Utvecklingen i arabvärlden i kombination med få nyheter har gjort att jag tappade fokus på månadens fokusområde. Likväl fortsatte området med små steg sin väg mot en ny konflikt.
Den sjunde mars gjorde den amerikanska ambassaden ett sällsynt uttalande, då den uttryckte sin oro för en ungdomsaktivist, Bakhtiyar Hajiyev, som arresterades några dagar före för att ha undvikit sin värnpliktstjänstgöring. Flera bedömare menar att Azerbaijan är det land i det forna Sovjetunionen som ligger närmast till för en revolt likt den i arabvärlden.
Den åttonde mars dödades en azerisk pojke i närheten av Nagorno-Karabach av en armenisk prickskytt enligt azeriska myndigheter. En händelse som armenska avfärdade i två olika versioner. Dels hade det inte hänt eller så var det azererna själva som dödade pojken, enligt dem. Företrädare för OSSE:s kontaktgrupp uppmanade Armenien att flytta sina prickskyttar från området, vilket Armenien avfärdade.
Den förre presidenten, Levon Ter-Petrosian, i Armenien lyckades den sjuttonde mars samla mer än 10000 protesterande i huvudstaden Jerevan. Protesterna som handlade om frigivandet av politiska fångar och nyval gick lugnt till.
I förra veckan markerade Azerbaijan kraftigt mot planerna på att öppna flygplatsen i Khankendi i Nagorno-Karabach under maj månad. Talesmän för regimen har vid flera tillfällen varnat för att det är olagligt och att flygplan till och med kan skjutas ned, eftersom regionens luftrum är stängt. Azerbaijan säger sig ha varnat International Civil Aviation Organisation för detta och bett dem vidareförmedla budskapet för att förebygga incidenter.
Enligt armenska tidningar är president Alijev i Azerbaijan på väg att avsätta sin försvarsminister Safar Abijev. Enligt dessa har presidentens säkerhetsrådgivare, Vahid Alijev, personligen genomfört en inspektion av försvaret, och rapporten förväntas leda till att denne själv tar ledningen över ministeriet. Det är en klar möjlighet att familjen Alijev tycker att den nuvarande ministern är för mjuk mot Armenien och att man därför vill konsolidera greppet om denna sektor.
Azeriska myndigheter uppgav idag också att Armenien igår öppnade eld på icke mindre än sex olika avsnitt längs stilleståndslinjen mellan länderna. Idag råkar också vara den nationella helgdagen för minnet av folkmordet på azererna 1918 - 1920 som utfördes av armenier. Enligt den historiekommission som finns tillsatt, så har den funnit nya uppgifter om dessa händelser.
Folkmordsminnen, dödade barn, varningar om nedskjutning av plan samt ständiga beskjutningar parterna emellan. Kort sagt, små steg mot en ny konflikt.
2011-03-31
2011-03-30
Flottan till Medelhavet i höst?
Så har den svenska politiska nivån kommit överens om en väpnad styrka till Libyen. Ryggraden i denna blir EAW med 8 Gripen. Ett högkvalitativt bidrag som kommer göra väl ifrån sig. Statsministern talade om bred samling och krigsinsats, vilket visar att han tar insatsen på största allvar. Insatsreglerna blev de som F&S argumenterat för. [Edit/Förtydligande] Planen ska naturligtvis öppna eld i självförsvar, även för att skydda annan [Slut Edit]. Det är för stor osäkerhet om vem vi stödjer och om rebellerna skulle anfalla exempelvis Sirte, så skulle vi bli tvungna att stoppa dem. Om vi menar allvar med att skydda civilbefolkningen vill säga. Det är bra att vi gör något, och att tabut med flygstridskrafter är brutet.
Nu är dock frågan hur långt solidariteten med Libyens folk sträcker sig. Om inbördeskriget fortfarande pågår vid midsommar, åker vi hem då? När Sverige engagerar sig i en sådan här insats tar vi på oss ett ansvar för Libyen. Det gäller alltså att redan nu tänka igenom vad vi skulle kunna fortsätta med i höst. Mycket talar också för att arabvåren går över i en arabhöst också.
Jag vill därför slå ett slag för flottans beredskapsförband. I R90 har vi en minröjningsdivision med två minröjningsfartyg och ett stödfartyg som skulle kunna användas för minröjningsoperationer i humanitära insatser. Vi har också en ubåt med stödenhet som kan användas för upprätthållande av ett vapenembargo.
Två av fördelarna med sjöstridskrafter är dessas uthållighet och handlingsfrihet som kommer av havens frihet. Det innebär ingen signal på samma sätt som att flyga ned flygunderhåll till Kreta för att förbereda en insats. Det är detta som gjort att regeringen varit lite försiktigt innan den bestämt sig för att bidra med en väpnad styrka. Fartyg kan däremot segla fritt omkring utan att landet binder upp sig på samma sätt.
Här kan statsministern luta sig på sin statssekreterare Gunnar Wieslander som var fartygschef på HMS Halland för drygt tio år sedan under en expedition till Medelhavet. Att ha svenska förband för upprätthållande av vapenembargon och minröjning i Medelhavet kan vara framsynt. Möjliga länder som i höst skulle kunna vara föremål för dessa är: Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Israel/Palestina, Libanon och Syrien. Inte alla på en gång, men något/några av dessa. Ett deltagande i operationen Active Endeavour kan vara ett alternativ. I denna operation försöker NATO att förhindra smuggling av massförstörelsevapen samt vapen och personal för terrorister.
Höj beredskapen till R30 för dessa två förband, så har vi en bättre handlingsfrihet vid midsommar.
Nu är dock frågan hur långt solidariteten med Libyens folk sträcker sig. Om inbördeskriget fortfarande pågår vid midsommar, åker vi hem då? När Sverige engagerar sig i en sådan här insats tar vi på oss ett ansvar för Libyen. Det gäller alltså att redan nu tänka igenom vad vi skulle kunna fortsätta med i höst. Mycket talar också för att arabvåren går över i en arabhöst också.
Jag vill därför slå ett slag för flottans beredskapsförband. I R90 har vi en minröjningsdivision med två minröjningsfartyg och ett stödfartyg som skulle kunna användas för minröjningsoperationer i humanitära insatser. Vi har också en ubåt med stödenhet som kan användas för upprätthållande av ett vapenembargo.
Två av fördelarna med sjöstridskrafter är dessas uthållighet och handlingsfrihet som kommer av havens frihet. Det innebär ingen signal på samma sätt som att flyga ned flygunderhåll till Kreta för att förbereda en insats. Det är detta som gjort att regeringen varit lite försiktigt innan den bestämt sig för att bidra med en väpnad styrka. Fartyg kan däremot segla fritt omkring utan att landet binder upp sig på samma sätt.
Här kan statsministern luta sig på sin statssekreterare Gunnar Wieslander som var fartygschef på HMS Halland för drygt tio år sedan under en expedition till Medelhavet. Att ha svenska förband för upprätthållande av vapenembargon och minröjning i Medelhavet kan vara framsynt. Möjliga länder som i höst skulle kunna vara föremål för dessa är: Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Israel/Palestina, Libanon och Syrien. Inte alla på en gång, men något/några av dessa. Ett deltagande i operationen Active Endeavour kan vara ett alternativ. I denna operation försöker NATO att förhindra smuggling av massförstörelsevapen samt vapen och personal för terrorister.
Höj beredskapen till R30 för dessa två förband, så har vi en bättre handlingsfrihet vid midsommar.
2011-03-29
Stridsplanen för Khaddafis hemstad
Stridsplan för försvaret av Sirte - Klicka på länken
Så här kan en stridsplan se ut för en chef hos Khaddafi som ska försvara staden Sirte. Orsaken till det perspektivet är den högre graden av militär organisation jämfört med rebellerna. Jag använder inte riktiga tecken för typer och storlekar för att inte försvåra för alla läsare utan militär erfarenhet.
Längst till höger, c:a 30 km öster om Sirte tar Khaddafis chef upp försvaret för att minska rebellernas framryckningshastighet. Syftet med detta är att ge huvuddelen av förbanden inne i Sirte tid att gräva ned sig. Genom mineringar längs kustvägen och försvarsställningar i den wadi som går i nord-sydlig riktning uppnår en av hans underställda chefer detta. Striden utkämpas i huvudsak av infanteri tillsammans med några pansarskyttefordon och understöds med raketartillerield från ställningar en mil längre västerut.
Längst ned, c:a 40 km söder om staden försvarar en annan underställd med lite infanteri vägskälet som leder till Sirtes södra och västra delar. Här är terrängen ganska ogynnsam för försvar och han kan inte hålla ut länge. Enstaka spaningspatruller kommer att finnas utspridda i terrängen söder om staden för att med radio kunna rapportera rebellernas framryckning på olika ställen.
Vid den stora rondellen i den södra delen av staden finns huvuddelen av försvaret organiserat. Genom omfattande mineringar öster om rondellen liksom söder försöker Khaddafis chef här hejda rebellerna. Infanteri har grupperat i bebyggelsen och understöds med eld från både enstaka stridsvagnar, en del pansarskyttefordon. Dessutom understödjer raketartilleri som finns grupperat en halvmil längre västerut tillsammans med reserven. Chefen på plats har också tillgång till granatkastare från positioner norr och väster om rondellen. Dessa skjuter på förberedda punktmål ganska nära de egna ställningarna vid rondellen. Luftvärnsrobotar monterade på pick-up finns också norr och väster om rondellen för att kunna störa NATO-flyg som genomför anfall mot markmål.
I de centrala delarna nordväst om rondellen finns chefens ledningsplats och hans underhåll med ammunition och sjukvård bland annat. Härifrån kan han leda hela försvaret med fokus på rondellen och den anfallsreserv som han avdelat.
Denna reserv finns i anslutning till raketartilleriet en halvmil väster om rondellen och består av hans bästa enheter utrustade med pansarskyttefordon och ett tiotal stridsvagnar. Inkörda i garage och under tak försöker de skydda sig mot flyget ovanför mellan striderna. I nära anslutning finns ytterligare fordonsmonterade luftvärnsrobotar som följer med reservens motanfall. Dessa anfall sätts in mot rebeller som tar sig runt på norra och södra sidan av rondellen. Raketartilleriet avger eld mot förberedda spärreldlägen som är väl inmätta, så att elden träffar i första salvan.
Väster om staden vill chefen inte röra sig. Att retirera ur staden är inget bra alternativ har han kommit fram till. Det innebär att hans enheter blir enkla mål för fiendens flyg. Hans plan är därför att efter ett par dygns strid ta sig in i nordvästra delen av Sirte och därifrån förstärka det milisförsvar som finns utspridda överallt i staden i små grupper. Motståndaren kommer att försöka stänga in chefens styrkor i staden och gå mot Tripoli. Khaddafis chef tänker hålla ut i Sirte och istället slå mot rebellernas underhållslinjer som kommer vara väldigt uttänjda vid det här laget. En vecka borde han ledigt hålla ut, så länge inte regimen ger upp och han har truppernas och klanens stöd. Det borde vara tillräckligt för att bryta fiendens anfallskraft mot Tripoli för en tid framåt. Det skulle innebära att Khaddafi får en vecka på sig att bygga ett hållfast försvar i huvudstaden.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
DN
SvD
SvD
Expressen
SvD
SvD
DN
Expressen
Aftonbladet
Så här kan en stridsplan se ut för en chef hos Khaddafi som ska försvara staden Sirte. Orsaken till det perspektivet är den högre graden av militär organisation jämfört med rebellerna. Jag använder inte riktiga tecken för typer och storlekar för att inte försvåra för alla läsare utan militär erfarenhet.
Längst till höger, c:a 30 km öster om Sirte tar Khaddafis chef upp försvaret för att minska rebellernas framryckningshastighet. Syftet med detta är att ge huvuddelen av förbanden inne i Sirte tid att gräva ned sig. Genom mineringar längs kustvägen och försvarsställningar i den wadi som går i nord-sydlig riktning uppnår en av hans underställda chefer detta. Striden utkämpas i huvudsak av infanteri tillsammans med några pansarskyttefordon och understöds med raketartillerield från ställningar en mil längre västerut.
Längst ned, c:a 40 km söder om staden försvarar en annan underställd med lite infanteri vägskälet som leder till Sirtes södra och västra delar. Här är terrängen ganska ogynnsam för försvar och han kan inte hålla ut länge. Enstaka spaningspatruller kommer att finnas utspridda i terrängen söder om staden för att med radio kunna rapportera rebellernas framryckning på olika ställen.
Vid den stora rondellen i den södra delen av staden finns huvuddelen av försvaret organiserat. Genom omfattande mineringar öster om rondellen liksom söder försöker Khaddafis chef här hejda rebellerna. Infanteri har grupperat i bebyggelsen och understöds med eld från både enstaka stridsvagnar, en del pansarskyttefordon. Dessutom understödjer raketartilleri som finns grupperat en halvmil längre västerut tillsammans med reserven. Chefen på plats har också tillgång till granatkastare från positioner norr och väster om rondellen. Dessa skjuter på förberedda punktmål ganska nära de egna ställningarna vid rondellen. Luftvärnsrobotar monterade på pick-up finns också norr och väster om rondellen för att kunna störa NATO-flyg som genomför anfall mot markmål.
I de centrala delarna nordväst om rondellen finns chefens ledningsplats och hans underhåll med ammunition och sjukvård bland annat. Härifrån kan han leda hela försvaret med fokus på rondellen och den anfallsreserv som han avdelat.
Denna reserv finns i anslutning till raketartilleriet en halvmil väster om rondellen och består av hans bästa enheter utrustade med pansarskyttefordon och ett tiotal stridsvagnar. Inkörda i garage och under tak försöker de skydda sig mot flyget ovanför mellan striderna. I nära anslutning finns ytterligare fordonsmonterade luftvärnsrobotar som följer med reservens motanfall. Dessa anfall sätts in mot rebeller som tar sig runt på norra och södra sidan av rondellen. Raketartilleriet avger eld mot förberedda spärreldlägen som är väl inmätta, så att elden träffar i första salvan.
Väster om staden vill chefen inte röra sig. Att retirera ur staden är inget bra alternativ har han kommit fram till. Det innebär att hans enheter blir enkla mål för fiendens flyg. Hans plan är därför att efter ett par dygns strid ta sig in i nordvästra delen av Sirte och därifrån förstärka det milisförsvar som finns utspridda överallt i staden i små grupper. Motståndaren kommer att försöka stänga in chefens styrkor i staden och gå mot Tripoli. Khaddafis chef tänker hålla ut i Sirte och istället slå mot rebellernas underhållslinjer som kommer vara väldigt uttänjda vid det här laget. En vecka borde han ledigt hålla ut, så länge inte regimen ger upp och han har truppernas och klanens stöd. Det borde vara tillräckligt för att bryta fiendens anfallskraft mot Tripoli för en tid framåt. Det skulle innebära att Khaddafi får en vecka på sig att bygga ett hållfast försvar i huvudstaden.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
DN
SvD
SvD
Expressen
SvD
SvD
DN
Expressen
Aftonbladet
2011-03-28
Syrien - Fly eller illa fäkta?
Den syriska regimen har den senaste veckan känt av kraften i den arabiska revolten. Bashar al-Assads trupper, ledda av hans bror Maher, har till och med öppnat eld mot protesterande i Dera'a. I och med att revolten trots detta spridit sig till andra städer finns det en risk för att Assads trupper inte klarar av att hålla emot folkets kraft. Assads regim är Alawiter förklädda i Baathpartiet. Med undantag för broderns 4. mekaniserade divisonen, så utgörs huvuddelen av armén av sunniter, som upplever sig vara en förtryckt majoritet.
Rent historiskt är Alawiterna av shiitiskt ursprung, men bildade en egen tolkning för mer än 1100 år sedan. Sunnimuslimer etiketterar ofta Alawiter som icke-muslimer, och Assad menar att det är det Muslimska Brödraskapet som ligger bakom turbulensen i Syrien.
Det senaste dygnet har regimen antytt att Assad kommer att gå de protesterande till mötes med olika reformer. Han har redan släppt politiska fångar och han väntas att upphäva undantagstillståndet som funnits i nästan femtio år. Ska man tolka hur det har gått i andra länder, så kommer kraven bara att fortsätta. Förr eller senare blir Assad tvungen att välja - att lämna makten eller att slåss.
Även om han endast har en minoritet med sig, så finns det åtminstone tre faktorer som talar för att han i så fall kommer att välja att slåss.
1. Han kan få förstärkning. Dels ifrån Iran som har en ledningsstruktur sedan flera år tillbaka på plats i Damaskus. Iran har investerat så mycket i att få Syrien på sin sida och har ju bland annat en flottbas i Latakia etablerad. Tidningen Haaretz rapporterade häromdagen att vissa soldater som varit insatta i Dera'a på regeringssidan hörts prata farsi. Problemet med att förlita sig på Irans stöd är landets utmärkta relationer med det Muslimska Brödraskapet. Det kan alltså inte uteslutas att iranierna dubbelspelar för att komma ut på toppen vem som än vinner. Det innebär att Syrien också måste förlita sig på Saudiarabien, som ju är en motståndare till Iran. Assad förklarade också häromdagen att han får hjälp av saudierna, så det verkar som om vi ser en iransk/saudisk kamp över inflytandet i Syrien. Han kan också få stöd från Hizbollah i Libanon och paramilitära Mehdiarmén från Irak också, men jämfört med Iran och saudiska pengar skulle det vara ett mindre stöd.
2. Det libyska inbördeskriget som visar Assad att det kan vara värt att kämpa likt Khaddafi som ju var uträknad för tre veckor sedan. Den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton sa igår att det inte blir någon amerikansk intervention i Syrien, vilket naturligtvis inte är hugget i sten, men ändå bör ge honom en viss handlingsfrihet. Åtminstone till dess någon sätter press på intervention för att amerikanska intressen är större och fler människor dött än i Libyen.
3. Den historiska mönsterigenkänningen. I februari 1982 gav Hafez al-Assad order om ett anfall på staden Hama i norra Syrien, där Muslimska Brödraskapet försökte erövra politisk makt. Denna massaker, där ingen vet hur många som dödades under de tre veckor som artilleriet smulade sönder staden och soldaterna sen plundrade denna. Massakern var som multipla Srebrenica i alla fall med tiotusentals dödda. Under devisen When in doubt - attack! kan han försöka kopiera faderns brutala metod. Han vet att det varit lugnt i trettio år sedan den massakern, och vem ska hjälpa dem om inte USA kommer?
En helt annan, kanske desperat utväg, är att anfalla Israel som distraktion för att framstå som palestiniernas räddare. Vid en militär styrkejämförelse är det naturligtvis ett uselt alternativ, men kan vara det enda vapnet Assad kan ha kvar så småningom. I detta alternativ är han starkt beroende av legitimiteten. Han kan inte anfalla Israel oprovocerat, utan måste i så fall förlita sig på att Israel har överreagerat på något. En sådan möjlighet finns om situationen i Gaza eskalerar, och där kan han få hjälp av den Damaskusboende Hamasledaren Khaled Meshaal för att kunna provocera Israel. Både USA och Israel är säkert medvetna om en sådan möjlig utveckling, och deras svar skulle kunna bli en fredsinvit istället för att förekomma och försöka befria Syrien från sin satellitbana till Iran.
Det finns alltså ett stort utfallsrum, men jag är något pessimistisk just nu och bedömer att det blir som i låten av Bachman Turner Overdrive - You Ain't Seen Nothing Yet.
Rent historiskt är Alawiterna av shiitiskt ursprung, men bildade en egen tolkning för mer än 1100 år sedan. Sunnimuslimer etiketterar ofta Alawiter som icke-muslimer, och Assad menar att det är det Muslimska Brödraskapet som ligger bakom turbulensen i Syrien.
Det senaste dygnet har regimen antytt att Assad kommer att gå de protesterande till mötes med olika reformer. Han har redan släppt politiska fångar och han väntas att upphäva undantagstillståndet som funnits i nästan femtio år. Ska man tolka hur det har gått i andra länder, så kommer kraven bara att fortsätta. Förr eller senare blir Assad tvungen att välja - att lämna makten eller att slåss.
Även om han endast har en minoritet med sig, så finns det åtminstone tre faktorer som talar för att han i så fall kommer att välja att slåss.
1. Han kan få förstärkning. Dels ifrån Iran som har en ledningsstruktur sedan flera år tillbaka på plats i Damaskus. Iran har investerat så mycket i att få Syrien på sin sida och har ju bland annat en flottbas i Latakia etablerad. Tidningen Haaretz rapporterade häromdagen att vissa soldater som varit insatta i Dera'a på regeringssidan hörts prata farsi. Problemet med att förlita sig på Irans stöd är landets utmärkta relationer med det Muslimska Brödraskapet. Det kan alltså inte uteslutas att iranierna dubbelspelar för att komma ut på toppen vem som än vinner. Det innebär att Syrien också måste förlita sig på Saudiarabien, som ju är en motståndare till Iran. Assad förklarade också häromdagen att han får hjälp av saudierna, så det verkar som om vi ser en iransk/saudisk kamp över inflytandet i Syrien. Han kan också få stöd från Hizbollah i Libanon och paramilitära Mehdiarmén från Irak också, men jämfört med Iran och saudiska pengar skulle det vara ett mindre stöd.
