryckte med en fallskärmsjägarbataljon från Bosnien till Pristina och ställde NATO inför fullbordat faktum. Nu kanske det inte finns möjligheter till liknande manövrar, men nog sitter ansvariga i Kreml och försöker tänka ut hur man ska rycka åt sig initiativet angående Syrien, och hur man bäst tillvaratar sina långsiktiga intressen i landet. Om regimen skulle störtas, så gäller det att stå på god fot med de nya makthavarna, därför är det bäst om åtgärder uppfattas vara riktade mot NATO.
För att skydda regimen mot västs tryck, och därmed sina egna intressen finns det naturligtvis massor av möjligheter. Ett givet inslag är att blockera resolutioner i FN:s Säkerhetsråd. Några möjligheter tänkte jag diskutera här som skydd av befolkning i Syrien, motstånd i Kosovo och att försvåra underhållet till Afghanistan.
I det första fallet finns det två varianter. Dels skulle Ryssland med mindre militära styrkor kunna skydda de drygt 100000 egna medborgare som bor i landet, eller så skulle skyddet omfatta hela det syriska folket mot "utländsk aggression". Formerna kring den typen av åtgärder skulle kunna vara att hänvisa till ett existerande avtal mellan länderna. Syrien skulle också kunna drabbas av en "skenmilitärjunta" som bjuder in Ryssland med hänvisning till hot mot Syriens existens. Detta scenario är inte särskilt sannolikt, och skulle eskalera situationen kraftigt. Det som gör möjligheten attraktivt är erfarenheterna från 1999 och att det som krävs är mer hastighet än verklig styrka.
Nästa möjlighet är att pressa NATO kring Kosovo. Läget i Kosovo har försämrats bekymmersamt sedan sommaren. Enligt vår utrikesminister har läget inte varit sämre sedan 1999. Häromdagen skadades 21 soldater ur KFOR under sammanstötningar med Kosovoserber som försvarade sina barrikader de uppfört som protest mot Kosovoalbanernas försök att ta över de norra tullstationerna. Läget har fått en märklig tvist sedan 20000 Kosovoserber i enklaverna i södra delen av Kosovo sökt ryskt medborgarskap. Det är oklart om de kommer att beviljas detta, men det indikerar vem som ses som motvikten till regeringen i Pristina. Att bevilja medborgarskap skulle vara en okonventionell handling ägnat att överraska och tvinga fram nya kalkyler. Det skulle också kunna finnas en beredskap att komma till undsättning i det fall Kosovoalbanerna förlorar tålamodet och försöker att etniskt rensa områden. R2P gäller även Kosovoserber. Även detta scenarie är inte särskilt sannolikt, delvis eftersom det kräver att Pristina förivrar sig. Inte otroligt, men inget att hänga upp planer på när skeendet pågår kring Syrien.
När det gäller Afghanistan har däremot ett oväntat tillfälle dykt upp i form av den helikopterattack som påstås ha dödat 28 pakistanska soldater. Efter räden mot Usama Bin Laden och det så kallade Memogate är läget mellan USA och Pakistan i flera avseenden stelt. Som straff för helikopterattacken stängde Pakistan av vägen genom Khyberpasset för NATO:s underhållstrafik. Hur länge det kommer vara är svårt att sia om, men det kommer att påverka betydelsen av Northern Distribution Network som går genom Ryssland och/eller delar av gamla Sovjetunionen. Med ökade störningar kring logistikflödet genom Pakistan är det sista NATO önskar sig andra störningar kring NDN. För Ryssland finns det här en möjlighet att diplomatiskt uttrycka sig att det är lika viktigt att upprätthålla NDN som det är viktigt att inga utländska interventioner eller vapensmuggling genomförs riktat mot Syrien. Här är nog sannolikheten lite större än i de tidigare fallen. Genom sitt ökande beroende av NDN och de försämrade relationerna med Pakistan, så minskar handlingsfriheten för väst när det gäller försörjningen av ISAF.
Det viktiga är att tänka igenom situationen och bedöma effekter på kort och lång sikt. De olika möjligheterna är bara några exempel på just möjligheter. Om de skulle kunna vara reella alternativ är svårt att bedöma, men det spelar nog ingen roll. Som det ibland hette i taktikundervisningen: Det blir alternativ 4.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-24
Trångt i syriska farvatten
I Kairo möttes idag ledarna för Fatah, Abu Mazen (Mahmoud Abbas) och Hamas, Khaled Meshaal för att diskutera en samlingsregering. Enligt de bägge har parterna kommit mycket närmare varandra. 22. december ska PLO mötas, och för första gången kan Hamas få vara med, om parterna hittar svar på utestående frågor som vem som ska vara regeringschef. Den självklare premiärministern, Salam Fayyad, accepteras inte av Hamas. Nu kommer uppgifter om att denne förklarat att han inte vill stå i vägen för ett palestinskt enande.
Den israeliska regeringen uttryckte klart avstånd från förhandlingarna. "Ju närmare Abbas kommer Hamas, ju längre från freden", hette det i ett uttalande från premiärministerns kansli.
Problemet för den palestinska sidan med ett en samlingsregering är att en sådan inte skulle erkänna de principer som den så kallade kvartetten (EU, USA, Ryssland och FN) ställt upp. Det beror på att Hamas vägrar att erkänna Israels rätt att existera, och det finns ingenting som talar för att de kommer att ändra sig.
Parallellt med detta uppgav sagde Salam Fayyad idag att Israel snart har gjort den palestinska myndigheten oförmögen genom sitt beslut att sedan några veckor tillbaka att inte förmedla de skatter som Israel samlar in för den palestinska myndigheten, vilket motsvarar 2/3 av skatteuppbörden. Den norske utrikesministern, Jonas Gahr Støre, liknade det hela vid en "waterboarding" av ekonomin. Offret blir strypt, men får lite luft så att obehaget upprätthålls.
I frågan sitter Benjamin Nethanyau i ett dilemma. Beslutet togs efter att Palestina sökte en representation i UNESCO, något som knappast kommer att återtas. Samtidigt varnar hans säkerhetsrådgivare att Israel riskerar att underminera säkerheten på Västbanken, eftersom det drabbar utbetalningar av löner till de palestinska säkerhetsstyrkorna. Hans koalitionspartner, utrikesministern Avigdor Lieberman, å sin sida menar att palestinierna inte ska få ett cent i framtiden, om samlingsregeringen blir av.
Denna utveckling gynnar de som inte vill se någon fred i området. För Hamas är skeendet historiskt. Genom förhandlingarna är de nära att få plats i PLO. För att få regionalt stöd har Meshaal spelat högt, och flyttat sitt högkvarter (tillfälligt?) till Kairo från Damaskus som varit organisationens hemvist sen lång tid tillbaka.
Hamas är ett exempel på vad Bashir al-Assad har förlorat under 2011. Trycket ökar nu markant mot den syriska regimen. Den turkiske premiärministern Erdogan placerade häromdagen in Assad i en jämförelse med diktatorer som Hitler. Den franske utrikesministern Alain Juppe pläderade för en "humanitär korridor" som första signal om en utländsk intervention. Det går hand i hand med Arabförbundets utspel under dagen att Syrien måste acceptera observatörer eller riskera regionala sanktioner. Mycket talar för att Syrien kommer att värja sig i det längsta för att ta emot sådana. De kan acceptera dessa "i princip" och sedan krångla med teknikaliteter medan man fortsätter med att försöka slå ned det väpnade motståndet, där 23 människor har dödats bara idag.
Under tiden argumenterar nu den så kallade Fria Syriska Armén för att en flygförbudszon upprättas över landet. Organisationen har fått sätta upp sitt högkvarter i Turkiet. Det är inte helt avlägset att vi kan få se en buffertzon skapas i nordvästra Syrien, där det väpnade motståndet kan träna ich vila samtidigt som Turkiet förenklar flyktingproblematiken, Ett litet problem i sammanhanget är att mer hårdföra delar av det Muslimska Brödraskapet står organisationen nära, vilket innebär att Bashir al-Assad fortfarande uppbär en trovärdighet i alawitiska, drusiska och kristna kretsar.
Han är inte ensam internationellt heller. Han kan fortfarande påräkna stöd från Iran, Ryssland och i ökande grad från Irak som tillsammans med Libanon nu verkar för Syriens talan i Arabförbundet. Sedan tidigare finns det flera obekräftade uppgifter om att officerare ur iranska Al Quods och medlemmar ur Hizbollah deltagit i insatser mot folkmassor. Jag stötte på en uppgift om att al-Sadr sänt några av sin män för att understödja Assad.
Så här snurrar det på i regionen. Nu väntar vi bara på att Admiral Kuznetsov ska ansluta sig till George H.W. Bush och UNIFIL Maritime Task Force samt operation Active Endeavor. Vårt insatsförsvar är dock inte med än.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Den israeliska regeringen uttryckte klart avstånd från förhandlingarna. "Ju närmare Abbas kommer Hamas, ju längre från freden", hette det i ett uttalande från premiärministerns kansli.
Problemet för den palestinska sidan med ett en samlingsregering är att en sådan inte skulle erkänna de principer som den så kallade kvartetten (EU, USA, Ryssland och FN) ställt upp. Det beror på att Hamas vägrar att erkänna Israels rätt att existera, och det finns ingenting som talar för att de kommer att ändra sig.
Parallellt med detta uppgav sagde Salam Fayyad idag att Israel snart har gjort den palestinska myndigheten oförmögen genom sitt beslut att sedan några veckor tillbaka att inte förmedla de skatter som Israel samlar in för den palestinska myndigheten, vilket motsvarar 2/3 av skatteuppbörden. Den norske utrikesministern, Jonas Gahr Støre, liknade det hela vid en "waterboarding" av ekonomin. Offret blir strypt, men får lite luft så att obehaget upprätthålls.
I frågan sitter Benjamin Nethanyau i ett dilemma. Beslutet togs efter att Palestina sökte en representation i UNESCO, något som knappast kommer att återtas. Samtidigt varnar hans säkerhetsrådgivare att Israel riskerar att underminera säkerheten på Västbanken, eftersom det drabbar utbetalningar av löner till de palestinska säkerhetsstyrkorna. Hans koalitionspartner, utrikesministern Avigdor Lieberman, å sin sida menar att palestinierna inte ska få ett cent i framtiden, om samlingsregeringen blir av.