2. Det libyska inbördeskriget som visar Assad att det kan vara värt att kämpa likt Khaddafi som ju var uträknad för tre veckor sedan. Den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton sa igår att det inte blir någon amerikansk intervention i Syrien, vilket naturligtvis inte är hugget i sten, men ändå bör ge honom en viss handlingsfrihet. Åtminstone till dess någon sätter press på intervention för att amerikanska intressen är större och fler människor dött än i Libyen.
3. Den historiska mönsterigenkänningen. I februari 1982 gav Hafez al-Assad order om ett anfall på staden Hama i norra Syrien, där Muslimska Brödraskapet försökte erövra politisk makt. Denna massaker, där ingen vet hur många som dödades under de tre veckor som artilleriet smulade sönder staden och soldaterna sen plundrade denna. Massakern var som multipla Srebrenica i alla fall med tiotusentals dödda. Under devisen When in doubt - attack! kan han försöka kopiera faderns brutala metod. Han vet att det varit lugnt i trettio år sedan den massakern, och vem ska hjälpa dem om inte USA kommer?
En helt annan, kanske desperat utväg, är att anfalla Israel som distraktion för att framstå som palestiniernas räddare. Vid en militär styrkejämförelse är det naturligtvis ett uselt alternativ, men kan vara det enda vapnet Assad kan ha kvar så småningom. I detta alternativ är han starkt beroende av legitimiteten. Han kan inte anfalla Israel oprovocerat, utan måste i så fall förlita sig på att Israel har överreagerat på något. En sådan möjlighet finns om situationen i Gaza eskalerar, och där kan han få hjälp av den Damaskusboende Hamasledaren Khaled Meshaal för att kunna provocera Israel. Både USA och Israel är säkert medvetna om en sådan möjlig utveckling, och deras svar skulle kunna bli en fredsinvit istället för att förekomma och försöka befria Syrien från sin satellitbana till Iran.
Det finns alltså ett stort utfallsrum, men jag är något pessimistisk just nu och bedömer att det blir som i låten av Bachman Turner Overdrive - You Ain't Seen Nothing Yet.
2011-03-27
Libyen Akt IV - I portföljen till NATO
President Obama har det inte lätt med Libyen. Han attackeras från två olika håll. Å ena sidan beskylls presidenten för att vara för avvaktande och tvekande. Å andra sidan säger andra att han har fört in USA i ett nytt krig utan samförstånd med kongressen samtidigt som folk går arbetslösa hemma.
Eftersom den politiska kulturen i USA innebär att man sluter upp kring sin Överbefälhavare, så kommer ingen större begränsning läggas den närmaste tiden. Däremot kommer motståndet att öka efter hand kring finansieringen, om inte resultat kan visas. En ytterligare begränsning är att Pentagon behöver handlingsfrihet med sina stridskrafter, eftersom det kan finnas områden som har högre prioritet för den nationella säkerheten. Motståndet kan också öka sedan den italienska tidningen Il Sole 24 Ore häromdagen genomförde en intervju med rebelledaren Abdel-Hakim al-Hasidi, som medger att en del av hans krigare slagits mot amerikanska trupper i Irak. Själv slogs han i Afghanistan mot "den utländska invasionen". Under gårdagen dök det upp rubriker som: "US joins the Jihad" på nätet.
Med den ledningsmodell som gäller efter helgen har de inblandade löst ledningsfrågan tekniskt. NATO genomför implementeringen av en flygförbudszon och vapenembargo medan koalitionen genomför mer aktiva anfall mot Khaddafis trupper i en vidare tolkning av FN:s resolution. Det innebär att ett deltagande i flygförbudszonen innebär en indirekt medverkan i flyganfall mot Khaddafis styrkor. Men, ledningsmodellen innebär också en inbyggd risk. Med Arabförbundets nödvändiga närvaro har man fått en potentiell illegitimitetsbomb om detta skulle dra sig ur. Risken är inte stor för närvarande, men kan öka efter hand som rebellerna tränger västerut.
På marken har nu rebellerna enligt den senaste rapporteringen hunnit till Brega med understöd av koalitionens flyg. Rebellernas försörjningslinje kommer nu att dras ut och de blir en anfallande part när de närmar sig Khaddafis kärnland. Det finns ju en civilbefolkning där också. En blick på kartan ger vid handen att Khaddafi borde satsa på att försvara linjen Sirte - Waddan för att förhindra en marsch mot Tripoli.
Khaddafi visar inga tecken på att vika ned sig. Han kan också sträcka ut kriget genom terroristangrepp på motståndarnas hemmaplan. Det finns färdiga distributionsnät och terroristgrupperingar att köpa tjänster av, och pengar är inte något som Khaddafi saknar. Å andra sidan riskerar Khaddafi ett bakslag, eftersom viljan att bli av med honom sannolikt skulle öka. Det talar för att risken ökar först markant när/om rebellerna närmar sig Tripoli.
Slutläget är fortfarande höljt i dunkel. Den bästa utgången vore ett eldupphöravtal och förhandlingar om makten i landet. Men de flesta andra möjligheter är mer troliga scenarion. Ett sådant innebär en de-factodelning av landet med Khaddafi i väster och rebellerna i öster. Det östra området kan bli som Kosovo eller i värsta fall som Somalia. Detta är ett svårsmält scenario för Khaddafi, eftersom oljeresurserna finns i östra delen av landet. Ett annat scenario är att rebellerna tar över hela landet, men det innebär också risker för ytterligare splittring. Rebellerna är ingen enhetlig gruppering, även om man har ett övergångsråd. Khaddafi kan slutligen också gå segrande ur kampen, men då behöver han en del hjälp av yttre händelser som hotar viktigare intressen för västvärlden alternativt en legitimitetsförlust om Arabförbundet faller bort i koalitionen. Det skulle de kunna göra vid stora civila förluster.
Så vad ska vi göra? Snart är det dags för utrikesministern att åka till Bryssel för att förhandla med NATO. Vad är våra intressen i detta?
Övergripande svenska intressen i världen kan vara:
1. Internationell fred och säkerhet, i synnerhet i närområdet.
2. Fri handel och fria flöden av varor och tjänster inklusive Internet
3. Mänskliga rättigheter
4. Folkrättens upprätthållande
5. Livsmiljö i vid bemärkelse
Här är det intresse 1 och 3 som framträder. Eftersom det finns ett FN-mandat i botten blir det svårt att säga nej till ett deltagande. Åtminstone inte så länge detta innebär ett alltför offensivt ingripande, eftersom dessa skulle kunna tolkas som krigshandlingar mot Libyen. Vi kan inte medverka till en regimförändring som mål med insatsen. Det ligger inte i vårt intresse som en småstat att detta blir en accepterad norm i världen och det finns inget mandat för detta. Här har Sverige ett mycket svårt dilemma. Vi slits mellan lojaliteten med Libyens folk och att vi indirekt kan medverka till en regimförändring genom att avlasta resurser.
Vi måste också överväga vad detta med humanitär intervention innebär. President Sarkozy gjorde igår ett uttalande där han vände sig direkt till arabledarna och sa att de ska veta att väst kommer om de skjuter på sin egen befolkning. Vad är måttstocken? Det verkar inte vara antalet människor som dödats eller som är i akut fara, för då hade vi varit i Elfenbenskusten nästa vecka. Är det avståndet till Bryssel som räknas? Eller är det när det helt enkelt finns stöd av stormakter, direkt och indirekt? Eftersom det för inte råder någon brist på länder där det potentiellt kan bli tal om intervention borde vi inte då öka den egna militära kapaciteten? Det blir uppenbart vid den här typen av resonemang att människor inte är lika mycket värda i realiteten, utan att vår vilja att ingripa beror helt enkelt på omständigheterna och synen på det militära instrumentet.
Vi måste dessutom lägga in närområdet i ekvationen. Säg att Vitryssland börjar implodera och strider bryter ut när regimen försöker slå ned protester. Det är ett fullt realistiskt scenario. Ska vi då intervenera militärt tillsammans med andra för att skydda civilbefolkningen? Hjärtat säger ja, men hjärnan säger nej, nej.
Samtidigt är vi också granne med en vetomakt. Ett agerande med alltför mycket hänvisning till FN:s säkerhetsråd kan bli besvärligt i en annan situation. Ryssland skulle kunna peka på att det inte finns någon resolution i samma säkerhetsråd för det som vi önskar då. Det innebär att argumenten för att ingripa med hänvisning till humanitär nöd och FN:s mandat kan ligga oss i fatet i andra situationer.
Inga lätta frågor således för regering och opposition att brottas med. Ett svenskt deltagande kräver en bred överenskommelse. Det krävs en hel del tänkande och vridande på för och emot innan vi ställer svenska soldater och sjömän i skottlinjen.
Civilbefolkningens stora behov av skydd, FN:s behov av stöd liksom vår vilja att hantera kriser med andra gör att vi bör delta. Men de stora osäkerheterna i form av rebellernas egentliga avsikter, konsekvenserna av vårt handlande och möjliga operationer för NBG annorstädes talar för ett mindre deltagande inledningsvis - utan offensiva insatsregler som planerade angrepp mot markmål.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
Aftonbladet
Expressen
DN
SvD
Expressen
SvD
DN
Aftonbladet
Eftersom den politiska kulturen i USA innebär att man sluter upp kring sin Överbefälhavare, så kommer ingen större begränsning läggas den närmaste tiden. Däremot kommer motståndet att öka efter hand kring finansieringen, om inte resultat kan visas. En ytterligare begränsning är att Pentagon behöver handlingsfrihet med sina stridskrafter, eftersom det kan finnas områden som har högre prioritet för den nationella säkerheten. Motståndet kan också öka sedan den italienska tidningen Il Sole 24 Ore häromdagen genomförde en intervju med rebelledaren Abdel-Hakim al-Hasidi, som medger att en del av hans krigare slagits mot amerikanska trupper i Irak. Själv slogs han i Afghanistan mot "den utländska invasionen". Under gårdagen dök det upp rubriker som: "US joins the Jihad" på nätet.
Med den ledningsmodell som gäller efter helgen har de inblandade löst ledningsfrågan tekniskt. NATO genomför implementeringen av en flygförbudszon och vapenembargo medan koalitionen genomför mer aktiva anfall mot Khaddafis trupper i en vidare tolkning av FN:s resolution. Det innebär att ett deltagande i flygförbudszonen innebär en indirekt medverkan i flyganfall mot Khaddafis styrkor. Men, ledningsmodellen innebär också en inbyggd risk. Med Arabförbundets nödvändiga närvaro har man fått en potentiell illegitimitetsbomb om detta skulle dra sig ur. Risken är inte stor för närvarande, men kan öka efter hand som rebellerna tränger västerut.
På marken har nu rebellerna enligt den senaste rapporteringen hunnit till Brega med understöd av koalitionens flyg. Rebellernas försörjningslinje kommer nu att dras ut och de blir en anfallande part när de närmar sig Khaddafis kärnland. Det finns ju en civilbefolkning där också. En blick på kartan ger vid handen att Khaddafi borde satsa på att försvara linjen Sirte - Waddan för att förhindra en marsch mot Tripoli.
Khaddafi visar inga tecken på att vika ned sig. Han kan också sträcka ut kriget genom terroristangrepp på motståndarnas hemmaplan. Det finns färdiga distributionsnät och terroristgrupperingar att köpa tjänster av, och pengar är inte något som Khaddafi saknar. Å andra sidan riskerar Khaddafi ett bakslag, eftersom viljan att bli av med honom sannolikt skulle öka. Det talar för att risken ökar först markant när/om rebellerna närmar sig Tripoli.
Slutläget är fortfarande höljt i dunkel. Den bästa utgången vore ett eldupphöravtal och förhandlingar om makten i landet. Men de flesta andra möjligheter är mer troliga scenarion. Ett sådant innebär en de-factodelning av landet med Khaddafi i väster och rebellerna i öster. Det östra området kan bli som Kosovo eller i värsta fall som Somalia. Detta är ett svårsmält scenario för Khaddafi, eftersom oljeresurserna finns i östra delen av landet. Ett annat scenario är att rebellerna tar över hela landet, men det innebär också risker för ytterligare splittring. Rebellerna är ingen enhetlig gruppering, även om man har ett övergångsråd. Khaddafi kan slutligen också gå segrande ur kampen, men då behöver han en del hjälp av yttre händelser som hotar viktigare intressen för västvärlden alternativt en legitimitetsförlust om Arabförbundet faller bort i koalitionen. Det skulle de kunna göra vid stora civila förluster.
Så vad ska vi göra? Snart är det dags för utrikesministern att åka till Bryssel för att förhandla med NATO. Vad är våra intressen i detta?
Övergripande svenska intressen i världen kan vara:
1. Internationell fred och säkerhet, i synnerhet i närområdet.
2. Fri handel och fria flöden av varor och tjänster inklusive Internet
3. Mänskliga rättigheter
4. Folkrättens upprätthållande
5. Livsmiljö i vid bemärkelse
Här är det intresse 1 och 3 som framträder. Eftersom det finns ett FN-mandat i botten blir det svårt att säga nej till ett deltagande. Åtminstone inte så länge detta innebär ett alltför offensivt ingripande, eftersom dessa skulle kunna tolkas som krigshandlingar mot Libyen. Vi kan inte medverka till en regimförändring som mål med insatsen. Det ligger inte i vårt intresse som en småstat att detta blir en accepterad norm i världen och det finns inget mandat för detta. Här har Sverige ett mycket svårt dilemma. Vi slits mellan lojaliteten med Libyens folk och att vi indirekt kan medverka till en regimförändring genom att avlasta resurser.
Vi måste också överväga vad detta med humanitär intervention innebär. President Sarkozy gjorde igår ett uttalande där han vände sig direkt till arabledarna och sa att de ska veta att väst kommer om de skjuter på sin egen befolkning. Vad är måttstocken? Det verkar inte vara antalet människor som dödats eller som är i akut fara, för då hade vi varit i Elfenbenskusten nästa vecka. Är det avståndet till Bryssel som räknas? Eller är det när det helt enkelt finns stöd av stormakter, direkt och indirekt? Eftersom det för inte råder någon brist på länder där det potentiellt kan bli tal om intervention borde vi inte då öka den egna militära kapaciteten? Det blir uppenbart vid den här typen av resonemang att människor inte är lika mycket värda i realiteten, utan att vår vilja att ingripa beror helt enkelt på omständigheterna och synen på det militära instrumentet.
Vi måste dessutom lägga in närområdet i ekvationen. Säg att Vitryssland börjar implodera och strider bryter ut när regimen försöker slå ned protester. Det är ett fullt realistiskt scenario. Ska vi då intervenera militärt tillsammans med andra för att skydda civilbefolkningen? Hjärtat säger ja, men hjärnan säger nej, nej.
Samtidigt är vi också granne med en vetomakt. Ett agerande med alltför mycket hänvisning till FN:s säkerhetsråd kan bli besvärligt i en annan situation. Ryssland skulle kunna peka på att det inte finns någon resolution i samma säkerhetsråd för det som vi önskar då. Det innebär att argumenten för att ingripa med hänvisning till humanitär nöd och FN:s mandat kan ligga oss i fatet i andra situationer.
Inga lätta frågor således för regering och opposition att brottas med. Ett svenskt deltagande kräver en bred överenskommelse. Det krävs en hel del tänkande och vridande på för och emot innan vi ställer svenska soldater och sjömän i skottlinjen.
Civilbefolkningens stora behov av skydd, FN:s behov av stöd liksom vår vilja att hantera kriser med andra gör att vi bör delta. Men de stora osäkerheterna i form av rebellernas egentliga avsikter, konsekvenserna av vårt handlande och möjliga operationer för NBG annorstädes talar för ett mindre deltagande inledningsvis - utan offensiva insatsregler som planerade angrepp mot markmål.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
Aftonbladet
Expressen
DN
SvD
Expressen
SvD
DN
Aftonbladet
2011-03-26
Ny herre för Spetsnaz igen!
Spetsnazreformen som F&S skrivit om tidigare har misslyckats. I denna överfördes Spetsnazbrigaderna till armén som ett resultat av svaga insatser från GRU i samband med Georgienkriget 2008. Brigaderna i Berdsk och Asbestovsky lades samtidigt ned.
Tidningen Moskovskiy Komsomolets skrev nu tidigare i veckan att chefen för Markstridskrafterna ska bli av med Spetsnazbrigaderna. Armén har tydligen inte kunnat förvalta dessa på ett kvalitativt sätt. Min bedömning är att dessa högkvalitativa förband blivit neddragna i ett taktiskt format, där deras förmågor inte kunnat tas tillvara. Generalöverste Postnikov har bland annat velat förlägga en Spetsnazbrigad till Petjenga i närheten av gränsen till Norge. Ingen verkar heller vetat hur sådana här förband ska ledas.
GRU lyckades tydligen i den tidigare turbulensen behålla sina strategiska underrättelseoperationer (agenter) och kan nu få tillbaka sina specialförband igen. Tidningen MK´s källor säger dock att generalstabschefen Makarov inte fattat beslut än om vem som ska leda Spetsnaz, men att beslutet att ta bort förbanden från armén är gjort. Det finns två möjligheter. Det ena är att dessa sorteras under Generalstaben, det andra att de återgår som sagt till den militära underrättelsetjänsten.
Min bedömning är att brigaderna går till Generalstaben som i samband med förra varvet tog kontrollen över utbildningscentret för Spetsnaz i Senezh. Den ryska generalstabschefen leder på ett tydligt sätt hela militärreformen. Han har lyckats med att förändra hela ledningskedjan, och där det vore logiskt att ha en centraliserad förmåga under Genshtab för specialoperationer för att fullfölja hela tanken. I ett sådant scenario bedömer jag att GRU antagligen själva sätter upp ett eget förband som kan användas i operationer likt hindrandet av Rokitunnelns sprängande i Georgienkriget 2008. Detta var den mest uppmärksammade (enda?) framgången för GRU vid detta fälttåg.
Tidningen Moskovskiy Komsomolets skrev nu tidigare i veckan att chefen för Markstridskrafterna ska bli av med Spetsnazbrigaderna. Armén har tydligen inte kunnat förvalta dessa på ett kvalitativt sätt. Min bedömning är att dessa högkvalitativa förband blivit neddragna i ett taktiskt format, där deras förmågor inte kunnat tas tillvara. Generalöverste Postnikov har bland annat velat förlägga en Spetsnazbrigad till Petjenga i närheten av gränsen till Norge. Ingen verkar heller vetat hur sådana här förband ska ledas.
GRU lyckades tydligen i den tidigare turbulensen behålla sina strategiska underrättelseoperationer (agenter) och kan nu få tillbaka sina specialförband igen. Tidningen MK´s källor säger dock att generalstabschefen Makarov inte fattat beslut än om vem som ska leda Spetsnaz, men att beslutet att ta bort förbanden från armén är gjort. Det finns två möjligheter. Det ena är att dessa sorteras under Generalstaben, det andra att de återgår som sagt till den militära underrättelsetjänsten.
Min bedömning är att brigaderna går till Generalstaben som i samband med förra varvet tog kontrollen över utbildningscentret för Spetsnaz i Senezh. Den ryska generalstabschefen leder på ett tydligt sätt hela militärreformen. Han har lyckats med att förändra hela ledningskedjan, och där det vore logiskt att ha en centraliserad förmåga under Genshtab för specialoperationer för att fullfölja hela tanken. I ett sådant scenario bedömer jag att GRU antagligen själva sätter upp ett eget förband som kan användas i operationer likt hindrandet av Rokitunnelns sprängande i Georgienkriget 2008. Detta var den mest uppmärksammade (enda?) framgången för GRU vid detta fälttåg.
2011-03-24
Johan Tunberger: Den springande punkten
Av Johan Tunberger, ledamot avdelning VI
President Obama har förklarat att Gaddafi måste bort. Den amerikanska militärledningen säger samtidigt att Gaddafi ”is not a target”. Ovanpå detta vill USA inte ha ” a leading role”. Det vill däremot president Sarkozy att Frankrike skall ha. Detta medan många andra, däribland utrikesminister Bildt, finner det naturligt att Nato är den organisation som borde leda. Det är kort sagt en smula rörigt.
Det kan inte råda något tvivel om att huvudspåret i den FN-resolution som sanktionerar det internationella ingripandet i Libyen är att skydda civilbefolkningen genom att inrätta en No Fly Zone men även med alla nödvändiga medel. Samtidigt förutsätts Libyen bestå som stat.
Om Gaddafi, som han inledningsvis proklamerade, hade stoppat alla krigshandlingar skulle det inte ha funnits någon grund för internationellt ingripande. Men han gjorde inte detta. Tvärt om, har han åter utlyst vapenvila bara för att upprepade gånger fortsätta att slå mot rebellfästen så snart han haft möjlighet. Det finns ingen anledning att tro att han, om den internationella koalition en skulle dra sig tillbaka, skulle tveka en sekund att ställa till ett blodbad av episka proportioner.
Detta finner jag helt avgörande. Gaddafi och med honom alla styrkor under hans befäl kan därmed klassas som hot mot civilbefolkningen, kort sagt som det internationella samfundets fiende. Det är följaktligen rätt att bekämpa Gaddafi och hans underställda förband. Det gäller inte bara om de just är i färd med att bryta mot FN-resolutionen, utan även när de fungerar som latent hot.