Denna utveckling gynnar de som inte vill se någon fred i området. För Hamas är skeendet historiskt. Genom förhandlingarna är de nära att få plats i PLO. För att få regionalt stöd har Meshaal spelat högt, och flyttat sitt högkvarter (tillfälligt?) till Kairo från Damaskus som varit organisationens hemvist sen lång tid tillbaka.
Hamas är ett exempel på vad Bashir al-Assad har förlorat under 2011. Trycket ökar nu markant mot den syriska regimen. Den turkiske premiärministern Erdogan placerade häromdagen in Assad i en jämförelse med diktatorer som Hitler. Den franske utrikesministern Alain Juppe pläderade för en "humanitär korridor" som första signal om en utländsk intervention. Det går hand i hand med Arabförbundets utspel under dagen att Syrien måste acceptera observatörer eller riskera regionala sanktioner. Mycket talar för att Syrien kommer att värja sig i det längsta för att ta emot sådana. De kan acceptera dessa "i princip" och sedan krångla med teknikaliteter medan man fortsätter med att försöka slå ned det väpnade motståndet, där 23 människor har dödats bara idag.
Under tiden argumenterar nu den så kallade Fria Syriska Armén för att en flygförbudszon upprättas över landet. Organisationen har fått sätta upp sitt högkvarter i Turkiet. Det är inte helt avlägset att vi kan få se en buffertzon skapas i nordvästra Syrien, där det väpnade motståndet kan träna ich vila samtidigt som Turkiet förenklar flyktingproblematiken, Ett litet problem i sammanhanget är att mer hårdföra delar av det Muslimska Brödraskapet står organisationen nära, vilket innebär att Bashir al-Assad fortfarande uppbär en trovärdighet i alawitiska, drusiska och kristna kretsar.
Han är inte ensam internationellt heller. Han kan fortfarande påräkna stöd från Iran, Ryssland och i ökande grad från Irak som tillsammans med Libanon nu verkar för Syriens talan i Arabförbundet. Sedan tidigare finns det flera obekräftade uppgifter om att officerare ur iranska Al Quods och medlemmar ur Hizbollah deltagit i insatser mot folkmassor. Jag stötte på en uppgift om att al-Sadr sänt några av sin män för att understödja Assad.
Så här snurrar det på i regionen. Nu väntar vi bara på att Admiral Kuznetsov ska ansluta sig till George H.W. Bush och UNIFIL Maritime Task Force samt operation Active Endeavor. Vårt insatsförsvar är dock inte med än.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-23
Samövning med US Air Force
Från amerikanska flygvapnet rapporteras det om en uppskattad samövning med svenska flygvapnet under förra veckan i Lakenheath, England. Det var 493th Fighter Squadron (värdförband) jämte 492nd och 494th sqn ur 48th Fighting Wing/US Air Force som stod för utbytet med 211. och 212. stridsflygdivisionen ur Norrbottens Flygflottilj. I reportaget berättas det om grundläggande luftstridsövningar och formationsflygningar med värdarnas F-15C och F-15E-flygplan mot våra Gripar (C-version?).
De amerikanska enheterna bär en stolt historia som sträcker sig tillbaka till andra världskriget, då de bland annat understödde invasionen i Normandie. Flygplanstypen F-15 är ett kapabelt flygplan med dubbla motorer som kan bära mycket last. Trots att planet har varit i bruk drygt 40 år och deltagit i flera krig med olika flygstridskrafter har det aldrig blivit nedskjutet i strid.
Syftet med övningen var för de bägge sidorna att förbättra interoperabiliteten och flyga mot annorlunda flygplan. För våra yngre flygförare är detta en viktig erfarenhet. På Flygvapenbloggen skrevs om utbytet i fredags med bilder och kommentarer från deltagande officerare. Att Gripen, enligt uppgifter, står sig väl är jag inte förvånad över med tanke på den manöverbarhet flygplanet har liksom våra flygförares effektiva flygträning.
Det är alltid en lika påtaglig känsla att militärer har lätt att umgås med kollegor från samma försvarsgrenar i andra länder, kanske till och med enklare än med kollegorna hemma. Åtminstone när det gäller det operativa elementet, så har en sjöofficer från Sverige liknande erfarenheter av miljön som en tysk eller rysk motsvarighet.
Den andra reflektionen rör det berömda stycket "ge och ta emot militär hjälp" ur vår säkerhetspolitiska deklaration som Riksdagen står bakom.
""U.S. Air Forces in Europe is important to Sweden, so the main thing with this training is to continue the long lasting friendship between our two nations," said Maj. Lars Karlsson, Swedish Air Force 211 Squadron project officer. "We are very pleased and impressed with the hospitality, resources and support we received from the 48th Fighter Wing and want to return the favor by inviting them for training to our wing in Sweden next time.""
Att öva med andra nationers stridskrafter kan ses som en slags indirekta förberedelser för att genomföra deklarationen i verkligheten. Vi lär oss bli interoperabla avseende uppträdande och procedurer samt följer samma standarder på sikt. Men, eftersom vi inte har någon militär allians, så är det emellertid svårt att driva dessa arrangemang för långt.
En annan intressant parameterur i det sammanhanget är därför utvecklingen för den amerikanska krigsmakten. Eftersom Superkommittéen misslyckades att hitta en lösning ska nu 1050 Mdr USD skäras bort ur försvarsbudgeten det närmaste decenniet, om inte Kongressen hittar en annan lösning. Med tanke på tonläget i den amerikanska debatten känns det som de till slut kommer landa närmare 600 Mdr USD istället. Nedskärningarna tillsammans med det ökade fokuset på Stilla Havet gör att det är långt ifrån säkert att Norrbottens Flygflottilj får svarsbesök från 48th Fighter Wing i framtiden. Något för Försvarsutskottet att fundera på när de finslipar på sitt betänkande.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
De amerikanska enheterna bär en stolt historia som sträcker sig tillbaka till andra världskriget, då de bland annat understödde invasionen i Normandie. Flygplanstypen F-15 är ett kapabelt flygplan med dubbla motorer som kan bära mycket last. Trots att planet har varit i bruk drygt 40 år och deltagit i flera krig med olika flygstridskrafter har det aldrig blivit nedskjutet i strid.
Syftet med övningen var för de bägge sidorna att förbättra interoperabiliteten och flyga mot annorlunda flygplan. För våra yngre flygförare är detta en viktig erfarenhet. På Flygvapenbloggen skrevs om utbytet i fredags med bilder och kommentarer från deltagande officerare. Att Gripen, enligt uppgifter, står sig väl är jag inte förvånad över med tanke på den manöverbarhet flygplanet har liksom våra flygförares effektiva flygträning.
Det är alltid en lika påtaglig känsla att militärer har lätt att umgås med kollegor från samma försvarsgrenar i andra länder, kanske till och med enklare än med kollegorna hemma. Åtminstone när det gäller det operativa elementet, så har en sjöofficer från Sverige liknande erfarenheter av miljön som en tysk eller rysk motsvarighet.
Den andra reflektionen rör det berömda stycket "ge och ta emot militär hjälp" ur vår säkerhetspolitiska deklaration som Riksdagen står bakom.
""U.S. Air Forces in Europe is important to Sweden, so the main thing with this training is to continue the long lasting friendship between our two nations," said Maj. Lars Karlsson, Swedish Air Force 211 Squadron project officer. "We are very pleased and impressed with the hospitality, resources and support we received from the 48th Fighter Wing and want to return the favor by inviting them for training to our wing in Sweden next time.""
Att öva med andra nationers stridskrafter kan ses som en slags indirekta förberedelser för att genomföra deklarationen i verkligheten. Vi lär oss bli interoperabla avseende uppträdande och procedurer samt följer samma standarder på sikt. Men, eftersom vi inte har någon militär allians, så är det emellertid svårt att driva dessa arrangemang för långt.
En annan intressant parameterur i det sammanhanget är därför utvecklingen för den amerikanska krigsmakten. Eftersom Superkommittéen misslyckades att hitta en lösning ska nu 1050 Mdr USD skäras bort ur försvarsbudgeten det närmaste decenniet, om inte Kongressen hittar en annan lösning. Med tanke på tonläget i den amerikanska debatten känns det som de till slut kommer landa närmare 600 Mdr USD istället. Nedskärningarna tillsammans med det ökade fokuset på Stilla Havet gör att det är långt ifrån säkert att Norrbottens Flygflottilj får svarsbesök från 48th Fighter Wing i framtiden. Något för Försvarsutskottet att fundera på när de finslipar på sitt betänkande.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-22
Ökad takt i Mellanösterns trummor
Nu är skeendet i Mellanöstern snart snabbare än vad observatörer hinner rapportera. Bara igår har sammanstötningar mellan egyptiska säkerhetstyrkor och protesterande skördat tjugotalet liv, den egyptiska regeringen har lämnat in sin avskedsansökan, den jordanske kungen har besökt Ramallah för första gången på elva år och syriska soldater skjutit och sårat turkiska pilgrimer på he väg från Mecka.
Och då glömde jag nämna att den turkiske premiärministern uttalat sin dom över den syriska regimen och nyheten om att Hizbollah sprängt en amerikansk spionring.
Både bildligt och bokstavligt befinner sig Israel och Palestina i origo för dessa ökande orkanvindar. I väster är vi nu inne på den egyptiska revolutionen del II. Del I slutade med att familjen Mubarak och associerade fick lämna makten till en militärjunta. Den fd underrättelsechefen och vicepresidenten Suleiman är nu anställd som rådgivare till den saudiske kungen Abdullah. De senaste opionsmätningar visar att den mycket fattiga befolkningen med överväldigande majoritet anser att militärjuntan gör ett bra arbete. De politiskt aktiva har däremot en helt annan uppfattning. Liberala krafter står mot Muslimska Brödraskap och mer hårdföra Salafister. Sedan i vintras har den egyptiska ekonomin gått i stå, främst på grund av vikande turistinkomster. Detta förvärras också av något höjda matpriser, där Egypten som världens största veteimportör är särskilt illa ute.
Norr om Israel fortsätter Bashur al-Assad hårdnackat att försvara sig mot de numera beväpnade motståndarna. Det som startade som ett i stort set obeväpnat, socialt uppror mot vatten- och livsmedelbrist och korruption har blivit något helt annat. Den korrumperade regimen med en i breda lager populär president har försuttit sin chans att nå en förhandlingslösning. Syrien har den senaste tiden utfört mineringar längs sina gränser för att försvåra vapeninförsel och flykt av dissisenter. Dessa mineringar är också ett visst skydd mot interventioner från omvärlden.
I Medelhavet samlas nu också fartyg från omvärlden. En amerikansk hangarfartygsstyrka med fartyget Georg H.W Bush har ankommit till området på hemväg till Norfolk i östra USA. Kanada har annonserat att HMS Vancouver kommer att bli kvar några månader till. Ryssland har enligt syriska källor skickat fartyg till vattnen utanför flottbasen i Tartous, där Ryssland har sin enda bas i regionen utanför Svarta Havet. Min bedömning är att fregatten Smetlivy ur Svarta Havsflottan är huvudfartyget. Detta gamla fartyg deltog i det rysk-georgiska kriget 2008, då det i en amfibieoperation landsatte marininfanteri i staden Poti. I Murmanskområdet gör sig det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov färdig för seglats till området tillsammans med ubåtsjaktfartyget Admiral Chabenkov. Admiral Kuznetsov är ryska flottans enda hangarfartyg och opererar såväl SU-33 som SU-25 ombord.
Israel har också stärkt upp sin marina närvaro i området för att skydda utvinningarna i de gasfält som landet har i sin besittning. Dels gäller det en diplomatisk signal till Turkiet som ifrågasätter några av dessa, men framförallt är det ett skydd mot terroristattacker från de små marina attackförband som finns i regionen. Dessutom är det sannolikt så att exvis Hizbollah från land kan nå några av dessa fält med raketbeskjutningar från land.
Detta är inte det enda området, där Israel ökar sin beredsakap. Sedan en tid tillbaka byggs ett gränshinder mellan Israel och Egypten för att upptäcka och försvåra innästlingsförsök från Salafistiska terroristgrupperingar från Sinai. Israel har också ökat antalet arresteringar på Västbanken och dess försvarschef har varnat för en omfattande operation i Gaza när han talade inför ett utskott i Knesset nyligen.
För med det sällsynta besöket av kung Abdullah hos president Abbas vänds fokuset mot de inre palestinska angelägenheterna. Kungen uttalade sitt stöd för en självständig palestinsk stat baserat på 1967 års gränser. Eftersom många palestinier flydde till Jordanien är denne viktig i sammanhanget. Arabstaterna och väst vill se att Hamas slits ur det syriska greppet, och istället kommer under egyptiskt eller jordanskt beskydd. Problemet med linjen är att ingen vet hur den sociala oron påverkar stabiliteten i dessa länder heller. Hamas kan heller inte komma för nära president Abbas för då riskerar den palestinska myndigheten västs ekonomiska stöd. Nu finns pengar att hämta hos de rika arabstaterna, så det är mera ett problem för väst.
I regionens huvudstäder sitter olika ledare nu och väger för och emot, obekräftade rapporter kommer in, utspel görs och våldsattacker sker dagligen i ökad frekvens i området. Är det inte lite 1914 över Mellanöstern just nu?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Och då glömde jag nämna att den turkiske premiärministern uttalat sin dom över den syriska regimen och nyheten om att Hizbollah sprängt en amerikansk spionring.
Både bildligt och bokstavligt befinner sig Israel och Palestina i origo för dessa ökande orkanvindar. I väster är vi nu inne på den egyptiska revolutionen del II. Del I slutade med att familjen Mubarak och associerade fick lämna makten till en militärjunta. Den fd underrättelsechefen och vicepresidenten Suleiman är nu anställd som rådgivare till den saudiske kungen Abdullah. De senaste opionsmätningar visar att den mycket fattiga befolkningen med överväldigande majoritet anser att militärjuntan gör ett bra arbete. De politiskt aktiva har däremot en helt annan uppfattning. Liberala krafter står mot Muslimska Brödraskap och mer hårdföra Salafister. Sedan i vintras har den egyptiska ekonomin gått i stå, främst på grund av vikande turistinkomster. Detta förvärras också av något höjda matpriser, där Egypten som världens största veteimportör är särskilt illa ute.
Norr om Israel fortsätter Bashur al-Assad hårdnackat att försvara sig mot de numera beväpnade motståndarna. Det som startade som ett i stort set obeväpnat, socialt uppror mot vatten- och livsmedelbrist och korruption har blivit något helt annat. Den korrumperade regimen med en i breda lager populär president har försuttit sin chans att nå en förhandlingslösning. Syrien har den senaste tiden utfört mineringar längs sina gränser för att försvåra vapeninförsel och flykt av dissisenter. Dessa mineringar är också ett visst skydd mot interventioner från omvärlden.
I Medelhavet samlas nu också fartyg från omvärlden. En amerikansk hangarfartygsstyrka med fartyget Georg H.W Bush har ankommit till området på hemväg till Norfolk i östra USA. Kanada har annonserat att HMS Vancouver kommer att bli kvar några månader till. Ryssland har enligt syriska källor skickat fartyg till vattnen utanför flottbasen i Tartous, där Ryssland har sin enda bas i regionen utanför Svarta Havet. Min bedömning är att fregatten Smetlivy ur Svarta Havsflottan är huvudfartyget. Detta gamla fartyg deltog i det rysk-georgiska kriget 2008, då det i en amfibieoperation landsatte marininfanteri i staden Poti. I Murmanskområdet gör sig det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov färdig för seglats till området tillsammans med ubåtsjaktfartyget Admiral Chabenkov. Admiral Kuznetsov är ryska flottans enda hangarfartyg och opererar såväl SU-33 som SU-25 ombord.
Israel har också stärkt upp sin marina närvaro i området för att skydda utvinningarna i de gasfält som landet har i sin besittning. Dels gäller det en diplomatisk signal till Turkiet som ifrågasätter några av dessa, men framförallt är det ett skydd mot terroristattacker från de små marina attackförband som finns i regionen. Dessutom är det sannolikt så att exvis Hizbollah från land kan nå några av dessa fält med raketbeskjutningar från land.
Detta är inte det enda området, där Israel ökar sin beredsakap. Sedan en tid tillbaka byggs ett gränshinder mellan Israel och Egypten för att upptäcka och försvåra innästlingsförsök från Salafistiska terroristgrupperingar från Sinai. Israel har också ökat antalet arresteringar på Västbanken och dess försvarschef har varnat för en omfattande operation i Gaza när han talade inför ett utskott i Knesset nyligen.
För med det sällsynta besöket av kung Abdullah hos president Abbas vänds fokuset mot de inre palestinska angelägenheterna. Kungen uttalade sitt stöd för en självständig palestinsk stat baserat på 1967 års gränser. Eftersom många palestinier flydde till Jordanien är denne viktig i sammanhanget. Arabstaterna och väst vill se att Hamas slits ur det syriska greppet, och istället kommer under egyptiskt eller jordanskt beskydd. Problemet med linjen är att ingen vet hur den sociala oron påverkar stabiliteten i dessa länder heller. Hamas kan heller inte komma för nära president Abbas för då riskerar den palestinska myndigheten västs ekonomiska stöd. Nu finns pengar att hämta hos de rika arabstaterna, så det är mera ett problem för väst.
I regionens huvudstäder sitter olika ledare nu och väger för och emot, obekräftade rapporter kommer in, utspel görs och våldsattacker sker dagligen i ökad frekvens i området. Är det inte lite 1914 över Mellanöstern just nu?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-18
Bistra besked från general Makarov
Det var bistra besked från den ryske generalstabschefen, Nikolaj Makarov, när denne igår presenterade en rapport om den ryska krigsmakten. Mest uppmärksammat blev ett uttalande om risken för kärnvapenkrig. Enligt ITAR-TASS sa general Makarov att lokala och regionala konflikter kan utvidgas till stora krig inbegripet kärnvapen. Konkret pekade han på osäkerheterna kring tillbakadragandet av stora styrkor från Afghanistan som innebär en risk för destabilisering.
Förutom själva Afghanistan antar jag att han främst avsåg Uzbekistan och Tajikistan som hotas av Salafister precis som norra Kaukasus.
Ett annat, mer närliggande exempel, skulle kunna vara att Iran överraskande möter ett angrepp genom amfibieoperationer norrut i Kaspiska havet för att sätta sig på energiflödet från Turkmenistan och Kazakstan. Syftet med en sådan indirekt manöver skulle vara att dels försäkra sig om egen energi ifall de egna oljeterminalerna angrips, och dels att tvinga oljepriserna kraftigt uppåt, vilket skulle påverka uthålligheten för kontrahenterna.
Enligt RIA Novosti talade generalen också om en fullständig kollaps för inkallelsen av värnpliktiga. Enligt general Makarov är det endast 11,7 % som är tjänstgöringsbara. Kring 60 % kan inte kallas in på grund av hälsoskäl. Till det ska läggas tidigare rapporter om hur unga män köper falska intyg eller bildar familjer för att undkomma värnplikten.
Eftersom Ryssland fladdrat fram och tillbaka med sitt personalförsörjningssystem tidigare, och nu ligger i ett blandsystem med kontraktssoldater och värnpliktiga, så finns det mycket som talar för att de inte kommer att nå sina personalmål. Ännu ett område, där det är skillnad på den uttalade ambitionen och det verkliga utfallet för den väldiga krigsmakten.
Omvälvningen av det ryska försvaret är enorm. Högre staber har skurits ned från 51000 i personalen till ungefär 13500. Försvarsministeriet satt förut i 20 olika byggnader i Moskva, idag i en enda. Antalet militära flygfält har minskat från 357 till 26 med hög standard och så vidare.
På den positiva sidan för rysk del noterar jag att de beslutat sig för att bygga två nya fabriker för att kunna producera S-500 luftvärn i framtiden. Dessa ska vara klara om två år. Flygförarnas flygtimmar är i år 90 till antalet. Nästa år ska de öka till 130 timmar för att slutligen nå målet 220 timmar per år. En siffra som mina flygande kollegor här hemma bara kan drömma om.
General Makarovs genomgång illustrerar väl det vanskliga i att bedöma hur det går med den ryska försvarsreformen. Ambitionerna är det dock inget fel på, och det är tydligt hur de satsar på luftstridskrafter och att kärnvapnen spelar den största rollen i både deras tånkande och satsningar.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Förutom själva Afghanistan antar jag att han främst avsåg Uzbekistan och Tajikistan som hotas av Salafister precis som norra Kaukasus.