Detta är, som många påpekat, inte någon lätt uppgift för flyg- och marinstridskrafter. Att urskilja legitima mål från luften är svårt, särskilt om striderna äger rum i bebyggelse. Av detta skäl tror jag att det skulle vara befogat att försöka bistå Gaddafis fiender, eller”rebellerna”, genom att sätta in specialförband, särskilt s k Forward Air Controllers, som med laserpekare och andra instrument kan hjälpa flygstridskrafter att effektivt precisionsbekämpa mål även i svåra, t ex urbana, miljöer och därmed minimera civila förluster. Det skulle inte strida mot FN-resolutionens förbud mot ockupationstrupp.
Därmed inte sagt att Libyens problem vore lösta, långt långt därifrån. Den springande punkten är dock tills vidare att en desperat Gaddafi tydligt visar att han är fiende i FN-resolutionens mening d v s till civilbefolkningen.
President Obama har förklarat att Gaddafi måste bort. Den amerikanska militärledningen säger samtidigt att Gaddafi ”is not a target”. Ovanpå detta vill USA inte ha ” a leading role”. Det vill däremot president Sarkozy att Frankrike skall ha. Detta medan många andra, däribland utrikesminister Bildt, finner det naturligt att Nato är den organisation som borde leda. Det är kort sagt en smula rörigt.
Det kan inte råda något tvivel om att huvudspåret i den FN-resolution som sanktionerar det internationella ingripandet i Libyen är att skydda civilbefolkningen genom att inrätta en No Fly Zone men även med alla nödvändiga medel. Samtidigt förutsätts Libyen bestå som stat.
Om Gaddafi, som han inledningsvis proklamerade, hade stoppat alla krigshandlingar skulle det inte ha funnits någon grund för internationellt ingripande. Men han gjorde inte detta. Tvärt om, har han åter utlyst vapenvila bara för att upprepade gånger fortsätta att slå mot rebellfästen så snart han haft möjlighet. Det finns ingen anledning att tro att han, om den internationella koalition en skulle dra sig tillbaka, skulle tveka en sekund att ställa till ett blodbad av episka proportioner.
Detta finner jag helt avgörande. Gaddafi och med honom alla styrkor under hans befäl kan därmed klassas som hot mot civilbefolkningen, kort sagt som det internationella samfundets fiende. Det är följaktligen rätt att bekämpa Gaddafi och hans underställda förband. Det gäller inte bara om de just är i färd med att bryta mot FN-resolutionen, utan även när de fungerar som latent hot.
Detta är, som många påpekat, inte någon lätt uppgift för flyg- och marinstridskrafter. Att urskilja legitima mål från luften är svårt, särskilt om striderna äger rum i bebyggelse. Av detta skäl tror jag att det skulle vara befogat att försöka bistå Gaddafis fiender, eller”rebellerna”, genom att sätta in specialförband, särskilt s k Forward Air Controllers, som med laserpekare och andra instrument kan hjälpa flygstridskrafter att effektivt precisionsbekämpa mål även i svåra, t ex urbana, miljöer och därmed minimera civila förluster. Det skulle inte strida mot FN-resolutionens förbud mot ockupationstrupp.
Därmed inte sagt att Libyens problem vore lösta, långt långt därifrån. Den springande punkten är dock tills vidare att en desperat Gaddafi tydligt visar att han är fiende i FN-resolutionens mening d v s till civilbefolkningen.
2011-03-23
Johan Tunberger om Libyen
I morgon bitti kommer ett debattinlägg av ledamoten Johan Tunberger, avdelning VI, om Libyen. Ett smakprov kommer här:
"Om Gaddafi, som han inledningsvis proklamerade, hade stoppat alla krigshandlingar skulle det inte ha funnits någon grund för internationellt ingripande. Men han gjorde inte detta. Tvärt om, har han åter utlyst vapenvila bara för att upprepade gånger fortsätta att slå mot rebellfästen så snart han haft möjlighet. Det finns ingen anledning att tro att han, om den internationella koalition en skulle dra sig tillbaka, skulle tveka en sekund att ställa till ett blodbad av episka proportioner."
"Om Gaddafi, som han inledningsvis proklamerade, hade stoppat alla krigshandlingar skulle det inte ha funnits någon grund för internationellt ingripande. Men han gjorde inte detta. Tvärt om, har han åter utlyst vapenvila bara för att upprepade gånger fortsätta att slå mot rebellfästen så snart han haft möjlighet. Det finns ingen anledning att tro att han, om den internationella koalition en skulle dra sig tillbaka, skulle tveka en sekund att ställa till ett blodbad av episka proportioner."
Libyen - liten checklista för riksdagsledamoten
Med överraskande snabbhet har nästan alla partier kommit fram till att Sverige bör delta militärt avseende Libyen. De kan luta sig på ett hyggligt stöd. Enligt Demoskop häromdagen ville 65 % av befolkningen det också. Svenskar i allmänhet är redo att gripa till vapen för att skydda en befolkning från dödliga övergrepp av brutal regim. Alla länder är inte lika övertygade om detta. Inte för att de gillar Khaddafi, utan för att de anser att verktyget är fel och innebär för stora risker.
Tyskland är ett sådant land. Finland verkar också landa i den slutsatsen. Utrikesminister Stubb avfärdade tydligt finskt deltagande i flygförbudszonen. Vad kan det vara som gör att dessa länder, ganska nära och lika oss, landar i dessa slutsatser?
Enligt Clausewitz är det att bestämma vilken typ av konflikt man är på väg in i - det första en statsman och en befälhavare måste göra. Jag hävdar att vi är på väg in i ett krig. Det är en koalition av stater som med dödligt våld slår ut en annans stats förmåga att försvara sig. Våldet utövas på ett systematiskt sätt. Det får sociala följder och det råder en onormalt hög dödlighetstakt. Alla faktorer uppfyllda för att detta enligt internationella definitioner ska kallas krig. CNN:s tavla lyser Libya War. Amnesty skriver att stater är i väpnad konflikt med Libyen. Att det finns ett FN-mandat för "alla nödvändiga medel" är utmärkt, men inte relevant för den frågan.
Jag kan naturligtvis ha fel, men det är viktigt att gå igenom det här steget. Dels skulle det innebära juridiska konsekvenser om vi deltar i ett krig. Dels måste vi ställa oss frågan om det tjänar våra intressen att delta i ett krig. Även om vi svarar ja på den frågan eller definierar om fenomenet till en "väpnad insats", så finns det fortfarande flera frågor kvar.
Vilket är målet för de militära handlingarna? Resolutionen 1973 är egentligen tydlig på den punkten. Det är att skydda civilbefolkningen. De militärt ansvariga har i olika uttalanden också gjort tydligt att de har det synsättet. Problemet är att aktörer på den politiska nivån talar om en regimförändring. Det innebär att det finns en risk för att uppdraget för oss efter hand kan bli annorlunda. Även om Libyen skulle må bättre utan Khaddafi, så var det inte det som FN uppdrog i resolutionen. Den oklara bilden av vem som kommer efter ökar osäkerheten i en regimförändring. Att ersätta Khaddafi med den nyligen avhoppade inrikesministern Younis är i mina ögon som att byta ut Hitler mot Himmler. I öster lurar också radikala grupperingar för att kunna ta över makten.
Och vem uppdrog FN detta till? Inledningen genomfördes multilateralt och högst improviserat av ett antal stater som pekade på ett stöd från Arabförbundet. Detta stöd är svagt, fladdrigt och problematiskt. Det är hittills bara Qatar som deltar med fyra stridsflygplan. Egypten är inte med. Flera av medlemmarna håller själva på att slå ned revolter. Nu pågår en pjäs inför öppen ridå, där Frankrike, Italien och Turkiet från olika håll försöker att villkora en ledning av NATO. Norge har tillfälligt stoppat sitt deltagande till dess kommandokedjan blir utredd. I värsta fall får vi se en kommitté leda kriget och NATO de militära operationerna, för att alla ska bli nöjda.
Alldeles oavsett vad insatsen definieras som måste hoten från Khaddafi hanteras. Rent militärt har inte Libyen mycket just nu att sätta emot längs kusten med undantag för bärbara luftvärnsrobotar. Detta tillstånd är dock beroende av ett robust amerikanskt bidrag. Utan detta kommer en flygförbudszon att vittra sönder över tid, eftersom övriga länder inte har resurser och ekonomi att upprätthålla en sådan över en längre tid.
Men Khaddafi har också sagt att kriget kommer att komma till Europa. Vi måste därför vara beredda på terrorattacker. Dels mot oss själva, men framförallt mot andra EU-stater. Då träder nämligen EU:s solidaritetsklasul i verket. Då har vi en skyldighet att ställa upp med hjälp och det kan bli mycket utdraget beroende på hur läget i Libyen utvecklar sig. Krig och konflikt är en viljeakt och inte en materielsport.
Den sista större frågan är slutläget. Det är med resolutionen och aktörerna väldigt svårt att se ett realistiskt slutläge som uppnås med bara luftoperationer. Resolutionen öppnar för marktrupper, men inte utländsk ockupationstrupp. När både USA och Storbritannien har avfärdat deltagande med marktrupper ökar kraven på övriga. Vi måste med politisk vilja kunna backa upp egna soldaters strider på marken för att skydda civilbefolkningen i ett inbördeskrig, om det skulle komma dit.
Om vi tittar utanför själva konflikten ligger frågor som vår trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör. Det finns en risk att vi uppfattas som fripassagerare om vi inte tar en del av ansvaret, även sådant som är jobbigt. Vi är beroende av omvärldens stöd på ett helt annat sätt än vad vi var tidigare för vår säkerhet. Med en real nedrustning av vårt eget försvar minskar handlingsfriheten att agera självständigt.
Många viktiga frågor som i dagsläget har få nöjaktiga svar. Vi kan komma till slutsatsen att det enda rätta är att gå in i konflikten, och då ska vi göra det med det bästa vi har. Så länge vi vet varför vi gör det och är beredda att hålla ut. Det är ett stort ansvar som riksdagsledamot att stödja ett svenskt militärt deltagande i Libyen och gripa in i ett inbördeskrig med svenska förband. Även om syftet att skydda befolkningen är rättfärdigt, så finns det få saker som är värre att dö för - än oklara mål och en halvhjärtad vilja.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
DN
SvD
SvD
Aftonbladet
Expressen
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
Tyskland är ett sådant land. Finland verkar också landa i den slutsatsen. Utrikesminister Stubb avfärdade tydligt finskt deltagande i flygförbudszonen. Vad kan det vara som gör att dessa länder, ganska nära och lika oss, landar i dessa slutsatser?
Enligt Clausewitz är det att bestämma vilken typ av konflikt man är på väg in i - det första en statsman och en befälhavare måste göra. Jag hävdar att vi är på väg in i ett krig. Det är en koalition av stater som med dödligt våld slår ut en annans stats förmåga att försvara sig. Våldet utövas på ett systematiskt sätt. Det får sociala följder och det råder en onormalt hög dödlighetstakt. Alla faktorer uppfyllda för att detta enligt internationella definitioner ska kallas krig. CNN:s tavla lyser Libya War. Amnesty skriver att stater är i väpnad konflikt med Libyen. Att det finns ett FN-mandat för "alla nödvändiga medel" är utmärkt, men inte relevant för den frågan.
Jag kan naturligtvis ha fel, men det är viktigt att gå igenom det här steget. Dels skulle det innebära juridiska konsekvenser om vi deltar i ett krig. Dels måste vi ställa oss frågan om det tjänar våra intressen att delta i ett krig. Även om vi svarar ja på den frågan eller definierar om fenomenet till en "väpnad insats", så finns det fortfarande flera frågor kvar.
Vilket är målet för de militära handlingarna? Resolutionen 1973 är egentligen tydlig på den punkten. Det är att skydda civilbefolkningen. De militärt ansvariga har i olika uttalanden också gjort tydligt att de har det synsättet. Problemet är att aktörer på den politiska nivån talar om en regimförändring. Det innebär att det finns en risk för att uppdraget för oss efter hand kan bli annorlunda. Även om Libyen skulle må bättre utan Khaddafi, så var det inte det som FN uppdrog i resolutionen. Den oklara bilden av vem som kommer efter ökar osäkerheten i en regimförändring. Att ersätta Khaddafi med den nyligen avhoppade inrikesministern Younis är i mina ögon som att byta ut Hitler mot Himmler. I öster lurar också radikala grupperingar för att kunna ta över makten.
Och vem uppdrog FN detta till? Inledningen genomfördes multilateralt och högst improviserat av ett antal stater som pekade på ett stöd från Arabförbundet. Detta stöd är svagt, fladdrigt och problematiskt. Det är hittills bara Qatar som deltar med fyra stridsflygplan. Egypten är inte med. Flera av medlemmarna håller själva på att slå ned revolter. Nu pågår en pjäs inför öppen ridå, där Frankrike, Italien och Turkiet från olika håll försöker att villkora en ledning av NATO. Norge har tillfälligt stoppat sitt deltagande till dess kommandokedjan blir utredd. I värsta fall får vi se en kommitté leda kriget och NATO de militära operationerna, för att alla ska bli nöjda.
Alldeles oavsett vad insatsen definieras som måste hoten från Khaddafi hanteras. Rent militärt har inte Libyen mycket just nu att sätta emot längs kusten med undantag för bärbara luftvärnsrobotar. Detta tillstånd är dock beroende av ett robust amerikanskt bidrag. Utan detta kommer en flygförbudszon att vittra sönder över tid, eftersom övriga länder inte har resurser och ekonomi att upprätthålla en sådan över en längre tid.
Men Khaddafi har också sagt att kriget kommer att komma till Europa. Vi måste därför vara beredda på terrorattacker. Dels mot oss själva, men framförallt mot andra EU-stater. Då träder nämligen EU:s solidaritetsklasul i verket. Då har vi en skyldighet att ställa upp med hjälp och det kan bli mycket utdraget beroende på hur läget i Libyen utvecklar sig. Krig och konflikt är en viljeakt och inte en materielsport.
Den sista större frågan är slutläget. Det är med resolutionen och aktörerna väldigt svårt att se ett realistiskt slutläge som uppnås med bara luftoperationer. Resolutionen öppnar för marktrupper, men inte utländsk ockupationstrupp. När både USA och Storbritannien har avfärdat deltagande med marktrupper ökar kraven på övriga. Vi måste med politisk vilja kunna backa upp egna soldaters strider på marken för att skydda civilbefolkningen i ett inbördeskrig, om det skulle komma dit.
Om vi tittar utanför själva konflikten ligger frågor som vår trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör. Det finns en risk att vi uppfattas som fripassagerare om vi inte tar en del av ansvaret, även sådant som är jobbigt. Vi är beroende av omvärldens stöd på ett helt annat sätt än vad vi var tidigare för vår säkerhet. Med en real nedrustning av vårt eget försvar minskar handlingsfriheten att agera självständigt.
Många viktiga frågor som i dagsläget har få nöjaktiga svar. Vi kan komma till slutsatsen att det enda rätta är att gå in i konflikten, och då ska vi göra det med det bästa vi har. Så länge vi vet varför vi gör det och är beredda att hålla ut. Det är ett stort ansvar som riksdagsledamot att stödja ett svenskt militärt deltagande i Libyen och gripa in i ett inbördeskrig med svenska förband. Även om syftet att skydda befolkningen är rättfärdigt, så finns det få saker som är värre att dö för - än oklara mål och en halvhjärtad vilja.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
DN
SvD
SvD
Aftonbladet
Expressen
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
2011-03-22
Kort uppdatering angående nordiska grannar i Libyen
De nordiska länderna har olika förutsättningar och har reagerat på olika sätt när det gäller Libyen. Så här är statusen i grannländerna:
Norge - Fullföljer en klar och tydlig transatlantisk strategi och tillkännagav tidigt att man avsåg stödja insatsen med 6 st stridsflygplan av typen F-16 som enligt senaste uppgifter befinner sig på Kreta. Igår kväll tillkännagav försvarsministern Grete Faremo att Norge inte kommer delta i operationer förrän det finns en klar kommandokedja.
Danmark - Har också en klar och tydlig transatlantisk strategi. Var snabbt på plats med 6 st F-16 på Sicilien och flög i söndags eftermiddag ett uppdrag mot mål i närheten av Misrata. Sent igår kväll påstod Khaddafi att danska plan genomförde anfallet mot kommandocentralen i Tripoli. På så sätt försöker diktatorn att knyta samman Muhammedteckningarna med de nuvarande attackerna. Han försöker alltså spela på det religiösa kortet jag skrev om igår.
Fiinland: Utrikesminister Alexander Stubb avfärdade finskt deltagande i upprätthållandet av en flygförbudszon, men sa att landet skulle överväga annan begäran om finskt stöd. Stubbs uttalande andades klar skepsis till militära insatser av Finland överhuvudtaget, vilket är lite överraskande.
Norge - Fullföljer en klar och tydlig transatlantisk strategi och tillkännagav tidigt att man avsåg stödja insatsen med 6 st stridsflygplan av typen F-16 som enligt senaste uppgifter befinner sig på Kreta. Igår kväll tillkännagav försvarsministern Grete Faremo att Norge inte kommer delta i operationer förrän det finns en klar kommandokedja.
Danmark - Har också en klar och tydlig transatlantisk strategi. Var snabbt på plats med 6 st F-16 på Sicilien och flög i söndags eftermiddag ett uppdrag mot mål i närheten av Misrata. Sent igår kväll påstod Khaddafi att danska plan genomförde anfallet mot kommandocentralen i Tripoli. På så sätt försöker diktatorn att knyta samman Muhammedteckningarna med de nuvarande attackerna. Han försöker alltså spela på det religiösa kortet jag skrev om igår.
Fiinland: Utrikesminister Alexander Stubb avfärdade finskt deltagande i upprätthållandet av en flygförbudszon, men sa att landet skulle överväga annan begäran om finskt stöd. Stubbs uttalande andades klar skepsis till militära insatser av Finland överhuvudtaget, vilket är lite överraskande.
2011-03-21
Kajsa Warg goes Libya
Splittringen i ledningen av aktionen/operationen/kriget (välj själv) mot Libyen tar sig allt märkligare uttryck.
Italien har ställt ultimatum om att NATO ska leda operationen, annars kommer Italien inte upplåta några baser för flygförbudszonen. Det är, enligt de uppgifter jag har sett, Turkiet och Frankrike som från olika perspektiv motsätter sig att NATO tar ledningen.
EU:s höge representant, baronessan Ashton, gick idag ut och förklarade att Arabförbundets generalsekreterare Amr Moussa var felciterad om sin skepsis till hur upprättandet av flygförbudszonen har gått till. Medier på den nivån som världens ledare uttalar sig inför brukar väldigt sällan citera fel. Och det blir än märkligare att Amr Moussa själv inte begär rättelse.
Bulgariens premiärminister Boyko Borisov förklarade att landet inte deltar eftersom det inte finns formulerade mål och strategier för att uppnå några mål. Han uttalade också "I hope that today Nato will take over command so that at least we know who is in charge."
Bulgariens president Georgy Parvanov fyllde i: "In my view there should have been a common Nato stance before the strikes began and not now when the military intervention is already a fact."
Finlands utrikesminister intervjuades av YLE och sa efter mötet med EU:s utrikesministrar att det inte kommer bli något finskt deltagande i en flygförbudszon. Andra former av begäran är landet beredda att överväga. Stubb pekade på att operationen inte leds av NATO:
“Nato’s Secretary General was not even invited to Paris, where the international community held a meeting yesterday," Stubb says. "The meeting was attended by the President and Foreign Minister of the EU, but no representative of Nato was present.”
Under tiden säger befälhavaren för Operation Odessey Dawn, Carter Ham, enligt Wired Danger Room att han inte har något att uppdrag att stödja rebellerna och att en möjlig utgång är att Khaddafi sitter kvar. Samtidigt säger amerikanska utrikesdepartementet att målet är att tvinga Khaddafi lämna ifrån sig makten.
Avslutningsvis så har president Medvedev offentligt tillrättavisat sin premiärminister Vladmir Putin sedan denne kallat resolutionen mot Libyen för ett rop på korståg. Rysslands president förklarade att Ryssland inte lade in sitt veto för att han ville skydda Libyens befolkning. Han har också idag avskedat landets ambassadör till Libyen, antagligen för att denne tagit parti för Khaddafi.
Oavsett hur väl vi alla vill skydda Libyens folk från ett inbördeskrig och en brutal diktator, så blir saker inte bättre för att man rusar oövertänkt in i en väpnad konflikt. Det finns skäl att tänka efter hur vi ska handla för att åstadkomma maximalt skydd för befolkningen och försvara våra egna intressen när målen, medlen och ledningsförhållandena är så oklara.
Sedan är det dags för en noggrann utvärdering med slutsatser för vår säkerhet av främst den europeiska soppa vi har sett tillredas av alltför många kockar.
DN
DN
SvD
SvD
Expressen
Expressen
Aftonbladet
Aftonbladet
Italien har ställt ultimatum om att NATO ska leda operationen, annars kommer Italien inte upplåta några baser för flygförbudszonen. Det är, enligt de uppgifter jag har sett, Turkiet och Frankrike som från olika perspektiv motsätter sig att NATO tar ledningen.
EU:s höge representant, baronessan Ashton, gick idag ut och förklarade att Arabförbundets generalsekreterare Amr Moussa var felciterad om sin skepsis till hur upprättandet av flygförbudszonen har gått till. Medier på den nivån som världens ledare uttalar sig inför brukar väldigt sällan citera fel. Och det blir än märkligare att Amr Moussa själv inte begär rättelse.