Ett annat, mer närliggande exempel, skulle kunna vara att Iran överraskande möter ett angrepp genom amfibieoperationer norrut i Kaspiska havet för att sätta sig på energiflödet från Turkmenistan och Kazakstan. Syftet med en sådan indirekt manöver skulle vara att dels försäkra sig om egen energi ifall de egna oljeterminalerna angrips, och dels att tvinga oljepriserna kraftigt uppåt, vilket skulle påverka uthålligheten för kontrahenterna.
Enligt RIA Novosti talade generalen också om en fullständig kollaps för inkallelsen av värnpliktiga. Enligt general Makarov är det endast 11,7 % som är tjänstgöringsbara. Kring 60 % kan inte kallas in på grund av hälsoskäl. Till det ska läggas tidigare rapporter om hur unga män köper falska intyg eller bildar familjer för att undkomma värnplikten.
Eftersom Ryssland fladdrat fram och tillbaka med sitt personalförsörjningssystem tidigare, och nu ligger i ett blandsystem med kontraktssoldater och värnpliktiga, så finns det mycket som talar för att de inte kommer att nå sina personalmål. Ännu ett område, där det är skillnad på den uttalade ambitionen och det verkliga utfallet för den väldiga krigsmakten.
Omvälvningen av det ryska försvaret är enorm. Högre staber har skurits ned från 51000 i personalen till ungefär 13500. Försvarsministeriet satt förut i 20 olika byggnader i Moskva, idag i en enda. Antalet militära flygfält har minskat från 357 till 26 med hög standard och så vidare.
På den positiva sidan för rysk del noterar jag att de beslutat sig för att bygga två nya fabriker för att kunna producera S-500 luftvärn i framtiden. Dessa ska vara klara om två år. Flygförarnas flygtimmar är i år 90 till antalet. Nästa år ska de öka till 130 timmar för att slutligen nå målet 220 timmar per år. En siffra som mina flygande kollegor här hemma bara kan drömma om.
General Makarovs genomgång illustrerar väl det vanskliga i att bedöma hur det går med den ryska försvarsreformen. Ambitionerna är det dock inget fel på, och det är tydligt hur de satsar på luftstridskrafter och att kärnvapnen spelar den största rollen i både deras tånkande och satsningar.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-17
Monsunvindar i Mellanöstern
Våldsspiralen i Mellanöstern fortsätter. I Syrien utkämpas nu regelrätta strider mellan regimen och det numera beväpnade motståndet. Igår anföll avhoppare från armén en underrättelseanläggning väster om Damaskus. Det första större organiserade anfallet mot regimens säkerhetsstyrkor. Detta visar, liksom de liknande dödstalen på bägge sidor, att konflikten gått in i ett nytt skede - farligt nära ett inbördeskrig.
Utanför landet trappas också retoriken upp. Både Jordanien och Turkiet har höjt sitt tonläge mot den syriska regimen. Kung Abdullah blev den förste arabiske ledaren som uppmanade president Assad att avgå. I Rabat i Marocko möttes igår Arabförbundet för att diskutera den syriska krisen. Syrien valde att inte delta, och är nu avstängt från Arabförbundet. Resultatet blev en ny förlängning av tidsfristen, och här bor mycket av dilemmat för omvärlden avseende Syrien.
Efter Libyen är konceptet R2P i det närmaste ogenomförbart genom FN:s säkerhetsråd. Såväl Kina som Ryssland kommer under överskådlig tid inte släppa igenom några "inblandningar i inre angelägenheter" som det heter när de tänker på Tibet eller Tjetjenien. Legitimiteten finns i Arabförbundet som är lite splittrat. Några stater är inte med på båten, och andra kommer inte agera aktivit. Tidsutdräkten har numera en halveringstid. Först var det en överenskommelse 2/11 som sen följdes av fyra dagars tidsfrist, och nu tre. På norra sidan finns Turkiet som söker en helt ny roll i regionen. Som icke-arabiskt land är det ganska utmanande, men Turkiet har mycket muskler, såväl ekonomiskt som militärt. Därför har Turkiet en nyckelroll i dramat kring Syrien, något som Iran starkt motsätter sig.
Från Libanon rapporteras vissa beredskapshöjningar hos Hizbollah. Landets parlamentsledamöter slogs framför TV-kamerorna när läget i Syrien skulle debatteras. I Israel pågår fortfarande ömsesidiga angrepp mellan palestinska terroristgrupper i Gaza och det israeliska försvaret. En sådan attack från israeliskt flyg sårade den franske konsuln i Gaza, vilket spär på de spända relationerna mellan franska och israeliska ledare. Den israeliska försvarsstabschefen, generallöjtnant Benny Gantz, informerade ledamöter i Knesset att de israeliska försvarsstyrkorna snart blir tvungna att genomföra en mer omfattande operation i Gaza, om inte raketangreppen mot de södra delarna av Israel inte upphör.
Annars domineras media mest av nervkriget mellan Israel och Iran avseende de senares militära kärnvapenprogram. I helgen skedde en stor explosion, vissa uppgifter talar om två, vid en depå för robotsystemet Shahab. Minst 17 personer ska ha dödats, däribland chefen för Revolutionsgardets robotprogram. De officiella uppgifterna från Iran är att detta var en olycka, och att Israel inte ligger bakom explosionen. Israels försvarsminister Ehud Barak ville inte kommentera uppgifter om att Israel låg bakom, men sa att han hoppades att det skulle ske fler liknande händelser.
En annan linje som går i nyhetsflödet är om de så kallade Bunker-Busters, enorma bomber kring sex meter långa, som används för att slå ut mål som ligger begravda långt under marken. Enligt olika tidningsuppgifter, så ska Israel ha mottagit 55 stycken av dessa, det amerikanska flygvapnet ska få en leverans från Boeing, och det diskuteras att förse Qatars flygvapen med dessa också.
Här är ännu ett dilemma begravt i konflikten mellan Iran och omvärlden. En strategi som går ut på att inringa och isolera Iran genom uppbyggnad av dess grannar militärt innebär att omedelbart krig undviks samtidigt som rika oljestater blir en marknad för högteknologisk vapenindustri. Problemet med den strategin är två. Dels skulle det innebära en kapprustning, både med kärnvapen och konventionella styrkor. Detta skulle fullständigt underminera president Obamas vision om en kärnvapenfri värld. Detta är möjligen ett mindre problem i jämförelse med det lilla handlingsutrymmet presidenten har när det gäller att göra smarta överenskommelser med Iran, eftersom det stundar ett presidentval. Denna process kan skapa oförutsägbara effekter i frågor om regionen.
Den andra faktorn är Israel. Perceptionen hos ledarna kan vara sådan att de väljer vägen att slå till för att ta initiativet. Det är dock oklart var ledningarna för de olika försvars- och säkerhetsorganen står i frågan. Det är en sak att genomföra en sju dagar lång kampanj för att slå ut kärnaläggningar och robotbaser, det är en helt annan att orka slåss i sju, eller varför inte sjuttio år.
Expect the unexpected!
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Utanför landet trappas också retoriken upp. Både Jordanien och Turkiet har höjt sitt tonläge mot den syriska regimen. Kung Abdullah blev den förste arabiske ledaren som uppmanade president Assad att avgå. I Rabat i Marocko möttes igår Arabförbundet för att diskutera den syriska krisen. Syrien valde att inte delta, och är nu avstängt från Arabförbundet. Resultatet blev en ny förlängning av tidsfristen, och här bor mycket av dilemmat för omvärlden avseende Syrien.
Efter Libyen är konceptet R2P i det närmaste ogenomförbart genom FN:s säkerhetsråd. Såväl Kina som Ryssland kommer under överskådlig tid inte släppa igenom några "inblandningar i inre angelägenheter" som det heter när de tänker på Tibet eller Tjetjenien. Legitimiteten finns i Arabförbundet som är lite splittrat. Några stater är inte med på båten, och andra kommer inte agera aktivit. Tidsutdräkten har numera en halveringstid. Först var det en överenskommelse 2/11 som sen följdes av fyra dagars tidsfrist, och nu tre. På norra sidan finns Turkiet som söker en helt ny roll i regionen. Som icke-arabiskt land är det ganska utmanande, men Turkiet har mycket muskler, såväl ekonomiskt som militärt. Därför har Turkiet en nyckelroll i dramat kring Syrien, något som Iran starkt motsätter sig.
Från Libanon rapporteras vissa beredskapshöjningar hos Hizbollah. Landets parlamentsledamöter slogs framför TV-kamerorna när läget i Syrien skulle debatteras. I Israel pågår fortfarande ömsesidiga angrepp mellan palestinska terroristgrupper i Gaza och det israeliska försvaret. En sådan attack från israeliskt flyg sårade den franske konsuln i Gaza, vilket spär på de spända relationerna mellan franska och israeliska ledare. Den israeliska försvarsstabschefen, generallöjtnant Benny Gantz, informerade ledamöter i Knesset att de israeliska försvarsstyrkorna snart blir tvungna att genomföra en mer omfattande operation i Gaza, om inte raketangreppen mot de södra delarna av Israel inte upphör.
Annars domineras media mest av nervkriget mellan Israel och Iran avseende de senares militära kärnvapenprogram. I helgen skedde en stor explosion, vissa uppgifter talar om två, vid en depå för robotsystemet Shahab. Minst 17 personer ska ha dödats, däribland chefen för Revolutionsgardets robotprogram. De officiella uppgifterna från Iran är att detta var en olycka, och att Israel inte ligger bakom explosionen. Israels försvarsminister Ehud Barak ville inte kommentera uppgifter om att Israel låg bakom, men sa att han hoppades att det skulle ske fler liknande händelser.
En annan linje som går i nyhetsflödet är om de så kallade Bunker-Busters, enorma bomber kring sex meter långa, som används för att slå ut mål som ligger begravda långt under marken. Enligt olika tidningsuppgifter, så ska Israel ha mottagit 55 stycken av dessa, det amerikanska flygvapnet ska få en leverans från Boeing, och det diskuteras att förse Qatars flygvapen med dessa också.
Här är ännu ett dilemma begravt i konflikten mellan Iran och omvärlden. En strategi som går ut på att inringa och isolera Iran genom uppbyggnad av dess grannar militärt innebär att omedelbart krig undviks samtidigt som rika oljestater blir en marknad för högteknologisk vapenindustri. Problemet med den strategin är två. Dels skulle det innebära en kapprustning, både med kärnvapen och konventionella styrkor. Detta skulle fullständigt underminera president Obamas vision om en kärnvapenfri värld. Detta är möjligen ett mindre problem i jämförelse med det lilla handlingsutrymmet presidenten har när det gäller att göra smarta överenskommelser med Iran, eftersom det stundar ett presidentval. Denna process kan skapa oförutsägbara effekter i frågor om regionen.