Bulgariens premiärminister Boyko Borisov förklarade att landet inte deltar eftersom det inte finns formulerade mål och strategier för att uppnå några mål. Han uttalade också "I hope that today Nato will take over command so that at least we know who is in charge."
Bulgariens president Georgy Parvanov fyllde i: "In my view there should have been a common Nato stance before the strikes began and not now when the military intervention is already a fact."
Finlands utrikesminister intervjuades av YLE och sa efter mötet med EU:s utrikesministrar att det inte kommer bli något finskt deltagande i en flygförbudszon. Andra former av begäran är landet beredda att överväga. Stubb pekade på att operationen inte leds av NATO:
“Nato’s Secretary General was not even invited to Paris, where the international community held a meeting yesterday," Stubb says. "The meeting was attended by the President and Foreign Minister of the EU, but no representative of Nato was present.”
Under tiden säger befälhavaren för Operation Odessey Dawn, Carter Ham, enligt Wired Danger Room att han inte har något att uppdrag att stödja rebellerna och att en möjlig utgång är att Khaddafi sitter kvar. Samtidigt säger amerikanska utrikesdepartementet att målet är att tvinga Khaddafi lämna ifrån sig makten.
Avslutningsvis så har president Medvedev offentligt tillrättavisat sin premiärminister Vladmir Putin sedan denne kallat resolutionen mot Libyen för ett rop på korståg. Rysslands president förklarade att Ryssland inte lade in sitt veto för att han ville skydda Libyens befolkning. Han har också idag avskedat landets ambassadör till Libyen, antagligen för att denne tagit parti för Khaddafi.
Oavsett hur väl vi alla vill skydda Libyens folk från ett inbördeskrig och en brutal diktator, så blir saker inte bättre för att man rusar oövertänkt in i en väpnad konflikt. Det finns skäl att tänka efter hur vi ska handla för att åstadkomma maximalt skydd för befolkningen och försvara våra egna intressen när målen, medlen och ledningsförhållandena är så oklara.
Sedan är det dags för en noggrann utvärdering med slutsatser för vår säkerhet av främst den europeiska soppa vi har sett tillredas av alltför många kockar.
DN
DN
SvD
SvD
Expressen
Expressen
Aftonbladet
Aftonbladet
Libyen Akt III - I konselj på Stockholms slott
De första 36 timmarna av det inledande kriget mot Libyen har varit ganska förutsägbara. Massiv eldgivning med kryssningsmissiler och attackrobotar, psykologisk krigföring och mängder med uttalanden. Khaddafi har hållt två tal, varav det längre i går förmiddag gav prov på hans viljestyrka. Koalitionen utropades till kolonialister, korsfarare och som Hitler. Intressant nog lade han stor vikt vid den religiösa dimensionen. Han uppträder som Stalin, om vi ska använda diktatorns eget bildspråk. Under den tyska framryckningen 1941 erkände Stalin kyrkans betydelse som ett sätt att vinna sympatier.
Koalitionen uttrycker i olika uttalanden sin tillfredställande med de inledande operationerna. Enligt dessa kommer en tredjedel av Libyens luftrum vara föremål för en flygförbudszon som sägs vara effektiv nu. Koalitionen säger sig ha slagit ut nästan allt man försökt förstöra. Det är emellertid inte klart om man verkligen har tagit ut de libyska SA-5-batterierna. Det är rimligt att anta att Khaddafi, mellan FN:s resolution och inledningen i lördags, hunnit flytta en del av systemen till de södra delarna av landet. Koalitionen har svårt att nå dit med huvuddelen av sina luftstridskrafter.
När flygförbudszonen är upprättad ökar möjligheterna för koalitionen att understödja rebellerna genom att slå ut Khaddafis artilleri och stridsvagnar. För att göra det behöver dock planen gå ned i höjd. Det gör att risken ökar för luftvärnseld från framförallt bärbara system. Libyen förfogar över ett okänt antal av ryska Iglasystemet (SA 16/18/24). Det är troligt att Khaddafi den senaste tiden köpt ytterligare sådana system. Bland annat har Venezuela för ett par år sedan köpt 1800 st SA 18, och det landet verkar inte vara så noga med att följa slutanvändarintyg. SA-18 är ett ganska gammalt system, men är mer okänslig för störning av facklor än nästan alla motsvarande system. Den värmesökande roboten har en hastighet på 2 Mach och en räckvidd på drygt 5 km i höjd.
Det innebär att riskerna ökar för koalitionens flygplan när den fasen inleds. Det medför i sin tur att innan man går vidare kommer befälhavarna avvakta utvecklingen på marken. Det verkar finnas en del avhoppningseffekter inräknade i det militära upplägget. Genom massiva anfall och psykologisk krigföring försöker koalitionen få förband att ge upp eller byta sida. En taktik som säkert kommer ha viss framgång. Här kan du lyssna på ett PSYOPS-företag med en EC-130J från igår. Inspelningen varar i 51 sek och är på engelska, franska och arabiska.
När det gäller att döda Khaddafi själv framträder en spricka i koalitionen. Storbritanniens försvarsminister Liam Fox sa igår kväll att de är redo att försöka slå ut diktatorn om de kan lokalisera honom. Ungefär samtidigt varnade USA:s försvarsminister Robert Gates för samma sak. Det blir allt tydligare att Pentagon har tvivel om slutläget och strategin för kriget. Försvarsminister Gates uttalande för ett par veckor sedan - att den som försöker att invadera ett land i Asien, Mellanöstern eller Afrika borde bli undersökt - kommer nu i en ny dager.
Splittringen går genom hela världen och genom varje organisation. Det gör att koalitionen blir sårbar för motstånd. Redan igår lyckades Arabförbundet genom sin generalsekreterare Amr Moussa ta avstånd från anfallen, för att sen bli korrigerad av organisationens ordförande. Moussa hävdade då att han blivit feltolkad. Hittills är det dock bara Qatar som bidrar militärt, vilket inte kan mätas till ett starkt stöd i sak.
När det gäller NATO, så överlägger organisationen om Libyen. Ett par tunga länder som Tyskland och Turkiet deltar inte aktivt än, men det kan ändras när det gäller Turkiet. Frankrike har hittills motsatt sig att NATO tar över ledningen, men det är tydligt att USA vill lägga över ansvaret på NATO och så blir det nog med all sannolikhet. Att detta inte var klart indikerar också med vilken hast och vilken sårbar vilja, som underbygger kriget. Afrikanska Unionen har krävt ett omedelbart slut för koalitionens attacker. BRIC-länderna är också starkt kritiska. Intressant nog sparkade president Medvedev sin Libyenambassadör igår utan förklaring.
Vad innebär det här för Sverige? Till att börja med befinner sig politiskt allierade länder i EU i krig med Libyen. Jag använder genomgående begreppet krig, eftersom stater har angripit en annan stat med stöd av FN-mandat. Koalitionen använder dödligt våld på ett systematiskt sätt med sociala följder och för stunden hög dödlighet. Likaså gäller detta vårt grannland Norge som fullföljer en klar och tydlig transatlantisk strategi.
EU är viktigt av flera skäl. Dels blir det ett sedan, där EU måste använda sin sk mjuka makt för att stödja länderna i norra Afrika och dessas utveckling. Dels därför att det är fullt möjligt med terrorattentat anstiftade av Libyen som vedergällning mot länder inom EU. Då träder EU:s solidaritetsklasul i kraft liksom vår egen solidaritetsförklaring. Med dessutom en svensk kommissionär, Cecilia Malmström, som högste ansvarig för denna fråga blir det i princip omöjligt att inte hörsamma önskemål om stöd från drabbade länder. En annan variant är stora flyktingströmmar som Khaddafi tidigare hotat med. Det skulle också innebära indirekta effekter på Sverige.
Sedan kommer frågan om svenskt militärt deltagande. Regeringen har fått kritik för att vi inte skickat Gripenplan medan utrikesministern svarat att vi inte fått frågan ännu. I princip har utrikesministern rätt och det är svårt för utomstående att veta vilka underhandsfrågor som Försvarsmakten fått. Förutom den rent militära lämpligheten i en aktuell operation har frågan om Gripen en strategisk dimension. Om vill ha avancerad forskning och kvalificerad utveckling i landet, så är flygindustrin en viktig del av denna. Även om det inte får vara en huvudfaktor vid övervägandet, så måste regeringen behandla frågan med den dimensionen.
Slutligen förtjänar frågan om Tysklands nej en senare och djupare studie. Den tyske utrikesministern Guido Westerwelle hänvisade till risker. Om det var det egentliga skälet bådar det inte gott för solidaritetsförklaringens förhoppningar om militärt stöd vid konflikter i närområdet. Det kan också vara frågan om ren inrikespolitik, eftersom två delstatsval genomförs de här dagarna. Det finns också bittra tyska minnen från andra världskriget kopplade till Libyen som rent känslomässigt kan ha spelat in. Svårt att veta, men viktigt att värdera.
Det är dags för Utrikesnämnd.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
DN
SvD
SvD
Expressen
Aftonbladet
AB
AB
SvD
DN
SvD
Koalitionen uttrycker i olika uttalanden sin tillfredställande med de inledande operationerna. Enligt dessa kommer en tredjedel av Libyens luftrum vara föremål för en flygförbudszon som sägs vara effektiv nu. Koalitionen säger sig ha slagit ut nästan allt man försökt förstöra. Det är emellertid inte klart om man verkligen har tagit ut de libyska SA-5-batterierna. Det är rimligt att anta att Khaddafi, mellan FN:s resolution och inledningen i lördags, hunnit flytta en del av systemen till de södra delarna av landet. Koalitionen har svårt att nå dit med huvuddelen av sina luftstridskrafter.
När flygförbudszonen är upprättad ökar möjligheterna för koalitionen att understödja rebellerna genom att slå ut Khaddafis artilleri och stridsvagnar. För att göra det behöver dock planen gå ned i höjd. Det gör att risken ökar för luftvärnseld från framförallt bärbara system. Libyen förfogar över ett okänt antal av ryska Iglasystemet (SA 16/18/24). Det är troligt att Khaddafi den senaste tiden köpt ytterligare sådana system. Bland annat har Venezuela för ett par år sedan köpt 1800 st SA 18, och det landet verkar inte vara så noga med att följa slutanvändarintyg. SA-18 är ett ganska gammalt system, men är mer okänslig för störning av facklor än nästan alla motsvarande system. Den värmesökande roboten har en hastighet på 2 Mach och en räckvidd på drygt 5 km i höjd.
Det innebär att riskerna ökar för koalitionens flygplan när den fasen inleds. Det medför i sin tur att innan man går vidare kommer befälhavarna avvakta utvecklingen på marken. Det verkar finnas en del avhoppningseffekter inräknade i det militära upplägget. Genom massiva anfall och psykologisk krigföring försöker koalitionen få förband att ge upp eller byta sida. En taktik som säkert kommer ha viss framgång. Här kan du lyssna på ett PSYOPS-företag med en EC-130J från igår. Inspelningen varar i 51 sek och är på engelska, franska och arabiska.
När det gäller att döda Khaddafi själv framträder en spricka i koalitionen. Storbritanniens försvarsminister Liam Fox sa igår kväll att de är redo att försöka slå ut diktatorn om de kan lokalisera honom. Ungefär samtidigt varnade USA:s försvarsminister Robert Gates för samma sak. Det blir allt tydligare att Pentagon har tvivel om slutläget och strategin för kriget. Försvarsminister Gates uttalande för ett par veckor sedan - att den som försöker att invadera ett land i Asien, Mellanöstern eller Afrika borde bli undersökt - kommer nu i en ny dager.
Splittringen går genom hela världen och genom varje organisation. Det gör att koalitionen blir sårbar för motstånd. Redan igår lyckades Arabförbundet genom sin generalsekreterare Amr Moussa ta avstånd från anfallen, för att sen bli korrigerad av organisationens ordförande. Moussa hävdade då att han blivit feltolkad. Hittills är det dock bara Qatar som bidrar militärt, vilket inte kan mätas till ett starkt stöd i sak.
När det gäller NATO, så överlägger organisationen om Libyen. Ett par tunga länder som Tyskland och Turkiet deltar inte aktivt än, men det kan ändras när det gäller Turkiet. Frankrike har hittills motsatt sig att NATO tar över ledningen, men det är tydligt att USA vill lägga över ansvaret på NATO och så blir det nog med all sannolikhet. Att detta inte var klart indikerar också med vilken hast och vilken sårbar vilja, som underbygger kriget. Afrikanska Unionen har krävt ett omedelbart slut för koalitionens attacker. BRIC-länderna är också starkt kritiska. Intressant nog sparkade president Medvedev sin Libyenambassadör igår utan förklaring.
Vad innebär det här för Sverige? Till att börja med befinner sig politiskt allierade länder i EU i krig med Libyen. Jag använder genomgående begreppet krig, eftersom stater har angripit en annan stat med stöd av FN-mandat. Koalitionen använder dödligt våld på ett systematiskt sätt med sociala följder och för stunden hög dödlighet. Likaså gäller detta vårt grannland Norge som fullföljer en klar och tydlig transatlantisk strategi.
EU är viktigt av flera skäl. Dels blir det ett sedan, där EU måste använda sin sk mjuka makt för att stödja länderna i norra Afrika och dessas utveckling. Dels därför att det är fullt möjligt med terrorattentat anstiftade av Libyen som vedergällning mot länder inom EU. Då träder EU:s solidaritetsklasul i kraft liksom vår egen solidaritetsförklaring. Med dessutom en svensk kommissionär, Cecilia Malmström, som högste ansvarig för denna fråga blir det i princip omöjligt att inte hörsamma önskemål om stöd från drabbade länder. En annan variant är stora flyktingströmmar som Khaddafi tidigare hotat med. Det skulle också innebära indirekta effekter på Sverige.
Sedan kommer frågan om svenskt militärt deltagande. Regeringen har fått kritik för att vi inte skickat Gripenplan medan utrikesministern svarat att vi inte fått frågan ännu. I princip har utrikesministern rätt och det är svårt för utomstående att veta vilka underhandsfrågor som Försvarsmakten fått. Förutom den rent militära lämpligheten i en aktuell operation har frågan om Gripen en strategisk dimension. Om vill ha avancerad forskning och kvalificerad utveckling i landet, så är flygindustrin en viktig del av denna. Även om det inte får vara en huvudfaktor vid övervägandet, så måste regeringen behandla frågan med den dimensionen.
Slutligen förtjänar frågan om Tysklands nej en senare och djupare studie. Den tyske utrikesministern Guido Westerwelle hänvisade till risker. Om det var det egentliga skälet bådar det inte gott för solidaritetsförklaringens förhoppningar om militärt stöd vid konflikter i närområdet. Det kan också vara frågan om ren inrikespolitik, eftersom två delstatsval genomförs de här dagarna. Det finns också bittra tyska minnen från andra världskriget kopplade till Libyen som rent känslomässigt kan ha spelat in. Svårt att veta, men viktigt att värdera.
Det är dags för Utrikesnämnd.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
DN
SvD
SvD
Expressen
Aftonbladet
AB
AB
SvD
DN
SvD
2011-03-20
Libyen - inte tänkt i botten
På dagen 8 år efter inledningen av Irakkriget anföll så en koalition olika libyska installationer. 112 Tomahawkrobotar avlossades bland annat från ubåten USS Providence och en brittisk Trafalgarubåt. Franska divisionsförband patrullerade libyskt luftrum under en tid. Tidigare på dagen hade ett av rebellernas stridsflygplan blivit nedskjutet av Khaddafis luftvärn.
Operationen leds tillsvidare av generalen Ham, som är befälhavare över US AFRICOM i Stuttgart. Den styrka som ska genomföra upprättandet av flygförbudszonen leds av en amerikansk amiral ombord på ledningsfartyget USS Mt Whitney. Enligt en talesman från Pentagon ska ledningen så småningom lämnas över, vilket förmodligen är till NATO och i så fall Joint Forces Command South i Neapel. Beroende på ledningsbehovet är det möjligt för ett operativt högkvarter på USS Mt Whitney att så småningom leda hela operationen själv.
Det är bra för operationen att kommandokedjan nu är utformad. Enhetlig ledning är en nödvändig förutsättning för att kunna lyckas med det som koalitionen föresatt sig. Under gårdagens möte i Paris tecknade alla närvarande regeringschefer eller utrikesministrar samråd på att börja implementeringen av resolutionen 1973. Tyskland bidrar inte direkt liksom några andra länder. Istället tar Tyskland på sig ett utökat ansvar i Afghanistan när det gäller besättningar till de luftövervakningsplan (AWACS) som finns. På så sätt kan amerikanska besättningar frigöras för Medelhavet.
Målen för den inledande bekämpningen av det libyska försvaret är det integrerade luftförsvaret med delar som radarstationer, luftvärnsrobotbatterier och flygfält. Libyen har ett ganska kvantitativt luftvärn. Kvalitetsmässigt är det SA-5 som är ett bekymmer för koalitionen. Med en räckvidd på 250 km så kan Khaddafis tre förband i området Tripoli - Sirte täcka hela kusten från väster till Brega. Om förbandet i Benghazi är under Khaddafis kontroll är oklart. Det finns rapporter om att Khaddafi kan ha förstärkt sitt luftvärn den senaste månaden. Möjligen har han i så fall köpt delsystem från Vitryssland och Syrien samt mer osäkert Venezuela.
En attack som på det här sättet ökar intensiteten efter hand som tiden går, innebär en större risk för att motståndet i landet ökar mot en yttre fiende. Min bild är att huvuddelen av krigsmakten har varit lojal med Khaddafi hela tiden. Redan under kvällen utfärdade en mullah en Fatwa om Jihad mot korstågsfarare. Att spela på religionen kommer att vara ett av regimens främsta vapen, vilket var en av de metoder som Stalin använde sig av mot Hitler. Därför är Arabförbundets stöd och deltagandet av Qatar och UAE en absolut nödvändighet. Khaddafi sa igår kväll att han avser att dela ut vapen för att försvara sig. Det innebär en avsevärt ökad risk för kaos i landet. Han kommer också att försöka sig på olika okonventionella metoder för att distrahera omvärlden. Det finns just nu inget som tyder på att Khaddafi skulle vika ned sig. Han kommer att försöka dra ut på kampen och att kommunicera ut den avsikten till alla.
Det finns tyvärr en hel del frågetecken till det nuvarande upplägget, och som till del påminner om tidgare konflikter. Det är svårt att skaka av sig intrycket att omvärlden, nu i en slags ad-hoc-koalition, bara vet vad som ska uppnås - Skydda befolkningen - och hur man ska starta. Det är däremot svårt att hitta någon strategi och den politiska viljan och sammanhållningen är oklar.
För att ta några exempel: Relevanta länder som Tyskland, Turkiet, Egypten och Saudiarabien deltar inte (ännu). AU vill ha eldupphör. BRIC-länderna ställde sig inte i vägen för resolutionen, men något engagemang är svårt att hitta. Den militära delens samhörighet med övriga åtgärder är inte heller lätt att få svar på, särskilt inte som president Obama uteslöt amerikanska marktrupper.
Tidigare oklarheter i kommandokedjan förbättrar inte heller bilden av koordineringen. Igår eftermiddag var bilden att det var den franske överbefälhavaren, president Sarkozy, som ledde operationerna. Nu är det utklarat, även om jag är fascinerad av hur överlämning till annat högkvarter ska gå till inom ramen för pågående operationer.
Även om nu väst förstör mycket av Khaddafis militära infrastruktur, så kommer det också ett sedan. Vad är målet för den militära operationen? Vilka regler gäller? Vad gör vi om Khaddafi kapitulerar och det utbryter kaos - ett nytt inbördeskrig? Hur ska befolkningen skyddas då? Vilka är rebellerna?
Bara rebellerna är ett kapitel för sig. Dels består dessa av separatister med huvudbas i Bengahzi. En separation av landet går direkt mot resolutionen som talar om Libyens territoriella integritet. Nästa gruppering är de militära utbrytarna från Khaddafis krigsmakt. Generalen Younis som förut var Khaddafis inrikesminister har sannolikt inte kommit till den positionen utan att ha visat sig "handlingskraftig". I östra delen av landet, närmast egyptiska gränsen, finns mer radikala element med tyngdpunkt i Derna. I förhållande till folkmängden var det libyer som var den största nationaliteten bland utländska krigare i Irak. Det är någon av dessa som ska leda Libyen sen, om Khaddafiregimen störtas som konsekvens.
Det är lätt att starta ett krig, men desto svårare att veta hur man ska vinna freden. Det här verkar inte vara tänkt i botten. Tyvärr.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
Operationen leds tillsvidare av generalen Ham, som är befälhavare över US AFRICOM i Stuttgart. Den styrka som ska genomföra upprättandet av flygförbudszonen leds av en amerikansk amiral ombord på ledningsfartyget USS Mt Whitney. Enligt en talesman från Pentagon ska ledningen så småningom lämnas över, vilket förmodligen är till NATO och i så fall Joint Forces Command South i Neapel. Beroende på ledningsbehovet är det möjligt för ett operativt högkvarter på USS Mt Whitney att så småningom leda hela operationen själv.
Det är bra för operationen att kommandokedjan nu är utformad. Enhetlig ledning är en nödvändig förutsättning för att kunna lyckas med det som koalitionen föresatt sig. Under gårdagens möte i Paris tecknade alla närvarande regeringschefer eller utrikesministrar samråd på att börja implementeringen av resolutionen 1973. Tyskland bidrar inte direkt liksom några andra länder. Istället tar Tyskland på sig ett utökat ansvar i Afghanistan när det gäller besättningar till de luftövervakningsplan (AWACS) som finns. På så sätt kan amerikanska besättningar frigöras för Medelhavet.
Målen för den inledande bekämpningen av det libyska försvaret är det integrerade luftförsvaret med delar som radarstationer, luftvärnsrobotbatterier och flygfält. Libyen har ett ganska kvantitativt luftvärn. Kvalitetsmässigt är det SA-5 som är ett bekymmer för koalitionen. Med en räckvidd på 250 km så kan Khaddafis tre förband i området Tripoli - Sirte täcka hela kusten från väster till Brega. Om förbandet i Benghazi är under Khaddafis kontroll är oklart. Det finns rapporter om att Khaddafi kan ha förstärkt sitt luftvärn den senaste månaden. Möjligen har han i så fall köpt delsystem från Vitryssland och Syrien samt mer osäkert Venezuela.
En attack som på det här sättet ökar intensiteten efter hand som tiden går, innebär en större risk för att motståndet i landet ökar mot en yttre fiende. Min bild är att huvuddelen av krigsmakten har varit lojal med Khaddafi hela tiden. Redan under kvällen utfärdade en mullah en Fatwa om Jihad mot korstågsfarare. Att spela på religionen kommer att vara ett av regimens främsta vapen, vilket var en av de metoder som Stalin använde sig av mot Hitler. Därför är Arabförbundets stöd och deltagandet av Qatar och UAE en absolut nödvändighet. Khaddafi sa igår kväll att han avser att dela ut vapen för att försvara sig. Det innebär en avsevärt ökad risk för kaos i landet. Han kommer också att försöka sig på olika okonventionella metoder för att distrahera omvärlden. Det finns just nu inget som tyder på att Khaddafi skulle vika ned sig. Han kommer att försöka dra ut på kampen och att kommunicera ut den avsikten till alla.
Det finns tyvärr en hel del frågetecken till det nuvarande upplägget, och som till del påminner om tidgare konflikter. Det är svårt att skaka av sig intrycket att omvärlden, nu i en slags ad-hoc-koalition, bara vet vad som ska uppnås - Skydda befolkningen - och hur man ska starta. Det är däremot svårt att hitta någon strategi och den politiska viljan och sammanhållningen är oklar.
För att ta några exempel: Relevanta länder som Tyskland, Turkiet, Egypten och Saudiarabien deltar inte (ännu). AU vill ha eldupphör. BRIC-länderna ställde sig inte i vägen för resolutionen, men något engagemang är svårt att hitta. Den militära delens samhörighet med övriga åtgärder är inte heller lätt att få svar på, särskilt inte som president Obama uteslöt amerikanska marktrupper.
Tidigare oklarheter i kommandokedjan förbättrar inte heller bilden av koordineringen. Igår eftermiddag var bilden att det var den franske överbefälhavaren, president Sarkozy, som ledde operationerna. Nu är det utklarat, även om jag är fascinerad av hur överlämning till annat högkvarter ska gå till inom ramen för pågående operationer.
Även om nu väst förstör mycket av Khaddafis militära infrastruktur, så kommer det också ett sedan. Vad är målet för den militära operationen? Vilka regler gäller? Vad gör vi om Khaddafi kapitulerar och det utbryter kaos - ett nytt inbördeskrig? Hur ska befolkningen skyddas då? Vilka är rebellerna?
Bara rebellerna är ett kapitel för sig. Dels består dessa av separatister med huvudbas i Bengahzi. En separation av landet går direkt mot resolutionen som talar om Libyens territoriella integritet. Nästa gruppering är de militära utbrytarna från Khaddafis krigsmakt. Generalen Younis som förut var Khaddafis inrikesminister har sannolikt inte kommit till den positionen utan att ha visat sig "handlingskraftig". I östra delen av landet, närmast egyptiska gränsen, finns mer radikala element med tyngdpunkt i Derna. I förhållande till folkmängden var det libyer som var den största nationaliteten bland utländska krigare i Irak. Det är någon av dessa som ska leda Libyen sen, om Khaddafiregimen störtas som konsekvens.
Det är lätt att starta ett krig, men desto svårare att veta hur man ska vinna freden. Det här verkar inte vara tänkt i botten. Tyvärr.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
2011-03-19
Libyen Akt II - Vid lägerelden i Paris
Idag samlas ledare från många länder och organisationer i Paris för att komma överens om hur resolution 1973 om Libyen från FN:s säkerhetsråd ska omsättas i handling. Utrikesminister Clinton företräder en amerikansk administration som ger bilden av att ännu inte representera en enad hållning. Dels finns det nyansskillnader i hur de högsta ledarna uttrycker sig, dels finns det en intern debatt huruvida Libyen är ett hot mot den nationella säkerheten och om det inte är dags att låta européerna ta större ansvar. USA har också en konstitution och presidentdirektiv som reglerar under vilka omständigheter som amerikanska styrkor kan stå under annans befäl.
EU:s ledare kommer med en ännu mindre samlad syn på hur krisen ska hanteras med militära medel. Den starkaste stormakten Tyskland kommer inte att delta. Polen deltar inte med förband, utan med logistik. Italien kommer sannolikt endast att upplåta baser. Kvar står Frankrike och Storbritannien tillsammans med Spanien, Belgien och Nederländerna. Alla dessa länder är också medlemmar i NATO. Danmark är redo att skicka stridsflygplan liksom Norge och Kanada. Sverige avvaktar enligt utrikesministern tills förfrågan kommer. Frankrike har hittills motsatt sig att NATO ska leda operationen, och hur det än slutar så vill alla att Arabförbundet ska vara ansvariga. Om det senare sedan genom en överenskommelse uppdrar åt NATO eller en s.k koalition av villiga är en annan historia.
Mycket pekar på att Arabförbundets viktigast stater inte deltar aktivt. Egypten, som är den enda staten som utanför länderna i NATO-kretsen som skulle kunna leda en operation mot Libyen, är inte med än med undantag för vapendistribution. Det är inte heller Saudiarabien, som dessutom brottas med mer närstående problem i Bahrain och östra Saudiarabien. Arabförbundets hållning är inte helt okomplicerad, eftersom en hel del av medlemmarna inte har större reservationer mot att slå ned uppror i sina egna länder. Det ser ut som om åtminstone Qatar och troligen Förenade Arbemiraten kommer att delta militärt.
Utrikesminister Clinton vittnade dock om Arabförbundets betydelse för att det helt plötsligt gick att få igenom resolutionen. En klar framgång för dess ledare Amr Moussa, som nu lyckats med konststycket att få Arabförbundets stöd för att agera mot Libyen, utan att engagera Egypten aktivt - ett land där han aspirerar på presidentposten.
Med på konferensen i Paris är också Afrikanska Unionen som också har ett intressant upplägg. Ledningen i AU stödjer Khaddafi, medan flera stater som Nigeria, Gabon och inte minst Sydafrika röstade för resolutionen. Det innebär att AU:s ledning kan sätta tryck på de närvarande angående Khaddafis politiska överlevnad. Det står inget i resolutionen om Khaddafis avgång, vilket utrikesminister Clinton krävt.
Alla dessa faktorer gör det osäkert vem som ska leda det hela och hur kommandokedjan ska se ut. Eftersom det inte finns något svar på vem som ska leda och vad det militära slutmålet är, så finns det inte heller någon befälhavare utsedd och därmed inte någon operationsplan. Det gör det svårt att slå fast vilka resurser som behövs. Viss underhandsplanering har säkert genomförts liksom vissa logistiska förberedelser och underrättelseinhämtning, men ännu har ingen befälhavare formulerat sina styrkebehov. Utrikesministern har därför en rimlig hållning att avvakta vad utfallet blir. Åtminstone till dess de inblandade organisationerna kommit förbi ett annat arabiskt ordspråk:
Du är schejk, jag är schejk. Vem ska göra upp eld?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
DN
SvD
SvD
Expressen
Expressen
Aftonbladet
Aftonbladet
Aftonbladet
Expressen
EU:s ledare kommer med en ännu mindre samlad syn på hur krisen ska hanteras med militära medel. Den starkaste stormakten Tyskland kommer inte att delta. Polen deltar inte med förband, utan med logistik. Italien kommer sannolikt endast att upplåta baser. Kvar står Frankrike och Storbritannien tillsammans med Spanien, Belgien och Nederländerna. Alla dessa länder är också medlemmar i NATO. Danmark är redo att skicka stridsflygplan liksom Norge och Kanada. Sverige avvaktar enligt utrikesministern tills förfrågan kommer. Frankrike har hittills motsatt sig att NATO ska leda operationen, och hur det än slutar så vill alla att Arabförbundet ska vara ansvariga. Om det senare sedan genom en överenskommelse uppdrar åt NATO eller en s.k koalition av villiga är en annan historia.
Mycket pekar på att Arabförbundets viktigast stater inte deltar aktivt. Egypten, som är den enda staten som utanför länderna i NATO-kretsen som skulle kunna leda en operation mot Libyen, är inte med än med undantag för vapendistribution. Det är inte heller Saudiarabien, som dessutom brottas med mer närstående problem i Bahrain och östra Saudiarabien. Arabförbundets hållning är inte helt okomplicerad, eftersom en hel del av medlemmarna inte har större reservationer mot att slå ned uppror i sina egna länder. Det ser ut som om åtminstone Qatar och troligen Förenade Arbemiraten kommer att delta militärt.
Utrikesminister Clinton vittnade dock om Arabförbundets betydelse för att det helt plötsligt gick att få igenom resolutionen. En klar framgång för dess ledare Amr Moussa, som nu lyckats med konststycket att få Arabförbundets stöd för att agera mot Libyen, utan att engagera Egypten aktivt - ett land där han aspirerar på presidentposten.
Med på konferensen i Paris är också Afrikanska Unionen som också har ett intressant upplägg. Ledningen i AU stödjer Khaddafi, medan flera stater som Nigeria, Gabon och inte minst Sydafrika röstade för resolutionen. Det innebär att AU:s ledning kan sätta tryck på de närvarande angående Khaddafis politiska överlevnad. Det står inget i resolutionen om Khaddafis avgång, vilket utrikesminister Clinton krävt.
Alla dessa faktorer gör det osäkert vem som ska leda det hela och hur kommandokedjan ska se ut. Eftersom det inte finns något svar på vem som ska leda och vad det militära slutmålet är, så finns det inte heller någon befälhavare utsedd och därmed inte någon operationsplan. Det gör det svårt att slå fast vilka resurser som behövs. Viss underhandsplanering har säkert genomförts liksom vissa logistiska förberedelser och underrättelseinhämtning, men ännu har ingen befälhavare formulerat sina styrkebehov. Utrikesministern har därför en rimlig hållning att avvakta vad utfallet blir. Åtminstone till dess de inblandade organisationerna kommit förbi ett annat arabiskt ordspråk:
Du är schejk, jag är schejk. Vem ska göra upp eld?
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
DN
DN
SvD
SvD
Expressen
Expressen
Aftonbladet
Aftonbladet
Aftonbladet
Expressen
2011-03-17
Under radiotystnad in i NATO?
Av Johan Wiktorin, ledamot avd I
I helgen argumenterade statsminister Fredrik Reinfeldt emot att EU ska ta ställning till militära insatser när det gäller Libyen. Statsministern i DN (12/3): "EU är framför allt lämpat för andra typer av samarbeten, som ekonomiskt stöd, att bygga demokratiska institutioner och säkerställa humanitär hjälp." och "Diskussionen om en eventuell militär användning tycker jag ska föras i NATO och i FN:s säkerhetsråd. Flera EU-länder är ju också medlemmar där."
I gårdagens DN-chatt svarade utrikesminister Carl Bildt en läsare, som efterlyste ett ingripande i Libyen: "EU är inte en organisation som har vare sig mandat eller resurser för militära ingripanden av den art som Du möjligen efterlyser."
Dessa uttalanden står i kontrast till vad som tidigare sagts. Sverige har i den s.k solidaritetsförklaringen stora förväntningar på EU. I denna förklarar vi att vi inte kommer att vara passiva om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss motsvarande agerande från dessa länder. Sverige bör ha förmågan att ta emot och ge militärt stöd.
Jag och flera ledamöter i Krigsvetenskapsakademin har ifrågasatt trovärdigheten i denna förklaring. Inte för att vi är emot solidaritetsförklaringen som sådan, utan för att vi anser att vi inte har resurser att förespegla militärt stöd och för att EU saknar förmåga att leda mer kvalificerade militära operationer.
Stats- och utrikesministerns uttalanden väcker frågor om EU:s betydelse för krishantering. Om EU inte vill eller kan ingripa militärt i Libyen, varför skulle det då göra det i vårt närområde? Om EU:s auktoritet att använda militära resurser undermineras, så minskar legitimiteten för militärt stöd vid exempelvis en friktion mellan ett sönderfallande Ryssland och Finland. EU har ju tidigare föresatt sig att kunna ingripa med upp till 60000 man i en allvarlig konflikt och Sverige leder en av de två Battlegroups som står i beredskap just nu.
Bör vi istället lägga pengarna på annat än Nordic Battle Group eller signalerar regeringen att vi bör ställa denna till NATO:s förfogande istället? NATO har ju exempelvis en NATO Response Force (NRF) i ständig beredskap. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen gjorde i förgår ett uttalande, där den ställde sig bakom tanken på en flygförbudszon över Libyen och med svenskt deltagande. Eftersom det är NATO som är nästan den enda organisationen att kunna leda en sådan operation, så verkar det som om att socialdemokraterna börjar luta åt NATO som främsta instrument för krishantering.
Jag förespråkar inte en militär intervention av EU i Libyen. Det skulle bara göra ont värre, eftersom vi inte vet vad vi vill uppnå och med vem. EU:s säkerhetsstrategi har inte tillräckligt innehåll och enad politisk vilja, att vi i det här läget har någon större handlingsfrihet att använda militära resurser, om man skulle komma fram till att det var nödvändigt. Kanske har statsministern kommit till en liknande slutsats och pekar därför på NATO.
Även om den svenska försvarsmakten anpassar sig till NATO:s olika standarder, så lider det alternativet av svag förankring ute i stugorna. Därför blir regeringens taktik att med små steg närma sig NATO på det praktiska planet. Det innebär att om framtida regeringar - oavsett färg - skulle vilja det, så kan ett NATO-inträde gå snabbt.
Sverige kommer exempelvis nästa vecka att delta i Baltic Region Training Event VIII, där svenskt stridsflyg ska öva kommunikationsrutiner med NATO-flyg från Tyskland, Polen och de baltiska staterna. Luftstridscentrat i Uedem, Tyskland kommer att samverka med det svenska luftoperationscentrat. NATO kommer att träna olika procedurer av vikt för att övervaka baltiskt luftrum. Denna övervakning görs som en del av NATO:s integrerade luftförsvar.
Den militära alliansfriheten blir allt svårare att upprätthålla, eftersom vi inte satsar på försvaret. Med en försvagad försvarsvilja manifesterad i minskade reala försvarsanslag verkar valet numera handla om - en solidaritetsförklaring utan militär substans eller en militär allians utan folklig förankring. Så kan vi inte ha det i en allt oroligare omvärld. Sverige behöver en bättre och mer levande säkerhetspolitisk debatt!
I helgen argumenterade statsminister Fredrik Reinfeldt emot att EU ska ta ställning till militära insatser när det gäller Libyen. Statsministern i DN (12/3): "EU är framför allt lämpat för andra typer av samarbeten, som ekonomiskt stöd, att bygga demokratiska institutioner och säkerställa humanitär hjälp." och "Diskussionen om en eventuell militär användning tycker jag ska föras i NATO och i FN:s säkerhetsråd. Flera EU-länder är ju också medlemmar där."
I gårdagens DN-chatt svarade utrikesminister Carl Bildt en läsare, som efterlyste ett ingripande i Libyen: "EU är inte en organisation som har vare sig mandat eller resurser för militära ingripanden av den art som Du möjligen efterlyser."
Dessa uttalanden står i kontrast till vad som tidigare sagts. Sverige har i den s.k solidaritetsförklaringen stora förväntningar på EU. I denna förklarar vi att vi inte kommer att vara passiva om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss motsvarande agerande från dessa länder. Sverige bör ha förmågan att ta emot och ge militärt stöd.
Jag och flera ledamöter i Krigsvetenskapsakademin har ifrågasatt trovärdigheten i denna förklaring. Inte för att vi är emot solidaritetsförklaringen som sådan, utan för att vi anser att vi inte har resurser att förespegla militärt stöd och för att EU saknar förmåga att leda mer kvalificerade militära operationer.
Stats- och utrikesministerns uttalanden väcker frågor om EU:s betydelse för krishantering. Om EU inte vill eller kan ingripa militärt i Libyen, varför skulle det då göra det i vårt närområde? Om EU:s auktoritet att använda militära resurser undermineras, så minskar legitimiteten för militärt stöd vid exempelvis en friktion mellan ett sönderfallande Ryssland och Finland. EU har ju tidigare föresatt sig att kunna ingripa med upp till 60000 man i en allvarlig konflikt och Sverige leder en av de två Battlegroups som står i beredskap just nu.
Bör vi istället lägga pengarna på annat än Nordic Battle Group eller signalerar regeringen att vi bör ställa denna till NATO:s förfogande istället? NATO har ju exempelvis en NATO Response Force (NRF) i ständig beredskap. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen gjorde i förgår ett uttalande, där den ställde sig bakom tanken på en flygförbudszon över Libyen och med svenskt deltagande. Eftersom det är NATO som är nästan den enda organisationen att kunna leda en sådan operation, så verkar det som om att socialdemokraterna börjar luta åt NATO som främsta instrument för krishantering.
Jag förespråkar inte en militär intervention av EU i Libyen. Det skulle bara göra ont värre, eftersom vi inte vet vad vi vill uppnå och med vem. EU:s säkerhetsstrategi har inte tillräckligt innehåll och enad politisk vilja, att vi i det här läget har någon större handlingsfrihet att använda militära resurser, om man skulle komma fram till att det var nödvändigt. Kanske har statsministern kommit till en liknande slutsats och pekar därför på NATO.
Även om den svenska försvarsmakten anpassar sig till NATO:s olika standarder, så lider det alternativet av svag förankring ute i stugorna. Därför blir regeringens taktik att med små steg närma sig NATO på det praktiska planet. Det innebär att om framtida regeringar - oavsett färg - skulle vilja det, så kan ett NATO-inträde gå snabbt.
Sverige kommer exempelvis nästa vecka att delta i Baltic Region Training Event VIII, där svenskt stridsflyg ska öva kommunikationsrutiner med NATO-flyg från Tyskland, Polen och de baltiska staterna. Luftstridscentrat i Uedem, Tyskland kommer att samverka med det svenska luftoperationscentrat. NATO kommer att träna olika procedurer av vikt för att övervaka baltiskt luftrum. Denna övervakning görs som en del av NATO:s integrerade luftförsvar.
Den militära alliansfriheten blir allt svårare att upprätthålla, eftersom vi inte satsar på försvaret. Med en försvagad försvarsvilja manifesterad i minskade reala försvarsanslag verkar valet numera handla om - en solidaritetsförklaring utan militär substans eller en militär allians utan folklig förankring. Så kan vi inte ha det i en allt oroligare omvärld. Sverige behöver en bättre och mer levande säkerhetspolitisk debatt!
2011-03-16
Tiden rinner ut för rebellerna i Libyen
Tiden rinner ut för omvärlden i Libyen. Idag utropade Khaddafiklanen ut sin segervisshet. Ledaren själv strödde omdömen kring Sarkozys mentala tillstånd och prospekt om oljekontrakt. Ryssland, Kina och Indien skall enligt befälhavaren själv få bjuda på kontrakt. Tyskland kan också få vara med. Allt kommer att vara över om 48 timmar löd den senaste proklamationen från klanen.
Khaddafis styrkor har rört sig fort den sista veckan. Klart fortare än vad omvärldens diplomater, strateger och militärer hunnit med. Det ligger en del i vad den nye franske utrikesministern säger. Han menar att läget kanske inte hade varit så här om omvärlden hade drivit igenom en flygförbudszon för två veckor sedan. Även om han överskattar den markoperativa nyttan med en sådan zon, så skulle zonen kunnat haft en psykologisk förstärkning av rebellernas uppror. Tveksamma libyer kanske hade kunnat välja sida. Eftersom nu också Italien hoppat av militär inblandning och genom sin utrikesminister vädjat om ett toppmöte mellan EU, AU och Arabförbundet kan vi öka vetskapen om att tiden ytterligare kommer försvinna.
När nu Khaddafi närmar sig Benghazi har han två val. Han kan gå in i staden med sina styrkor direkt eller så kan han skära av staden i norr. Terrängen talar för att han väljer det senare. I så fall kommer staden Al Marj som ligger ett antal mil nordost om Benghazi bli ett förstahandsmål initialt. Genom att sitta på den knutpunkten får rebellerna svårt att falla tillbaka till Derna och Tobruk i öster.
Därefter kan han steg för steg ta ställningar i Benghazi och låta rebellernas underhållsläge bli sämre först. Han tar å andra sidan två stycken risker med en sådan operation. Den ena är att han kan hamna under anfall från rebellreserver från öster och det andra är att omvärlden kan hinna samla ihop sig. Tiden talar således för att han väljer det första alternativet. Rebellerna kan vara upprivna och inbördes splittrade av olika idéer om rätt taktik.