Den andra faktorn är Israel. Perceptionen hos ledarna kan vara sådan att de väljer vägen att slå till för att ta initiativet. Det är dock oklart var ledningarna för de olika försvars- och säkerhetsorganen står i frågan. Det är en sak att genomföra en sju dagar lång kampanj för att slå ut kärnaläggningar och robotbaser, det är en helt annan att orka slåss i sju, eller varför inte sjuttio år.
Expect the unexpected!
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-14
Hotet ökat mot civil flygtrafik?
I helgen blev det känt att Israel accelererar sina planer på att förse den civila flygtrafiken med motmedel mot värmesökande luftvärnsrobotar. Motmedelsystemet går under namnet C-MUSIC (Commercial - Multi-Spektral Infrared Capability). Enligt Washington Post handlar det om en satsning på 135 M $ för 100 st trafikplan som opereras av israeliska flygbolag.
Israeliska Haaretz skriver även att regeringen är beredd att kompensera bolagen för fördyrade bränslekostnader som uppstår i samband med att motmedelsutrustningen monteras på planen, vilket ger ökat luftmotstånd.
Det är naturligtvis Libyen som spökar. Amerikanska uppgifter gör gällande att upp till 20000 luftvärnsrobotar inte är inräknade i de inventeringar som görs. Den libyske generalen Mohammad Adia sa förra månaden att det saknas ungefär 5000 luftvärnsrobotar från den tidigare regimens depåer. I somras försökte en palestinsk terroristgrupp skjuta ned en israelisk militärhelikopter i samband med att denna jagade den grupp som utförde ett eldöverfall utanför Eilat med åtta döda som resultat.
Utöver plundrade depåer i Libyen finns det anledning att hålla ögonen på Hizbollah som enligt Jane's mottagit iranska Misagh-system liksom kinesiska OW-1. Nu bedömer jag att dessa i första hand är avsedda för försvar mot israeliska luftstridskrafter, men om organisationen/partiet i någon framtid skulle upplösas finns det en kapacitet att överta.
Den första kända attacken mot civilt trafikflyg med luftvärnsrobotar utfördes av den palestinska gruppen Svarta September 1973. Med hjälp av MANPADS - Man-portable Air Defense System - sköt gruppen mot ett israeliskt El Al-plan i Rom utan framgång. Sedan dess har över tusen människor dödats i olika attacker. Den senaste spektakulära genomfördes 2002 av Al Qaida i Mombasa, Kenya. Två stycken SA-7 sköts mot ett flygplan från israeliska Arkia, men bägge två missade sitt mål.
I samband med detta uttalade den dåvarande israeliska utrikesministern, en viss Benjamin Netanhayu, att vi skulle få en drastiskt förändrad värld den dagen flygplan började ramla ned från skyn nedskjutna av luftvärn. Nu gjordes det uttalandet året efter 11. september, så det speglar mer den tidens tänkande. Det finns emellertid anledning att ta de nya uppgifterna på allvar, främst för Mellanöstern och Afrika som ligger närmast Libyen och har en mängd konflikter.
Enligt helgens uppgifter ska ombyggnaden av planen vara helt färdig 2013. Om vi tänker baklänges, så innebär det att det finns ett reellt hot mot flygplan associerade med Israel. Att ta en sådan kostnad, även i form av produktionsbortfall under ombyggnation i en hårt konkurrensutsatt industri, torde stämma till eftertanke. Hur andra flygbolag med trafik till Israel kommer göra vet jag inte, men det skulle förvåna mig om de inte låg efter i processen. Motkraften i denna utveckling ligger i att diverse grupper vet att de skulle bli utsatta för en formidabel jakt av världens stater, om de börjar ta sikte på den civila flygtrafiken. I få frågor samarbetar de större makterna bättre än i frågan om skyddet mot terrorism.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Israeliska Haaretz skriver även att regeringen är beredd att kompensera bolagen för fördyrade bränslekostnader som uppstår i samband med att motmedelsutrustningen monteras på planen, vilket ger ökat luftmotstånd.
Det är naturligtvis Libyen som spökar. Amerikanska uppgifter gör gällande att upp till 20000 luftvärnsrobotar inte är inräknade i de inventeringar som görs. Den libyske generalen Mohammad Adia sa förra månaden att det saknas ungefär 5000 luftvärnsrobotar från den tidigare regimens depåer. I somras försökte en palestinsk terroristgrupp skjuta ned en israelisk militärhelikopter i samband med att denna jagade den grupp som utförde ett eldöverfall utanför Eilat med åtta döda som resultat.
Utöver plundrade depåer i Libyen finns det anledning att hålla ögonen på Hizbollah som enligt Jane's mottagit iranska Misagh-system liksom kinesiska OW-1. Nu bedömer jag att dessa i första hand är avsedda för försvar mot israeliska luftstridskrafter, men om organisationen/partiet i någon framtid skulle upplösas finns det en kapacitet att överta.
Den första kända attacken mot civilt trafikflyg med luftvärnsrobotar utfördes av den palestinska gruppen Svarta September 1973. Med hjälp av MANPADS - Man-portable Air Defense System - sköt gruppen mot ett israeliskt El Al-plan i Rom utan framgång. Sedan dess har över tusen människor dödats i olika attacker. Den senaste spektakulära genomfördes 2002 av Al Qaida i Mombasa, Kenya. Två stycken SA-7 sköts mot ett flygplan från israeliska Arkia, men bägge två missade sitt mål.
I samband med detta uttalade den dåvarande israeliska utrikesministern, en viss Benjamin Netanhayu, att vi skulle få en drastiskt förändrad värld den dagen flygplan började ramla ned från skyn nedskjutna av luftvärn. Nu gjordes det uttalandet året efter 11. september, så det speglar mer den tidens tänkande. Det finns emellertid anledning att ta de nya uppgifterna på allvar, främst för Mellanöstern och Afrika som ligger närmast Libyen och har en mängd konflikter.
Enligt helgens uppgifter ska ombyggnaden av planen vara helt färdig 2013. Om vi tänker baklänges, så innebär det att det finns ett reellt hot mot flygplan associerade med Israel. Att ta en sådan kostnad, även i form av produktionsbortfall under ombyggnation i en hårt konkurrensutsatt industri, torde stämma till eftertanke. Hur andra flygbolag med trafik till Israel kommer göra vet jag inte, men det skulle förvåna mig om de inte låg efter i processen. Motkraften i denna utveckling ligger i att diverse grupper vet att de skulle bli utsatta för en formidabel jakt av världens stater, om de börjar ta sikte på den civila flygtrafiken. I få frågor samarbetar de större makterna bättre än i frågan om skyddet mot terrorism.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-13
Sanningens syriska sandaler
Syriens politiska isolering ökade igår när Arabförbundet i Kairo beslutade sig för att stänga av landet från förbundet till dess landet implementerar den fredsplan parterna kom överens om 2. november. På onsdag kommer en uppföljning att ske. Har inte något hänt, så kommer ekonomiska sanktioner från Arabförbundet att införas. Medlemmarna har uppmanats att ta hem sina ambassadörer. Arabförbundet kallade också till sig den syriska oppositionen för samtal om hur en maktöverföring skulle kunna ske.
Assad har inte varit overksam den senaste tiden. Under de elva dagar som förflutit sedan Arabförbundet ställde ut sitt ultimatum, så har regimen dödat 250-300 protesterande. En del intressanta förändringar har skett i sammanstötningarna mellan regimens styrkor och de protesterande. Dels förekommer det numera sammanstötningar, där förlusterna är jämbördiga på bägge sidorna. Detta indikerar en ökad beväpning av den syriska oppositionen. Dels ökar användningen av prickskyttar på regeringssidan, vilket indikerar en ökad målmedvetenhet att begränsa striderna till det absolut nödvändiga. Det behöver inte betyda detta, för efter åtta månaders oro har ekonomin tagit stryk, och det kan helt enkelt vara för dyrt att operera från stridsfordon i lika stor omfattning som förut. Till detta kommer ett ökat antal avhopp från den syriska armén som tar vapen med sig och beger sig till otillgängliga områden i och utanför landet för att organisera ett väpnat motstånd.
Syriska trupper har också utfört mineringar längs sina gränser för att försvåra smuggling av vapen till landet, och också försvåra att dissidenter flyr landet. Libanons president Suleiman bekräftade i veckan att gränsavsnitt har minerats av Syrien, och igår skadades en civil libanes allvarligt i en minexplosion i en gränsby mellan de bägge länderna.
Med det ökade trycket mot Iran, så blir också utomstående lierade med Syrien mer upptagna med risken för ett regionalt krig än tidigare. Med stor sannolikhet har officerare ur det iranska revolutionsgardet agerat rådgivare till de syriska säkerhetsstyrkorna, och det finns flera rapporter om att Hizbollah ska ha varit behjälpliga i striderna mot folkmassorna i Syrien. Om konflikten mellan Iran och omvärlden fortsätter på samma nivå är risken stor för att Assad i praktiken förlorar direkt stöd från Iran och Hizbollah, vilket försvagar regimen på sikt.
Familjen Assad har dock klamrat sig fast vid makten under lång tid, och får ingalunda underskattas. Det är ganska tydligt att landet, även under Obamas presidentskap, hittills lyckats att framgångsrikt kryssa mellan hot, samtal och pragmatiska eftergifter på ett sätt som inneburit status quo i verkligheten. I går kväll attackerade regimsupportrar diplomatiska byggnader för Saudiarabien, Qatar och Turkiet.
Den minskade legimiteten i regionen som Assad fått genom att säga en sak och göra en annan gång på gång är ett hårt slag för regimen.
Med ökad isolering ökar pressen att handla för att återta initiativet. En möjlig utväg är att låta pålitligt folk genomföra en militärkupp som liknar den i Egypten. Bakom en front av en militärjunta kan familjen Assad sedan fortsätta styra landet. För att återskapa legitimteten i regionen kan regimen också vända sig mot Israel. Problemet med den linjen är att Syrien är alldeles för svagt militärt relativt Israel, vilket gör en sådan väg äventyrlig.
Mellanöstern bubblar nu av rykten och misstänksamhet. Inte minst sedan de två stora explosionerna i Teherans förorter igår på baser som tillhör Revolutionsgardet. Med rykten som spelar på rädslor ökar risken för oöverlagt handlande när passionerna får styra. Det är därför som den ryske presidenten Medvedev varnar för att retoriken i regionen är farlig, och det gäller i högsta grad Syrien och Iran.
"En bra lögn kan gå mellan Bagdad och Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler."
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Assad har inte varit overksam den senaste tiden. Under de elva dagar som förflutit sedan Arabförbundet ställde ut sitt ultimatum, så har regimen dödat 250-300 protesterande. En del intressanta förändringar har skett i sammanstötningarna mellan regimens styrkor och de protesterande. Dels förekommer det numera sammanstötningar, där förlusterna är jämbördiga på bägge sidorna. Detta indikerar en ökad beväpning av den syriska oppositionen. Dels ökar användningen av prickskyttar på regeringssidan, vilket indikerar en ökad målmedvetenhet att begränsa striderna till det absolut nödvändiga. Det behöver inte betyda detta, för efter åtta månaders oro har ekonomin tagit stryk, och det kan helt enkelt vara för dyrt att operera från stridsfordon i lika stor omfattning som förut. Till detta kommer ett ökat antal avhopp från den syriska armén som tar vapen med sig och beger sig till otillgängliga områden i och utanför landet för att organisera ett väpnat motstånd.
Syriska trupper har också utfört mineringar längs sina gränser för att försvåra smuggling av vapen till landet, och också försvåra att dissidenter flyr landet. Libanons president Suleiman bekräftade i veckan att gränsavsnitt har minerats av Syrien, och igår skadades en civil libanes allvarligt i en minexplosion i en gränsby mellan de bägge länderna.
Med det ökade trycket mot Iran, så blir också utomstående lierade med Syrien mer upptagna med risken för ett regionalt krig än tidigare. Med stor sannolikhet har officerare ur det iranska revolutionsgardet agerat rådgivare till de syriska säkerhetsstyrkorna, och det finns flera rapporter om att Hizbollah ska ha varit behjälpliga i striderna mot folkmassorna i Syrien. Om konflikten mellan Iran och omvärlden fortsätter på samma nivå är risken stor för att Assad i praktiken förlorar direkt stöd från Iran och Hizbollah, vilket försvagar regimen på sikt.
Familjen Assad har dock klamrat sig fast vid makten under lång tid, och får ingalunda underskattas. Det är ganska tydligt att landet, även under Obamas presidentskap, hittills lyckats att framgångsrikt kryssa mellan hot, samtal och pragmatiska eftergifter på ett sätt som inneburit status quo i verkligheten. I går kväll attackerade regimsupportrar diplomatiska byggnader för Saudiarabien, Qatar och Turkiet.
Den minskade legimiteten i regionen som Assad fått genom att säga en sak och göra en annan gång på gång är ett hårt slag för regimen.
Med ökad isolering ökar pressen att handla för att återta initiativet. En möjlig utväg är att låta pålitligt folk genomföra en militärkupp som liknar den i Egypten. Bakom en front av en militärjunta kan familjen Assad sedan fortsätta styra landet. För att återskapa legitimteten i regionen kan regimen också vända sig mot Israel. Problemet med den linjen är att Syrien är alldeles för svagt militärt relativt Israel, vilket gör en sådan väg äventyrlig.
Mellanöstern bubblar nu av rykten och misstänksamhet. Inte minst sedan de två stora explosionerna i Teherans förorter igår på baser som tillhör Revolutionsgardet. Med rykten som spelar på rädslor ökar risken för oöverlagt handlande när passionerna får styra. Det är därför som den ryske presidenten Medvedev varnar för att retoriken i regionen är farlig, och det gäller i högsta grad Syrien och Iran.
"En bra lögn kan gå mellan Bagdad och Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler."
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-11
Gazprom's militarisering går vidare
Vår värld har de senaste två decennierna fått uppleva en privatisering av både militär och civil säkerhet. Varumärken som Blackwater (numera Xe) har blivit kända för allmänheten, och det har skrivits mycket om begrepp som Private Military Companies. Vi tenderar att diskutera de stora amerikanska och brittiska drakarna i branschen, eftersom vi inte vet särskilt mycket om andra.
I samband med invigningen av NordStream kom jag att intressera mig för det jättelika ryska energibolaget Gazprom, eller rättare sagt den privatmilitära delen av Gazprom.
Sedan tidigare opererar Gazprom Space Systems flera satelliter för telekommunikationer, och sköt förra månaden upp sin femte satellit. Med dessa kan företaget hyra ut kapacitet för telefoni och television i Centralasien och Mellanöstern, t ex i Irak, där British Petroleum hyr utrymme. Intressant nog har det polska försvaret hyrt kapacitet av Gazprom Space Systems de senaste fyra åren för att kommunicera med trupperna i Afghanistan. Den polske försvarsministern Tomasz Siemoniak beordrade nyligen det polska kontraspionaget att utreda frågan. I nästa upphandling kommer bara företag som redan säljer satellittjänster till EU och NATO att komma i fråga.
Represententer ur Gazprom studerar också tillsammans bland annat med Japan hur man ska kunna klarlägga utbredningen av gasfält i Sibirien med hjälp av Syntetisk Apertur Radar (SAR) från satelliter. Det indikerar att företaget har planer på att skjuta upp sådana satelliter på sikt. Eftersom SAR-satelliter skapar radarbilder, så kan företaget skaffa sig en allväderskälla som med den tekniska utvecklingen har en hög upplösning. Det finns också planer på att skjuta upp två optiska satelliter för meterologiska observationer över Arktis som jag förmodar också kommer att opereras av företaget.
Under mina efterforskningar ramlade jag dessutom över en intressant artikel i Military Review från förra året om militariseringen av Gazprom. Bland annat handlar artikeln om de UAV:er från Irkut som företaget disponerar. Artikelförfattaren, LtCdr Cindy Hunt, US Navy Reserve, pekar dessutom på företagets ekonomiska muskler som ger möjligheter att anskaffa betydligt bättre system på sikt. Företaget har också tillsammans med företaget Transneft undantag i den ryska lagen som gör det möjligt att beväpna sin personal. Med tanke på att företaget har 20000 säkerhetsvakter för bevakning av sina 15000 mil långa pipelines är detta en intressant utveckling. Väst privatiserar den militära logistiken, medan Ryssland militariserar företagens säkerhet. Med 20000 beväpnade män, UAV:er och egna satelliter har företaget numera konturerna av en modern försvarsmakt.
Gazprom är ett självmedvetet imperium som byggts upp med inkomsterna från råvarorna i det väldiga riket. Så självmedvetet att ett internt skämt lyder:
"Come over to our office and have some champagne. We like to serve it the Ukranian way - no gas"
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
I samband med invigningen av NordStream kom jag att intressera mig för det jättelika ryska energibolaget Gazprom, eller rättare sagt den privatmilitära delen av Gazprom.
Sedan tidigare opererar Gazprom Space Systems flera satelliter för telekommunikationer, och sköt förra månaden upp sin femte satellit. Med dessa kan företaget hyra ut kapacitet för telefoni och television i Centralasien och Mellanöstern, t ex i Irak, där British Petroleum hyr utrymme. Intressant nog har det polska försvaret hyrt kapacitet av Gazprom Space Systems de senaste fyra åren för att kommunicera med trupperna i Afghanistan. Den polske försvarsministern Tomasz Siemoniak beordrade nyligen det polska kontraspionaget att utreda frågan. I nästa upphandling kommer bara företag som redan säljer satellittjänster till EU och NATO att komma i fråga.
Represententer ur Gazprom studerar också tillsammans bland annat med Japan hur man ska kunna klarlägga utbredningen av gasfält i Sibirien med hjälp av Syntetisk Apertur Radar (SAR) från satelliter. Det indikerar att företaget har planer på att skjuta upp sådana satelliter på sikt. Eftersom SAR-satelliter skapar radarbilder, så kan företaget skaffa sig en allväderskälla som med den tekniska utvecklingen har en hög upplösning. Det finns också planer på att skjuta upp två optiska satelliter för meterologiska observationer över Arktis som jag förmodar också kommer att opereras av företaget.
Under mina efterforskningar ramlade jag dessutom över en intressant artikel i Military Review från förra året om militariseringen av Gazprom. Bland annat handlar artikeln om de UAV:er från Irkut som företaget disponerar. Artikelförfattaren, LtCdr Cindy Hunt, US Navy Reserve, pekar dessutom på företagets ekonomiska muskler som ger möjligheter att anskaffa betydligt bättre system på sikt. Företaget har också tillsammans med företaget Transneft undantag i den ryska lagen som gör det möjligt att beväpna sin personal. Med tanke på att företaget har 20000 säkerhetsvakter för bevakning av sina 15000 mil långa pipelines är detta en intressant utveckling. Väst privatiserar den militära logistiken, medan Ryssland militariserar företagens säkerhet. Med 20000 beväpnade män, UAV:er och egna satelliter har företaget numera konturerna av en modern försvarsmakt.
Gazprom är ett självmedvetet imperium som byggts upp med inkomsterna från råvarorna i det väldiga riket. Så självmedvetet att ett internt skämt lyder:
"Come over to our office and have some champagne. We like to serve it the Ukranian way - no gas"
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-10
NBG till slaktbänken?
Svenska Dagbladet har idag artiklar om diskussionerna kring Nordic Battlegroup i riksdagens Försvarsutskott. För närvarande ser det ut som om regeringen inte får något stöd för att Sverige tar på sig ramansvaret för en stridsgrupp första halvåret 2014.
Försvarsminister Sten Tolgfors är mycket kritisk i ett uttalande till SvD mot oppositionen. Försvarsminstern har helt klart rätt när han poängterar att NBG möjliggjorde den snabba insatsen i Libyen. Ett delsystem i NBG togs ut, putsades till och ställdes under NATO-befäl, vilket gav MVG för Sverige och Försvarsmakten när det gäller leverans. Å andra sidan, så är det exemplet på att det är väl övade förband som ger statsmakterna handlingsfrihet att handla, och inte så mycket organisationsformen (NBG) i sig. Vad hade hänt om Libyen startat i oktober istället? Då hade vi haft en C-130, ett skyttekompani och en enhet ur specialförbanden i verktygslådan.
NBG har tjänat två syften för svensk del. På strategisk nivå har Sverige velat signalera att vi är beredda att ta ansvar, och att vi inte vill se en uppdelning i ett A- och ett B-lag. För Försvarsmakten har NBG inneburit en fokuspunkt och en katalysator för omställningen till ett nytt försvar. NBG har tjänat oss väl, för att låna en välbekant formulering.
Läget är nu emellertid lite annorlunda. Europa håller på att delas upp i både A-, B-, C- och D-lag ekonomiskt, vilket kommer att slå igenom i ländernas beredvillighet att binda upp sig i militär beredskap på medellång sikt inom ramen för EU. Ingen av EU:s stridsgrupper har ännu använts, vilket urholkar trovärdigheten för konceptet efter hand. Sverige är beroende av de andra ländernas deltagande på minst oförändrad nivå, för att inte en eventuell NBG 14 ska bli ännu mer svenskt dominerad. När det gäller handlingsfriheten skulle vi antagligen ha mer att hämta om vi höll mindre enheter ur de olika stridskrafterna i samma beredskap som NBG över tiden.
För Försvarsmakten återstår fördelen att kunna samlat uppträda i en insatsstyrka med enheter ur alla försvarsgrenar. Som katalysator är NBG uppgift färdig. Rent produktionsmässigt blir det en större belastning, eftersom Försvarsmakten var tredje år måste kraftsamla sin produktion. Det innebär rimligen att den totala kapaciteten inte blir fullt utnyttjad 5/6 av tiden.
Det finns ett skäl till som talar för att NBG 14 blir av som regeringen vill. Då handlar det om vilka utfästelser som Sverige gjort i EU-kretsen inför 2014. En "oerhörd prestigeförlust" om Sverige inte tar ansvaret säger Folkpartiets talesman, Allan Widman, till SvD. Det är naturligtvis viktigt att vi kan stå för det vi säger, om vi nu gjort någon utfästelse. Jag tror som Allan Widman, det kan bli en överenskommelse om NBG 14 till slut. Men allting har ett pris, och en upptinad NBG har nu fått ett högt kilopris i Försvarsutskottet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Försvarsminister Sten Tolgfors är mycket kritisk i ett uttalande till SvD mot oppositionen. Försvarsminstern har helt klart rätt när han poängterar att NBG möjliggjorde den snabba insatsen i Libyen. Ett delsystem i NBG togs ut, putsades till och ställdes under NATO-befäl, vilket gav MVG för Sverige och Försvarsmakten när det gäller leverans. Å andra sidan, så är det exemplet på att det är väl övade förband som ger statsmakterna handlingsfrihet att handla, och inte så mycket organisationsformen (NBG) i sig. Vad hade hänt om Libyen startat i oktober istället? Då hade vi haft en C-130, ett skyttekompani och en enhet ur specialförbanden i verktygslådan.
NBG har tjänat två syften för svensk del. På strategisk nivå har Sverige velat signalera att vi är beredda att ta ansvar, och att vi inte vill se en uppdelning i ett A- och ett B-lag. För Försvarsmakten har NBG inneburit en fokuspunkt och en katalysator för omställningen till ett nytt försvar. NBG har tjänat oss väl, för att låna en välbekant formulering.
Läget är nu emellertid lite annorlunda. Europa håller på att delas upp i både A-, B-, C- och D-lag ekonomiskt, vilket kommer att slå igenom i ländernas beredvillighet att binda upp sig i militär beredskap på medellång sikt inom ramen för EU. Ingen av EU:s stridsgrupper har ännu använts, vilket urholkar trovärdigheten för konceptet efter hand. Sverige är beroende av de andra ländernas deltagande på minst oförändrad nivå, för att inte en eventuell NBG 14 ska bli ännu mer svenskt dominerad. När det gäller handlingsfriheten skulle vi antagligen ha mer att hämta om vi höll mindre enheter ur de olika stridskrafterna i samma beredskap som NBG över tiden.
För Försvarsmakten återstår fördelen att kunna samlat uppträda i en insatsstyrka med enheter ur alla försvarsgrenar. Som katalysator är NBG uppgift färdig. Rent produktionsmässigt blir det en större belastning, eftersom Försvarsmakten var tredje år måste kraftsamla sin produktion. Det innebär rimligen att den totala kapaciteten inte blir fullt utnyttjad 5/6 av tiden.
Det finns ett skäl till som talar för att NBG 14 blir av som regeringen vill. Då handlar det om vilka utfästelser som Sverige gjort i EU-kretsen inför 2014. En "oerhörd prestigeförlust" om Sverige inte tar ansvaret säger Folkpartiets talesman, Allan Widman, till SvD. Det är naturligtvis viktigt att vi kan stå för det vi säger, om vi nu gjort någon utfästelse. Jag tror som Allan Widman, det kan bli en överenskommelse om NBG 14 till slut. Men allting har ett pris, och en upptinad NBG har nu fått ett högt kilopris i Försvarsutskottet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-11-08
Highway to hell?
Idag [Edit] eller i morgon - rapporten kan skjutas fram [Slut Edit] kommer Internationella Atomenergiorganet, IAEA, med sin nya rapport om det iranska atomprogrammet. Rapporten förväntas, enligt publicerade läckor, visa att Iran med hjälp från omvärlden lyckats bemästra själva detonationsförloppet av ett kärnvapen. Det skulle innebära att landet har kärnvapen inom räckhåll. Robotteknologi finns liksom en hel del uranium samlat. Tiden från beslut till att Iran har ett färdigt vapen kan därmed vara mindre än ett år, i värsta fall några månader.
De olika psykologiska operationerna kring Iran och Israel/Väst fortsätter. Sedan förra artikeln har Israels president, Simon Peres, sagt att den militära lösningen ligger närmare än den diplomatiska. Olika amerikanska företrädare har signalerat dels att USA inte är helt övertygat om att Israel kommer förvarna landet inför en eventuell attack på Iran, och dels att det största hotet för närvarande mot amerikansk säkerhet är....Iran. De ryska och franska utrikesministrarna, Lavrov och Juppe, har varnat för de oförutsägbara konsekvenserna av en israelisk attack. Iranierna själva är stridslystna och hävdar bland annat att USA och Israel är som inträngda katter i ett hörn. President Ahmadinejad varnar för iranska motåtgärder.
Alla dessa utspel är svåra att värdera. Är de uttryck för farhågor eller rena hot? Finns det någon substans bakom eventuella hot? Vill sändaren påverka andra aktörer att agera i sitt ställe? Försöker någon försvåra den egna sidans aggressiva åtgärder för att vederbörande inte tror på de egna planerna?
Dessa frågor måste också värderas mot de inblandades intressen. Hur vill president Obama uppfattas inför presidentvalet 2012? Hur drabbar eventuella sanktioner mot Irans centralbank den kinesiska oljeimporten? Vill Saudiarabien ha amerikanskt stöd för avväpning av den iranska kärnvapenframställningen? Kan några av aktörerna vilja pressa Iran så hårt med sanktioner att regimen imploderar och mer gästvänliga krafter kommer till makten?
För Sveriges del är frågan om de iranska kärnvapnen och omvärlden sätt att hantera denna kris viktig av minst tre skäl. För det första är det ett uttalat svenskt intresse att kärnvapenspridningen inte fortsätter, helst ska det ske en kärnvapennedrustning. Ett Iran med kärnvapen kan komma att innebära att Saudiarabien, Turkiet och Egypten går samma väg. Andra möjliga länder är så småningom Irak, Förenade Arabemiraten och varför inte Libyen? Därför ligger det i vårt intresse att Iran istället väljer en fredlig väg med sitt kärnenergiprogram. Frågan är bara hur de ska övertygas om detta.
Ett Iran med kärnvapen får utökad handlingsfrihet att gå på offensiven genom ombud. Diverse organisationer kan agera med en helt annan säkerhet och stöd från det iranska revolutionsgardet under skyddet av dessa vapen, vilket ökar sannolikheten för våldsamheter över tid i regionen. En attack som fördröjer det iranska programmet med några år kan utlösa olika reaktioner. Dels kan ovanstående fortfarande inträffa, dels kan den iranska beslutsamheten att verkligen fullfölja ett program bli monumental. Alla dessa möjliga negativa utfall kan resultera i kraftigt höjda oljepriser, vilket inverkar menligt på den globala ekonomin. Det i sin tur är mindre fördelaktigt för vår handelsnation.
Det tredje skälet är de potentiella robotbanor som går från Iran över vår del av Europa mot USA, och vice versa. För närvarande bedöms den iranska roboten Shabab-3 ha en räckvidd kring 200 mil. Denna räckvidd kan vara mångfaldigad om ett decennium, vilket förklarar varför USA är intresserade av att patrullera Östersjön med en Aegiskryssare . Ett Iran med kärnvapen kan förändra vår bild av NATO:s gemensamma robotförsvar och/eller påverka vår egen utformning av det egna luftförsvaret. En Aegiskryssare i Östersjön kan också bli en källa till friktioner mellan USA och Ryssland, eftersom ett system av dessa fartyg kan degradera den ryska förstaslagsförmågan betydligt samtidigt som Iran hålls under uppsikt.
Nya utspel är att följa efter dagens rapport. Utrymmet för misstag minskar. Risken ökar att något utspel tas för intäkt för nya utspel eller handlingar baserat på rädsla, ödestro eller annat i en ständigt stigande ström av aggression. Motsatsen till det gamla persiska ordspråket:
Med växande förstånd minskar pratlusten.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Aftonbladet
De olika psykologiska operationerna kring Iran och Israel/Väst fortsätter. Sedan förra artikeln har Israels president, Simon Peres, sagt att den militära lösningen ligger närmare än den diplomatiska. Olika amerikanska företrädare har signalerat dels att USA inte är helt övertygat om att Israel kommer förvarna landet inför en eventuell attack på Iran, och dels att det största hotet för närvarande mot amerikansk säkerhet är....Iran. De ryska och franska utrikesministrarna, Lavrov och Juppe, har varnat för de oförutsägbara konsekvenserna av en israelisk attack. Iranierna själva är stridslystna och hävdar bland annat att USA och Israel är som inträngda katter i ett hörn. President Ahmadinejad varnar för iranska motåtgärder.
Alla dessa utspel är svåra att värdera. Är de uttryck för farhågor eller rena hot? Finns det någon substans bakom eventuella hot? Vill sändaren påverka andra aktörer att agera i sitt ställe? Försöker någon försvåra den egna sidans aggressiva åtgärder för att vederbörande inte tror på de egna planerna?
Dessa frågor måste också värderas mot de inblandades intressen. Hur vill president Obama uppfattas inför presidentvalet 2012? Hur drabbar eventuella sanktioner mot Irans centralbank den kinesiska oljeimporten? Vill Saudiarabien ha amerikanskt stöd för avväpning av den iranska kärnvapenframställningen? Kan några av aktörerna vilja pressa Iran så hårt med sanktioner att regimen imploderar och mer gästvänliga krafter kommer till makten?
För Sveriges del är frågan om de iranska kärnvapnen och omvärlden sätt att hantera denna kris viktig av minst tre skäl. För det första är det ett uttalat svenskt intresse att kärnvapenspridningen inte fortsätter, helst ska det ske en kärnvapennedrustning. Ett Iran med kärnvapen kan komma att innebära att Saudiarabien, Turkiet och Egypten går samma väg. Andra möjliga länder är så småningom Irak, Förenade Arabemiraten och varför inte Libyen? Därför ligger det i vårt intresse att Iran istället väljer en fredlig väg med sitt kärnenergiprogram. Frågan är bara hur de ska övertygas om detta.
Ett Iran med kärnvapen får utökad handlingsfrihet att gå på offensiven genom ombud. Diverse organisationer kan agera med en helt annan säkerhet och stöd från det iranska revolutionsgardet under skyddet av dessa vapen, vilket ökar sannolikheten för våldsamheter över tid i regionen. En attack som fördröjer det iranska programmet med några år kan utlösa olika reaktioner. Dels kan ovanstående fortfarande inträffa, dels kan den iranska beslutsamheten att verkligen fullfölja ett program bli monumental. Alla dessa möjliga negativa utfall kan resultera i kraftigt höjda oljepriser, vilket inverkar menligt på den globala ekonomin. Det i sin tur är mindre fördelaktigt för vår handelsnation.
Det tredje skälet är de potentiella robotbanor som går från Iran över vår del av Europa mot USA, och vice versa. För närvarande bedöms den iranska roboten Shabab-3 ha en räckvidd kring 200 mil. Denna räckvidd kan vara mångfaldigad om ett decennium, vilket förklarar varför USA är intresserade av att patrullera Östersjön med en Aegiskryssare . Ett Iran med kärnvapen kan förändra vår bild av NATO:s gemensamma robotförsvar och/eller påverka vår egen utformning av det egna luftförsvaret. En Aegiskryssare i Östersjön kan också bli en källa till friktioner mellan USA och Ryssland, eftersom ett system av dessa fartyg kan degradera den ryska förstaslagsförmågan betydligt samtidigt som Iran hålls under uppsikt.
Nya utspel är att följa efter dagens rapport. Utrymmet för misstag minskar. Risken ökar att något utspel tas för intäkt för nya utspel eller handlingar baserat på rädsla, ödestro eller annat i en ständigt stigande ström av aggression. Motsatsen till det gamla persiska ordspråket:
Med växande förstånd minskar pratlusten.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Aftonbladet
2011-11-03
Mellanöstern börjar få feber
De senaste dagarna har frekvensen ökat av demonstrationer och utspel i kontexten Iran och Israel. Igår annonserades att Israel testskjutit en ny version av långdistansroboten Jericho från basen Palmachim. Roboten tros kunna bära kärnvapen och ha en räckvidd kring 700 mil, vilket innebär att den når hela regionen från Israel. Israel släppte också information om en flygövning tillsammans med Italien innehållande sex olika divisioner med flygplan, däribland tank- och stridsledningsflygplan.
Andra utspel har varit budskap från försvarsminister Barak att Israel kan tvingas utkämpa nästa konflikt utan hjälp utifrån, och att det israeliska försvaret behöver ekonomiska förstärkningar motsvarande 7-8 Mdr NIS per år de kommande fem åren. Dessutom påstås det att premiärminister Benjamin Nethanyau genomför en övertalningskampanj av sina ministrar för en attack mot Iran, och att han lyckats omvända utrikesministeren Lieberman som nu kallar Iran för det största hotet mot världsfreden. Enligt dessa uppgifter ska premiärministern snart ha en majoritet för sin linje. Det förefaller dock märkligt att dessa informationer skulle läcka ut utan kontroll. Sådana överväganden är inget som vi kan förvänta oss att etablissemanget skulle ta lätt på, om man ville dölja förberedelser. Jämför exempelvis med den knapphändiga information som kommer ut från våra egna sammanträden i Utrikesnämnden.
Även andra aktörer släpper ut budskap. Igår kunde vi läsa i The Guardian att Storbritannien ser över sina planer för att understödja ett amerikanskt anfall mot Iran. Generalstabschefen i Iran, general Hassan Firouzabadi, talade om omfattande svar på attacker mot landet, och landets religiöse ledare, Ayatollah Ali Khameini, pekade ut USA som ansvarig för mängder med terrorangrepp.
Detta är en onormalt hög frekvens av utspel i frågan, och helt klart är att det internationella atomenergiorganet IAEA:s rapport om Irans atomprogram nästa tisdag kommer att få konsekvenser för hanteringen internationellt. Läckor talar om att den ska visa på att Iran har brutit mot än mer bestämmelser än vad som tidigare varit känt, vilket öppnar upp för ytterligare sanktioner. Dessa skulle antagligen kunna bli mot Irans centralbank, vilket skulle få katastrofala följder för regimens affärer att kringgå de nuvarande sanktionerna. Länder skulle bli tvungna att tänka sig för både en och två gånger innan de gjorde affärer med Iran för att inte själva bli föremål för ekonomiska konsekvenser. Iran har tidigare jämställt sådana sanktioner med en krigsförklaring.
I söder håller annars nu ett eld-upphör mellan olika grupperingar i Gaza och Israel sedan ett dygn tillbaka. Om det ligger något om planerna avseende Iran, så är det troligt att det händer något i Gaza först. Det är en sekvens att föredra ur israelisk synvinkel, så att landet inte måste försvara sig i alla riktningar vid en konfrontation med Iran. Gaza först, och möjligen sedan parallella aktioner mot Hizbollah och Iran. En sådan utveckling är starkt beroende av legitimitet, och bästa tidpunkten är svår att värdera. Vädret är en faktor, där delar av vintern anses vara mindre sannolik på grund av för dåliga siktförhållanden. Det amerikanska presidentvalet om ett år är en annan faktor, där ett vanligt resonemang är att en attack kan inte komma för nära inpå detta. En aktör som kan ha en hypotes kring den bästa tidpunkten kan vara Ryssland, vars enda hangarfartyg Admiral Kuznetsov, avseglar till Medelhavet om ett par veckor.
Den psykologiska kampen mellan parterna går vidare, och vi kan vänta oss mer läckor, presskonferenser och demonstrationer den närmaste tiden inför och efter IAEA:s rapport. Det skulle till och med kunna gå så långt som att Israel officiellt bekräftar sitt kärnvapeninnehav, vilket skulle innebära en helt ny dimension i frågan.
Andra utspel har varit budskap från försvarsminister Barak att Israel kan tvingas utkämpa nästa konflikt utan hjälp utifrån, och att det israeliska försvaret behöver ekonomiska förstärkningar motsvarande 7-8 Mdr NIS per år de kommande fem åren. Dessutom påstås det att premiärminister Benjamin Nethanyau genomför en övertalningskampanj av sina ministrar för en attack mot Iran, och att han lyckats omvända utrikesministeren Lieberman som nu kallar Iran för det största hotet mot världsfreden. Enligt dessa uppgifter ska premiärministern snart ha en majoritet för sin linje. Det förefaller dock märkligt att dessa informationer skulle läcka ut utan kontroll. Sådana överväganden är inget som vi kan förvänta oss att etablissemanget skulle ta lätt på, om man ville dölja förberedelser. Jämför exempelvis med den knapphändiga information som kommer ut från våra egna sammanträden i Utrikesnämnden.
Även andra aktörer släpper ut budskap. Igår kunde vi läsa i The Guardian att Storbritannien ser över sina planer för att understödja ett amerikanskt anfall mot Iran. Generalstabschefen i Iran, general Hassan Firouzabadi, talade om omfattande svar på attacker mot landet, och landets religiöse ledare, Ayatollah Ali Khameini, pekade ut USA som ansvarig för mängder med terrorangrepp.
Detta är en onormalt hög frekvens av utspel i frågan, och helt klart är att det internationella atomenergiorganet IAEA:s rapport om Irans atomprogram nästa tisdag kommer att få konsekvenser för hanteringen internationellt. Läckor talar om att den ska visa på att Iran har brutit mot än mer bestämmelser än vad som tidigare varit känt, vilket öppnar upp för ytterligare sanktioner. Dessa skulle antagligen kunna bli mot Irans centralbank, vilket skulle få katastrofala följder för regimens affärer att kringgå de nuvarande sanktionerna. Länder skulle bli tvungna att tänka sig för både en och två gånger innan de gjorde affärer med Iran för att inte själva bli föremål för ekonomiska konsekvenser. Iran har tidigare jämställt sådana sanktioner med en krigsförklaring.
I söder håller annars nu ett eld-upphör mellan olika grupperingar i Gaza och Israel sedan ett dygn tillbaka. Om det ligger något om planerna avseende Iran, så är det troligt att det händer något i Gaza först. Det är en sekvens att föredra ur israelisk synvinkel, så att landet inte måste försvara sig i alla riktningar vid en konfrontation med Iran. Gaza först, och möjligen sedan parallella aktioner mot Hizbollah och Iran. En sådan utveckling är starkt beroende av legitimitet, och bästa tidpunkten är svår att värdera. Vädret är en faktor, där delar av vintern anses vara mindre sannolik på grund av för dåliga siktförhållanden. Det amerikanska presidentvalet om ett år är en annan faktor, där ett vanligt resonemang är att en attack kan inte komma för nära inpå detta. En aktör som kan ha en hypotes kring den bästa tidpunkten kan vara Ryssland, vars enda hangarfartyg Admiral Kuznetsov, avseglar till Medelhavet om ett par veckor.
Den psykologiska kampen mellan parterna går vidare, och vi kan vänta oss mer läckor, presskonferenser och demonstrationer den närmaste tiden inför och efter IAEA:s rapport. Det skulle till och med kunna gå så långt som att Israel officiellt bekräftar sitt kärnvapeninnehav, vilket skulle innebära en helt ny dimension i frågan.