Det finns även ett tredje mer riskfyllt alternativ. Det är att välja bort Benghazi tillsvidare och framrycka i östlig riktning mot Tobruk längs i öster för att skära av rebellernas styrkeförsörjning. Med tanke på anfallstempot hittills och terrängen bedömer jag att det är ett alltför högt vågspel just nu.
Jag bedömer att Khaddafi kommer att försöka att ta Benghazi så tidigt som möjligt genom att dels anfalla i nordöstlig riktning mot Al Marj samtidigt som hans förband går in i Benghazi med en slags aggressiv spaning. På så sätt kan han splittra rebellerna. En del av dem kommer att försöka slå sig ur Benghazi och undkomma en omringning, och en del kommer att stanna kvar för att försvara staden. Det ökar i så fall Khaddafis styrkeodds.
Denna händelseutveckling skulle innebära att det kommer att finnas kvar en försvarsställning i axeln Derna - Tobruk. Här kan rebellerna, framförallt Sanusserna och den gruppering som finns kring förre inrikesministern Younis, ta upp ett försvar med bättre möjligheter. Det skulle ge omvärlden till efter helgen att bestämma sig för vad som måste göras. En möjlig väg är att upprätta en defensiv flygzon liksom en mindre sjöfartszon kring dessa städer för att få iland förnödenheter av olika slag. Det skulle omvärlden kunna göra genom att flytta in fartyg med Aegis luftvärnssystem och andra ytsstridsfartyg. Om USA och Egypten kommer med på båten kan antagligen någon form eldupphör förhandlas fram. Som styrkeförhållandena ser ut på marken, och som omvärldens och rebellernas splittring ser ut, är det vad som verkar vara möjligt just nu.
DN
SvD
Expressen
Khaddafis styrkor har rört sig fort den sista veckan. Klart fortare än vad omvärldens diplomater, strateger och militärer hunnit med. Det ligger en del i vad den nye franske utrikesministern säger. Han menar att läget kanske inte hade varit så här om omvärlden hade drivit igenom en flygförbudszon för två veckor sedan. Även om han överskattar den markoperativa nyttan med en sådan zon, så skulle zonen kunnat haft en psykologisk förstärkning av rebellernas uppror. Tveksamma libyer kanske hade kunnat välja sida. Eftersom nu också Italien hoppat av militär inblandning och genom sin utrikesminister vädjat om ett toppmöte mellan EU, AU och Arabförbundet kan vi öka vetskapen om att tiden ytterligare kommer försvinna.
När nu Khaddafi närmar sig Benghazi har han två val. Han kan gå in i staden med sina styrkor direkt eller så kan han skära av staden i norr. Terrängen talar för att han väljer det senare. I så fall kommer staden Al Marj som ligger ett antal mil nordost om Benghazi bli ett förstahandsmål initialt. Genom att sitta på den knutpunkten får rebellerna svårt att falla tillbaka till Derna och Tobruk i öster.
Därefter kan han steg för steg ta ställningar i Benghazi och låta rebellernas underhållsläge bli sämre först. Han tar å andra sidan två stycken risker med en sådan operation. Den ena är att han kan hamna under anfall från rebellreserver från öster och det andra är att omvärlden kan hinna samla ihop sig. Tiden talar således för att han väljer det första alternativet. Rebellerna kan vara upprivna och inbördes splittrade av olika idéer om rätt taktik.
Det finns även ett tredje mer riskfyllt alternativ. Det är att välja bort Benghazi tillsvidare och framrycka i östlig riktning mot Tobruk längs i öster för att skära av rebellernas styrkeförsörjning. Med tanke på anfallstempot hittills och terrängen bedömer jag att det är ett alltför högt vågspel just nu.
Jag bedömer att Khaddafi kommer att försöka att ta Benghazi så tidigt som möjligt genom att dels anfalla i nordöstlig riktning mot Al Marj samtidigt som hans förband går in i Benghazi med en slags aggressiv spaning. På så sätt kan han splittra rebellerna. En del av dem kommer att försöka slå sig ur Benghazi och undkomma en omringning, och en del kommer att stanna kvar för att försvara staden. Det ökar i så fall Khaddafis styrkeodds.
Denna händelseutveckling skulle innebära att det kommer att finnas kvar en försvarsställning i axeln Derna - Tobruk. Här kan rebellerna, framförallt Sanusserna och den gruppering som finns kring förre inrikesministern Younis, ta upp ett försvar med bättre möjligheter. Det skulle ge omvärlden till efter helgen att bestämma sig för vad som måste göras. En möjlig väg är att upprätta en defensiv flygzon liksom en mindre sjöfartszon kring dessa städer för att få iland förnödenheter av olika slag. Det skulle omvärlden kunna göra genom att flytta in fartyg med Aegis luftvärnssystem och andra ytsstridsfartyg. Om USA och Egypten kommer med på båten kan antagligen någon form eldupphör förhandlas fram. Som styrkeförhållandena ser ut på marken, och som omvärldens och rebellernas splittring ser ut, är det vad som verkar vara möjligt just nu.
DN
SvD
Expressen
2011-03-15
1. prickskyttekompaniet - framåt!
Daily Mail bygger vidare på en av episoderna i Tony Harden's nya bok Dead Men Risen:The Welsh Guards and the Real Story of Britain’s War in Afghanistan.
Harden's bok har blivit en historia i sig själv, eftersom brittiska försvarsministeriet köpte upp första upplagan för över 150000 £ för att förstöra den. Motivet angavs som hot mot nationell säkerhet och risk för enskildas liv. Efter några små justeringar är en andra upplaga på väg ut.
Daily Mails historia handlar om Quigely. Så kallas det skott som en brittisk prickskytt avlossade 12 september 2009. En känd talibanledare åkte tillsammans med en kamrat på en motorcykel och bägge dödades med ett enda skott på nästan 200 m håll. I boken heter prickskytten Osmond. Tillsammans med sin kamrat (I boken kallad Potter) lyckas de bägge prickskyttarna att döda 75 talibaner under en period på 40 dagar under hösten 2009, oftast kring 1200 m avstånd.
I boken beskrivs historien om Quigely som att talibanerna aldrig förstod vad som dödat deras kamrater. En brittisk soldat berättar att deras avlyssning fångade upp att kamraterna kom fram till att de blivit skjutna av helikoptrar.
Jag har länge ansett att Sverige behöver satsa på prickskyttar med en högre ambition än nu. Antingen i form av en förstärkning av nuvarande nivåer i krigsförbanden, eller ännu hellre samlade i ett litet kompani. Ett sådant förband skulle kunna avdela olika grupper till pågående insatser. Det skulle kunna innehålla en hög andel av tidvis tjänstgörande soldater. Försvarsmakten skulle kunna betala dessa medlemsavgifter och anmälningsavgifter för att de ska kunna upprätthålla en grundläggande skjutskicklighet. Förbandet skulle inte behöva lägga någon tid på egen förbandsutbildning, utan grunden skulle vara stridsparet och samspelet mellan skytt och observatör.
Fördelen med att använda prickskyttar mer frekvent och mer offensivt är flera. För det första är det få system som har lika hög precision. Detta innebär dels en hög grad av styrkeekonomi, och dels minskad risk för oavsiktlig bekämpning. En prickskytt tillämpar den grundläggande regeln - Skjut endast på identifierade fiender. För det andra kan ett prickskyttepar användas för kvalificerad spaning. Antingen använda sig av sina färdigheter i stalking (förmågan att smyga sig på en motståndare oupptäckt) eller för långvarig och dold övervakning. Stridsparet kan också fungera som kvalificerade eldobservatörer. De som är kontinuerligt anställda kan också leda flyg och artilleri. Långsiktigt kommer vi kunna tillvarata potentialen i den pågående miniatyriseringen som pågår när det gäller vapen och kommunikationsutrustning.
Den största fördelen är den psykologiska effekten. För egna styrkor innebär det ett tillskott i möjliga verktyg och vetskapen att man har visst skydd av egna prickskyttar gör det enklare att röra sig i terrängen. Motståndaren får en ännu större nedgång i moral. Effekten av skickliga prickskyttar är historiskt omvittnad. Att inte veta vad eller vem som träffat kamraterna är väldigt jobbigt för en motståndare. Känslan som smyger sig på att du är upptäckt av en prickskytt är långsiktigt nedbrytande. Att genomföra motåtgärder mot prickskyttar är krävande och kostar resurser. I Afghanistan saknar dessutom våra motståndare många av de förmågor som är effektivast, nämligen flyg och artilleri.
Det är dags att ta striden till motståndarens planhalva. Mer prickskyttar i Försvarsmakten och i Afghanistan!
Fotnot: Namnet Quigely kommer från den gamla västernfilmen Quigely Down Under, där Tom Sellecks rollfigur skjuter ett liknande skott.
2011-03-14
Kontrarevolutionerna tar fart
En snabb manöver från Gulf Cooperation Council (GCC) överraskade många idag när det blev känt att en specialstyrka från några länder kom till försvaret av Bahrain. Styrkan uppges i rapporteringen vara kring 1000 soldater ska användas för bevakning av viktigare objekt i landet. Det innebär att Bahrainska styrkor kan frigöras för att kunna slå ned den shiitiskaledda revolten i Bahrain. Soldaterna kommer enligt min bedömning från Saudi-Arabien, Förenade Arabemiraten och möjligen Kuwait.
Detta är en ganska ovanlig handling för att vara initierad från Saudi-Arabien. Landet är normalt sett ett kungadöme, där den indirekta metoden härskar. Sannolikt har den saudiske kungen lyckats ta initiativet inom landet, eftersom inga större oroligheter bröt ut till helgen i östra Saudi-Arabien som befarat. Saudierna har också tagit initiativet ifråga om Bahrain, sannolikt som de uppfattar en iransk inblandning i revolten innanpå knuten. Med denna operation i Bahrain finns det skäl att bedöma att upproret kommer att lägga sig och att Iran istället kommer att försöka öka kraften någon annanstans genom ombud. Irak, Libanon och Afghanistan är platser där landet har möjligheter att ställa till det för USA och Saudi-Arabien.
Saudiernas åtgärder är ett exempel på kontrarevolutionära aktioner. Det är närmast en officiell hemlighet att kung Abdullah blev ursinnig på den amerikanska administrationen under Mubaraks nedgång och fall, eftersom han ansåg att det var ett svek och att amerikanerna inte förstår sig på regionen. En annan som tog intryck av detta skeende var Muhammar Khaddafi som hann förbereda sig tillräckligt i form av resurser och pålitligt folk för att kunna slå tillbaka den resning som startades mot hans regim.
I det komplexa spel som pågår i regionen har GCC ställt sig bakom en flygförbudszon över Libyen, vilket inte är konstigt eftersom Kung Abdullah inte har något till övers för Khaddafi. GCC:s hållning har sedan blivit Arabförbundets. Men frågan är hur helhjärtat stödet egentligen är, med tanke på att de flesta staterna är oroliga för egna uppror. Ur ett perspektiv gör Khaddafi dessa ledare en stor tjänst i och med att denne flyttar gränserna för vad omvärlden tvingas acceptera som faktum. Å andra sidan gäller det att vara på den vinnande sidan och då kan en flygförbudszon vara en lagom risktagning, särskilt som Arabförbundets ledare Amr Moussa aspirerar på att bli egyptisk president. Det är vanskligt att värdera aktörernas innersta strategier för att överleva politiskt.
Men en slags kontrarevolutionsperiod har inletts i och med Khaddafis motofffensiv. Till och med i Egypten talas det mer och mer om att en tyst kontrarevolution är under uppbyggnad av de gamla strukturerna. Samtidigt har Afrikanska Unionen tagit avstånd från inblandning i Libyens inre angelägenheter. Till del därför att Libyen står för 15% av AU:s budget och betalar flera länders medlemsavgifter. I det myller av bindningar som finns i regionen kan det vara värt att minnas att Khaddafi och Mubarak var väldigt goda vänner samtidigt som exempelvis Egypten och Etiopien har många oplockade gäss med varandra. Timing kommer att vara det som räknas i slutet av månaden när slutet på första akten kommer.
DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
Expressen
Detta är en ganska ovanlig handling för att vara initierad från Saudi-Arabien. Landet är normalt sett ett kungadöme, där den indirekta metoden härskar. Sannolikt har den saudiske kungen lyckats ta initiativet inom landet, eftersom inga större oroligheter bröt ut till helgen i östra Saudi-Arabien som befarat. Saudierna har också tagit initiativet ifråga om Bahrain, sannolikt som de uppfattar en iransk inblandning i revolten innanpå knuten. Med denna operation i Bahrain finns det skäl att bedöma att upproret kommer att lägga sig och att Iran istället kommer att försöka öka kraften någon annanstans genom ombud. Irak, Libanon och Afghanistan är platser där landet har möjligheter att ställa till det för USA och Saudi-Arabien.
Saudiernas åtgärder är ett exempel på kontrarevolutionära aktioner. Det är närmast en officiell hemlighet att kung Abdullah blev ursinnig på den amerikanska administrationen under Mubaraks nedgång och fall, eftersom han ansåg att det var ett svek och att amerikanerna inte förstår sig på regionen. En annan som tog intryck av detta skeende var Muhammar Khaddafi som hann förbereda sig tillräckligt i form av resurser och pålitligt folk för att kunna slå tillbaka den resning som startades mot hans regim.
I det komplexa spel som pågår i regionen har GCC ställt sig bakom en flygförbudszon över Libyen, vilket inte är konstigt eftersom Kung Abdullah inte har något till övers för Khaddafi. GCC:s hållning har sedan blivit Arabförbundets. Men frågan är hur helhjärtat stödet egentligen är, med tanke på att de flesta staterna är oroliga för egna uppror. Ur ett perspektiv gör Khaddafi dessa ledare en stor tjänst i och med att denne flyttar gränserna för vad omvärlden tvingas acceptera som faktum. Å andra sidan gäller det att vara på den vinnande sidan och då kan en flygförbudszon vara en lagom risktagning, särskilt som Arabförbundets ledare Amr Moussa aspirerar på att bli egyptisk president. Det är vanskligt att värdera aktörernas innersta strategier för att överleva politiskt.
Men en slags kontrarevolutionsperiod har inletts i och med Khaddafis motofffensiv. Till och med i Egypten talas det mer och mer om att en tyst kontrarevolution är under uppbyggnad av de gamla strukturerna. Samtidigt har Afrikanska Unionen tagit avstånd från inblandning i Libyens inre angelägenheter. Till del därför att Libyen står för 15% av AU:s budget och betalar flera länders medlemsavgifter. I det myller av bindningar som finns i regionen kan det vara värt att minnas att Khaddafi och Mubarak var väldigt goda vänner samtidigt som exempelvis Egypten och Etiopien har många oplockade gäss med varandra. Timing kommer att vara det som räknas i slutet av månaden när slutet på första akten kommer.
DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
Expressen
Ett ogenomförbart förslag om NBG till Libyen
I dagens SvD argumenterar de två ledande personerna i Centerns Ungdomsförbund (CUF), Magnus Andersson och Rickard Nordin, för att det är ett utmärkt tillfälle att skicka Nordic Battle Group till Libyen. Det föreslagna uppdraget verkar vara att stoppa Khaddafis slakt på den egna befolkningen och att upprätta en flygförbudszon.
Andersson och Nordin har som förbehåll att detta ska stödjas av FN, Arabförbundet och Libyens opposition. För närvarande finns inget sådant stöd hos någon av de tre grupperingarna, men det kan ju alltid ändras. Och det är lätt att känna med de bägges upprördhet för de övergrepp som regimen utsatt befolkningen för. Problemet är att det finns få saker som talar för det som de bägge vill se.
Det mest uppenbara är att NBG inte kan upprätta en flygförbudzon, det finns ett par procent av de resurser som behövs i det avseendet. För det andra är uppgiften att stoppa Khaddafis styrkor och dess eldgivning mot civila en alldeles för stor uppgift för NBG. Styrkan kan gå iland för att etablera ett brohuvud för andra EU-styrkor som kommer efter, men den viljan saknas ju helt hos EU. Så länge Libyens opposition motsätter sig utländsk inblandning, så skulle det bli tal om att separera stridande styrkor. Även om oppostionen skulle svänga, så är det fortfarande oklart vem det är som styr denna och vad oppositionen vill uppnå förutom att störta regimen. Min bedömning är att det finns minst två stycken större grenar. En mer folklig som förstärkts av avhoppare från regimen och en mer ideologisk och radikal gren som inte vill se en enda europé på libysk mark.
Kostnaderna för en insats är också något att överväga. Det är inte gratis att skicka NBG till Afrika, även om det ur logistisk synpunkt är en klar fördel att det finns flera hamnstäder att använda som infallsportar i landet. Utöver dessa faktorer tillkommer annat som en klar och tydlig målsättning, flyg- och underrättelsestöd samt det faktum att det finns en annan Battlegroup som leds av Tyskland och Nederländerna. I och med att Tyskland tydligt har tagit avstånd från ens en flygförbudszon ger det en indikation på hur liten politisk vilja som skulle kunna uppbådas för en insats med NBG.
Det verkar dessutom som om vår regering inte anser att läget i Libyen är något för EU, utan för NATO. Andersson och Nordin tar själva upp utrikesministerns hållning, och i helgen hade statsministern ett överraskande uttalande.
Ett solidariskt, men ogenomförbart förslag, enligt min mening. Det innebär att CUF:s bidrag till debatten blir ifrågasättandet av själva tanken med EU:s snabbinsatsstyrkor, om inte det är meningen att de ska sättas in.
Tidigare inlägg:
Tidvattnet vänder i Libyen? 10/3 - om läget på marken och vad en flygförbudszon innebär
Libyen - någon annan får göra jobbet 5/3 - om det osäkra läget och om svårigheten att få mål och medel att hänga ihop
Humanitär intervention i Libyen? 27/2 - om förutsättningarna för en humanitär intervention
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Andersson och Nordin har som förbehåll att detta ska stödjas av FN, Arabförbundet och Libyens opposition. För närvarande finns inget sådant stöd hos någon av de tre grupperingarna, men det kan ju alltid ändras. Och det är lätt att känna med de bägges upprördhet för de övergrepp som regimen utsatt befolkningen för. Problemet är att det finns få saker som talar för det som de bägge vill se.
Det mest uppenbara är att NBG inte kan upprätta en flygförbudzon, det finns ett par procent av de resurser som behövs i det avseendet. För det andra är uppgiften att stoppa Khaddafis styrkor och dess eldgivning mot civila en alldeles för stor uppgift för NBG. Styrkan kan gå iland för att etablera ett brohuvud för andra EU-styrkor som kommer efter, men den viljan saknas ju helt hos EU. Så länge Libyens opposition motsätter sig utländsk inblandning, så skulle det bli tal om att separera stridande styrkor. Även om oppostionen skulle svänga, så är det fortfarande oklart vem det är som styr denna och vad oppositionen vill uppnå förutom att störta regimen. Min bedömning är att det finns minst två stycken större grenar. En mer folklig som förstärkts av avhoppare från regimen och en mer ideologisk och radikal gren som inte vill se en enda europé på libysk mark.
Kostnaderna för en insats är också något att överväga. Det är inte gratis att skicka NBG till Afrika, även om det ur logistisk synpunkt är en klar fördel att det finns flera hamnstäder att använda som infallsportar i landet. Utöver dessa faktorer tillkommer annat som en klar och tydlig målsättning, flyg- och underrättelsestöd samt det faktum att det finns en annan Battlegroup som leds av Tyskland och Nederländerna. I och med att Tyskland tydligt har tagit avstånd från ens en flygförbudszon ger det en indikation på hur liten politisk vilja som skulle kunna uppbådas för en insats med NBG.
Det verkar dessutom som om vår regering inte anser att läget i Libyen är något för EU, utan för NATO. Andersson och Nordin tar själva upp utrikesministerns hållning, och i helgen hade statsministern ett överraskande uttalande.
Ett solidariskt, men ogenomförbart förslag, enligt min mening. Det innebär att CUF:s bidrag till debatten blir ifrågasättandet av själva tanken med EU:s snabbinsatsstyrkor, om inte det är meningen att de ska sättas in.
Tidigare inlägg:
Tidvattnet vänder i Libyen? 10/3 - om läget på marken och vad en flygförbudszon innebär
Libyen - någon annan får göra jobbet 5/3 - om det osäkra läget och om svårigheten att få mål och medel att hänga ihop
Humanitär intervention i Libyen? 27/2 - om förutsättningarna för en humanitär intervention
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2011-03-13
Självmordsattentat mot Mazar-e-Sharif delvis avvärjt?
Självmordsattacker kan vara nära förestående i Mazar-e-Sharif. Enligt ISAF igår tillfångatog styrkan i torsdags en IMU-ledare (Islamic Movement of Uzbekistan) i Mazar-e-Sharifdistriktet i torsdags. Efter underrättelserapporter om att denne planerade att leda och genomföra självmordsattacker i Mazar-e-Sharif lyckades ISAF och afghanska säkerhetsstyrkor att lokalisera mannen och omhänderta denne och flera motståndsmän.
Samma dag dödade ISAF andra IMU-ledare i provinsen Samangan i en flygattack. Samverkansledaren och självmordsbombarinstruktören Bilal Konduzi liksom provinsledaren Shad Mohammad är bekräftat dödade liksom fyra andra motståndsmän från IMU.
Enligt tidigare uttalanden från ISAF opererar ett åttiotal IMU-krigare i grannprovinsen Baghlan, och afghansk polis söker sedan en tid tillbaka 15 tjetjenska kvinnor som man bedömer har anlänt till norra Afghanistan för att tillverka vägbomber och bomber till självmordsvästar. Blotta närvaron av IMU-enheter är allvarligt. Dessa krigare är generellt sett mycket skickligare än de motståndare vi normalt möter.
Mazar-e-Sharif kan komma ytterligare i fokus sedan det nu hävdas att staden är ett av de första områden som ska överföras till afghanska myndigheter. Tidigare har jag beskrivit obekräftade rapporter om att provinseerna Samangan och Sar-e-Pol i PRT MeS område skulle lämnas över först. Oavsett vilket område som överlämnas först, så kvarstår min bedömning att motståndarna kommer att försöka genomföra attacker i de områden som ska påbörja överlämningen först, för att på så sätt visa att inte ens de områden med bäst förutsättningar är säkra.
Därför finns det faktorer som talar för en eskalation i Balkhprovinsen den närmaste tiden, även om en del av hotet blivit reducerat av de operationer jag beskrev ovan. Inom kort ska Afghanistan fira det persiska nyåret (Nowruz) den 21 mars. Då förväntas också president Karzai tillkännage vilka områden som ska påbörja överlämning av säkerhetsansvaret. En process som tar 18 månader att genomföra. Det kommer att bli startskottet för bägge sidors våroffensiver.
De olika nätverken som bekämpar ISAF och afghanska myndigheter verkar numera använda både precisionsattacker som urskiljningslösa attacker. I Helmand har exempelvis antalet riktade likvideringar ökat med 588% förra året samtidigt som andelen civila som dödas av bomber uppgår till c:a 55% av de som de dödar (totalt c:a 2300 under 2010). ISAF har det senaste året har det senaste året dödat c:a 900 talibanledare i olika räder och flygattacker.
Ibland går dessa totalt fel. I torsdags dödades president Karzai's kusin Yar Muhammad Karzai av misstag under en mörkerräd av specialförband i södra Afghanistan. För drygt två veckor sedan dödades nio barn i ett helikopteranfall i provinsen Kunar. General Petraeus bad om ursäkt, något som president Karzai avfärdade. Han accepterade så småningom försvarsminister Gates personligt framförda ursäkt. Igår höll gjorde Karzai dock ett uttalande, där han uppmanade ISAF att sluta genomföra operationer i Afghanistan överhuvudtaget. Hans linje är att operationer bör genomföras på den pakistanska sidan av gränsen mellan de bägge länderna.
2011 blir ett långt år.
Samma dag dödade ISAF andra IMU-ledare i provinsen Samangan i en flygattack. Samverkansledaren och självmordsbombarinstruktören Bilal Konduzi liksom provinsledaren Shad Mohammad är bekräftat dödade liksom fyra andra motståndsmän från IMU.
Enligt tidigare uttalanden från ISAF opererar ett åttiotal IMU-krigare i grannprovinsen Baghlan, och afghansk polis söker sedan en tid tillbaka 15 tjetjenska kvinnor som man bedömer har anlänt till norra Afghanistan för att tillverka vägbomber och bomber till självmordsvästar. Blotta närvaron av IMU-enheter är allvarligt. Dessa krigare är generellt sett mycket skickligare än de motståndare vi normalt möter.
Mazar-e-Sharif kan komma ytterligare i fokus sedan det nu hävdas att staden är ett av de första områden som ska överföras till afghanska myndigheter. Tidigare har jag beskrivit obekräftade rapporter om att provinseerna Samangan och Sar-e-Pol i PRT MeS område skulle lämnas över först. Oavsett vilket område som överlämnas först, så kvarstår min bedömning att motståndarna kommer att försöka genomföra attacker i de områden som ska påbörja överlämningen först, för att på så sätt visa att inte ens de områden med bäst förutsättningar är säkra.
Därför finns det faktorer som talar för en eskalation i Balkhprovinsen den närmaste tiden, även om en del av hotet blivit reducerat av de operationer jag beskrev ovan. Inom kort ska Afghanistan fira det persiska nyåret (Nowruz) den 21 mars. Då förväntas också president Karzai tillkännage vilka områden som ska påbörja överlämning av säkerhetsansvaret. En process som tar 18 månader att genomföra. Det kommer att bli startskottet för bägge sidors våroffensiver.
De olika nätverken som bekämpar ISAF och afghanska myndigheter verkar numera använda både precisionsattacker som urskiljningslösa attacker. I Helmand har exempelvis antalet riktade likvideringar ökat med 588% förra året samtidigt som andelen civila som dödas av bomber uppgår till c:a 55% av de som de dödar (totalt c:a 2300 under 2010). ISAF har det senaste året har det senaste året dödat c:a 900 talibanledare i olika räder och flygattacker.
Ibland går dessa totalt fel. I torsdags dödades president Karzai's kusin Yar Muhammad Karzai av misstag under en mörkerräd av specialförband i södra Afghanistan. För drygt två veckor sedan dödades nio barn i ett helikopteranfall i provinsen Kunar. General Petraeus bad om ursäkt, något som president Karzai avfärdade. Han accepterade så småningom försvarsminister Gates personligt framförda ursäkt. Igår höll gjorde Karzai dock ett uttalande, där han uppmanade ISAF att sluta genomföra operationer i Afghanistan överhuvudtaget. Hans linje är att operationer bör genomföras på den pakistanska sidan av gränsen mellan de bägge länderna.
2011 blir ett långt år.
2011-03-12
Statsministern inleder NATO-debatten?
Så har då EU haft sitt första större toppmöte med Libyen på agendan. Det regeringscheferna lyckades komma överens om just nu var att inte kräva någon flygförbudszon, utan en uppmaning till Khaddafi att avgå och att uttrycka en oro över regimens flygattacker. Inte särskilt imponerande av en politisk allians som gör anspråk på att vara en global aktör. Särskilt inte som Libyen är en granne till Europa.
Vari problemen egentligen ligger är svårt att veta exakt. Jag har skrivit tidigare om min bild av en allmän interventionströtthet. Till denna kommer också svårigheten att veta vilken slags politisk gruppering det är som skulle ta över makten från Khaddafi. En sådan osäkerhet ökar inte aptiten för äventyr. En annan underskattad faktor är att någon ska betala kalaset också. En begränsad operation som etablerar en sådan zon över den norra tredjedelen av Libyen kostar kring 2,5 Mdr SEK/månaden. I rådande budgetläge för de flesta stater står nog inte särskilt många i kö för att betala den notan.
En verkligt intressant argumentation i sammanhanget stod statsministern för. Enligt dagens DN tillhörde Fredrik Reinfeldt dem som argumenterade emot att EU ska ta ställning till miltära insatser. Statsministern i DN: "EU är framför allt lämpat för andra typer av samarbeten, som ekonomiskt stöd, att bygga demokratiska institutioner och säkerställa humanitär hjälp." och "Diskussionen om en eventuell militär användning tycker jag ska föras i NATO och i FN:s säkerhetsråd. Flera EU-länder är ju också medlemmar där."
Hur ska vi tolka detta? Innebär det att vi inte ska bygga upp något annat än försvarsindustriell kapacitet i Europa? EU har ju föresatt sig att kunna ingripa med upp till 60000 man i en allvarlig konflikt och Sverige leder en av de två Battlegroups som står i beredskap just nu. Bör vi istället lägga pengarna på annat eller signalerar statsministern att vi istället bör ställa våra resurser till NATO:s förfogande istället? NATO har ju exempelvis en NATO Response Force (NRF) i ständig beredskap.
Försvarsminister Sten Tolgfors har ju dessutom den senaste tiden drivit frågan tillsammans med Tysklands försvarsminister om ett ökat militärt samarbete inom EU, där staterna ska kunna dela på utbildning, logistik och kanske olika förmågor. Ett klokt arbete av försvarsministern, men vad ska det egentligen åstadkomma om militär användning ska föras in i NATO?
Statsministerns uttalanden väcker också frågor om EU:s betydelse för krishantering i exempelvis vårt närområde. Om EU inte vill ingripa militärt i Libyen, varför skulle det då göra det i Vitryssland? Det är nog få som trott det innan med Ryssland i närheten, men frågan blir vad det innebär i andra fall? Om EU:s auktoritet att använda militära resurser undermineras, så minskar legitimiteten för miltärt stöd vid exempelvis en friktion mellan Ryssland och Finland.
Jag förespråkar inte en militär intervention av EU i Libyen eller ens en flygförbudszon. Det skulle bara göra ont värre, eftersom vi inte vet vad vi vill uppnå och med vem. EU:s säkerhetsstrategi har varit så tom på innehåll och politisk vilja att vi i det här läget inte har någon större handlingsfrihet att använda militära resurser, om man skulle komma fram till att det var nödvändigt. Kanske har statsministern en liknande uppfattning och pekar därför på NATO. Är det starten på en svensk NATO-debatt?
SvD
DN
Aftonbladet
Expressen
Vari problemen egentligen ligger är svårt att veta exakt. Jag har skrivit tidigare om min bild av en allmän interventionströtthet. Till denna kommer också svårigheten att veta vilken slags politisk gruppering det är som skulle ta över makten från Khaddafi. En sådan osäkerhet ökar inte aptiten för äventyr. En annan underskattad faktor är att någon ska betala kalaset också. En begränsad operation som etablerar en sådan zon över den norra tredjedelen av Libyen kostar kring 2,5 Mdr SEK/månaden. I rådande budgetläge för de flesta stater står nog inte särskilt många i kö för att betala den notan.
En verkligt intressant argumentation i sammanhanget stod statsministern för. Enligt dagens DN tillhörde Fredrik Reinfeldt dem som argumenterade emot att EU ska ta ställning till miltära insatser. Statsministern i DN: "EU är framför allt lämpat för andra typer av samarbeten, som ekonomiskt stöd, att bygga demokratiska institutioner och säkerställa humanitär hjälp." och "Diskussionen om en eventuell militär användning tycker jag ska föras i NATO och i FN:s säkerhetsråd. Flera EU-länder är ju också medlemmar där."
Hur ska vi tolka detta? Innebär det att vi inte ska bygga upp något annat än försvarsindustriell kapacitet i Europa? EU har ju föresatt sig att kunna ingripa med upp till 60000 man i en allvarlig konflikt och Sverige leder en av de två Battlegroups som står i beredskap just nu. Bör vi istället lägga pengarna på annat eller signalerar statsministern att vi istället bör ställa våra resurser till NATO:s förfogande istället? NATO har ju exempelvis en NATO Response Force (NRF) i ständig beredskap.
Försvarsminister Sten Tolgfors har ju dessutom den senaste tiden drivit frågan tillsammans med Tysklands försvarsminister om ett ökat militärt samarbete inom EU, där staterna ska kunna dela på utbildning, logistik och kanske olika förmågor. Ett klokt arbete av försvarsministern, men vad ska det egentligen åstadkomma om militär användning ska föras in i NATO?
Statsministerns uttalanden väcker också frågor om EU:s betydelse för krishantering i exempelvis vårt närområde. Om EU inte vill ingripa militärt i Libyen, varför skulle det då göra det i Vitryssland? Det är nog få som trott det innan med Ryssland i närheten, men frågan blir vad det innebär i andra fall? Om EU:s auktoritet att använda militära resurser undermineras, så minskar legitimiteten för miltärt stöd vid exempelvis en friktion mellan Ryssland och Finland.
Jag förespråkar inte en militär intervention av EU i Libyen eller ens en flygförbudszon. Det skulle bara göra ont värre, eftersom vi inte vet vad vi vill uppnå och med vem. EU:s säkerhetsstrategi har varit så tom på innehåll och politisk vilja att vi i det här läget inte har någon större handlingsfrihet att använda militära resurser, om man skulle komma fram till att det var nödvändigt. Kanske har statsministern en liknande uppfattning och pekar därför på NATO. Är det starten på en svensk NATO-debatt?
SvD
DN
Aftonbladet
Expressen
2011-03-10
Tidvattnet vänder i Libyen?
Striderna i Libyen rasar vidare. Fortfarande har Khaddafi de inre linjerna och kan sätta in sina förband i flera riktningar efter hand. I vanlig media sprids bilden att det är Khaddafis flyg som måste stoppas med hjälp av en flygförbudszon. Jag är tveksam till om det är en korrekt bild av två skäl. För det första är det Khaddafis raketartilleri och stridsvagnar som i kombination med attackhelikoptrar når reslutat. För det andra är statusen på det libyska flyget inte särskilt hög.
Med undantag för några SU-24MK har Libyen ett ganska okvalificerat flygvapen. De flesta flygplanen är från 60- och 70-talen med mycket dåligt underhållsläge. Libyen kan absolut inte använda ens hälften av sina flygplan. På transportsidan är det däremot bättre beställt med IL-76 och C-130 för flygtransport liksom flera olika typer av transporthelikoptrar. Värdet på det libyska flygvapnet är därför ganska låg med undantag för transportförmågan och viss förmåga till markunderstöd med Mi-24 attackhelikoptrar.
Värdet av en flygförbudszon är därför inte särskilt högt militärt när det gäller Libyen. Det är inte det libyska flygvapnets spektakulära flygattacker, utan markstridsförmågan hos ett par brigader och några lättare bataljoner med Special Forces som trasar sönder rebellernas ställningar. Även om rebellerna har tillgång till stridsvagnar i form av gamla stridsvagnar (T-55) och lättare artilleri kan dessa inte mäta sig med det libyska raketartilleriet med BM-21 (Katusyha) och bättre stridsvagnar (T-72). Utbildningsnivån skiljer också mellan de bägge sidorna.
En flygförbudszon ger sannolikt ingen större konsekvens militärt samtidigt som den kostar exklusiva resurser som tankflygplan och flygplan för bekämpning och/eller störning av det libyska luftvärnet. NATO har emellertid ökat sin underrättelseförmåga med hjälp av bland annat AWACS för övervakning och ledning i luften. Det innebär att organisationen relativt snabbt kan gå över till att etablera en No-FlyZone (NFZ).
Det är däremot ett smakligt politiskt alternativ, eftersom det innebär en mindre risk än att intervenera på marken. Problemet politiskt ligger framförallt att få stöd i Säkerhetsrådet, eftersom det sannolikt skulle innebära bekämpning av luftvärnsställningar som slår på sin eldledningsradar. Det blir svårt att få igenom en sådan i Säkerhetsrådet enligt min bedömning.
Khaddafis styrkor har istället tagit initiativet för närvarande. Frågan är om dessa har kraft att bryta sig igenom de nuvarande linjerna och ta sig an Benghazi. Ju närmare Khaddafis förband kommer staden, desto mer övergår rebellerna till att slåss på nya inre linjer. Det är då diktatorns förband som måste ha anfallskraft mot mer förberedda och mer motiverade rebellenheter. Rimligen borde tempot i striderna nedgå när Khaddafis förband har tagit kontroll över västra Libyen helt, vilket de borde göra de närmaste dagarna. Det är då dags för omgrupperingar i östlig riktning för att bygga upp anfallskraft mot Benghazi. Hittills verkar Khaddafis förband vara ganska små, vilket i det stora landet är en nackdel. De kommer att bli tvungna att lämna kvar någon form av reserv kring Tripoli för att kunna slå tillbaka lättare rebellenheter som kan uppstå igen.
Denna paus eller tempominskning kommer att lämna utrymme för diplomatiskt arbete under högtryck. Det finns många viljor i omvärlden som ska jämka en lösning. IBSA (Indien, Brasilien och Sydafrika) gjorde ett uttalande i förgår där man ställde sig i princip avvisande till en flygförbudszon. USA har under gårdagen sagt att en sådan kräver FN:s stöd. Omvärlden kan ge humanitärt stöd, men det kommer inte hjälpa rebellerna militärt. Det är också tveksamt om omvärlden kan leverera militär materiel till rebellerna, eftersom det troligen skulle stå i strid med de sanktioner som FN infört mot Libyen i det avseendet. Samtidigt blir det svårt för omvärlden att överge rebellerna i handling med tanke på den retorik som använts under stridigheterna. Jag bedömer fortfarande att Egypten kommer att spela en stor roll den närmaste tiden, och att det är fullt möjligt med lättare förband från landet som övervakar någon form av zon i östra Libyen under en tid för att kyla ned situationen. Tiden närmar sig då det är dags att rädda ansiktet.
Tidigare inlägg:
Libyen - någon annan får göra jobbet 5/3 - om det osäkra läget och om svårigheten att få mål och medel att hänga ihop
Humanitär intervention i Libyen? 27/2 - om förutsättningarna för en humanitär intervention
Aftonbladet
SvD
DN
Expressen
SvD
Expressen
Med undantag för några SU-24MK har Libyen ett ganska okvalificerat flygvapen. De flesta flygplanen är från 60- och 70-talen med mycket dåligt underhållsläge. Libyen kan absolut inte använda ens hälften av sina flygplan. På transportsidan är det däremot bättre beställt med IL-76 och C-130 för flygtransport liksom flera olika typer av transporthelikoptrar. Värdet på det libyska flygvapnet är därför ganska låg med undantag för transportförmågan och viss förmåga till markunderstöd med Mi-24 attackhelikoptrar.
Värdet av en flygförbudszon är därför inte särskilt högt militärt när det gäller Libyen. Det är inte det libyska flygvapnets spektakulära flygattacker, utan markstridsförmågan hos ett par brigader och några lättare bataljoner med Special Forces som trasar sönder rebellernas ställningar. Även om rebellerna har tillgång till stridsvagnar i form av gamla stridsvagnar (T-55) och lättare artilleri kan dessa inte mäta sig med det libyska raketartilleriet med BM-21 (Katusyha) och bättre stridsvagnar (T-72). Utbildningsnivån skiljer också mellan de bägge sidorna.
En flygförbudszon ger sannolikt ingen större konsekvens militärt samtidigt som den kostar exklusiva resurser som tankflygplan och flygplan för bekämpning och/eller störning av det libyska luftvärnet. NATO har emellertid ökat sin underrättelseförmåga med hjälp av bland annat AWACS för övervakning och ledning i luften. Det innebär att organisationen relativt snabbt kan gå över till att etablera en No-FlyZone (NFZ).
Det är däremot ett smakligt politiskt alternativ, eftersom det innebär en mindre risk än att intervenera på marken. Problemet politiskt ligger framförallt att få stöd i Säkerhetsrådet, eftersom det sannolikt skulle innebära bekämpning av luftvärnsställningar som slår på sin eldledningsradar. Det blir svårt att få igenom en sådan i Säkerhetsrådet enligt min bedömning.
Khaddafis styrkor har istället tagit initiativet för närvarande. Frågan är om dessa har kraft att bryta sig igenom de nuvarande linjerna och ta sig an Benghazi. Ju närmare Khaddafis förband kommer staden, desto mer övergår rebellerna till att slåss på nya inre linjer. Det är då diktatorns förband som måste ha anfallskraft mot mer förberedda och mer motiverade rebellenheter. Rimligen borde tempot i striderna nedgå när Khaddafis förband har tagit kontroll över västra Libyen helt, vilket de borde göra de närmaste dagarna. Det är då dags för omgrupperingar i östlig riktning för att bygga upp anfallskraft mot Benghazi. Hittills verkar Khaddafis förband vara ganska små, vilket i det stora landet är en nackdel. De kommer att bli tvungna att lämna kvar någon form av reserv kring Tripoli för att kunna slå tillbaka lättare rebellenheter som kan uppstå igen.
Denna paus eller tempominskning kommer att lämna utrymme för diplomatiskt arbete under högtryck. Det finns många viljor i omvärlden som ska jämka en lösning. IBSA (Indien, Brasilien och Sydafrika) gjorde ett uttalande i förgår där man ställde sig i princip avvisande till en flygförbudszon. USA har under gårdagen sagt att en sådan kräver FN:s stöd. Omvärlden kan ge humanitärt stöd, men det kommer inte hjälpa rebellerna militärt. Det är också tveksamt om omvärlden kan leverera militär materiel till rebellerna, eftersom det troligen skulle stå i strid med de sanktioner som FN infört mot Libyen i det avseendet. Samtidigt blir det svårt för omvärlden att överge rebellerna i handling med tanke på den retorik som använts under stridigheterna. Jag bedömer fortfarande att Egypten kommer att spela en stor roll den närmaste tiden, och att det är fullt möjligt med lättare förband från landet som övervakar någon form av zon i östra Libyen under en tid för att kyla ned situationen. Tiden närmar sig då det är dags att rädda ansiktet.
Tidigare inlägg:
Libyen - någon annan får göra jobbet 5/3 - om det osäkra läget och om svårigheten att få mål och medel att hänga ihop
Humanitär intervention i Libyen? 27/2 - om förutsättningarna för en humanitär intervention
Aftonbladet
SvD
DN
Expressen
SvD
Expressen
2011-03-07
Veckan som gått i södra Kaukasus
Att försöka följa konflikten om Nagorno-Karabach via öppna källor från respektive land är väldigt svårt, eftersom de olika medierna uppvisar stark tendens. Med revolterna i arabvärlden i världens fokus blir bevakningen av södra Kaukasus sämre än vanligt.
Den senaste veckan har avståndet mellan ord och handling ökat något i samband med trepresidentmötet i Sochi under helgen. Mötet mellan Medvedev, Alijev och armeniske presidenten Serzh Sargsyan utmynnade i en deklaration om deras önskan att avsluta konflikten om Nagorno-Karabach med fredliga medel. Dagarna före dödades en armensk soldat och en annan sårades i beskjutningar från den azeriska sidan. Dessutom vill utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach se sig själva som en part. Risken är att förhandlingsframsteg undermineras av denna, varvid Armenien inte annat än kan beklaga detta.
Samtidigt har regeringen i Armenien problem med oppostionen som försöker att organisera massprotester mot regeringskoalitionen. Under treårsdagen den 1/3 till minnet av de protester som slogs ned 2008, så ställde oppositionsledaren Tor-Petrosjan flera svårinfriade krav ur regeringens perspektiv. Han gav regeringen till den 15 mars att infria dessa. Mötet i centrala Jerevan i tisdags samlade mellan 10000 (polisen) till 50000 (arrangörerna). Jag bedömer att oppositionen menar allvar och att vi kommer få se en del oroligheter från mitten av månaden.
I den yttre cirkeln har Azerbaijan och Iran förhandlat några mindre avtal, trots att det finns en skepsis hos en del iranier mot Azerbaijan. Denna finns inte i Turkiet, där chefen för det strategiska forskningscentret under utrikesministeriet, Bulent Aras, sa att man kan inte utesluta turkiskt militärt stöd om en militär konflikt utbryter i regionen. Detta innebär underförstått stöd till Azerbaijan.
Den senaste veckan har avståndet mellan ord och handling ökat något i samband med trepresidentmötet i Sochi under helgen. Mötet mellan Medvedev, Alijev och armeniske presidenten Serzh Sargsyan utmynnade i en deklaration om deras önskan att avsluta konflikten om Nagorno-Karabach med fredliga medel. Dagarna före dödades en armensk soldat och en annan sårades i beskjutningar från den azeriska sidan. Dessutom vill utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach se sig själva som en part. Risken är att förhandlingsframsteg undermineras av denna, varvid Armenien inte annat än kan beklaga detta.
Samtidigt har regeringen i Armenien problem med oppostionen som försöker att organisera massprotester mot regeringskoalitionen. Under treårsdagen den 1/3 till minnet av de protester som slogs ned 2008, så ställde oppositionsledaren Tor-Petrosjan flera svårinfriade krav ur regeringens perspektiv. Han gav regeringen till den 15 mars att infria dessa. Mötet i centrala Jerevan i tisdags samlade mellan 10000 (polisen) till 50000 (arrangörerna). Jag bedömer att oppositionen menar allvar och att vi kommer få se en del oroligheter från mitten av månaden.
I den yttre cirkeln har Azerbaijan och Iran förhandlat några mindre avtal, trots att det finns en skepsis hos en del iranier mot Azerbaijan. Denna finns inte i Turkiet, där chefen för det strategiska forskningscentret under utrikesministeriet, Bulent Aras, sa att man kan inte utesluta turkiskt militärt stöd om en militär konflikt utbryter i regionen. Detta innebär underförstått stöd till Azerbaijan.
2011-03-06
Samangan och Sar-e-Pol överlämnas först? Del 2
Ryska uppgifter gör gällande att Samangan och Sar-e-Pol kommer att vara bland de fösta provinserna, där överlämning påbörjas. Enligt Voice of Russia uttalade kommenterade chefen för afghanska arméns 209. armékår, Zalmay Wesa, detta i onsdags. Uppgifterna är liknande de som jag skrev om i höstas.
Processen att överföra ansvaret till afghanska myndigheter är satt till 18 mån. Om vi antar att president Karzai vid det persiska nyåret om två veckor deklarerar att överföringen av provinserna ska starta i april, så kan vi lämna över ansvaret till Afghanistan i oktober 2012 för dessa provinser.
Läget i Afghanistan har den senaste tiden ljusnat militärt i ISAF:s kraftsamlingsområden. Det förekommer uppgifter om utmattning och splittring mellan motståndsledningen och dessas befälhavare. Jag har till och med stött på ett intressant reportage om detta där lägre talibanchefer bekräftar detta i intervjuer. Tyvärr hittar jag inte länken just nu.
Å andra sidan finns det andra starka krafter som går åt annat håll. Historien om den amerikanska kontraktorn Raymond Davis i Lahore, som skjutit ihjäl två pakistanska män, har utlöst en kris mellan CIA och ISI. Även om det amerikanska försvaret gör allt vad de kan för att hålla uppe relationerna med den pakistanska armén, så kommer ISI att ge igen för denna händelse.
General Petraeus har fått be om ursäkt sedan det visat sig att amerikanska helikoptrar skjutit ihjäl nio barn som samlat ved. Händelser som dessa motverkar kraftigt legitimiteten i insatsen, särskilt som centrala afghaner också upprört hävdar att general Petraeus efter händelsen påstått att afghanska föräldrar brännt sina barns händer och fötter för att få ersättning.
Hur turbulensen i arabvärlden påverkar Afghanistan är också osäkert. Om oron sprider sig på allvar till Saudiarabien, så kommer Afghanistan inte längre att vara i fokus. Det skulle påverka tillgången till kvalificerade resurser. Samma sak gäller också osäkerheten kring Nordkorea, där den allvarligaste krisen inte inträffat än. Ett intressant tankeexperiment kan också vara om liknande protester som i arabvärlden skulle sprida sig till Afghanistan. Hur skulle vi bemöta protesterande som vill avsätta regimen för att den är korrupt?
Dessa faktorer går i de två första fallen åt fel håll. När det gäller Samangan och Sar-e-Pol, så är det rimligt att anta att motståndarna kommer att försöka visa att den afghanska regimen inte kontrollerar dessa områden. Det är därför sannolikt att vi kommer få se fler allvarliga attacker i dessa områden under året, kanske redan i samband med det eventuella tillkännagivandet. Överlämnandet av provinserna kommer att bli en kapplöpning med tiden politiskt. Ungefär som att komma igenom en port innan den stängs, för ingen vill sitta med ansvaret för en försämrad säkerhet.
2011 blir ett långt år.
Processen att överföra ansvaret till afghanska myndigheter är satt till 18 mån. Om vi antar att president Karzai vid det persiska nyåret om två veckor deklarerar att överföringen av provinserna ska starta i april, så kan vi lämna över ansvaret till Afghanistan i oktober 2012 för dessa provinser.
Läget i Afghanistan har den senaste tiden ljusnat militärt i ISAF:s kraftsamlingsområden. Det förekommer uppgifter om utmattning och splittring mellan motståndsledningen och dessas befälhavare. Jag har till och med stött på ett intressant reportage om detta där lägre talibanchefer bekräftar detta i intervjuer. Tyvärr hittar jag inte länken just nu.
Å andra sidan finns det andra starka krafter som går åt annat håll. Historien om den amerikanska kontraktorn Raymond Davis i Lahore, som skjutit ihjäl två pakistanska män, har utlöst en kris mellan CIA och ISI. Även om det amerikanska försvaret gör allt vad de kan för att hålla uppe relationerna med den pakistanska armén, så kommer ISI att ge igen för denna händelse.
General Petraeus har fått be om ursäkt sedan det visat sig att amerikanska helikoptrar skjutit ihjäl nio barn som samlat ved. Händelser som dessa motverkar kraftigt legitimiteten i insatsen, särskilt som centrala afghaner också upprört hävdar att general Petraeus efter händelsen påstått att afghanska föräldrar brännt sina barns händer och fötter för att få ersättning.
Hur turbulensen i arabvärlden påverkar Afghanistan är också osäkert. Om oron sprider sig på allvar till Saudiarabien, så kommer Afghanistan inte längre att vara i fokus. Det skulle påverka tillgången till kvalificerade resurser. Samma sak gäller också osäkerheten kring Nordkorea, där den allvarligaste krisen inte inträffat än. Ett intressant tankeexperiment kan också vara om liknande protester som i arabvärlden skulle sprida sig till Afghanistan. Hur skulle vi bemöta protesterande som vill avsätta regimen för att den är korrupt?
Dessa faktorer går i de två första fallen åt fel håll. När det gäller Samangan och Sar-e-Pol, så är det rimligt att anta att motståndarna kommer att försöka visa att den afghanska regimen inte kontrollerar dessa områden. Det är därför sannolikt att vi kommer få se fler allvarliga attacker i dessa områden under året, kanske redan i samband med det eventuella tillkännagivandet. Överlämnandet av provinserna kommer att bli en kapplöpning med tiden politiskt. Ungefär som att komma igenom en port innan den stängs, för ingen vill sitta med ansvaret för en försämrad säkerhet.
2011 blir ett långt år.
2011-03-05
Libyen - Någon annan får göra jobbet
Krisen i Libyen har nu pågått i flera veckor. Regimen har fördelen att slåss på de inre linjerna mellan Tripoli och Sirte. Det innebär att rebellerna måste anfalla utifrån, vilket gör koordinering svårare. Nackdelen av yttre linjer förstärks också av de stora avstånden och att vägar i stort bara finns längs kusten. Det gör att det kräver en stor kraftansträngning att flytta trupper och att dessa förflyttningar är förutsägbara. Det är i det här läget svårt att se hur rebellerna skulle kunna besegra Khaddafi på egen hand.
Kan omvärlden ge militärt stöd? Ja, det kan den. Möjligheterna har ökat av två skäl. Dels har tiden medgivit en styrkeuppbyggnad av framförallt fartyg och depåer. Dels har omvärlden hunnit evakuera nästan alla sina medborgare ur Libyen, vilket minskar risken att dessa blir ett mål för militärt våld.
Ett alternativ som nämnts har varit upprättandet av en flygförbudszon. Denna kan omvärlden etablera, men det kräver en hel del specifika resurser som lätt glöms bort. För det första är avstånden i Libyen, men också mellan Libyen och Europa väldigt stora. För att kunna operera över libyskt luftrum med uthållighet kommer det att krävas en ganska stor kapacitet med tankflygplan. Dessa är en redan hårt ansträngd resurs, som inte alltför många länder förfogar över heller.
Alternativet är att operera eget flyg från hangarfartyg. Men just nu finns det bara USS Enterprise på plats. Det franska Charles de Gaulle är på väg hem från Indiska Oceanen och borde genomgå en reparationsperiod. Storbritannien verkar inte ha något gripbart heller. Med tanke på osäkerheten i omvärlden är det tveksamt om USA vill ta risken att ta in ett hangarfartyg till i Medelhavet innan man bestämt sig.
Det libyska luftförsvaret håller inte toppmodern klass, men är tillräckligt omfattande på framförallt luftvärnssidan för att bjuda motstånd. Detta kommer att kräva en annan specialresurs, nämligen flygplan som med signalsökande robotar kan slå ut luftvärnssystem vid upptäckt. Dessa är också en begränsad resurs, vilket gör att degraderingen av det libyska luftförsvaret tar längre tid. En sådan operation är omvärlden tvungen att göra först, för att etablera en flygförbudzon.
Nästa alterrnativ är att träna och ge råd till rebellerna. Denna verksamhet klarar omvärlden av militärt. Specialförband över hela världen har träning av andra som en av sina huvuduppgifter. Brittiska SAS har som kuriosa utbildat den libyska regimens motsvarigheter. Fördelen med denna modell är att omvärlden inte blir direkt inblandade i strider, men kan med sin expertis på plats öka stridseffekten av rebellernas förband genom råd och underrättelsestöd. En kanske ännu större fördel just nu, är att personalen kan knyta kontakt med olika konstellationer av rebellerna och förstå vad som driver respektive gren samt skapa personliga relationer. Omvärlden har fortfarande en schablonmässig bild av rebellerna.
Det tredje alternativet ryms inom begreppet Humanitär assistans. För militära styrkor handlar det om att genomföra åtgärder som underlättar framförallt distributionen av bistånd. Det kan handla om transporter och eskort av transporter. Det kan också handla om att säkra ett område som en hamn, så att förnödenheter kan föras in i landet. Jag bedömer att det finns tillräckligt med resurser för detta i området.
Omvärlden kan också genomföra begränsade räder i Libyen med olika typer av rädförband. Operationerna i Irak och Afghanistan har gett stora erfarenheter. Särskilt USA och Storbritannien har nått en mycket hög skicklighet inom denna typ av operationer. Dessa skulle kunna vara olika slag. Dels skulle de kunna riktas mot rent militära mål som libyska flygfält och ammunitionsupplag för C-stridsmedel. En räd skulle också kunna riktas mot Khaddafi och dennes närmaste som nu är efterlysta av Interpol. Förmågan skulle också kunna användas för att frita egen personal eller medborgare som blivit kvar i landet mot sin vilja.
Sammantaget handlar det nog om de tre sista alternativen i rådande läge. Militärt klarar omvärlden också av att etablera en begränsad kontroll i luften. Det är i så fall över ett begränsat område under kortare tid, för att få i land förnödenheter och militär materiel.
Några större ingrepp som flyförbudszoner över hela Libyen eller humanitär intervention verkar alltså inte vara aktuella i det här skedet. Det är också stor risk för att Kina och Ryssland hindrar detta. Denna hållning är av två skäl. Dels vill de inte ha några prejudikat när det gäller inblandning i länders inre angelägenheter. Dels vill de inte förlora en stor affärspartner som Khaddafi ifråga om olja och vapen.
Väst är också splittrat. EU tenderar till att ha en nord/sydlig uppdelning i de svårare frågorna. USA ger små tecken ifrån sig att också ha olika uppfattningar inom adminstrationen. Försvarsminister Gates och försvarsstabschefen Mullen har exempelvis spelat ned flygförbudzonen. När väl president Obama har bestämt sig kommer dock landet snabbare att samla ihop sig än EU i frågan.
Övergripande handlar problemen om tre områden. Vem vinner? På den här nivån är det mycket realpolitik, särskilt när läget är osäkert. Då är det bäst att ha handlingsfrihet, och gå all-in strax före alla andra ser att det är klart. Vad händer i omvärlden? Ska de olika stormakterna binda upp resurser i södra Medelhavet när det kan hända saker i Persiska viken? Legitimitet? Hur får man med sig FN:s säkerhetsråd och hur skulle en intervention på marken tas emot av folket i Libyen? Rebellerna lyckades i tisdags komma med två motsatta besked i frågan.
NATO:s politiska ledning har gett i uppdrag till SACEUR att se över olika alternativ. Väst försöker att skaffa sig militär handlingsfrihet genom att bygga upp kapaciteter, som dessutom samtidigt kan tjäna som påtryckningar mot den libyska regimen. För att få nödvändig legitimitet måste man emellertid ha med sig både Afrikanska Unionen och Arabförbundet i ledningen för detta. Det skulle i så fall innebära att Egypten får en stor militär roll framöver. Den egyptiska krigsmakten förfogar över ett ganska bra flygvapen och ett par bra divisioner. Det finns redan uppgifter att egyptiska specialförband har tagit sig in i västra Libyen via Tunisien. Frågan är vilka intressen det är som egentligen driver ledarna i Arabförbundet. De, om några, har intressen av status quo i regionen.
Innan någon lyckats formulera ett klart och legitimt slutmål samt avdelat resurser för detta, så gäller tills vidare det arabiska ordspråket:
Hur vacker är ej hackan i en annans hand.
Tidigare relvant inlägg: Humanitär intervention i Libyen? - 27/2 - om de olika organisationernas och ländernas förmågor.
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Kan omvärlden ge militärt stöd? Ja, det kan den. Möjligheterna har ökat av två skäl. Dels har tiden medgivit en styrkeuppbyggnad av framförallt fartyg och depåer. Dels har omvärlden hunnit evakuera nästan alla sina medborgare ur Libyen, vilket minskar risken att dessa blir ett mål för militärt våld.
Ett alternativ som nämnts har varit upprättandet av en flygförbudszon. Denna kan omvärlden etablera, men det kräver en hel del specifika resurser som lätt glöms bort. För det första är avstånden i Libyen, men också mellan Libyen och Europa väldigt stora. För att kunna operera över libyskt luftrum med uthållighet kommer det att krävas en ganska stor kapacitet med tankflygplan. Dessa är en redan hårt ansträngd resurs, som inte alltför många länder förfogar över heller.
Alternativet är att operera eget flyg från hangarfartyg. Men just nu finns det bara USS Enterprise på plats. Det franska Charles de Gaulle är på väg hem från Indiska Oceanen och borde genomgå en reparationsperiod. Storbritannien verkar inte ha något gripbart heller. Med tanke på osäkerheten i omvärlden är det tveksamt om USA vill ta risken att ta in ett hangarfartyg till i Medelhavet innan man bestämt sig.
Det libyska luftförsvaret håller inte toppmodern klass, men är tillräckligt omfattande på framförallt luftvärnssidan för att bjuda motstånd. Detta kommer att kräva en annan specialresurs, nämligen flygplan som med signalsökande robotar kan slå ut luftvärnssystem vid upptäckt. Dessa är också en begränsad resurs, vilket gör att degraderingen av det libyska luftförsvaret tar längre tid. En sådan operation är omvärlden tvungen att göra först, för att etablera en flygförbudzon.
Nästa alterrnativ är att träna och ge råd till rebellerna. Denna verksamhet klarar omvärlden av militärt. Specialförband över hela världen har träning av andra som en av sina huvuduppgifter. Brittiska SAS har som kuriosa utbildat den libyska regimens motsvarigheter. Fördelen med denna modell är att omvärlden inte blir direkt inblandade i strider, men kan med sin expertis på plats öka stridseffekten av rebellernas förband genom råd och underrättelsestöd. En kanske ännu större fördel just nu, är att personalen kan knyta kontakt med olika konstellationer av rebellerna och förstå vad som driver respektive gren samt skapa personliga relationer. Omvärlden har fortfarande en schablonmässig bild av rebellerna.
Det tredje alternativet ryms inom begreppet Humanitär assistans. För militära styrkor handlar det om att genomföra åtgärder som underlättar framförallt distributionen av bistånd. Det kan handla om transporter och eskort av transporter. Det kan också handla om att säkra ett område som en hamn, så att förnödenheter kan föras in i landet. Jag bedömer att det finns tillräckligt med resurser för detta i området.
Omvärlden kan också genomföra begränsade räder i Libyen med olika typer av rädförband. Operationerna i Irak och Afghanistan har gett stora erfarenheter. Särskilt USA och Storbritannien har nått en mycket hög skicklighet inom denna typ av operationer. Dessa skulle kunna vara olika slag. Dels skulle de kunna riktas mot rent militära mål som libyska flygfält och ammunitionsupplag för C-stridsmedel. En räd skulle också kunna riktas mot Khaddafi och dennes närmaste som nu är efterlysta av Interpol. Förmågan skulle också kunna användas för att frita egen personal eller medborgare som blivit kvar i landet mot sin vilja.
Sammantaget handlar det nog om de tre sista alternativen i rådande läge. Militärt klarar omvärlden också av att etablera en begränsad kontroll i luften. Det är i så fall över ett begränsat område under kortare tid, för att få i land förnödenheter och militär materiel.
Några större ingrepp som flyförbudszoner över hela Libyen eller humanitär intervention verkar alltså inte vara aktuella i det här skedet. Det är också stor risk för att Kina och Ryssland hindrar detta. Denna hållning är av två skäl. Dels vill de inte ha några prejudikat när det gäller inblandning i länders inre angelägenheter. Dels vill de inte förlora en stor affärspartner som Khaddafi ifråga om olja och vapen.
Väst är också splittrat. EU tenderar till att ha en nord/sydlig uppdelning i de svårare frågorna. USA ger små tecken ifrån sig att också ha olika uppfattningar inom adminstrationen. Försvarsminister Gates och försvarsstabschefen Mullen har exempelvis spelat ned flygförbudzonen. När väl president Obama har bestämt sig kommer dock landet snabbare att samla ihop sig än EU i frågan.
Övergripande handlar problemen om tre områden. Vem vinner? På den här nivån är det mycket realpolitik, särskilt när läget är osäkert. Då är det bäst att ha handlingsfrihet, och gå all-in strax före alla andra ser att det är klart. Vad händer i omvärlden? Ska de olika stormakterna binda upp resurser i södra Medelhavet när det kan hända saker i Persiska viken? Legitimitet? Hur får man med sig FN:s säkerhetsråd och hur skulle en intervention på marken tas emot av folket i Libyen? Rebellerna lyckades i tisdags komma med två motsatta besked i frågan.
NATO:s politiska ledning har gett i uppdrag till SACEUR att se över olika alternativ. Väst försöker att skaffa sig militär handlingsfrihet genom att bygga upp kapaciteter, som dessutom samtidigt kan tjäna som påtryckningar mot den libyska regimen. För att få nödvändig legitimitet måste man emellertid ha med sig både Afrikanska Unionen och Arabförbundet i ledningen för detta. Det skulle i så fall innebära att Egypten får en stor militär roll framöver. Den egyptiska krigsmakten förfogar över ett ganska bra flygvapen och ett par bra divisioner. Det finns redan uppgifter att egyptiska specialförband har tagit sig in i västra Libyen via Tunisien. Frågan är vilka intressen det är som egentligen driver ledarna i Arabförbundet. De, om några, har intressen av status quo i regionen.
Innan någon lyckats formulera ett klart och legitimt slutmål samt avdelat resurser för detta, så gäller tills vidare det arabiska ordspråket:
Hur vacker är ej hackan i en annans hand.
Tidigare relvant inlägg: Humanitär intervention i Libyen? - 27/2 - om de olika organisationernas och ländernas förmågor.
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet